En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

2005

>Neverwas

>Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.”
Så sa Pippi Långstrump innan hon käkade sina krumelurpiller för att försäkra sig om att aldrig bli vuxen.

Jag skulle kunna sätta en månadslön på att hon bjussade sin killpolare på ett par stycken också – MEN – jag tror att kompisen inte alls hette Tommy utan Aaron och att han numera försörjer sig som aktör någonstans på den amerikanska västkusten.

Aaron Eckhart är född 1968. När han spelade in Neverwas var han 37 år. Kolla på bilden här ovanför – är det ett normalt fejs för en 37-åring (det är Eckhart till vänster, INTE till höger)?

I filmen Neverwas spelar Aaron psykologen Zach Riley som tjatar till sig ett jobb på nåt slags psyk/mentalsjukhus där hans pappa vårdades innan han dog. Pappan var författare och skrev barnboken Neverwas, boken som kanske även var anledningen till att han blev institutionaliserad eftersom han led av vanföreställningar. Eller gjorde han det? Var fantastierna som ledde fram till boken fantasier eller skrev han om verkliga äventyr?

Jag blev jätteglad när jag hittade den här filmen! Min nya favvo-Aaron i ett såndärnt härligt färgglatt fartfyllt barn-och-ungdomsäventyr, wohooo, fram med maraccas och xylofon liksom! Första halvtimmen är precis sådär bra som jag trodde, ja, kanske lite mer än så till och med. Sen dalar filmen sakta sakta hela tiden för att sluta i ett ganska likgiltigt ”jaha”.

Brittany Murphy, frid över hennes minne, har en fin liten roll och mysfarbrorn Ian McKellen gör en större och mer blindgalen arbetsinsats som den schizofrene Gabriel Finch. Han har såna fina lite ledsna och gamla ögon och det slår mig att såhär, precis såhär, kommer Haley Joel Osment se ut när han blir gammal.

Nick Nolte, Jessica Lange, Vera Farmiga, Alan Cumming och William Hurt är även dom med i den imponerande rollistan, det känns bara lite synd att det inte blev den tredubbla saltomortalen jag hoppats på utan mer ett litet magplask, fast utan det obligatoriska svidet.

Här hittar du filmen.


>Tre om en: Carey Mulligan

> En karriär för Carey av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

Carey Mulligan är en av de unga kvinnor som under 2010 tycks ha exploderat på vita duken, i sällskap med bland andra Jennifer Lawrence och Hailee Steinfeld. Och fort har det gått, bara fyra år efter debuten 2005 var hon nominerad till en Oscar som bästa kvinnliga skådespelerska för An Education (även om elaka tungor tycks ha menat att filmen var det årets The Fighter). Hon missade guldgubben den gången men knäade å andra sidan redan under utmärkelser som BAFTA Award for Best Actress in a Leading Role och Hollywood Breakthrough Award for Actress of the Year för sin roll som den brådmogna Jenny Mellor, samtidigt som Variety utnämnde henne till ”den nya Audrey Hepburn”.

En sådan blixtkarriär gör i alla fall mig nyfiken på ”hur det började”, minst lika nyfiken som jag är på att få se henne som Daisy Buchanan i Baz Luhrmans kommande The Great Gatsby (peppen börjar faktiskt snart nå oroväckande proportioner).

Trots att hennes föräldrar inte var särskilt uppmuntrande (de ville att hon skulle plugga istället) tycks Mulligan vara en av de där människorna som från första början velat bli skådespelerska. Starten var kanske inte så hoppingivande, dramaskolorna gav henne nobben och brevet hon full av beundran skrev till Kenneth Branagh där hon bad honom bli hennes mentor avvisades artigt men bestämt.

Men brevskrivande måste ändå ha några meriter i dagens high-techsamhälle för nästa skrivelse (det kan i och för sig mycket väl ha varit ett mail, det förtäljer inte historien), som ställdes till den namnmässigt inte lika kände men däremot lättigenkännlige skådespelaren och manusförfattaren Julian Fellowes (försvarsministern i Tomorrow Never Dies och Kilwillie i Monarch of the Glen samt manus till Gosford Park tillsammans med Robert Altman). Fellowes fixade Carey en audition till adaptionen av Pride and Prejudice som var på gång och hon bör ha fallit teamet på läppen eftersom hon fick göra Jena Malone sällskap som en av de yngre och mer svärmiska av Bennett-systrarna.

Pride and Prejudice anno 2005 är regisserad av Joe Wright och därmed så mättad med visuell britporr (icke att förväxlas med britpop) att endast en härdad anglofob skulle kunna motstå den. Däremot ligger fullt naturligt fokus på Kiera Knightleys Lizzie och Matthew Macfadyens Mr. Darcy, snarare än på Lizzies småsystrar. Dessutom är det Malone som får vara den olydiga Lydia, vilken skandalrymmer med Mr. Wickham, medan Mulligan är Kitty som förhoppningsvis något visare av sin systers snedsteg stannar hemma. Under sina scenminutrar gör hon dock självklart ett bra jobb som den mest engelska av rosor med skära kinder och cendréfärgade lockar.

Men blotta möjligheten till audition i ett så pass stort projekt måste ha öppnat upp andra vägar för redan samma år stod Carey på teaterscenen och spelade rollen Ada Clare i en hyllad BBC-miniserieversion av Dickens Bleak House.

Även här håller sig Mulligans karaktär i bakgrunden, till förmån för bland andra Gillian Andersons Lady Dedlock och Anna Maxwell Martins Esther Summerson. Men Ada Clare är ändå en viktig karaktär i historien kring det ändlösa rättsfallet Jarndyce och Jarndyce, genom att tillsammans med sin älskade och kusin Richard Carstone vara en av, förvisso många, potentiella förmånstagare.

Ada och Esther är i många avseenden parallella karaktärer och delar flera personlighetsdrag. Det är två kärleksfulla, välmenande och förnuftiga kvinnor men Ada är ändå den som mer helhjärtat ger efter för sin kärlek till Richard, vilket hon givetvis får sota för i slutänden. Men med sina redliga egenskaper kontrasterar hon tydligt sin betydligt mer lättpåverkade make som låter sig förtäras av den evinnerliga rättsprocessen.

Ada Clare ger ändå Mulligan mer att bita i än Kitty Bennett och för egen del blev jag fullkomligt betagen av det helt fantastiska produktionsvärdet på serien som sådan. Från Dickens något röriga förlaga har manusförfattaren Andrew Davies lyckats tälja fram den där egentligen riktigt spännande historien som man hela tiden hade en känsla av låg och lurade. Bleak Houses alla femton avsnitt serverar den sömlösa illusion som de flesta filmtittare jagar med en terriers envishet: man ser inte ett gäng skådisar agera utan en fängslande berättelse som inbegriper ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer (Charles Dance som den gemene advokaten Tulkinghorn och Phil Davis som den lika gemene lånehajen Smallweed var alldeles…alldeles…underbart vidriga).

Lyckas Carey Mulligan försvara sin plats i detta illustra sällskap? Absolut, hon gör mesta möjliga av sin Ada och ingjuter både värdighet och resning, när karaktären lika gärna hade kunna reduceras till ett beskedligt våp. Ser man redan 2005 att detta kommer att bli det sena 2000-talets nya ”it-girl”? Mjna, för det är kanske både Kittys och Adas roller lite väl mycket bi.

Men redan två år senare, 2007, har hon inte bara roller i tre olika filmer och två TV-serier utan slår också igenom med dunder och brak som Nina i Anton Tjechovs Måsen på Royal Court Theatre mot Kristin Scott Thomas (”quite extraordinarily radiating” enligt The Daily Telegraph). Resten är inte så mycket historia som i allra högsta grad nutid och jag är synnerligen nyfiken på vart denna talangfulla skådespelerska ska ta sig härnäst.

Om filmen An education av Henrik från Fripps filmrevyer

Jag blev medveten om Carey Mulligans existens då jag såg filmen ”An education” på Stockholms Filmfestival 2009.

Anledningen till att vi valde just den filmen var att favoriten Nick Hornby skrivit manus. ”An education” verkade vara en humoristisk berättelse om en tonårsflickas uppväxt under tidigt 60-tal i London. Filmen vi fick se stämde vagt in på den beskrivningen, men under ytan var filmen mer komplex. Det var med blandade känslor jag lämnade salongen. Jag var dock helt säker på en sak. Jag hade sett en ny stjärna födas i Carey Mulligan. Nu har jag på Fiffi’s initiativ sett filmen igen.

Nick Hornby skrev filmens manus som är baserat på Lynn Barbers memoarer. Det faktum att filmen berättar om en verklig historia är centralt för filmen. Filmen handling i all enkelhet är som följer. Jenny är en ung ambitiös elev som drömmer om att studera på Oxford, ivrigt påhejad av en drivande far. Hon träffar David, en stilig 25-åring med sportbil, och han charmerar och förför både Jenny och hennes föräldrar.

Skådespeleriet är lysande hela filmen igenom. Peter Sarsgaard är perfekt i rollen som David. Alfred Molina som Jennys far är överraskande bra och Rosamund Pike som den något korkade blondinen Helen är hysteriskt rolig.

Carey Mulligan överglänser dock dem alla. Hon har en personlighet som förhäxar mig. Trots sina 22 år vid filmens inspelning spelar hon den endast 16-åriga Jenny. Carey har inga problem att spela ung, oerfaren och naiv. I nästa scen spelar hon Jenny äldre än hennes jämnåriga kamrater, eller Jenny som är mer mogen än sina föräldrar. I andra scener är hon sårbar och fragil som en ung tonåring kan vara, för att sluta helt förkrossad men samtidigt stolt. Jag blir än en gång imponerad av att Carey fyller rollen med alla dessa karaktärsdrag med en sådan enkelhet. Hennes skådespeleri verkar vara så naturligt. Det som är allra mest magiskt med Carey är hennes underbara skratt. Det är bubblande, lockande och pockande.

När jag såg filmen första gången var jag osäker på vad jag tyckte om handlingen. Jag älskade Carey Mulligan och de övriga skådespelarna, men jag var frågande för övrigt. Filmen var uppenbarligen inte en Nick Hornby-komedi även om den har flera mycket roliga scener. Det var inte diskbänksrealism, filmen flirtar med stil och överklassmiljöer för mycket.

Nu när jag sett filmen under mer ordnade former börjar jag förstå att det finns ett stort djup i filmen. Det är lager på lager av stilar och symbolik. Förtexterna är lekfulla och musiken därtill indikerar att det kan vara en varm komedi som startar. Inledningen av filmen påminner mig om Wes Anderson’s underfundiga humor i en ”coming-of-age”-film. Sedan byter filmen obemärkt still om och om igen. Det är speciellt märkbart i valet av musik och andra stämningssättare. Till och med mitt i vissa scener ändrar filmen ton, precis som om vi åskådare åker med i den känslomässiga berg-och-dalbana som Jenny råkar ut för. Vid denna titt fann jag filmen till och med dovt skrämmande. Jag tror att denna ”oharmoni” i filmen är helt medveten, för den understryker handlingen perfekt, men det är också anledningen till att jag finner filmen oroväckande på gränsen till störande. Detta gör den dock bara mer intressant. I vissa scener påminner ”An education” mig lite om Carey Mulligans senaste film ”Never let me go”. Och det är en riktigt ruggig film.

Som slutord vill jag lyfta fram de underbara scenerna i Paris. Carey Mulligan är i dessa scener helt otroligt lik den gudomliga Audrey Hepburn. Carey är inte bara mycket lik Audrey till utseendet. Jag har inte blivit tagen av en kvinnlig skådespelare som jag blev av Carey Mulligan sedan jag såg Audrey Hepburn i ”Roman Holiday” för några år sedan. Det är det bästa betyget jag kan ge den unga fröken Mulligan.

Jag gav ”An education” en fyra efter första titten och nu har fyran förstärkts, men den når ändå inte ända upp till högsta nivån. Än.

The greatest med the greatest av Fiffi från Fiffis filmtajm

Jag håller filmen The greatest i min hand. Jag stoppar in den i DVD-spelaren, trycker på play och tre minuter och trettio sekunder senare tänker jag min första riktiga tanke:

”Var har den här filmen varit i hela mitt liv? Vem har undanhållit mig den? VEM? Fram med dig nu!”

Favoriten Carey Mulligan hånglar med favoriten Aaron Johnson och i scenen efter den ligger favoriten Pierce Brosnan i en furusäng med favoriten Susan Sarandon. OooohLordAlmighty liksom, var ska det här sluta?

Ja, var SKA det sluta… Brosnan och Sarandons son dör, Johnson alltså och Mulligan är gravid med Johnsons barn. Och ung. Och korthårig. Och söt som spunnet rosa sockervadd. Sarandon är gråtmild, Brosnan klär som ingen annan i blåjeans och ljusblå skjorta, ja det ska vara Matthew McConaughey som ser bättre ut i den munderingen än honom och kanske Bradley Cooper också när jag tänker efter. Det är dom tre sen är det ingen, ingen, ingen och sen kommer på sin höjd Kevin Costner. Det är sånt jag tänker på när det gått tretton minuter av filmen och första chocken lagt sig.

Mulligan, Mulligan, SATAN hon är bra. Hon är så JÄVLA JÄVLA bra, hon utagerar det gamla gardet med lätthet, hon bara svischar in i handlingen i kornblå klänning, limegrön bolero och det där korta fina bruna håret och tiden liksom stannar. Jag kan inte förklara hennes storhet, jag VILL INTE förklara den. Hon är så äkta att det känns som om hon körts till inspelningsplatsen på en hjullastare och nån liksom bara dumpat henne här och hon pratar på lite sådär som man gör, går lite här, kollar lite där för inte fan har hon nåt manus att gå efter, nej, så känns det aldrig med Carey Mulligan. Sen är hon lite tantig samtidigt, jag gillar det. Hon vågar vara ålderslös, flytande, precis på samma sätt som Susan Sarandon vågar åldras naturligt vilket gör att jag vill köpa en röd hockeytuta och bara….tuta….av glädje.

När filmen är slut förstår jag varför jag aldrig hört talas om den, den är nämligen inte så bra. Att misslyckas med den här filmen när man har tillgång till dessa A-skådisar och en handling som på pappret faktiskt håller gör att jag känner mig MYCKET tveksam till regissören Shana Feste. Mycket. Mucho. A lot. Hade jag varit på det humöret hade jag dragit lite dåliga blondinskämt med nämnda Feste som huvudperson men det är inget som blir bättre av det. Inte filmen heller. Tyvärr.

Här finns filmen om du blir nyfiken och här hittar du min recension av An education.


>PSH-helg: Capote

> Författaren Truman Capote var en levande legend på sin tid.

En homosexuell man med falsettröst som använder sig av samtliga bögmanér som man ser hos någon som ska ”spela gay”: tveksamma handleder, vickande höfter, det ena benet över det andra när han sitter på en stol, knäppta händer över skrevet och aldrig försitta en chans att berätta vem som designat den nyligen inköpta halsduken. Men Truman Capote var ingen karikatyr, han var på riktigt.

En dag läser han i tidningen om en hel familj på landsbygden som blivit brutalt mördade och han bestämmer sig för att åka dit och skriva om det.

Med sin personliga och envisa journalistiska stil tar han sig in och fram till alla i sin iver att ta reda på fakta. Han träffar vänner till dom döda, han hamnar på middag hos sheriffen, han pratar med advokater och till sist även mördaren. Det resulterade i boken Med kallt blod, en av dom första dokumentärromanerna som skrivits. Den boken blev även Capotes sista.

Philip Seymour Hoffman ÄR Truman Capote i den här filmen, han är Capote in i minsta detalj, in i varje mikroskopisk fiber av den beiga ullkappan.

Första kvarten kändes det som att han ageeeeerade (uttalas på [dramatensvenska]) eller som att det var Claes Malmberg som stod på Chinateaterns scen och skulle leka rolig bög men sen, sen när den första chocken lagt sig och mina förväntningar på PSH i en roll kommit till sans släpper jag alla hämningar och flyter med strömmen.

Att Philip Seymour Hoffman fick en Oscar för bästa huvudroll för denna film är helt rätt. Inget kunde vara mer rätt. Men det här är en lika udda roll för honom som om Hugh Grant skulle ha spelat Sylvester Stallones karaktär i Copland.

Här finns filmen.


>Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 1.

>Vad gör du när det kommer en film med två huvudroller varav den ena spelas av någon du högaktar och respekterar och den andra av någon du gärna skulle se tugga grus alldeles fullsmockad med klipulver? Skulle du strunta i filmen eller hur skulle du göra? Titta men blunda och tänka på annat när den jobbige fan är i bild? Det är klurigt det där.

Hur pass mycket sämre blir en film av att den ena skådisen är en irriterande sopa? Kan det till och med vara så att irritationsmomentet känns mindre på grund av en strålande motpol och att filmen blir riktigt sevärd ändå?

Jag tänkte ta mig an tre filmer framöver som jag tycker lider av detta problem. Först ut är The jacket med en av mina stora favoriter, Adrien Brody, i den manliga huvudrollen och som den kvinnliga ser vi Kiera Knightley. Henne har jag föga till övers för. För att tala klarspråk, jag tycker hon är helt jävla USEL!

Handlingen i korthet: Jack (Brody) är soldat i Gulfkriget. Han blir skjuten i huvudet, överlever men drabbas av minnesförlust. När han kommer hem igen blir han anklagad för att ha mördat en polis. Han blir inlagd på mentalsjukhus, fullproppas med starka mediciner och tvingas genomgå en omänsklig behandling. Under drogpåverkan börjar han mentalt resa in i framtiden och där träffar han Jackie (Knightley) och hon kommer på att han befinner sig fyra dygn från sin egen död.

Ja, det är flummigt så det förslår, hela filmen är som en mörk LSD-tripp. Adrien Brody gör dock precis som vanligt, han har sitt manus och han vrider det mellan händerna som en gammal disktrasa och han lyckas göra det absolut bästa av det råmaterial han har till förfogande. Kiera Knightly gör inte riktigt samma sak.

Jag skrev om Kiera och hennes insats i The jacket redan 2005 på min andra, nu avsomnade, blogg (inlägget om henne och två andra kända miffotjejer går att läsa här) och trots att det gått nästan sex år och att jag egentligen inte ser mig som en långsint person så kan jag inte släppa det. Hon är S Å D Å L I G i allt hon gör men det finns grader även i helvetet och med The jacket har hon grävt sig så långt ner att till och med lavan skriker när den träffar henne.

Den bra skådespelarens insats:

Den dåliga skådespelarens insats:

Filmen som sådan:

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Ja. Jag hade sluppit slita mitt hår och svära mig grön i ansiktet över Kieramänniskans bedrövlighet men det handlar inte bara om det. Scenerna när Brody och Knightley spelar tillsammans är skrattretande dåliga och med någon annan i hennes roll kunde det bara bli bättre. Vem som helst kunde ha gjort det bättre. Vem som helst.


>Hard candy

> 14-åriga Hayley (Ellen Page) har chattat med en kille på nätet några veckor och dom bestämmer sig för att ses på ett café. Killen Jeff (Patrick Wilson) visar sig vara mer man än kille då han är fotograf och arton år äldre än henne själv.

Hayley är en brådmogen och beläst ung dam med skinn på näsan och Jeff är till synes en belevad man med ett något överdrivet – och rätt otäckt – fokus på väldigt unga flickor. Hayley går med på att hoppa in i bilen och åker med Jeff hem.

”Inget är ditt när du släpper in en tonåring i ditt hem”, säger Hayley.

”Nu avslöjar jag ingenting mer”,
säger jag, för det här är en film jag absolut tycker att du ska se och helst med så lite bakgrundsinformation som möjligt i minnet.

Jag tyckte Ellen Page skulle bli den perfekta Lisbeth Salander redan när jag såg henne i Inception men efter att ha sett Hard candy blir jag nästan förbannad över att det inte var hon som blev vald till rollen. Hon är precis samma skådespelartyp som Noomi Rapace (trots att hon är rätt mycket yngre), hon är intelligent och fysisk och varenda stark känsla i världen ryms i hennes lilla kropp.

Patrick Wilson såg jag senast som pretty-boyen Roland i Pappa på burk och då trodde jag inte han kunde spela nåt annat än en äckligt stomatolleende och överdrivet glad renlevnadsman men SE så fel jag hade!

Hard candy är en spännande och ständigt aktuell thriller där ingenting är som det ser ut att vara, inga svar är givna och inga frågor så enkla att dom inte går att vrida runt ett par varv och det är definitivt en film som alla som internetdejtar borde se – både pojkar, flickor, män och kvinnor.

Här kan du hyra filmen om du vill.


>Månadens filmsnällis: Vera

>

Under efterkrigstiden i Storbritannien levde en riktig snällis vid namn Vera Drake (Imelda Staunton).

Vera var en kvinna som utövade ett yrke som då var förbjudet i lag. Hon hjälpte kvinnor att få abort, vilket var förbjudet fram till 1967, men hade man pengar i fickan gick det att få läkarintyg utskrivna så att aborten kunde utföras kliniskt och korrekt. Men fattiga tjejer/kvinnor hade inget val och Vera Drake trodde stenhårt på sitt kall och satte medvetet hela sitt liv på spel för det hon ansåg var varje kvinnas rättighet.

Förutom detta var Vera en otroligt fin vän, en bra mamma, en omtänksam hustru, en idogt slitande arbetstagare, ja, en kvinna som ställde upp på andra i alla väder och i alla situationer och detta utan att för den skull förlora sig själv. Dessutom ser hon så jävla gullig ut med sina glada och pigga ekorrögon. Det går liksom inte att värja sig.

Vera Drake är februari månads filmsnällis.

[Filmen är från 2005 och är regisserad av Mike Leigh. Vem som blev januari månads filmsnällis kan du läsa här.]


>Match point

> Chris (Jonathan Rhys Meyers) är ett föredetta tennisproffs som hamnat i en riktig knepig kärlekskarusell. Han träffar överklasstjejen Chloe (Emily Mortimer), vars bror Tom (Matthew Goode) även är hans kompis och denne Tom är upp över öron kär i sin flickvän, den amerikanska skådespelerskewannaben Nola (Scarlett Johansson).

Tom och Chloes föräldrar gillar Chris men inte Nola och då pappan (Brian Cox) är en framgångsrik företagare erbjuder han Chris jobb inom koncernen. Chris skulle kunna ha ett rätt soft liv framför sig om det inte vore så att han kärade ner sig i Nola, bäste kompisens kärlek och sin egen svägerska.

För att vara en Woody Allen-film så känns Match point rätt….annorlunda. Dels är den en halvtimme längre än hans i det närmaste exakta 90 minuter som han oftast har som filmlängdsmall, dels utspelar den sig i England, det pratas brittisk engelska och det finns egentligen inte någon som har den obligatoriska ”Woody Allen-rollen” som snurrig överårig ordbajsande gigolo.

Jag har alltid tyckt att Scarlett Johansson bara är en läppsvullen, överskattad bimbo som tagit sig fram på suspekta vägar genom Hollywood utan tillstymmelse till skådespelarbegåvning. Jag har tänkt om. Jag tycker hon går från klarhet till klarhet (även om jag inte sett hennes filmer i kronologisk ordning) och hon har ”nåt”, precis det ”nåt” som Woody Allen såg i henne för länge länge sedan när han gjorde henne till sin nya ”musa”.

Woody kan kvinnfolk. Han kan åtminstone läsa dom och få dom att prestera sitt absolut bästa i alla lägen (och nej, nu tänker jag inte sjunka till nivån att jag tänker skämta om adoptivdottern som nu är hans fru). Match point utan Scarlett vore en beige tillställning, men även med Jonathan Rhys Meyers sätter en personlig prägel på hela historien. Det här är riktigt bra!

Går att streama gratis på Lovefilm om man är prenumerant.


>Revolver

> Jake Green (Jason Statham) är en första klassens buse med ständiga bad-hair-days. Han har suttit massor med år på kåken, har buntvis med pengar i ett bankfack och en rätt bra intuition som han inte lyssnar på.

Jake Green satt alla dom där åren i fängelset oskyldigt dömd för ett brott gangsterbossen Dorothy Macha (Ray Liotta) stod bakom. Åren i fängelset spenderade han i en cell mitt emellan en storstötarnas mästare och ett schackgeni och Green lyckades såklart snappa upp en hel del av deras kunskaper. Så mycket att när han väl är en fri man ger han sig ut efter Macha och lyckas spela av honom en gigantisk summa pengar, vilket såklart resulterar i att Macha, den ocharmige solariebrände tandblekte fan, sätter alla sina män på att döda Green.

Sen får Green små lappar tilldelade sig, som mystiska skrivmaskinsskrivna intuitionsbevisen – plus en ovanlig blodsjukdom och diagnosen tre dagar kvar att leva.

Jag slutar där. Jag vill inte berätta mer. Jag tycker nämligen du ska se filmen.

Om Lock, stock and two smoking barrells var Guy Ritchies partykostym så är Revolver den där galna pudelrockarperuken från Buttericks.

Om Snatch var Guy Ritchies Dry Martini så är Revolver den där TUNNAN med kalamataoliver, direktimporterade från nån liten ekoodlare i Grekland (men nånting säger mig att kalamataoliver är svarta och att man har gröna oliver i Dry Martini, men vad vet jag, jag dricker inte sånt bjäfs).

Hur som helst så är Revolver en sjukt underhållande film som med fördel lyssnas på med hörlurar, för filmmusiken är en stor del av upplevelsen, liksom Jason Stathams stencoola berättarröst.

Vad är det med mig och den nyvunna fascinationen för brittiska män i öronen?


>Dolt hot

> Det äkta paret Georges och Anne (Daniel Auteuil och Juliette Binoche) bor med sin son i ett övre medelklassområde någonstans i Frankrike.

När filmen börjar har någon lämnat en videokassett utanför ytterdörren med en inspelning som föreställer deras hus under ett antal timmar.

Dom blir såklart konfunderade och när videoband nummer två dyker upp är det inte roligt längre. Dom kontaktar polisen som inte kan göra något så länge det inte handlar om uttalade hot.

Videobanden kompletteras med barnsligt tecknade vykort med tillhörande rödkritat blod och nu börjar paret bli rädda på riktigt och när nästa band dyker upp föreställande Georges barndomshem börjar tankarna hos både Georges och Anne dyka upp: kan det vara något i Georges förflutna som är anledningen till detta?

Jag har en hel del att säga om Dolt hot.

Det första är att Juliette Binoche aldrig varit bättre än här.

Det andra är att Daniel Auteuil kanske aldrig varit sämre. Det kan i och för sig bero på att han är så fruktansvärt osympatisk i sin roll som Georges, men jag har taggarna utåt mot honom genom hela filmen fast jag egentligen inte vill.

Det tredje är att jag just nu är redigt trött på regissören Michael Haneke. Jag behöver en paus från honom. Det här är återigen en film där han valt att inte redovisa någon form av slut och här är det verkligen INGET slut alls. Eftertexterna börjar hux flux bara rulla till synes mitt i filmen och jag ställer mig upp på vardagsrumsgolvet och skriker: VAFAAAN?? SKÄMTAR DU MED MIG???

Visst, Hanekes sätt att berätta en historia främjar den egna fantasin, inlevelseförmågan, fria tolkningar och allt det där men man kan inte säga A utan att ens andas B, det funkar liksom inte, inte för mig i alla fall. Jag blir frustrerad och halvgalen i huvudet, jag vill ha svar, ja så fyrkantig är jag. Varje bra historia har en början, en mitten och ett slut men om denna sanning är jag och Herr Haneke tydligen rätt oense.

Min syn på filmen sekunder efter eftertexterna:

Min syn på filmen ett dygn efteråt:

Filmerna fortsätter ticka in i den takt jag hinner titta på dom, eller inte titta på dom. Det är lite annat jox som ska hinnas med i juletider än att beta av intressanta filmer. Men LOVEFILM fungerar fortfarande helt utan anmärkning.


>Wolf creek

> Australien. Vyer. Vidder. En väg som sträcker sig från horisonten i väst till horisonten i öst och däremellan finns ingenting. Absolut ingenting.

På den vägen pajar bilen och tre backpackers i nöd får hjälp av en trevlig man som råkar passera och han bogserar bilen till sin gård och börjar sedan praktisera sin stora hobby som inte är gödsling till takten av Jimmy Nail´s Crocodile shoes eller mjölka korna till ljudet av en didgeridoo, utan ren och skär sadism.

Direkt i filmens början får vi reda på att 30000 människor försvinner i Australien varje år och att 90 procent hittas senast efter en månad. Många hittas inte alls. Således är denna fim ”based on a true story” och oavsett om det är sant eller inte så kan det vara en stämningshöjare i denna typ av filmer. Det hjälper inte här.

Här hjälper ingenting. Det hjälper inte ens att jag var i brutalmode för en riktig klafs-skräckis, det hjälpte inte att jag hade filmen Territory (av samma regissör) i färskt minne, det hjälpte inte att jag aktivt försökte förtränga att filmens skådespelare redan från början kändes vansinnigt osympatiska, det hjälpte inte ens att jag hade en förpackning Toffifee i beredskap.

Wolf creek är en sån film där jag inte bryr mig ett skit om vad som händer och med vem och jag tror att det är precis tvärtom mot vad regissören och manusförfattaren Greg Mclean hade i baktanke med filmen.

Greg Mclean är alltså mannen som fixade till krokodilfilmen Territory/Rouge som jag såg härom veckan på ett sånt trivsamt sätt. Hade jag inte sett den hade Wolf creek för evigt legat på min film-jag-inte-ids-se-för-den-verkar-föga-nyskapande-lista. Den borde ha fått lega kvar där, men det är som alltid lätt att vara efterklok.

Filmhistorikern Alan Jones myntade uttrycket ”Splat Pack” i Total Film magazine. I ”Splat pack” ingår ett gäng nya regissörer som på ett modernt sätt gör brutala och mycket våldsamma skräckfilmer och dess medlemmar är Alexandre Aja, Darren Lynn Bousman, Neil Marshall, Eli Roth, James Wan, Leigh Whannell, Rob Zombie – och Greg Mclean.

Jag tycker uttrycket är kul och målande men jag tycker också att just Greg Mclean borde ta och pinna på lite för att komma ikapp dom andra. Jag antar att Wolf creek är filmen som fått honom att ingå i den där gruppen regissörer men det är ett inträdesprov som är godkänt med vänsterhanden av en kissnödig lärare som längtar hem.

Är du en av dom som lyckas se filmer på Voddler utan ”hopp” så kan du se den där alldeles gratis. Klicka här vettja.


>The squid and the whale

> Det är inte lätt att vara vuxen och ta steget som gör att en familj splittras och ett äktenskap tar slut. Det är ingen promenad i parken att vara barn i det läget heller.

Pojkarna Frank (Owen Kline) och Walt (Jesse Eisenberg) hamnar i nåt slags limboland när deras föräldrar (Laura Linney och Jeff Daniels) bestämmer sig för att separera och inte blir det lättare av att den förfördelade pappan berättar lite för mycket vuxen-skit om mamman för barnen.

The squid and the whale visar alla sidor av en skilsmässa på ett rätt bra sätt tycker jag. Det är ångest, ledsamhet, osäkerhet och mänsklighet och detta mot en bakgrund av amerikansk 80-tals-estetik och det var inte igår jag såg en plansch på Ilie Nastase, bara en sån sak!

Jeff Daniels är jättebra som pappan, ja, hela rollistan är bra. Dom ser sådär skönt vanliga ut hela högen och Laura Linney speciellt med stripigt hår och osminkat ansikte är inte urtypen av en kvinnlig flashig filmstjärna direkt och det är otroligt befriande.

Jag var inte överdrivet förtjust i Noah Baumbachs nyaste film Greenberg och jag kan väl säga att mina förväntningar på denna inte var särskilt höga. MEN, nu vet jag att anledningen till Greenberg-sågningen var (precis som jag misstänkte) en Ben Stiller som var lika obekväm i sin roll som jag hade varit som servitris på Hooters.

The squid and the whale är en bra film. Inte överdriven åt något håll men sevärd och välspelad in i minsta lilla biroll.

Här kan du hyra den på Headweb.

Lyckas du får Voddler att fungera så kan du se filmen alldeles gratis här.


>Tolken

> Sylvia Broome (Nicole Kidman) är duktig på språk. Hon jobbar i FN-högkvarteret i New York som tolk av Ku, ett språk som pratas i ett afrikanskt hittipåland som heter Matobo.

Det låter schysst och helt grammatiskt rätt när hon pratar, det gör det. Å andra sidan är det rätt svårbedömt rent linguistiskt, men i mina otränade öron skulle det kunna vara ett existerande språk. Men det är det inte. Ja, nog om detta, så jädra viktigt är det inte.

En kväll har i alla fall Sylvia glömt sin väska och när hon ska hämta den i sitt bås hör hon av misstag en viskande konversation på detta afrikanska språk och två personer som pratar om att någon ska dö. Mördas. Den som ska dö är Matobos president Edmond Zuwanie och tanken är att det ska ske under hans besök i FN.

Secret service blir indragen med specialagent Tobin Keller (Sean Penn) i spetsen. Han ska utreda hotbilden och luska ut Sylvias trovärdighet och han lyckas gräva upp en hel del hemligheter om henne men vilka det är skriver jag inte här.

Tolken är en potent politisk thriller, hur kan det bli annat med Penn och Kidman framför kameran och Sydney Pollack bakom? Den är spännande på ett såntdär intelligent sätt, så jag sitter i soffan och känner mig lite bättre, lite smartare och lite mer intellektuell än grannen (som jag hör tittar på Fast and the furious för tusende gången).

Det här är en thriller som med beröm godkänt fungerar även för en omtittning. Det är inte alla thrillers som klarar det. Sen vill jag ge ett oväntat plus i kanten för Nicole Kidman. Det finns ingen, ingen, INGEN som kan uttala Zuwanie lika vackert som hon. Det är värt att se filmen (igen) bara för att få uppleva det.


>Tre om en: Filmer om svenska städer.

> Hata Göteborg 2007

Rogge, Svante, Lukas, Johan och Jonas Mitander bor i Helsingborg. På helgerna åker dom över till Helsingör, super snodd öl och slåss med danskar.

Jonas är ledaren i gänget. Han är äldst, han är argast och han är som en oemotsagt storebror för dom andra. Så kommer Isak, kusin till en i gänget, med smutsiga dreads och ett öppet sinne och vrider om schackpjäserna några varv, om jag nu kan kalla skånska svennebanankillar för just det.

Gänget har som princip att aldrig snacka med någon som dom inte känner. Det är inte så moget tänkt, men man kan tillskriva dessa pågar många egenskaper men mogna är kanske inte det första jag tänker på.

Killarna spelar fotboll i ett skitdåligt korplag och dom scenerna känns så autentiska att varenda fotbollsförälder i landet kan känna igen sig. Svordomar, överskotts-testosteron-energi och en lagledare helt utan empati. Vem har inte sett sånt in action? Nicolaj Schröder som den arge fan Jonas lyckas dessutom vara både skitrolig, jätteenerverande och totalidiot på en och samma gång. Det ska han ha absolut cred för.

Det här är på en gång både så realistiskt, så dumt och så charmigt att jag inte kan göra annat än smälta. Tro bara inte att Hata Göteborg är nån huliganfilm eller ens en fotbollsfilm, för det är den inte. Hata Göteborg är en film om att fastna i mönster, om att växa upp och känna behov av att bryta sig loss och kanske till och med få arslet ur vagnen och göra just det.

Stockholm boogie 2005

Stockholm är som allra vackrast på sommarkvällar och speciellt sommar-kvällar då promillehalten är perfekt, sällskapet välvalt och ingenting känns omöjligt.

Jerka (Erik Johansson) har precis blivit singel och bestämmer sig för att fira detta med sin kusin Hoffe (Jens Malmlöf). Men en tête-a-tête med sin kusin kanske inte är den bästa förutsättningen för en oförglömlig kväll så dom bestämmer sig för att leta upp lite tjejer. Dom är rätt osmidiga, tjatar på allt som rör sig med två fettsäckar på framsidan och nappen haglar inte direkt men så missar Nathalie (Maria Lindström) sin nattbuss och blir ett enkelt byte.

Timmarna går, kväll blir natt blir morgon och sen tar filmen slut. Det händer inte mycket och det som händer är peanuts mot vad jag varit med om själv i stockholmsnatten (höhö) så jag tycker inte det är nåt att skriva hem om direkt. Ingenting mer än att jag tycker Erik Johansson är en av Sveriges absolut bästa skådespelare och att jag önskar honom ett totalt hutlöst no-mercy-genombrott så att ALLA lär sig vem han är och sätter hans vanliga namn på kartan.

Fucking Åmål 1998

Det är inte många gånger sen jag blev vuxen som jag längtat tillbaka till högstadietiden. Framtidsångest, idiot-hormoner och plastglas med La Garonne mosat med Dextrosol är ingenting att sträva efter igen kan jag känna.

Men när jag satt ensam i biomörkret den där novemberdagen 1998 och tittade på Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) och lyssnade på Broder Daniel och bara njöööööt av en ungdomsfilm som varken knäpper på näsan, förbannar, förenklar eller försvårar, det var så jävla härligt och helt klart ett stort hallelujah-moment för mig.

Jag minns att jag blev glad vid tanken att ungdomar kommer att få se den här i skolan och inte behöva fylla 27 innan hjälpen kommer. För Fucking Åmål är hjälp till självhjälp för massor med unga tjejer, det är jag helt hundra på.

Lukas Moodyson har gjort ett storverk som kommer sitta som ett skönt småkliande ärr vid hjärtat på många generationer ungar framöver. Ja, inte bara ungar förresten. Deras mammor också.


>Komplett galen

> Rafael Edholm och Görel Crona är gifta med varandra. När filmen spelades in var dom det även i verkligheten.
I filmen ska dom sätta upp pjäsen Fröken Julie, Rafael ska spela huvudrollen och Görel ska regissera.

Dom har inga pengar men den kreativa viljan att få fart på repetitionerna så att som kan vara med på Strindbergsfestivalen gör att dom får tag i en replokal i Slakthusområdet (bakom Globen i Stockholm), i ett riktigt slakteri.

Rafael ska spela Jean och ska låtsasälska med sin motspelerska mitt framför ögonen på sin fru regissören (som kämpar med sin svartsjuka samtidigt som hon ska vara objektiv yrkeskvinna) på en bänk i ett metalliskt slakteri iklädd endast träskor, alltså, det är humor, det är buskis, det är gråtframkallande skrattkramper och jag faller pladask.

Det finns många många roliga scener i den här filmen och den bidragande orsaken till det är just låtsasdomkumentärkänslan och vetskapen om att vid inspelningstillfället så VAR verkligheten och filmen exakt samma sak för dom två det handlar om.

När jag såg filmen på bio så satt en gammal farbror på raden framför mig och skrattade så yvigt att han kom åt den där knappen på paraplyet så det fälldes ut över sina bänkgrannar. Sen skrattade han ännu mer.

Komplett galen är verkligen komplett galen. Som svensk film betraktad är den även unik i sitt slag och jag tror helt ärligt att jag aldrig förr skrattat så mycket åt något jag sett på bio talandes svenska, varken med eller utan dubbning.