En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

2006

>Black Book

> Den holländska judinnan Rachel (Carice van Houten) och hennes familj försöker fly undan nazisterna i det ockuperade Holland. Hennes föräldrar mördas mitt framför hennes ögon och hon svär för sig själv att hon ska hämnas.

Hon får kontakt med motståndsrörelsen och lyckas bli en infiltratör och inleder ett förhållande med chefen för den tyska underrättelsetjänsten.

Jag vet, det jag pysslar med nu är lite som att kasta ett urtuggat hundben till en uteliggare som inte sett mat på en månad men det händer så mycket i filmen som jag inte vill avslöja. Historien svänger fram och tillbaka, den som är god i scen 1, 2 och 3 är ond i scen 7, 8 och 9 och det är det som gör filmen så bra och att den håller hela vägen in i mål.

Regissören Paul Verhoeven kör inte på den trafikerade actiongatan som han känner så väl, inte den här gången. Här är det mer ett spännande tidsdokument, baserad – såklart – på en sann historia och han fixar den biffen hur bra som helst.

Black book gjordes sex år efter hans senaste film och nästa på tur, De stille Kracht, har releasedatum först 2013. Han slutar inte fövåna mig, den gode Paul.

Här finns filmen.

Annonser

>Veckans Gosling: Half Nelson

> Här går det fanimej inte undan!

När jag läste på om Half Nelson fick jag känslan av att det var en amerikansk Die welle fast utan nazismen. Det var det inte. Det var en myyyyycket lååååångsam och rätt tråkig film om en trasig lärare (Gosling) som försöker hålla en ren och energifylld fasad inför sina elever men egentligen är han en knarkande ensam kille.

Han gör misstaget att droga på skolan och blir påkommen av en elev och mellan den tjejen och honom växer det fram nån underlig form av vänskap som inte heller den är särskilt kul att följa.

Tyvärr måste jag säga att filmen inte höll måttet, inte av någon sort. Ryan Gosling själv gjorde däremot inte bort sig. Han fortsätter välja (få?) roller som är VÄLDIGT olika varandra, det går verkligen inte att genrebestämma honom alls och det är ballt. Han får dessutom ett mer karaktäristiskt utseende ju äldre han blir vilken bådar gott i filmvärlden dom närmaste fyrtio åren.

Här är han ofräscht ljusgrön i ansiktet, det klär honom inte för fem öre men han är en kul skådis att hänga i hasorna för alldeles oavsett om han är snygg eller lurkig så är han makalöst bra.

Här finns filmen.


>En glad påsk: Nördskolan

> Jag är inte särskilt religiös men tillhör ändå dom som tycker det är aningens underligt att ägghalvor och chokladkaniner blivit representanter för påskhelgen i allmänhet och Jesu lidande i synnerhet.
Å andra sidan ger det mig carte blanche att låta skitdumma komedier bli påskens tema här på bloggen, med stenhård betoning på skit.

Påskhelgens tre filmer är så långt ifrån högkvalitativt filmskapande man kan komma men, jag måste lägga till ett MEN här, dom är inte helt utan förtjänster. Om ett gott skratt förlänger livet så har jag efter att ha sett dessa filmer förlängt mitt liv med åtminstone ett par-tre månader och DET kan aldrig vara dåligt.

Påskaftonens komedi heter Nördskolan. Att vara kille och bli klassad som nörd är inte särskilt svårt, det är alldeles tydligt. Det räcker med att ha det jobbigt med att få tjejer, att bo hemma hos mamma för länge, att vara för mesig på jobbet, att vara gift med en alltför stark fru, att helt enkelt bara vara för snäll – eller att se ut som Moby.

Billy Bob Thornton spelar Doktor P, läraren på Nördskolan som ska lära vuxna mespojkar att bli män och han har dom mest okonventionella metoderna att lyckas. Paintballkrig, fuskdejter med stor svart man i blond peruk (Michael Clarke Duncan såklart), dejt-fusklappar (lie, lie and lie som more) och ett ständigt mantra att killarna ska känna sig som lejon för att få det (eller den) dom vill ha.

Roger (Jon Heder) har lite svårt med hela grejen. Han ses som en Nörd med stort N men det enda han egentligen behöver är liiite bättre självförtroende, då skulle både trakasserierna på jobbet minska OCH han skulle våga fråga grannen Amanda om en dejt. Men hur macho-Lasse kan en kille känna sig som åker runt på en P-lisa-permobil och lappar bilar hela dagarna?

Den här filmen är inte helt oäven, jag skrattade gott ett par gånger och log desto mer. Jon Heder och jag klickar inte nämnvärt men visst funkar han, han ser precis så dum ut som han ska för att få sitt gage. Sarah Silverman och Ben Stiller har små men pricksäkra biroller och Billy Bob Thornton är stenhård och sliskig på en och samma gång. Filmen hade sina poänger även om JAG aldrig kan fatta det negativa sambandet mellan ordet nörd och att vara snäll.

I min värld kan snällhet aldrig vara nördigt. Det kanske är så att ”du är en nörd” är den finaste komplimang man kan få?

Här finns filmen att hyra.


>Children of men

> Det är inte ofta jag ser filmbloggaren Jojjenito klämma till med toppbetyget 5/5 till en film men när det väl händer är det klart jag blir nyfiken.

Att filmen han hyllar är en dystopisk berättelse om en mörk infertil värld med två av mina kanske-inte-jätte-favvisar i huvudrollerna, Clive Owen och Michael Caine, det skrämmer inte mig. Det är självklart att jag vill se filmen och nu är det gjort.

Jag säger bara, Jojjenito….Jojjenito. Vad har du gjort? Jag har fan inga naglar kvar. Knappt några tånaglar heller.

Children of men är en film som stundtals är så spännande att jag märker att jag slutar andas. Jag håller andan och magen känns lika ihopsnörd som kinesiska flickors fötter.

Filmen utspelar sig i London. Det är år 2027, allt är svart och världens yngste människa har precis dött dryga 18 år gammal. Kvinnorna kan inte längre få barn och ingen vet varför. Clive Owens rollfigur sprudlar inte av livsglädje direkt men när han blir tillfrågad av en ung och mirakulöst gravid kvinna att skydda henne och transportera henne till säkerhet då får han nåt att leva för, han får en mening.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande fick jag lära mig att dom riktigt stora skådespelarna procentuellt har större huvuden än ”normalpersonen”. Dom gör sig liksom bättre i bild och som perfekt exempel gavs John Travolta. Hade jag gått samma kurs 2011 hade det inte varit Travoltas ansikte som visades i storbild utan Clive Owens.

Som skådespelartyp är Owen väldigt Nicolas Cage-isk men då Cage havererat (nästintill) totalt dom senaste åren verkar Owen ha växt till sig. Michael Caine går knappt att känna igen med blond permanentad peruk och det är bara bra, mer sånt till Mr Caine. Att regissören Alfonso Cuarón har en förkärlek för det mörkra och dystra visade han redan 2004 när han förändrade Harry Potters spännande men mellanstadiesnälla skolvärld i den tredje filmen: Fången från Azkaban.

Children of men är en film som är mycket mycket nära en fullpoängare även för mig och jag hade kunnat sätta en månadslön på att jag skulle tycka det motsatta. Så, tack Jojjenito. Utan din recension hade jag aldrig sett den här filmen.


>PSH-helg: Mission impossible 3

> Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.


>Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa regi är inga duvungar direkt

> DARREN ARONOVSKY är nominerad i år för Black swan. Mest känd hittills är han för att ha regisserat Requiem for a dream och Mickey Rourke i The wrestler men redan 2006 gjorde han en annorlunda liten film som har kommit i skymundan: The fountain.

Hugh Jackman spelar tre män, Tomas, Tommy och Tom Creo i tre parallella historier. Rachel Weisz är både Isabel och Toms fru Izzi. Izzi har långt gången cancer och Tom är en forskare på just den sjukdomen. Ju sjukare Izzi blir ju mer panikslagen blir Tom i sitt letande efter pusselbiten, efter botemedlet, efter svaret på frågan: vad ger evigt liv.

The fountain är ingen enkel film att förstå sig på. Det bästa är bara att släppa taget och låta filmen passera revy framför ögonen för det är mer konstfilm än normalt drama, det är det. Det är vackert så jag smäller av, det är suggestiv musik med Enigma-känsla och ibland vet jag inte riktigt om jag är vaken eller sover. Jag hamnar i nån slags drömlimbo och det är faktiskt en alldeles jättehäftig upplevelse en vanlig skitvardag framför TV:n.

Här hittar du filmen.

ETHAN COEN och JOEL COEN är nominerade för den annorlunda westernfilmen True grit.

1997 fick dom ett gäng nomineringar för Fargo, ett svårslaget drama om den patetiske loosern Jerry Lundegaard (William H. Macy), den gravida polisen Marge (Frances McDormand) och dom hårdhudade kriminella karlakarlarna Carl (Steve Buscemi) och Gaear Grimsrud (Peter Stormare).

Bröderna Coen gav med denna film flismaskinen ett ansikte, sin fru/svägerska en Oscarsstatyett för bästa kvinnliga huvudroll och den broderade filmaffischen kultstatus.

DAVID FINCHER har enligt mitt sätt att se på saken bara gjort ett enda riktigt bottennapp i hela sin karriär: Benjamin Button.

Både före och efter den är det idel intressanta och välgjorda filmer där Alien 3, The game, Seven, Fight club och The Social Network är bra exempel. Snart kommer dessutom The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som kommer ge Stieg Larssons bror och sambo ännu mer miljoner att träta om.

The Panic room är en underskattad och otroligt spännande Fincher-thriller där två inbrottstjuvar (Forrest Whitaker och Jared Leto) tar sig in i Jodie Fosters hus och hon tvingas gömma sig i sitt panic room tillsammans med sin dotter (Kristen Stewart). Dottern har diabetes och behöver sina insulinsprutor, dom iskalla inkräktarna tänker INTE lämna huset och mamman måste helt enkelt lämna sitt skyddsrum för att hämta medicinen.

Nicole Kidman skulle egentligen ha spelat Jodie Fosters roll men hon blev skadad under inspelningen av Moulin rouge och tvingades hoppa av. Personligen tror jag att filmen hade varit lika spännande även med någon helt okänd i huvudrollen. Det är en bra story och hade jag nymålade långa naglar innan så är dom definitivt nerbitna till nagelbanden när eftertexterna rullar. Ja, till och med nagellacket är typ bortgnagt.

TOM HOOPER är nominerad för sin regi i filmen The King’s Speech. Filmen han gjorde strax före den uppmärksammade kungafilmen är en fotbollsfilm som heter The damned united.

Vid första anblicken kan steget mellan George VI och fotbollmanagern Brian Clough kännas ohyggligt stort men egentligen är det inte det. George VI var en stor man med ett handikapp som tystade honom offentligt, Brian Clough kanske önskade ibland att han hade varit tyst lite oftare eller i alla fall tänkt innan han pratade.

Många ser Brian Clough som Englands absolut främsta fotbollsmanagers genom tiderna. Han ledde Derby County och Nottingham Forest till stora framgångar på 70-talet (ja, jag minns mål-plinget när det var Tipsextra på TV på lördagarna) men den här filmen handlar om hans 44 dagar som ledare för fotbollslaget Leeds.

Gillar man (som jag) fotboll är det här en riktigt underhållande film. Det är en film där talandets konst för handlingen framåt (i motsats till snabba balla klipp) och även där finns en solklar beröringspunkt med The king´s speech.

I DAVID O. RUSSELL´s oscarsnominerade film The fighter spelar Mark Wahlberg huvudrollen som Micky Ward.

David O Russell ser uppenbarligen något i Mr Wahlberg som inte många andra gör eftersom han redan 1999 gav honom en stor roll i sin film Three kings.

Three kings är en krigsfilm både skriven och regisserad av nämnde Russell och det är en film jag inte är mäkta imponerad av. Det är dom sista dagarna på Gulfkriget och fyra amerikanska soldater hittar en skattkarta (!?) som visar var irakierna gömt guld dom stulit från Kuwait.

Att filmen håller sig från sophögen beror enkom på George Clooney. Han håller filmens huvud över vattenytan och det är något han ofta är väldigt bra på. David O Russell är inte vare sig den intressantaste eller skickligaste regissören jag vet och det är ingen hemlighet att jag är tveksam till vad han har i oscarssammanhang att göra överhuvudtaget. Jag gillar inte Three kings och jag gillar inte The fighter och bara framtiden kan utvisa om min inställning förändras till honom som regissör men än så länge känns han väldigt mycket som en tetra bortglömd mellanmjölk, kanske med en lätt skorpa av något växande grönt och hårigt.


>Adrift

> En film som heter Adrift känns liksom helt okej att se.

När det sen går upp för mig att samma film även heter både Deadly sea och Open water 2 får jag en lite sämre smak i munnen då den första Open water inte var den mest välgjorda filmen världen skådat.

Det är lite samma sak som att resa sig upp från bordet under en fin middag och använda sig av det latinska ordet cacare för att det låter finare än att helt enkelt säga som det är: jag ska gå och skita.

Adrift/Open water 2 handlar om ett gäng yngre medelålders män och kvinnor, sex stycken för att vara exakt, plus ett litet spädbarn. Dom ska fira en av killarnas 30-års dag på en stor lyxyacht utanför Mexicos kust. Mitt ute på havet bestämmer dom sig för att bada. Ingen dum idé kan tyckas när solen skiner och allt är paradis-mysigt, men intelligensen och framförhållningen lämnade dom tydligen i land vilket dom får känna på den hårda vägen. Alla sex födelsedagsfirare är i vattnet, ingen har fällt ner badstegen så det går inte att klättra upp i båten igen – där det lilla barnet ligger ensamt kvar.

Det blir kaos och panik såklart och baserat på en verklig händelse sägs det att det är och länge tänker jag att hur fan kan en tre-månaders bebis återberätta det här men ja, det finns faktiskt ett slut på filmen som jag kan köpa.

Oavsett om filmen heter Adrift eller Open water 2 så är den inte särskilt bra. Jag somnade till några gånger men spolade faktiskt tillbaka för att se vad dom hänt och det hade jag inte gjort om det var ett toksvidande magplask. Det finns dock miljoners miljarder med filmer som jag hellre skulle se och se om än denna så nåt höjdarbetyg kan det inte bli tal om.

Filmen finns här.