En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

2007

>Daisy Diamond

> Finns det någon lägre stående varelse på jorden än en dålig mamma? Finns det något som är lägre ALLS?

En kvinna som inte vill ta hand om sitt barn eller en mamma som gör allt hon kan men det hon kan räcker ingenstans alls, finns det nåt värre, nåt mer…värdelöst?

Ja det gör det.
Det finns Daisy Diamond.

Stackars Noomi Rapace. Hon måste ha läst manuset och sett något mellan raderna som jag som åskådare absolut inte ser. Hon spelar den nyblivna mamman Anna vars enda dröm är att bli skådespelerska. Hon drar till Danmark och söker lyckan men det funkar inte. Provspelningar och vrålskrikande spädbarn är inte en bra kombo. Att titta på film med hörlurar och ha en vrålskrikande bebis i öronen är inte heller särskilt kul. Fan. Ungen skriker halva filmen igenom, jag blir galen! Jag blir så pass galen att jag egentligen bara vill stänga av.

Det är den danske regissören Simon Staho (Dag och Natt) som står bakom Daisy Diamond och jag förstår att han vill skapa debatt och trycka på olika tabubelagda moderskapsprylar men nä, det biter inte på mig. Filmen rinner av mig som havsvatten på Maldiverna och kvar finns endast början till tinitus och ekot av den tokskrikande jävla ungen i öronen.

Men Noomi Rapace är bra.
Noomi Rapace är alltid bra.

Här finns filmen att hyra.


>Fiffis filmtajm jämför: Hairspray då och nu

> Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.

Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?

Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.

Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.

2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?

Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.

Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.

Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?

HAIRSPRAY 1988

Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.

HAIRSPRAY 2007

Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???

Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.

När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.


>Veckans Gosling: Lars and the real girl

> Lars (Ryan Gosling) är en kuf. Han är en såndär udda snubbe som man kan se i små byar, en sån som bor hemma hos mamma i det grå eternithuset tills mamma dör och han ärver huset och sen bor han kvar där med sjutton tufsiga katter och kanske en stor hund tills han själv dör och under hela denna tid har han endast ägt EN täckjacka vilken aldrig känt doften av Ariel.

Nu bor inte Lars hemma hos sin mamma för hans mamma har varit död länge. Lars bor i sin brors garage och både hans släkt och arbetskamrater börjar känna oro för att han ”aldrig träffar nån”. Så gör han det och inte ens då blir det bra.

Lars träffade sin Bianca ”på internet”. Det är visserligen sant men ses inte som särskilt normalt av invånarna i byn eftersom Bianca är en uppblåsbar Barbara som visserligen har ”anatomiskt korrekta funktioner” men som trots allt är gjord av plast (okej, hon är ingen Barbara, den korrekta benämningen är Real Doll).

Lars bror och svägerska (Emily Mortimer) blir oroliga och tror att Lars lider av vanföreställningar. Doktor Dagmar (Patricia Clarkson åååå vad du är bra!!) tar sig an Lars och lyckas få byborna att spela med och på så sätt komma innanför skalet på Lars.

Bianca välkomnas nu med öppna armar i den lilla stan och behandlas som vem som helst. Fru Gruner konstaterar högt och krasst i kyrkorådet att det är väl inte konstigare än att fru Schindlers systerson gav alla pengar till en UFO-klubb eller fru Petersens kusin som klär sina katter i små klänningar.

Lars and the real girl är en liten anspråkslös film som på ett fint och humoristiskt sätt tar upp rätt svåra frågor. Rädslan för närhet kontra oviljan att vara ensam kontra paniken i att bli lämnad är frågor så allmängiltiga att dom riskerar att bli banala men skrapar man på ytan så inte fan är det banalt. Det är kärlek, det är stort – det är livet.

Ryan Gosling är för övrigt HELT FANTASTISK i den här rollen! HELT FANTASTISK är han i sina urtvättade loppiskläder och varenda liten känsloyttring sitter som en smäck. Han kör runt med sin Bianca av plast i en rullstol och jag önskar inget hellre än att han fick slösa all sin kärlek på någon som kunde ge honom lika mycket tillbaka men nej…det är Bianca han vill ha. Det finns en speciell scen när han dansar lugnt för sig själv på en fest (53 minuter in i filmen) med stängda ögon och ser ut att vara helt inne i sin egen värld. Den scenen är helt magisk!

Sa jag att han är FANTASTISK?

Här finns filmen.


>There will be blood

> Nu är det tredje filmen i rad jag recenserar som kommer från 2007. Vad knepigt. Jag kan inte ens stoltsera med en fiffig baktanke, det bara blev så.

Bilder&ord-Sofia fick mig att ta mig an den här filmen och det ska hon ha absolut cred för. En av mina kollegor lyckades nämligen trycka ner den till botten av min ska-se-lista med sin fenomenala efterapning av Daniel Day-Lewis teatrala ”I´m an oooooiiillll man you seeeee” och där har den legat och skräpat i fyra år! Men nu är det gjort, nu är det över, nu har jag (äntligen) sett Paul Thomas Andersons 158 minuter långa oljeborrsdrama.

Under dom första fjorton minutrarna av filmen sägs inte ett ord och det är bland dom bästa fjorton minutrarna jag sett på film. Det är ljud, det är oljud, det är fin musik blandat med fribejsade toner som tillsammans antagligen klassas som musik men som i mina öron mest låter som tondövt bröl. Det är klonkande, hissande, pickande och klafsande och med detta sammelsurium av läten i mina öron (och då speciellt i hörlurar som nu) blir filmens början alldeles….magnifik.

Sen börjar Daniel Day-Lewis prata. Det är synd. Han pratar ofta och mycket om att han är en ”ooooiiil man” och då kan jag inte riktigt hålla mig för skratt, då kommer synen av kollegans klockrena efterapning fram igen.

Mr Plainview (Day-Lewis) är alltså oljeborrare. Han reser runt i Kalifornien tillsammans med sin son H.W och köper upp mark där en förhoppning om olja finns begravd.

Daniel Day-Lewis är blingad med en redig Sam Elliott-mustasch, en riktig värsting. Tyvärr ser den påklistrad ut, det retar mig, jag är känslig för sånt. Det KAN givetvis vara så att han var med i mustaschkampen och lyckades driva upp den där tangorabatten på naturlig väg på en vecka eller två men jag tvivlar.

Paul Dano som predikanten Eli Sunday spelar den absolut mest trovärdiga rollen av dom alla. Med svagt isterstinna kinder och en otäckt genomskådande blick känns han psykisk instabil och osunt religiös i en mycket motbjudande kombination.

Kvinnfolk verkar det vara skottpengar på under inspelningen. Det pratas för en sekund eller två om en liten Sunday-dotter, annars är kjoltyg mest en bisak, oavlönade statister som bäst beskådas på håll. Det är ett faktum och inte en åsikt att filmen kretsar kring män som pratar med andra män (i varierande storlek) om olja och enbart olja.

Nu känner jag att det låter som om jag dissar filmen helt men inget kunde vara mer fel. Tvärtom, jag är mycket positivt överraskad. Jag fortsätter med glädje lyssna på Daniel Day-Lewis överdrivna artikulerande och allsköns andra oljud även om jag blir sjukt stressad av den där nervösa cellon som löper amok som ljudmatta titt som tätt. Jag blir engagerad och faktiskt lite varm i magen av historien och det skulle aldrig falla mig in att vare sig spola eller stänga av.

Filmen är torr som fnöske men med en topping av svart guld. Lite som en middag bestående av enbart nudlar och soya eller spagetti med ketchup för den delen. En rätt träig och ospännande grund men with a twist of floating magic.


>Sleuth

> Sleuth (på svenska blev det Skuggspel) från 2007 är en remake av filmen Sleuth från 1972.

Den gamle klassikerregissören Joseph L. Mankiewicz åtog sig originalet (efter att ha gjort filmer som Cleopatra och Pysar och sländor) och när remaken skulle göras slog filmbolaget på stora trumman och lät den engelske Wallander – Kenneth Branagh – sitta i regissörsstolen.

Anthony Shaffers pjäs är förlaga och han skrev ihop filmmanuset alldeles själv till original-filmen. Till remaken blev självaste Nobelprisvinnaren Harold Pinter kontrakterad men inte fan hjälpte det.

I nya versionen spelar Michael Caine Andrew Wyke och Jude Law Milo Tindle. I gamla versionen spelade Michael Caine Milo Tindle och Laurence Olivier Andrew Wyke. Detta måste vara filmvärldens sätt att leka miljömedvetna och återanvända sopor.

Om jag vill se två personer som överspelar på liten yta och samtidigt talar ett högtravande och icke aktuellt språk då betalar jag hellre en femhundring och knallar iväg till Dramaten.

Ordet för dagen uttalas: [pretaŋʃø:´s].
Pretentiös.


>Inside

> Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.


>Veckans Gosling: Bristande bevis

> Med start idag och ett gäng torsdagar framöver kommer jag att skriva om filmer med en viss Ryan Gosling i rollistan.

Jag blev lite betuttad i honom i Blue valentine och jag tror jag missbedömde honom rätt rejält i Dagboken så nu tänker jag titta igenom några fler filmer och syna honom i sömmarna. Bristande bevis från 2007 blir först i raden och återigen hade jag tokfel om en film bara genom att överanalysera ett fodral.

Den här gången gällde felet inte kvalitén utan innehållet. Anthony Hopkins och Ryan Gosling i ett advokatdrama med innehållande mord, ja, jag trodde det var Hopkins som skulle spela advokat och Gosling misstänkt (lite som i Primal fear) men så var det inte, det var precis tvärtom.

Ted Crawford (Hopkins) blir bedragen. Hans vackra yngre fru (Embeth Davidtz) träffar sin älskare två gånger i veckan på ett hotell och Ted luskar reda på det. När han konfronterar henne säger det klick inte bara i hjärnan utan även i den pistol Ted håller i. Han skjuter henne kallblodigt rätt i ansiktet.

När poliserna omringar huset blir polisen Robert Nunally (Billy Burke) den som Ted släpper in. Han står där med pistolen i handen, den döda frun på golvet och han erkänner sitt brott rätt av. Inte mycket till plot kan tyckas men jo, Ted är mer intelligent än så. Nunally är nämligen mannen frun bedragit honom med och han har ingen aning om att kvinnan han älskar är gift.

Ryan Gosling spelar Willy Beachum, uppkomlingen, åklagaren, stekaren som vunnit 97% av alla sina fall och han har inte för avsikt att förlora mot en gubbe som trots allt faktiskt erkänt.

Bristande bevis (som för övrigt är en sann titel sett till filmens handling men en SKITDÅLIG översättning av originaltiteln Fracture) är en smart och snygg film som i sakta mak låter mig som tittar involveras i Hopkins och Roslings intriger, lite likt en skalbagge i ett spindelnät. Det blir aldrig riktigt spännande men det är heller aldrig ointressant.

Gosling har ett kameleontutseende som jag tror kommer bli hans smala lycka i arbetslivet. Ibland ser han ut som David Arquette, ibland som Giovanni Ribisi men alltid som Ryan Gosling ändå på nåt vis. Som skådespelartyp är han ”Edward Nortonsk” vilket är en stor komplimang och Anthony Hopkins går från klarhet till klarhet på äldre dar. Om några dagar kommer en annan recension där han spelar bedragen farbror, ett fack han behärskar till fullo!

Summa summarum så är Bristande bevis en potent thriller med ett extremt välskrivet manus (bitvis hysteriskt kul faktiskt!) som ger mig mersmak både på genren i sig och huvudrollsinnehavarna.

Här hittade jag filmen.


>Tre om en: Det handlar om mat

> Brakfesten 1975

Fyra män utan minsta aptit på livet men med en otrolig förkärlek för mat stänger in sig i ett hus på landet för att äta ihjäl sig. För att mätta sina mer kroppsliga lustar har männen bjudit med sig några horor av olika kroppstyp och begåvning.

När Ingmar Bergman himself sa ”Detta är en snuskig och motbjudande film!” när denna öppnade Cannesfestivalen 1973, ja, då förstår vem som helst att det vankas äckelpäckel en masse.

Piloten Marcello (Marcello Mastroianni), kocken Ugo (Ugo Tognazzi), TV-reportern Michel (Michel Piccoli) och den tuttfixerade domaren Philippe (Philippe Noiret) är männen som bestämt sig för att sluta sitt liv bland vildsvin, ankleverpastej, bröstformade fromagetårtor, champinjonpasta och vaktel på spätt.

Självklart är det så att det som inmundigas måste på något sätt ta sig ut, så funkar liksom människokroppen. I Brakfesten gestaltas det med både önskvärd och icke önskvärd tydlighet. Jag med min rätt ickeintellektuella kiss-och-bajs-humor garvar åt rediga pruttar men när brutala fisar övergår till att mannen i fråga gräddar ner sig och dör i sin egen avföring, ja, då fastnar skrattet i halsen.

Det som slog mig när jag såg filmen var att dessa män ska framstå som virila karlakarlar som frossar i mat och sex med samma glupskhet, men när enorma mängder mat förändrar vissa kroppsfunktioner, när glimten i ögonen svalnar, där färgen i ansiktet skiftar från normal hudfärg till grågrön, när tröttheten och impotensen sätter in vem är det som fixar ätandet och knullandet utan att förändras det minsta? Jo, kvinnan! Vad regissören och manusförfattaren Marco Ferreri vill säga med det vet jag inte men jag slickar på pekfingret, håller upp det i luften och känner rätt stenhårt att NÅT är det.

Här finns filmen.

Delicatessen 1991

Få materiella ting är lika rysningsframkallande på film som en nyslipad och polerad slaktarkniv, en såndär bred rektangulär sak som skär genom märg och ben i ett nafs. Slaktaren Clapet (Jean-Claude Dreyfus) i Delicatessen har givetvis en sån, precis som att han lika givetvis utstrålar en oförklarig testosteronosande manlighet med sitt naturligt handhavande av kött. Hade han haft aningens bredare händer hade illusionen av en modern grottman varit perfekt.

Delicatessen är en vacker film precis som alla filmer av Jeunet och Caro. Förtexterna är en orgie i genialitet, jag blir alldeles lyrisk och trots att hela filmen är målad i all världens smutskulörer så känns den inte ofräsch. Dominique Pinon har en grovstickad gul tröja i en scen, en scen där allting annat är olika nyanser av brunt – förutom en skum klock-lampa med gul skärm, samma gula färg som Pinons tröja förstås.

Vad handlar då filmen om? Kanske motsatsen till mat, nämligen hunger. Alla letar desperat efter mat och slaktaren har mest av den varan, han har kylar fulla med kött. Att han ständigt letar efter medhjälpare och dessa försvinner en efter en är det ingen som tänker på eller åtminstone inte pratar om högt.

En kortvuxen fjäderviktare och före detta cirkusartist söker jobbet hos slaktaren men han är tveksam till att anställa honom, mycket tveksam då han tycker cirkusmannen är för tanig. Slaktarens dotter håller inte med, hon blir kär i den lilla smala mannen och när det börjar närma sig slakt vill hon inte alls att pappa ska stycka honom. Såklart.

Delicatessen är en underlig film och knasig och annorlunda och precis allt det där som Jean-Pierre Jeunets filmer alltid är men överlag tycker jag Delicatessen funkar bättre som koncept än som film. Däremot inte sagt att den är dålig.

Råtatouille 2007

Dagens filmer handlar (ju) om mat och alldeles oförhappandes blev det två franska filmer och en amerikansk som utspelar sig i Paris och tamejtusan om inte den amerikanska är den franskaste av dom alla.

Remy är den blå lilla råttan med dom utsökta smaklökarna. Han är finsmakaren som inte äter vilka sopor som helst, han njuter av mat som en tvättäkta gourmand och han kan sin sak och vet vad han vill. Han vill laga mat.

Som matfilm spelar Råttatouille i en hel egen liga och som animerad matfilm tror jag banne mig den är helt ensam. Ibland önskar jag att den här filmen fanns i kortfilmsformat med ett hopklipp av Remys matnjutarscener, speciellt när middagsmaten ska lagas och inspirationen inte vill infinna sig. För när jag sett Råtatouille finns det ingenting jag hellre vill göra än att laga mat. Eller jo, äta den! Knispriga baguetter som bryts för hand, goda ostar, stora vindruvor utan kärnor, mat lagad med kärlek, omtanke och kunskap, jamen, herregud vilken lyx, vilken ynnest det är att få äta god mat.

Det här är en riktigt mysig familjefilm som går att se om och om igen. Fanns det lukt-TV så skulle den inte behövas för dofterna från filmen sprider sig i rummet och i näsan vare sig jag vill eller inte. Härligt med en film som gör mig så genomglad.

(filmen är lite för lång, annars är det kantboll på en fullpoängare)


>Frontier(s)

>

För att en film ska bli spännande måste den i mina ögon ha en rätt tydlig story och situationer i vilken jag kan sätta in mig själv i (om jag vill) och/eller känna igen mig i.

För mig är det också viktigt att filmens huvudpersoner är sådana jag kan känna sympati för, såna jag bryr mig om och vill väl. Att kasta in femtiofem kubikmeter artificiellt blod gör ingen film varken bra eller spännande, inte ens om den är fransk och ska vara sådär ”superäcklig”. Nyligen utskurna tarmar i närbild hjälper inte heller, inte avkapade hälsenor (jo, i Jurtjyrkogården, men då var hela filmen läbbig) eller döda människor inlindade i plast och upphängda i kylrum.

Nu måste jag erkänna att jag blev besviken. Frontier(s) är återigen en film som en del säger är ”det värsta dom sett” men jag tittade och käkade lunch samtidigt helt utan problem och det gjorde jag av en enda anledning: jag brydde mig inte ett skit om människorna i filmen dog eller överlevde.

Frontier(s) för mig är BARA en film och jag kan med lätthet se kameramän och make-up-artister springa omkring under inspelningen och då tappar filmen liksom hela meningen.

Ungdomar som kommer till ett läskigt motell med tveksam personal såg jag redan med avbitna naglar i Hostel (2005), att det är ett hotell drivet av franska nynazister i den här filmen är liksom inget extra pålägg, mer härsket smör.

Äsch. Det här var bjäfs.
Numera bortglömt bjäfs.

Här finns filmen.


>Allt om min buske

> ”En sexkomedi i trädgårdsmiljö.”

Jag undrar om det är något annat land i världen som kommer undan med en tagline som denna.

Nils (Ola Rapace) och hans fru Karin (Karin Lithman) flyttar in i ett nytt stort hus. Som grannar har dom en botanisk trädgård som drivs av den mulliga och livsglada Isabel (Beate Rostin) och hennes äldre och smått psyksjuka syster Lily (Maria Kulle). Att Isabel gillar kvinnor är en sanning som går som en löpeld i området och ju sämre Karin och Nils har det i sitt förhållande ju säkrare blir Nils på att Isabel är ute efter Karin. Svartsjukan gror i samma takt som växtligheten.

Allt om min buske är alltså en sexkomedi. Det känns lite skönt att veta för hade jag inte läst det innan hade jag inte haft en aning. Okej, det är en del naket, det gökas och tafsas och sexuella anspelningar står som spön i backen men är det nåt annorlunda mot svensk film generellt?

Ola Rapace är en mästare på att släppa ut uppdämbda aggressioner och här tar han alla chanser till det. Karin Lithman som Karin är kanske det svagaste kortet i hela ensemblen men samtidigt behövs hon, hon blir lite som en normalfuntad oas i vars närvaro det går att andas. Franz, en underlig kille som springer runt lite överallt spelas av Albin Holmberg och han är duktig, däremot hade han inte behövt en Einsteinperuk för att klara av att spela smågalen, det är liksom ingen buskis det här – eller är det det?

Jag blir liksom inte klok på filmen däremot såg jag klart den utan allför stora men och tveksamheter. Jag har sett sämre svenska filmer, det har jag, men den ÄR väldigt väldigt knasig.

Tänk vad man kan göra med 18 miljoner kronor!


>Fiffis filmtajm jämför: Halloween då och nu.

> Den allra första Halloweenfilmen kom 1978 och på svenska hette den Alla helgons blodiga natt.

Redan när jag var tonåring och såg den här för första gången sågs den som en skräckfilmsklassiker.

Det store John Carpenter regisserade, Jamie Lee Curtis var den lilla tjejen och hennes bror, den läskiga killen med vita masken, hette Mike Myers och vem som spelade honom struntade dom flesta en hel hög i. Jag tror faktiskt att många inte ens såg honom utan höll för ögonen mest hela tiden, i alla fall många i min bekantskapskrets och ska jag vara uppriktig, så även jag.

2007 satte Rob Zombie klorna i Halloween och gjorde filmen till sin. Grundstoryn är exakt densamma som i originalet men han har breddat historien, försökt hitta förklaringar och vill ge mer bakgrundsinformation än vad Carpenter gjorde.

I originalet får man tänka själv, i remaken behöver man inte ha en enda hjärncell till övers. Kan du hålla ögonen öppna så förstår du filmen.

Scout Taylor-Compton spelar Jamie Lee Curtis gamla roll som Laurie. I originalfilmen får jag känslan att det enda Curtis behövde visa på provfilmningen var hur hårt i botten nålen på decibellmätaren slog när hon skrek och detsamma gäller för Taylor-Compton. Jävlarihelvete vad hon skriker! Det är sviiiinjobbigt att lyssna på och det lägger en mycket irriterande sordin på hela filmen.

På vissa snyftiga biofilmer har det delats ut näsdukar i foajén och det här är en film där biografpersonalen borde dela ut öronproppar till åskådarna. Det ringer i mina öron fast det var flera timmar sedan filmen tog slut och trots att jag drog ner volymen innan grannen började knacka i väggen.

Halloween 1978

Speltid 91 min = alldeles precis lagom för en skräckfilm.
Story = Intressant, enkel och spännande.
Skådespelarinsatser = Okej. Jamie Lee Curtis var 20 år när filmen spelades in men hon klär sig, beter sig, pratar och ser ut som 40.
Läskighet = när jag såg den första gången var den skitläskig, nu var den sådär. Till mitt försvar var jag typ 13 första gången.
Charm = 70-talsskräckisar är 70-talsskräckisar. Det funkar ändå rätt bra på mig och jag kan inte riktigt förklara varför.
Mardrömmar efteråt = Nu, inga. Då, ett par.

Halloween 2007

Speltid 109 min = alldeles åt helvete för långt för en skräckfilm ÄVEN om filmen skulle vara bra.
Story = lite mustigare än originalet men kanske lite FÖR curlat, tillrättalagt och uppenbart.
Skådespelarinsatser = Hahahaha.
Läskighet = Nollkommanoll procent. Den är inte ens pulshöjande.
Charm = Snyggt jobb av Zombie att återanvända och tänka utanför boxen gällande Mike Myers masker men annars, nä.
Mardrömmar efteråt = Inga. Inte en chans.


>The Darjeeling Limited

> Jag har aldrig förut retat mig så mycket på en gul kudde som jag gör nu.

Efter att i affekt ha skrivit kommentaren ”Jag tyckte den här var så dålig att jag inte ens iddes skriva en recension om den. Och DÅ är den dålig!”Addepladdes recension av denna film så inser ju även jag att det är en pendel som kommer slå tillbaka – och det hårt.

Självklart MÅSTE jag skriva om filmen. Herregud, jag skrev ju om den här och den här, The Darjeeling Limited kan väl ändå inte vara sämre än dessa? Egentligen inte, men jo och jag ska försöka förklara varför.

The Darjeeling Limited börjar med en förfilm, en ”prolog” som helst ska ses före filmen för att man ska ”förstå” den riktiga filmen. Ja, du hör ju, redan där vill jag ge regissören Microlax och en smäll på käften.

Jason Schwartzman, i en lite för förvuxen mustasch för att klassas som en fitteslickarmusche, ligger i en hotellsäng med ett gul-och-vit-randigt överkast och där, på den andra sidan av dubbelsängen ligger den helt oprovocerat – den fula gula jävla kudden!

Hade The Darjeeling Limited varit regisserad av någon annan än småkrafspedanten Wes Anderson så hade jag inte brytt mig, men Wes Anderson kan i sina sämre stunder reta upp celler i mitt inre jag inte visste fanns. Han är nästan pinsamt noggrann med färg och form (vilket kan bli snyggt och fint som i Life aquatic) men som den färgfascist jag själv är så är jag svårflirtad och ibland misslyckas han och då bränner det till, det är då jag skulle vilja dra igång den motordrivna röjsågen och gå loss i hans fullkomligt anala scenografi och liksom ja, göra den en smula mer intressant. Som att massakrera det där hotellrummet med motorsåg utan att be fitteslickarn att gå ur sängen för att ta ETT exempel.

Det andra är att be Natalie Portman förklara varför hon tackade ja till den där jävla prologen. Hon spelar nånslags ex till fitteslickarn, en knepig tjej med blåmärken och det är tydligt in absurdum att höjdpunkterna i manus är när denna tjej visas naken, men det är INTE höjdpunkterna för Natalie. Jag sitter fan och vrider på mig i soffan. Hon känns så missanpassad, så fel, så fullkomligt oavslappnad att en bortglömd planka i en snödriva på den sibiriska tundran är varmare och softare. Som tur är är prologen bara 12 minuter eller nåt så jag inbillar mig att plågan snart är över.

Men icke.

Sen börjar filmen.

Det är 91 minuter TILL av krystat jag-vill-leka-svår-men-ändå-vara-grafisk-snygg-drama. Eller om det är en komedi? Jag vet inte. Är det tänkt att vara roligt så är det för folk som skrattar med stängd mun för att minimera risken för rynkor.

Dom tre bröderna Francis (Owen Wilson), Peter (Adrien Brody) och Jack (fitteslickarn) åker tåg i Indien för att gemensamt göra en ”själslig resa” och nu kastar jag Microlaxet till förmån för ett såntdär megalavemang blivande mödrar får på BB strax innan det vankas förlossning.

The Darjeeling Limited är för mig ingenting annat är vänskaps-korrumption i långfilmsformat. Jag tror inte ett skit på Wes Anderson som regissör, jag tror inte på manusförfattarna Roman Coppola, ja det är Francis Fords son och Jason Schwartzman vars fucking FARBROR är samme Francis Ford (och vars mamma för övrigt är Rockys fru Adrian: Talia Shire). Wes Anderson själv verkar bara vara den-lite-fulare-killen-med-kameran i sällskapet som lärde känna Owen Wilson vid exakt rätt tidpunkt i livet och på den vägen är det.

The Darjeeling Limited är svågerpolitik, obegåvning och alldeles för mycket pengar i en våldsamt ocharmig sammanslutning och allt detta med fruktansvärt enerverande indisk plingplongmusik i bakgrunden.

Nej, fy fan för det här.
Fy faaan.


>Tre om en: Läskiga barn på film

> Rosemary´s baby (1968)

Rosemary Woodhouse (Mia Farrow) och hennes man Guy (John Cassavetes) har flyttat in i en lägenhet som utan underdrift lider av dålig karma och en missanpassad feng shui utan dess like. En kvinna går en mystisk död till mötes i tvättstugan och Rosemary börjar drömma vidrigt otäcka drömmar om att hon blir våldtagen av en hårig varelse med onda brinnande ögon.

Så blir Rosemary gravid. Tjohoo, liksom. Livet leker och lilla familjen Woodhouse springer omkring på rosa moln, skruvar ihop spjälsängar och provleker med skallror? Nähä. Inte det inte.
Rosemary blir snarare galnare och galnare och misstänker att grannarna har kokat ihop nåt fuffens om henne och hennes blivande barn och att vara Guy Woodhouse, make och blivande far, i det här läget kan inte vara nån dans på rosor direkt.

Roman Polanskis skräckklassiker från 1968 är visserligen läskig men boken skriven av Ira Levin är betydligt mer otäck än filmen. Sevärd, javisst, den är lite av en måste-se-film om man är nördig men det är ingen film som förändrar ens liv eller tankesätt. Inte ens om man är gravid när man ser den.

Vill du hyra filmen direkt? Klicka här.

Children of the corn (1984)

Isaac är en liten religiös pojke som har en förunderlig egenskap: han kan få folk att göra som han vill. Han beger sig till Gatlin, en liten håla i Nebraska och får barnen i byn att med gemensam kraft döda alla vuxna, alla över 19 år.

Några år senare hittar ett ungt par på genomresa en mördad pojke och beger sig till Gatlin för att få hjälp. Det går sådär kan man väl säga utan att överdriva. Kvinnan tas till fånga av barnen och ska offras till Gud och vad görs det bättre än på majsfältet?

Tänk att den korta lilla historien om majsbarnen, skriven av Stephen King, kunde bli så stor. Att den har fått sjuttioelva uppföljare är ingenting jag bryr mig om, i min värld är det denna som är Filmen och som film är den skitläskig. Jag skulle aldrig i mitt liv frivilligt gå genom ett majsfält efter att ha sett Children of the corn och just denna höga majsblast är ganska vanligt förekommande som spänningsförhöjare i många andra filmer så på det sättet är filmen en riktig trendsättare.

Barnhemmet (2007)

Tycker du att det är otäckt med skräckfilmer som handlar om barn? Tycker du det är otäckt med barn som går omkring med en omsydd såndär julklappspåse av grovt tyg över huvudet? Tycker du det är läskigt när man syr dit stora svarta knappar istället för ögon på nåt som ska föreställa en mask?

Svarar du ja på någon av frågorna och vill se en bra skräckis som inte är überamerikansk så titta på den här.

Barnhemmet är en spansk film som handlar om Laura, en kvinna som är uppväxt på ett barnhem. När hon blir äldre köper hon barnhemmet för att göra om det till ett hem för handikappade barn. Hon, hennes man Carlos och sonen Simón flyttar till huset och allt verkar vara frid och fröjd tills föräldrarna upptäcker att Simón har en låtsaskompis.

Sen försvinner han spårlöst, Simón alltså. Han finns inte någonstans men Laura vägrar ge upp sökandet. Hon tar hjälp av ett medium för att hitta honom, för vad gör man som förälder när ens barn bara är….borta?

Jag vet inte om det är inbillning eller om det ligger ett visst mått av sannning i min känsla men att Guillermo del Toro är en av filmens producenter, det tycker jag märks. Barnhemmet beter sig lite annorlunda än all mainstreamskräck som prånglas ut från det stora landet i väst och det känns fräscht. Dessutom är det intressant att inte i varje sekund veta vad som ska hända för att man sett det tusentals gånger förut.

Nu är inte Barnhemmet banbrytande på något sätt men udda nog för att stå ut och bli personlig. Jag gillar det här. Gör du?

Här kan du hyra filmen.


>The bucket list

> Jag såg den ”mysiga” och ”sentimentala” filmen The bucket list.

Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar cancersjuka gubbs med bara nån månad kvar att leva. Dom skriver en gemensam lista med sånt dom vill hinna med innan dom dör, vilket dom kan eftersom Nicholson spelar miljardär och kan bjussa fattiga bilmeckar-Freeman på allt.
Dom gör det dom ska, sen *spoilervarning* dör dom. Såklart. Ett regelrätt hollywoodending.

– Åååå, den här var bra, sa min snubbe när eftertexterna rullade.
– Äh!
– Jooo. Det var en mysig film.

Han som jag tycker om satt och gjorde känsloljud genom hela filmen så att för mig var det liksom ingen direkt förstasidesnyhet att han gillade den.
”Näääääh” (när man ser Nicholsons operationsärr och han ligger i sängen och skakar),”IIIIIIIIh” (när dom hoppar fallskärm) och ”Hahahahahaha” (flera gånger, varför vet jag inte).

– Klart du gillar den här filmen, sa jag. Det är ju bara snubbar.
– Gubbar!
– Ja, gubbar då.
– Jag gillar gubbar!!!
– Jag vet……
– När jag blir gammal ska jag bli gubben med snuggan som säger ”hocken” om allt hela tiden.
– En rätt ensam gubbe kan jag lova.
– Vadådå?
– Jag ska sätta gung på gungstolen allt vad jag har och sen springer jag, eller kanske hoppar fram jättefort med mitt deltastöd som en geriatrisk Lille Skutt. Då kan du sitta där i din ensamhet med din pipa och titta på The bucket list på kabel-TV.
– Jaaa,det kan jag väl! Vad mysigt!


>Territory

> Northern Territory i Australien är ett av världens mest krokodiltätaste områden. Filmen Territory utspelar sig just precis där. Kan det bli fel?

En krokodilskräckfilm kan snubbla på eget grepp på hur många sätt som helst egentligen men Territory klarar alla fallgropar galant.

Skådespelarna är ett skönt gäng till synes vanligt folk med Avatar-Sam Worthington i spetsen, krokodileffekterna är läskigt bra, så bra att jag får kalla kårar längs ryggen flera gånger och storyn håller i princip hela vägen (en smula ologiskt slut men det kan jag leva med). Krydda detta med helt makalöst vackra vyer över en bit av vår värld som det är få förunnat att ha sett i verkligheten så får du en rätt oklanderlig skräckfilm som jag antagligen inte kommer se igen men heller inte glömma i första taget.

Nog för att Australien är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, men 95 minuter av just Northern Territory räcker faktiskt alldeles utmärkt till och med sett ur soffvinkeln, för jag skulle aldrig våga åka dit efter det här.

Du kan hyra filmen direkt om du vill. Klicka bara här.

Originaltiteln och originalplanschen är förresten skitball. Kolla här.


>Tre om en: Filmer om svenska städer.

> Hata Göteborg 2007

Rogge, Svante, Lukas, Johan och Jonas Mitander bor i Helsingborg. På helgerna åker dom över till Helsingör, super snodd öl och slåss med danskar.

Jonas är ledaren i gänget. Han är äldst, han är argast och han är som en oemotsagt storebror för dom andra. Så kommer Isak, kusin till en i gänget, med smutsiga dreads och ett öppet sinne och vrider om schackpjäserna några varv, om jag nu kan kalla skånska svennebanankillar för just det.

Gänget har som princip att aldrig snacka med någon som dom inte känner. Det är inte så moget tänkt, men man kan tillskriva dessa pågar många egenskaper men mogna är kanske inte det första jag tänker på.

Killarna spelar fotboll i ett skitdåligt korplag och dom scenerna känns så autentiska att varenda fotbollsförälder i landet kan känna igen sig. Svordomar, överskotts-testosteron-energi och en lagledare helt utan empati. Vem har inte sett sånt in action? Nicolaj Schröder som den arge fan Jonas lyckas dessutom vara både skitrolig, jätteenerverande och totalidiot på en och samma gång. Det ska han ha absolut cred för.

Det här är på en gång både så realistiskt, så dumt och så charmigt att jag inte kan göra annat än smälta. Tro bara inte att Hata Göteborg är nån huliganfilm eller ens en fotbollsfilm, för det är den inte. Hata Göteborg är en film om att fastna i mönster, om att växa upp och känna behov av att bryta sig loss och kanske till och med få arslet ur vagnen och göra just det.

Stockholm boogie 2005

Stockholm är som allra vackrast på sommarkvällar och speciellt sommar-kvällar då promillehalten är perfekt, sällskapet välvalt och ingenting känns omöjligt.

Jerka (Erik Johansson) har precis blivit singel och bestämmer sig för att fira detta med sin kusin Hoffe (Jens Malmlöf). Men en tête-a-tête med sin kusin kanske inte är den bästa förutsättningen för en oförglömlig kväll så dom bestämmer sig för att leta upp lite tjejer. Dom är rätt osmidiga, tjatar på allt som rör sig med två fettsäckar på framsidan och nappen haglar inte direkt men så missar Nathalie (Maria Lindström) sin nattbuss och blir ett enkelt byte.

Timmarna går, kväll blir natt blir morgon och sen tar filmen slut. Det händer inte mycket och det som händer är peanuts mot vad jag varit med om själv i stockholmsnatten (höhö) så jag tycker inte det är nåt att skriva hem om direkt. Ingenting mer än att jag tycker Erik Johansson är en av Sveriges absolut bästa skådespelare och att jag önskar honom ett totalt hutlöst no-mercy-genombrott så att ALLA lär sig vem han är och sätter hans vanliga namn på kartan.

Fucking Åmål 1998

Det är inte många gånger sen jag blev vuxen som jag längtat tillbaka till högstadietiden. Framtidsångest, idiot-hormoner och plastglas med La Garonne mosat med Dextrosol är ingenting att sträva efter igen kan jag känna.

Men när jag satt ensam i biomörkret den där novemberdagen 1998 och tittade på Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) och lyssnade på Broder Daniel och bara njöööööt av en ungdomsfilm som varken knäpper på näsan, förbannar, förenklar eller försvårar, det var så jävla härligt och helt klart ett stort hallelujah-moment för mig.

Jag minns att jag blev glad vid tanken att ungdomar kommer att få se den här i skolan och inte behöva fylla 27 innan hjälpen kommer. För Fucking Åmål är hjälp till självhjälp för massor med unga tjejer, det är jag helt hundra på.

Lukas Moodyson har gjort ett storverk som kommer sitta som ett skönt småkliande ärr vid hjärtat på många generationer ungar framöver. Ja, inte bara ungar förresten. Deras mammor också.


>Fjärilen i glaskupan (HEADWEB)

> Jean-Dominique Bauby (Mathieu Amalric) var chefredaktör för franska Elle.
8 december 1995 fick han en massiv stroke och hamnade i koma.

När han vaknar upp tjugo dagar senare kan han inte röra en fena. Han har hamnat i nåt som specialisterna kallar locked-in-syndrom, där hjärnan fungerar och förstår men kroppen inte kan förmedla sig med omvärlden.

Det enda Bauby kunde göra var att röra huvudet alldeles så lite och att blinka med vänster öga. På det sättet lyckades han skriva en bok om sitt liv och bara där blir jag både imponerad och vansinnigt trött. Han blinkade sig alltså igenom vartenda ord, ungefär 200000 blinkningar blev det och varje ord tog i genomsnitt två minuter att få fram.

I mars 1997 var boken klar och tio dagar senare dog Bauby.

Nu slog jag svenskt rekord i spoiler va? Hela filmen på bara några rader, från början till slut, det är som att se en riktigt amerikansk trailer. Där är det inte många viktiga scener som undanhålls för ve och fasa, tänk att gå och se en film som man inte redan vet allt om, tänk om man inte förstår handlingen, det vore för hemskt.

Så, nej, det ÄR ingen direkt spoiler. Det är ingen överraskning vad som ska hända och händer i filmen. Däremot är det en vacker film men en annorlunda vinkling i och med att man får se omvärlden ur Baubys ögon.

Jag känner paniken när han tror sig prata med sin läkare och märker att ingenting går fram. Jag mår fysiskt dåligt när han får sitt högra öga igensytt då det inte riktigt fungerar och slemhinnorna riskerar att bli infekterade om ögat är öppet och han ligger där och tittar och jag tittar med, för hans vy är min vy och fan, det är jobbigt.

Emmanuelle Seigner spelar Baubys fru och henne har jag inte sett på film sen hon kissade på Peter Coyotes TV i Roman Polanskis Bitter moon 1992. Hon är snygg. Jag antar att det är därför hon fått rollen.

Fjärilen i glaskupan är en fin liten film men alldeles för otäck för en sånt känsligt kvinnfolk som jag, som dessutom är livrädd både för sjukhus, läkare och att bli krasslig över lag. För många andra är det säkert en fullpoängare.

Textning av filmen: En lagom drös språk.
Språk: Franska.
Extramaterial: Inget.
Buffring: Ingen.
Spola framåt och bakåt: Gick sådär. Det buffrade när jag spolade men ingenting annars som sagt.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: Några procent pga spolningen. Spola behöver man ju normalt inte göra, nu gjorde jag det bara för att leka avancerad testare. Sverker hade spolat, gud vad jag veeeeet att han hade spolat!

Här kan du se filmen direkt på Headweb.


>Michael Clayton

> Smarta thrillers växer inte på träd, det gör dom verkligen inte. Därför blir jag lite glad när jag börjar titta på Michael Clayton.

Bara efter nån minut kommer jag in i thrillerkänslan och dom första tio minutrarna är ett garnnystan av lösa trådar som jag egentligen inte fattar ett jota av och detta till ljudet av störtskön åka-bil-på-natten-musik med en George Clooney i huvudrollen som har mer kajal än vanligt runt ögonen.

Som sagt, George Clooney är Michael Clayton. Han är ”städare” på en stor advokatfirma, han fixar snabba lösningar på trubbel, han har koll, han har dom rätta kontakterna. När hans firmakollega Arthur (Tom Wilkinson) gör bort sig på diverse olika sätt när han jobbar med en av firmans allra största klienter får Clayton uppdraget att få fason på Arthur, att tysta honom då han kommit över en del graverande information om nämnda klient.

Men, som sagt – igen – det är ett garnnystan där ingenting är varken självklart eller enkelt och trådarna är många och ibland rätt lösa.

Det går inte att vara trött och titta på Michael Clayton. Inte sömnig heller. Det gäller att hjärnan är tipp-topp-pigg och fräsch, det underlättar om man sitter rak i ryggen och helst då inte i soffan utan på en hård pinnstol utan armstöd och är det nån gång Red Bull har existensberättigande (förutom tillsammans med Jägermeister på krogen) så är det nu och med fördel intravenöst.

Michael Clayton är en bra film, inget snack om den saken. Men jag tycker det är nåt som fattas. Det är nog det där berömda ”det” eller så är den helt enkelt FÖR smart för mig.


>Death at a funeral

> En äldre man dör. Han ska begravas. Hans två vuxna söner är där, hans fru, hans bror och hela tjocka släkten åt alla håll och kanter.

Det är så mycket folk, så många relationer, så mycket knas, så mycket farsartade sekvenser, så mycket LCD, så mycket bajs, så mycket dvärg, så mycket död, så mycket av allt att jag blir alldeles….varm i magen.

Death at a funeral må handla om döden och begravning men den handlar också om livet, om kärlek, om pengar, om det tjafs som det blir jämt människor emellan och om hur galet allt faktiskt är – oftast – för alla (fast ingen vågar prata högt om det).

När jag såg filmen tänkte jag oavbrutet på hur kul det vore om denna film gjordes i tio olika länder och visades på en filmfestival efter varandra.
Hur tacklar man det här manuset i Japan, i Frankrike, i Italien, på Island? Det hade jag mer än gärna sett. Men jag får nöja mig med att se om den här, för det kommer jag göra. Många gånger.


>The girl in the park

> Julia (Sigourney Weaver) lever ett gott liv. Hon har en älskvärd man, en fin son, en liten gullig dotter, ett bra jobb, ett fint hus och hon har börjat få fart på jazz-sjungeri-karriären. Vad mer kan en kvinna behöva? Vad mer kan en kvinna längta efter när hon sitter i lekparken och tittar på sin dotter som klättrar, gungar och skrattar?

Klipp.

Det har gått 16 år. Av allt det Julia hade har hon endast jobbet kvar – och en son som väntar barn med sin blivande fru. Den där dagen i lekparken för 16 år sedan förändrade allt. Dottern försvann bland gungorna och klätterställningarna och hittades aldrig. Julia tittade bort några sekunder och det räckte. Livet förändrades i ett nafs och självklart blev det aldrig som förut igen.

När Julia av en slump gång på gång springer på och hjälper Louise (Kate Bosworth), en trasig tjej som bor på gatan, tänds många hopp: hoppet att kanske få se sin dotter igen, hoppet att Louise kanske till och med ÄR den försvunna dottern och hoppet att kanske få må så bra igen att livet blir värt att leva.

Det bästa med The girl in the park är att den handlar om människor som både beter sig som och ser ut som människor. Människor som i olika situationer faktiskt gör fel, beter sig illa, är utseendemässigt fula, säger fel saker. Det är skönt. Hade det inte varit så hade detta drama blivit fullomligt menlöst. Nu tittar jag gärna och gör inte direkt vågen när filmen är slut, men det var sevärt och vettigt och Sigourney är Sigourney och även om hon i dom flesta filmer spelar just Sigourney mer än rollfiguren så räcker det långt.

Och vem är bättre än Kate Bosworth på att spela den ”vanliga tjejen”? Hon är befriande ordinär till utseendet, det är knappt jag känner igen henne mellan filmerna hon gör och det är bra. Det finns alldeles för få unga skådespelartjejer i Kate Bosworths fack och för många Lindsey Lohan-wannabees. Lindsey Lohan herself är en av dom och bara det är en för mycket.


>Primeval

> Huvudrollsinnehavaren i den här filmen heter Gustave.

Gustave är enligt legenden en jättegammal och jättestor krokodil som lever och frodas i Burundis lerbruna vatten.

Dom andra stora rollerna utgörs av kåkfararbrorsan Lincoln Burrows från TV-serien Prison Break (Dominic Purcell), den härligt ärriga tysken Jürgen Prochnow som känns igen från filmklassiker som Das Boot, Judge Dredd och Snuten i Hollywood 2 och ett gäng andra rätt okända skådisar som inte är med för att agera annat än krokodilmat.

Primeval är en vacker film. Långa stunder påminner den om en Mitt i naturen-dokumentär om Afrikas savanner och jag fastnar i tanken att jag hör Arne Weises berättarröst samtidigt som kameran sveper över torrt gulbeige gräs och låga träd.

Jag tycker krokodiler är rätt äckliga djur. Jag tycker i princip alltid att stora-djur-under-vatten-filmer är skitläskiga just för att jag inte klarar av att tänka ”det är ju bara film-tanken”.
Det ÄR INTE bara på film för mig. Går jag över Brooklyn bridge ser jag Godzilla komma upp ur vattnet. Sitter jag i en båt i en insjö nånstans ser jag Nessies skugga strax under mig. Badar jag i havet skulle det aldrig falla mig in att crawla för då kommer Hajen. Simmar man bröstsim klarar man sig, det vet ju en nyfödd. Och nu kan jag inte åka till Burundi heller.

Som i dom allra flesta filmer i skräckgenren är det riktigt spännande så länge man inte vet hur mördaren/monstret/djuret ser ut. Efter första anblicken försvinner rädslan och även den mest nervkittlande film förvandlas till ett jaha, var det inte värre än så. Primeval är urtypen av en sådan film. Det är en illa gjord krokodil av sällan skådat slag, men, gillar man denna typ av film är det liksom helt okej ändå.


>Transformers

> Uforobotar finns. På riktigt. Jag lovar.

Jag har alltid varit säker men efter att ha sett Michael Bay´s version av Transformers är jag fullkomligt bombsäker.

Det finns Autobots. Det är dom goda robotarna, dom färgglada, dom beskyddande. Decepticons är elakingarna, dom mörka, svartgrå som vill sätta hela universum i skiten. Både Autobots och Decepticons letar efter kuben, prylen som är dess skapare och i jakten på den gör att dom hamnar hos oss på jorden. Hos oss på jorden finns även Decepticons ledare Megatron som gömts nedfrusen i ett bergrum ihärdigt övervakad av amerikansk militär sen många herrans år.

Men självklart funkar det inte att göra intrång i vår värld och se ut som stora robotar, hur skulle DET se ut, hur rädda skulle vi inte bli? Übersmarta robotar kan såklart transformeras, göra om sig själva till andra saker. Fordon till exempel.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är en rätt vanlig kille. Hans drömmar kretsar kring en egen schysst bil och en snygg tjej och man kan säga att bara en liten stund in i filmen får han full pott: en knallgul sportbil som lever sitt eget liv – och Megan Fox.

Den gula bilen visar sig vara autoboten Bumblebee som blir Sams egen skyddsängel, en ängel vars tjänster han behöver oftare än vad som egentligen är nyttigt för en vanlig liten snubbe. Sams farfar var nämligen den som upptäckte Megatron för lääänge sedan. Decepticonisarna vet det och tror att Sam kan leda dom till kuben.

4 juli 2007 var en milstolpe i min biohistoria. Det var den dagen Transformers hade premiär och jag satt på rad 4 i mitten med ståpäls, våta ögon och 300 i puls.
När Megatron väcks till liv och med mullrande basröst säger: ”I am Megatron” och det dundrar och tjoffar och går sönder saker, då tänkte jag en filmupplevelse kan inte bli bättre än såhär. Sååå maffigt!

Hela filmen är sjukt snygg, effekterna är så pedantiskt gjorda att det är svårt att tro att figurerna inte finns på riktigt. Ljudet är glasklart, rollbesättningen är klockren och jag är så barnsligt förtjust i det här att jag saknar ord, jag kan inte fler superlativ, jag är bara lyrisk.

Transformers är en heltigenom perfekt effektactionfilm. Heeeelt perfekt.

Transformers:

Transformers 2 – Revenge of the fallen:
Det här är ingen film jag tänker recensera. Den är inte jämförbar med första filmen på något enda sätt och visst, den går att se, men se den då för vad den är: en halvdan uppföljare som stavas MJÖLKKOSSA.

Transformers 3 (i 3D) ska enligt ryktet ha premiär under 2011 men utan Megan Fox. Patrick Dempsey, Frances McDormand och John Malkovich är castade – och Shia LaBeouf såklart.


>Rambo

> Visste du att det är tack vare en svensk som Rambo heter Rambo?

Göteborgaren Peter Gunnarsson kom från Ramberget på Hisingen och 1640 åkte han över till Amerika för att börja sitt nya liv. Med sig hade han enligt historieböckerna ett äpple (ja, eller flera, det förtäljer inte historien) som han vid ankomst till Nordamerika kallade för ramboäpple för att återknyta en smula till sin födelsestad.

När sen författaren David Morrell skulle hitta på ett lämpligt namn till sin superkrigis blev han inspirerad av namnet på detta äpple och så föddes John Rambo, en av de coolaste snubbarna i filmhistorien.

I första filmen om vietnamveteranen John Rambo, First Blood, blir han orättvist behandlad av den vidriga polisen Brian Dennehy. I Rambo – First Blood part II åker Rambo tillbaka till Vietnam för att leta upp krigsfångar och i Rambo III slåss han på sedvanligt machomanér med hela den sovjetiska armén när han ska frita din gamle polare överste Trautman (Richard Crenna) som sitter i fångläger i Afghanistan.

I den fjärde filmen har Rambo dragit sig tillbaka i Thailand som så många andra moderna människor nuförtiden. Han försörjer sig som fiskare och när han lullar runt där vid floden märker han att många av människorna som passerar på sin väg in i Burma aldrig återvänder. Det, och bara det, får John Rambo att ana oråd och att svika sitt antivåldslöfte. Det finns ett världsproblem att lösa och John Rambo är självklart fixarlasse och nu väntar jag ivrigt på var han ska ta vägen i Rambo V: The Savage Hunt som enligt mina källor ska komma 2011.

Rambo är den enda av Rambo-filmerna Sylvester Stallone regisserat själv. När det gäller Rocky-filmerna har han regisserat alla utom den första. Det många inte vet är att Stallone även regisserat monstersuccén Staying Alive när John Travolta tog på sig dansmackorna igen som Tony Manero efter brottarhiten Saturday night fever.

Så han kan han, Stallone. Han kan mycket mer än konsten att döda brutalt på olika vis även om han visar det 236 gånger i denna film vilket ger en snittdödlighet på 2,59 döda/minut.

Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Ibland.

Vill du se filmen direkt så kan du hyra den här.