En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

2003

>Veckans Gosling: The United States Of Leland

> En ung förståndshandikappad pojke hittas brutalt knivmördad på en gräsmatta. Leland Fitzgerald (Ryan Gosling) erkänner mordet utan att blinka.

Mördaren verkar ha en ganska klar empatistörning och han har precis blivit dumpad av den mördade pojkens heroinmissbrukande syster. Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände författaren (Kevin Spacey) och hans mamma (Lena Olin) blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Det är många trådar som vävs samman i denna lågmälda och långsamma dramathriller.

Leland hamnar i fängelse/ungdomsanstalt och blir undervisad av läraren Pearl Madison (Don Cheadle) som blir så fascinerad av brottslingen att han får för sig att skriva en bok om honom. Han lyckas fippla till sig maximal tid på tu man hand med Leland och jobbar som en tok för att komma honom innanför skinnet men på något sätt är blir det tvärtom, Leland lyckas med knivskarp precision ställa rätt motfrågor och får därmed Pearl att öppna sig och erkänna misstag han gjort i sitt eget liv.

Jag trodde två saker om The united states of Leland som inte stämde för fem öre.
1. Att det var ett rättegångsdrama
2. Att Kevin Spacey hade en av huvudrollerna.

Inte en enda scen utspelar sig i en domstol och Kevin Spacey är med totalt i kanske tre minuter.

Ryan Goslings skådespelarinsats är precis som vanligt jättebra. Verkligen jättebra. Och för dig som läser som inte är född på 70-talet, nej, jag är inte ironisk.

Här finns filmen.

Annonser

>Angels in America

> I tisdags var jag inbjuden av Linda Skugge & co på en bloggvisning av teaterpjäsen Angels in America på Stockholms stadsteater.

Den 10:e december förra året lät jag min ”vanliga blogg” somna in och jag har inte saknat den alls, inte förrän nu. Det hade kunnat bli ett MYCKET underhållande inlägg om tisdagkvällen om jag fortfarande bloggat där men på en filmblogg passar det sig tyvärr inte skriva om allt som hände även om mycket hade kunnat platsa i vilken slapstick-film som helst.

Hur som helst så fick pjäsen mig att tänka tillbaka på TV-serien Angels in America som har just denna pjäs som förlaga (och som är väldigt trogen den) och hur jag tyckte och tänkte när jag för flera år sedan hyrde den 5 timmar och 40 minuter långa serien på DVD och såg den i ett svep, utan att blinka.


Historien
kretsar kring det homosexuella paret Louis och Pryor (Ben Shenkman och Justin Kirk) där Pryor får aids och Louis får ångest och flyr och den maktfullkomlige höjdaradvokaten Roy Cohn (Al Pacino) som inte kan och vill erkänna att han är bög utan tror sig vara en ”heterosexuell man som sätter på män” som även han får aids men tycker att lungcancer låter bättre. Hans assistent Joe (Patrick Wilson) är gift och mormon och har tryckt ner sin homosexualitet så långt ner i skorna att det är knappt sulorna håller honom uppe och hans tablettmissbrukande fru Harper (Mary-Louise Parker) är visserligen psykiskt sjuk men inte dum. Hon anar, hon vet och sanningen är inte lätt att bära.

Tony Kushners pjäs är ett osedvanligt engagerande och välskrivet stycke nutidsdramatik och oavsett om man ser den på film eller på Stadesteaterns scen så går det inte att värja sig. Det är riktiga människor av kött och blod som reagerar på mycket mänskliga vis och det pratas ett språk som är ovanligt på teatern: ett språk alla kan förstå.

I filmen är det tio skådespelare som gör alla rollerna (imponerande bara det) och i Stadsteaterns version är det enbart åtta.
HATTEN AV för Peter Gardiner, Allan Svensson, Ola Rapace, Emil Almén, Ida Engvoll, Bergljót Arnadóttir, Carina B Eriksson och Johannes Bah Kuhnke. En strålande ensemble som på alla sätt lyckas göra historien rättvisa och kanske egentligen ÄNNU bättre än Al Pacino, Emma Thompson, Meryl Streep och gänget. På teatern finns ju inga omtagningar. Allt händer där och då och DET är häftigt!

(för både filmen och pjäsen)

Här kan du läsa mer om pjäsen som har premiär imorgon.

Här finns filmen att hyra.


>The human stain

> Om gårdagens recension handlade om en film som maximerat slutprodukten efter sina givna ekonomiska förutsättningar så är dagens film det precis omvända.

The human stain hade en budget på 30 miljoner dollar, ett stort filmbolag i ryggen, ett manus baserat på den amerikanske författaren Philip Roths bok med samma namn (på svenska heter den Skamfläcken) och en hel hög av världens mest namnkunniga och begåvade skådespelare i rollistan. På pappret borde detta vara en solklar succé, lika skinande blankt som ett nyputsat fönster i vårsolen men det blev liksom lite för mycket av det goda.

Coleman Silk (spelas av Anothony Hopkins som vuxen och Wentworth Miller som ung) är en omtyckt och erfaren litteraturprofessor som blir av med jobbet (han säger upp sig själv) då han anklagas för att vara rasist. Samma kväll som detta händer dör hans fru knall och fall i hans armar. Sen träffar Coleman en man, Nathan Zuckerman (Gary Sinise) som bosatt sig i en enslig stuga i skogen för att få vara ifred och dom två blir vänner. Samtidigt möter Coleman Faunia Farley (Nicole Kidman) som är en trasig kvinna med mörka hemligheter som försörjer sig som städerska och i hasorna har hon sin galna ex(?)man Lester (Ed Harris) som inte alls gillar att frugan sätter på den gamle gubben Coleman.

Historien pendlar mellan nutid (1998) och dåtid och berättar om Colemans liv, när han var ung och boxades, när han träffade sina kärlekar och det faktum att han egentligen är en svart man.

Det är många infallsvinklar på den här historien, vissa mer intressanta än andra och det är precis där felet med filmen ligger tycker jag. Mycket-vill-ha-mer är ett talesätt som inte gör sig på film. Det blir liksom inte en större och mer välsmakande pannkaka av att stoppa i chokladbitar, blodpudding, grönkål och mashmallows i smeten, det blir bara en väldigt knepig pannkaka.

Filmens absoluta höjdpunkter är alla scener med Anthony Hopkins, Nicole Kidman och Ed Harris. Speciellt Hopkins är helt makalöst bra här. Jag tror inte jag sett honom så minimalistiskt genialisk sen Återstoden av dagen. Varenda ryckning i mungipan, varenda ögonrörelse, allt är smått, finsmakande och heeelt perfekt och det är mycket tack vare honom som filmen håller sig flytande.

Det finns inte så många Anthony Hopkinsar och Nicole Kidmans i världen och för mig är det som att få en liten fint inslagen present att se dom agera, alldeles oavsett omständigheterna. Men omständigheterna just här är inte så kul.

Här finns filmen.


>Förvandlingen

>

Det här är Paul Rudd, Rachel Weisz, Gretchen Mol och Frederick Weller i ett drama som lika gärna, eller ännu hellre, hade fått utspela sig på Stadsteatern med fyra unga svenska skådisar. Nu blev det tyvärr inte så.

Förvandlingen handlar om, ja, jag vet inte riktigt. Paul Rudd i lösnäsa kanske? Han har en lösnäsa med jättestora näsborrar som gör att det enda jag tänker på är om det är hans riktiga näsa INNAN eventuell förskönande operation eller om det är en påklistrad variant och om det är en påklistrad variant, varför i helvete var han tvungen och ha så överdoserade näsborrar? Det konstigaste med näsan är att i profil ser det ut som hans nuvarande men framifrån ser han ut som han sprungit in i en glasvägg och när halva filmen gått ser han ut som vanligt. Förvandling var det ja, plastikoperation var det ja, men för vems skull?

Hur långt är du beredd att gå, hur mycket är okej att förändra sig för kärlekens skull? Det är själva pudelns kärna i filmen. Intressant? Kunde ha varit. Kul? Nej. Engagerande? Inte ett dugg. Det är knappt ens välskrivet och det är regisserat av en blind med vänsterhanden. Filmen funkar inte ens som slött sällskap eller som bakgrundsljud.

Jag släpper det här nu. Uäk.

Här finns filmen.


>Memories of murder

> Två jävligt korkade poliser är satta på att utreda två kvinnomord i den sydkoreanska provinsen Gyunggi.

När ett tredje lik hittas börjar dom inse att det rör sig om en kombinerad seriemördare och våldtäktsman och en polis kommer från Seoul för att hjälpa dom. Kvinnorna som dödas är alla vackra, har röda kläder på sig och mördas när det regnar.

Själva ramhistorien är helt klart intressant, det är utomordentligt fint filmat och allt är estetiskt genomtänkt. Skådespelarna är också bra men allt känns en smula…konstigt.

Jag vet liksom inte om filmen ska spegla verkligheten, om koreanska poliser överlag är som en blandning av Gunvald Larsson och clownen Manne, om brottsutredningar fungerar lika komiskt illa som i filmen, jag vet inte och jag blir inte klok på det. Jag märker att ju längre filmen går ju mer retar jag mig på att balansgången mellan hemskheter och humor inte funkar för mig. Jag kan inte bara titta och go-with-the-flow, jag vill kunna sätta fingret på det som retar mig men det går inte och det lägger sordin på hela upplevelsen.

För upplevelse, ja det ÄR det. Av det lilla jag sett av koreansk film måste jag säga att jag tycker det är sevärt och fascinerande i all sin udda berättarstil. Memories of murder är inte en film som kommer följa mig genom livet men jag fick i alla fall två timmars rejäl koreansk kulturkrock och det händer inte mig varje dag.

Filmen kom rätt dag och hittills har alla filmer som jag prickat för som prioritet 1 (dom jag önskar mig mest) kommit.


>Switchblade romance

> Om det stämmer att kärt barn har många namn och att denna sanning går att överföra på film, då är den här filmen väldans omtyckt.

I Sverige är den mest känd som Switchblade romance, den franska originaltiteln är Haute tension, i USA släpptes den som High tension men den hade kunnat heta Smörgåsgurka och ändå varit en sjukt spännande film.

Handlingen har samma djup som en uppblåsbar barnpool från BR leksaker. En förvirrad vandrande pinne kan med lätthet hänga med i svängarna.
Tjejkompisarna Marie (Cécile De France) och Alex (Maïwenn Le Besco) ska åka ut till Alex föräldrars sommarstuga för att softa och plugga lite men framåt natten kommer en läskig mördare och dödar hela Alex familj, tar Alex till fånga och Marie som lyckats gömma sig undan den läbbige fan måste nu göra allt för att rädda sin kompis.

Okej, manuset ger inget nobelpris i litteratur direkt, men hallå, det är en skräckfilm! Nu sänker vi prettonivån en aning.

Switchblade romance har (faktiskt) tre saker som gör att den sticker ut i den här genren:
1. En ball kvinnlig huvudrollsinnehavare som är en doer istället för det gamla vanliga i denna typ av film: en mesig jävla screamer.
2. Helt otroliga slash-effekter, hinkvis med blod och kapade kroppsdelar.
3. Ett ganska överraskande slut.

Tyvärr är slutet lite för abrupt. Det känns som om filmen är en 10-12-15 minuter för kort men man kan inte få allt här i världen. En riktigt bra skräckfilm på 91 minuter räcker en bra bit.


>Freaky friday

> Alla mammor har någon gång varit tonårsdöttrar. Det kan vara svårt att fatta om man är mitt i tonåren själv och tittar på sin mamma eller om man är mamma själv och har förträngt hela den eran av sitt liv.
Men, likväl, det är dagens sanning. Alla har vi varit små och alla blir vi förhoppningsvis stora.

I Freaky friday är Jamie Lee Curtis den livsjonglerande psykologmamman som tre år efter sin mans död nu ska gifta om sig med übersnällisen (läs: mes) Mark Harmon.
Hon är mamma till buspojken Harry och till tonårsdottern Anna (Lindsay Lohan) och man kan väl säga om man vill vara diplomatisk att den mamma-dotter-relationen just nu inte är den allra bästa.

Det bråkas mest. Ja. Det bråkas hela tiden, dygnets alla vakna timmar. Dottern rebellar, psykologmamman analyserar. Pieeeehuuuuw. Jag blir svett bara av att titta på eländet.

På en kinakrog får mamman och dottern varsin fortune cookie som genom magi får den enes själ att bege sig till den andres kropp – och vice versa. Det enda som avbryta spådomen är att dom på riktigt förstår sig på varandra.

Det här har man sett förut (ex Big med Tom Hanks och Vice versa med Judge Reinhold) och det skulle mycket väl kunna bli en riktig kalkon OM det inte vore så att Jamie Lee Curtis och Lindsey Lohan faktiskt är riktigt bra i sina roller. Alltså, RIKTIGT bra. Även han som spelar lille Harry är toppen. Jag skrattade många gånger, både åt dråpligheter och åt igenomkänningen (både som tonårsdotter och mamma) och skruvade mig i soffan ett gäng gånger åt riktiga pinsamheter.

Freaky friday är undantaget som bekräftar regeln: allt med Lindsey Lohans namn på är inte baja-maja-material.