En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

1988

>Fiffis filmtajm jämför: Hairspray då och nu

> Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.

Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?

Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.

Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.

2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?

Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.

Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.

Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?

HAIRSPRAY 1988

Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.

HAIRSPRAY 2007

Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???

Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.

När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.


>Inför Oscarsgalan: Vinnare av Bästa utländska film som inte får glömmas bort

> 1999 – ALLT OM MIN MAMMA
(Todo sobre mi madre)
av Pedro Almodóvar

Esteban är 17 år när han dör i en olycka. Hans mamma Manuela läser igenom hans dagböcker och hittar där hans sista önskan: att få reda på vem hans pappa är. Så hon åker till Barcelona och försöker hitta den där mannen men det är inte så lätt. Hon hamnar bland trasvestiter, horor, knepiga konstnärer och möter även en ung HIV-smittad nunna (Penelope Cruz) som öppnar Manuelas sorgsamma ögon och visar henne vad tolerans och livsglädje är.

Att se Allt om min mamma när man är på precis rätt humör är som att äta en välkomponerad 5-rätters middag med perfekt utvalda råvaror och samtidigt ha en kvinna på en pall spelandes cello i ett hörn. Det är mustigt och mysigt och samtidigt vemodigt och jobbigt men med en eftersmak jag minns länge.

1988 – PELLE ERÖVRAREN
(Pelle erobreren)
av Bille August

Lassefars (Max von Sydow) fru som även är Pelles (Pelle Hvenegaard) mamma dör. Dom bor i Tomelilla och ser sig inte ha mycket annat val än att emigrera till Amerika för att få ett bättre liv men pengarna räcker inte längre än till Bornholm. Dom har hört att det ska gå lättare och fortare att jobba ihop pengar där än i Sverige så dom tar jobb på ett gods.

Filmen kryllar av orättvisor, Pelle och hans pappa behandlas som paria, det är skandinavisk misär i stora mängder men det Pelle Erövraren också är är en film om hopp. En jätte-jättefin film om hopp!

1995 – ANTONIAS VÄRLD
(Antonia)
av Marleen Gorris

Det här var den första holländska film jag såg på bio (och jag kan väl inte påstå att det har kryllat av såna efter 95 heller) och det tog mig inte lång stund innan jag slutade tänka på språket. Antonia ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på det liv hon levt. Från andra världskriget och fyrtio år framåt får vi följa denna starka kvinna och alla kvinnor hon har haft runt omkring sig.

Antonias värld är en film OM kvinnor. Punkt. Ja, kanske även FÖR kvinnor. Punkt igen. Antonias matriarkat ger liksom inte mycket plats över till män och frågeställningarna i filmen är alltid utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Det jag lärde mig av filmen var att en kvinna har större chans att bli gravid om hon står på händer efter själva ”befruktningen”.

Jag kan inte stå på händer men det gick bra ändå.

1960 – JUNGFRUKÄLLAN
av Ingmar Bergman

Säga vad man vill om Ingmar Bergman, om att han är pretentiös, om att han gör obegripliga filmer där det pratas en typ av svenska som känns mer som en parodi än verklighet, men med Jungfrukällan skapade han en film som var först (eller åtminstone en av dom första) i en genre jag skrivit en del om på senaste tiden: rape-and-revenge.

Karin (Birgitta Pettersson) är en jättevacker ung flicka, dotter till Tore (Max von Sydow) och Märeta (brigitta Valberg) har en dotter. Alla tycker om henne, det går liksom inte att tycka annat.

En dag är hon på väg till kyrkan och möter tre vallare som hon erbjuder dela sin lunch med men tydligen räcker det inte med gratis mat för dessa män. Hon blir överfallen, våldtagen och dödad.

Vallarna lämnar Karin och fortsätter sin färd. Framåt kvällen kommer dom fram till Tore och Märetas gård där dom knackar på för att be om mat och någonstans att sova. Tore och Märeta tror vallarna om gott och anar ingenting om vad som hänt deras dotter, inte förrän en av vallarna försöker sälja Karins kläder till Märeta.

Det här är en historia som aldrig blir omodern och den är faktiskt inte helt olik The last house on the left. Men vem var först, Ingmar Bergman 1960 eller Wes Craven 1972?

1949 – CYKELTJUVEN
(Ladri di biciclette)
av Vittorio De Sica

Filmer som visar att det jag tar för självklart kan vara fullkomligt livsviktigt för någon annan, det är filmer som biter sig fast inuti mig.

I den här filmen handlar det om något så (för mig) banalt som en cykel. Skillnaden är att om jag blir av med min cykel så blir jag arg en stund sen kan jag köpa mig en ny. Antonio (Lamberto Maggiorani) kan inte det. Han behöver sin cykel för att kunna utföra det jobb han desperat behöver för att klara sin överlevnad men cykeln blir stulen och han får hjälp av sin son att försöka hitta den. Den ledsna klumpen i min mage växer sig större och större och klumpen sitter kvar lång tid efteråt.

Att ta ett jobb, en inkomst – en cykel – för självklarhet är en korkad tanke. Ibland är det skönt att få sig en knäpp på näsan och inse det.


>Mississippi brinner

> Den tredje och sista filmen (för den här gången) i mitt retrorace från 1988 är Alan Parkers Mississippi brinner.

FBI-agenterna Rupert Andersons (Gene Hackman) och Alan Wards (Willem Dafoe) framfart i en inskränkt och våldsamt rasistisk amerikansk småstad lämnade mig ganska oberörd när den gick upp på bio men precis som med en vällagrad ost, en omtyckt sparad whisky eller en enkel avocado för den delen så finns det ibland en vits att låta en grej vara ifred för att sedan packa upp den när den är alldeles perfekt mogen.

Mississippi brinner är en film som är precis lika aktuell 2011 som den var 1988 och som den var under den tiden då den utspelade sig, dvs 1964. Tyvärr är det så. Det kommer alltid finnas människor som är as, som beter sig som djur, som hittar på sina egna lagar och som ser sig som förmer än andra.

Det konstiga är att trots att jag varken ser Willem Dafoe eller Gene Hackman som några direkta favoritskådespelare så älskar jag dom som team här. Dom kompletterar varandra helt exemplariskt! Kompositören Trevor Jones har gjort filmmusiken och den dova trummande temat som går genom hela filmen är precis lika lysande som spänningshöjande. Regissören Alan Parker är väldigt yrkesskicklig och har gjort en hel del stora filmer som för mig, åtminstone fram tills nu, varit mer kända än intressanta.

Direkt efter att jag sett denna film valde jag att ”se” om den med Parkers röst som kommentatorspår. Jag skriver ”se” för han hade sån sjukt behaglig mysbrittisk accent och röstläge att jag stängde av TV:n, låg i sängen och lyssnade på hans anekdoter och berättelser om filmen i surroundsystemet, lite som en skönt sövande ljudbok.

Sicken skön snubbe! Nu har jag bestämt mig för att ge fler av hans filmer en andra chans, om inte annat så för att få höra honom prata i sovrummet igen.

1988:

2011:

Som sagt, jag upphör aldrig att förvånas över vilket enormt filmbibliotek som ryms hos Lovefim. Vill du hitta gamla godingar som videoaffären plockat bort från hyllorna för två decennier sedan så finns det inget bättre ställe att leta på än här.


>En fisk som heter Wanda

> Efter att ha sett Working girl, som är en film från 1988 som fortfarande håller, bestämde jag mig för att se en annan komedi från samma år.

Precis som det finns mat jag åt som yngre som jag inte tycker om nu, precis som det finns ställen jag minns som jättespeciella från min barndom som jag skulle tycka var blaha-blaha om jag åkte tillbaka till, precis som det finns dofter jag älskar som påminner om min barndoms nära kära vuxna som luktar ren skit på andra, precis som det finns filmer som jag minns som gnistrande pärlor och härliga skrattfester från min tonårstid så är det ibland dumt att ge dessa filmer en andra titt. Ibland är det bättre att leva på minnen men den klokskapen får jag oftast när det är för sent.

En fisk som heter Wanda var stor komik för en sextonårig Fiffi. Fiffi 38 tycker inte att en naken John Cleese, en överspelande Kevin Kline, en tokflirtande Jamie Lee Curtis och ketchupkladdiga pommes frites upptryckta i näsan på en stammande Michael Palin är lika kul.

Jag fnissar fortfarande åt scenerna med dom små hundarna men det är liksom allt. Jag vill inte bli spydig här men En fisk som heter Wanda har inte åldrats med grace direkt. Knappt med värdighet. Jag är ledsen faktiskt och väldigt väldigt förvånad.

1988:

2011:

Inte minsta klagomål på filmen som pryl. Den kom när den skulle och var helt felfri.


>Working girl

> På färjan från Staten Island och Frihets-gudinnan sitter Tess (Melanie Griffith) med sina tjejkompisar.
Jobbet på Manhattan är målet, ett Manhattan som då fortfarande stoltserade med två höga torn och en tuff men naivt skön syn på omvärlden och en Melanie Griffith med tuperad helikopterlugg och en liten, men ändock mänsklig, dubbelhaka.

Tess är en driftig, målmedveten och allt annat än arbetsskydd kvinna med skinn på näsan som inget hellre vill än att få och behålla ett bra jobb. Men en rak ryggrad och en stor käft gör att hon sätter sig själv i skiten (om man nu kan säga att det är det hon gör när hon står upp för sig själv mot skitskallechefer) och blir omplacerad, återigen. Hon får en fjärde och sista chans och blir förflyttad till en annan våning där hon blir sekreterare till Katharine Parker (Sigourney Weaver).

När Katherine råkar ut för en skidolycka hamnar allt ansvar på Tess och snart har hon både medvetet och omedvetet nästlat sig in i Katherines liv på massor med olika vis, varav ett av sätten stavas Jack Trainer (Harrison Ford).

Alltså, smaka på det. Working girl. 1988. Tänk, Alec Baldwin var tunn som en räka, Kevin Spacey såg ut exakt som nu, Carly Simon sjöng på ett soundtrack som var riktigt jäkla ballt när det begav sig. Joan Cusack såg ut som sin bror fast med väldigt långt och högt hår, Melanie Griffith hade ingen Antonio-tatuering men hon hade läppar som gick att stänga utan att hon såg ut som en badanka. Sigourney Weaver var lika snygg då som nu och Harrison Ford var mer Indy än geriatrisk klinik.

Jag gillar Working girl precis lika mycket nu som jag gjorde när den var ny. Det finns själ, hjärta och hjärna i manuset och skådespelare som lyfter den lättsamma berättelsen till oanade höjder. Inte alls ett dumt sätt att tillbringa en vintrig eftermiddag på.

Det här var första filmen som hackade vid uppspelning. Inte jättemycket, jag kunde se klart den, men det var ändå rätt irriterande.
Det fanns ett väldigt smidigt ”felrapporteringsformulär” på hemsidan där det bara var att klicka i vad som var fel samt om man vill ha ett nytt ex av samma film hemskickad eller en annan film.

Jag måste säga att det känns som den smidigaste lösningen som går att frambringa på ett problem som visserligen skriker I-land men som ändå är ett faktiskt sådant när man sitter där och längtar efter att se filmen.


>Die hard

> Det lackar mot jul. New York-polisen John McClane (Bruce Willis) ska fira den i Los Angeles tillsammans med sin ex-fru Holly (Bonnie Bedelia).

En grupp tyska terrorister med Hans Gruber (Alan Rickman) i spetsen har intagit Nakatomi Plaza, tagit gisslan och förklarat krig. Men en man på plats har givetvis lyckats att inte bli upptäckt. För John McClane kommer det här bli en jul han sent ska glömma och dom tyska samvetslösa mördarmaskinerna kommer förbanna den dagen då dom sprang på en ensam trött polis på semester som dessutom är utan skor.

Die hard är en film som skulle kunna användas som transpirationsmätare vid framställning av nya svettstoppande deodoranter. Alltså, jag var helt färdig när jag såg den på bio. Helt slut! Visserligen var det 1988 och det går att skylla på att actiongenren då inte var som den är nuförtiden men jo, det VAR den faktiskt. På många sätt var actionfilmerna mer action då än nu för man satt inte i biosalongen och kände sig lurad av alla datorgjorda effekter hela tiden.

Die hard är en köttig action, det är människor det handlar om, onda människor med tysk brytning mot den gode amerikanen i linne och det är full fart från första sekunden till den allra sista.

I min värld är detta både en av filmhistoriens mesta och bästa actionfilmer OCH en riktig julfilm.


>Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

> Sällan har en films titel sagt mer om själva handlingen än just denna.

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott är ett färgglatt drama om starka känslor, om kärlekens alla avigsidor, om relationer, om passion, om svartsjuka och om ett gäng kvinnors nerver som är i dåligt skick och brutal gungning.

Carmen Maura är Pepa som blir lämnad av sin man Ivan och hon är utan överdrift på gränsen till nervsammanbrott.

Antonio Banderas spelar Carlos i en föga klädsam 80-tals frilla. Som synthare hade jag önskat mig honom i samma frisyr men med längre lugg, DÅ hade vi kunnat snacka hottie, men nu är både han och håret mest fel (även om dom båda var ascoola 1988).

Filmens Marisa spelas av Rossy de Palma som har en av filmvärldens mest intressanta utseenden och kanske den mest magifika snok Gud någonsin skapat. Hon ser ut som en personifiering av en Picasso-tavla och hon är verkligen skithäftig att titta på.

Pedro Almodovar och Wes Anderson har egentligen en hel del gemensamt som regissörer gällande främst användandet av färger och prylar som bildförstärkare. Men där Wes slår över och blir larvig pekoral (som i filmen med den gula kudden) där lyckas Almodovar alltid. ALLTID.

Karln är dyngsäker på färger och på bildkomposition så när den multifärgade badbollen egentligen helt missanpassad ligger mitt i bild på en terrass 22 minuter in i filmen så hade det kunnat bli ramaskri här i soffan (ja, det hade det blivit om Wes stått bakom kameran), men nu funkar det och jag ler.

Färger gör mig glad, liksom starka kvinnoroller i annorlunda och skruvade historier och Pedro Almodovar är en mästare på att kombinera allt det där. Personligen tycker jag inte Kvinnor på gränsen till nervsammabrott är en av hans bästa filmer men hey, han har en lägstanivå som är i linje med Woody Allens och DET är det få regissörer som har.


>Det stora blå

> Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.