En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

2011

>The Lincoln Lawyer

> Lilla jag gick åstad och vann en tävling! Biobiljetter och soundtracket till The Lincoln lawyer gjorde att en rätt medioker dag i början på veckan blev en sprudlande glad dito.

Tack Debaser och Noble Entertainment för att jag äntligen fick användning för min kunskap i ämnet vilket-instrument-spelade-Matthew-McConaughey-på-gatan-alldeles-spritt-språngande-naken-när-han-blev-arresterad-av-en-polis. Vad det var? Bongotrumma såklart!

Nu har jag alltså varit på bio och sett filmen. Till att börja med så är det enormt snygga förtexter. Det bådar gott. Sen kommer en Matthew McConaughey i bild som ser lika utmärglad ut i ansiktet som väl Christian Bale i The machinist. Jag blir lite orolig, han som alltid brukar se så frisk och frodig ut.

McConaughey spelar Mick Haller, en brottmålsadvokat med inget annat än dollars för ögonen. Klienterna kan vara skyldiga, dom kan vara oskyldiga, han skiter i vilket. Det är i och för sig hans jobb då alla förtjänar en lagens man på sin sida i rätten men Haller skiter i det från botten av sin själ. Han kan konsten att ta betalt, han är skrupellös vad gäller att casha in stålarna OCH han ger dom åtalade valuta för lönen.

Louis Roulet (Ryan Phillippe), sonen till en mycket rik dam (Frances Fisher) står åtalad för att ha grovt misshandlat en kvinna. Han hävdar sin oskuld och vill inte ha någon annan advokat än Haller och är det något mer än pengar som biter på Haller så är det smicker.

Han åtar sig fallet som redan till en början har glappande hål och med hjälp av sin utredare Frank (William H Macy i en frisyr ingen sett honom i förut och så borde det ha förblivit) luskar han reda på att Roulet ljuger och att han ljuger om mycket.

The Lincoln lawyer är baserad på Michael Connellys bok med samma namn. Jag har inte läst boken och för filmens skull är jag glad för det. Jag tror nämligen att boken är så mycket bättre än filmen. Filmen är i det närmaste två timmar lång, känns som fyra men utan att egentligen bli tråkig. Den är liksom bara…lång. Filmen är också extremt mycket yta. Haller är snygg, hans ex-flamma och mamman till hans barn (Marisa Tomei) är snygg. Dom är båda karriärister, dom gillar uppenbarligen varandra fortfarande och flirtar hej vilt (med varandra) på restauranger om kvällarna (och givetvis sitter jag och funderar på var dottern håller hus). Det är snyggt filmat, det är dyra kostymer, det är välkammat, fina boenden, vyer och liksom bara sååå jävla tillrättalagt.

Jag gillar rättegångsfilmer, jag gillar dom mycket, ofta och länge men såna här filmer behöver en redig twist för att hålla hela vägen. Twisten i The Lincoln lawyer luskade jag ut redan efter tjugo minuter. Till filmens fördel ska sägas att jag gäspade inte, slumrade inte till, retade mig inte på pratande biografbesökare, nej, jag hade helt enkelt bara en alldeles lagom skön lugn stund i en biosalong. Sen att biobesökets stora händelse inte var just filmen utan att jag lyckades bli starstrucked av Stellan Skarsgård på fiket strax innan gör ingenting alls.

Stellan och Ryan Philippe på samma dag! Pieuuuwww. Ge mig en handduk!

Annonser

>Insidious

> Det finns få offentliga rumsrena platser som på samma sätt som en biosalong uppmuntrar till närkontakt mellan två personer.

Det finns få filmgenres som underlättar till hudkontakt lika mycket som en riktig rysare gör.

Insidious är en sån film, en sån som inte bara uppmuntrar och underlättar utan även uppmanar till att hålla handen, fälla upp armstödet och hålla om, gömma ansiktet i datens nytvättade tröja eller helt enkelt bara hoppa högt samtidigt på given signal.

Familjen Lambert har flyttat in i ett stort as till hus. Pappan Josh (Patrick Wilson) jobbar mest hela tiden för att hålla familjens ekonomi flytande då mamman Renai (Rose Byrne) är mammaledig med parets tre barn, Dalton, Foster och lilla Elise.

Dalton smyger upp på vinden och råkar ut för en olycka och hamnar i koma bara dagar efter fallet. Samtidigt händer det onaturliga grejer i huset, det är poltergeist-fenomen, det är mystiska röster, det skymtas ansikten i fönster, det pratas om demoner och ja, det är en allmänt ganska tråkig stämning i kåken kan mhttp://www.blogger.com/img/blank.gifan säga.

Nu är ordet tråkig antagligen ett understatement som heter duga för om familjen bara haft tråkigt hade dom nog steppat av glädje. Dom har det rent läskigt, dom är rädda och jag och mina nerbitna naglar förstår dom.

Filmer som denna kommer alltid ha en publik även om den rent filmiskt har skavanker och nu i vårkänsle-och-sommarhormonstider är det den perfekta bio-dejt-filmen. Den är så pass perfekt att jag höjer betyget ett snäpp mot vad jag faktiskt tycker den är värd.

Det kallas mervärde.
Det kan också kallas ”jaaa-jag-erkänner-jag-sov-med-tänd-sänglampa-efteråt-syndromet”.

Filmen har biopremiär på fredag.


>Fiffis filmtajm ser fram emot: Circumstance

>
Maryam Keshavarz är en iransk-amerikansk regissör och manusförfattare och Circumstance är hennes första långfilm.

Jag har höga tankar om den här filmen. Jag tror nämligen att problematiken som Elin och Agnes brottades med i Fucking Åmål är rätt allmängiltiga och jag tror att dom två muslimska 16-åriga flickorna Atafeh och Shireen i den här filmen kan skriva under på det.

Byt ut Åmål mot Teheran och behåll ordet fucking så har du Circumstance. Snart – förhoppningsvis – på en biograf nära dig.


>Thor 3D

> Om Kenneth Branagh som regissör tycker jag mycket men kanske inte så bra. Om serietidningsfilmer tycker jag ännu mer och väldigt mycket om.

När nu Marvel´s Thor har blivit biofilm så är det klart att jag vill se den trots att Mr Branagh står bakom kameran och leker pretientös kultursnobb.
– Jag tittade på relationerna och såg tre bröder, mor, far och söner: den slutna kungliga cirkeln. När du kokar ned det så är det ren Shakespeare, säger Kenneth Branagh om filmen i tidningen Film på bio.

Herregud säger jag, kan ingen plocka ut den där långa pinnen som karljäveln har uppstoppad i röven?

Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston) är bröder, Oden (Anthony Hopkins) är pappa och Rene Russo är mamman som på svenska heter Frigga men vars namn aldrig hörs i filmen.

Thor startar ett krig där uppe i Asgård, pappan blir förbannad och straffar Thor genom att förvisa honom till jorden där han dimper ner mitt i öknen precis när Jane (Natalie Portman), Erik (Stellan Skarsgård) och Darcy (Kat Dennings) är där och studerar norrsken.

Den delen som utspelar sig i Asgård är skrattretande dålig på precis alla plan som existerar. Effekterna är usla, kulisserna så tokanimerat skitdåliga att jag ett tag trodde att trailern till Kung Fu Panda 2 som visades före filmen av misstag hade klippts in.
Anthony Hopkins är noll procent närvarande. Jag har aldrig sett honom så dålig. Jag tror att han mentalt var på semester i Marbella under inspelningen för på plats där och då var han då inte. Rene Russo är tyst och fager och en kvinna som på sedvanligt gammaldags manér låter sin man ta plats utan att ifrågasätta hans handlingar och jag vill bara ruska om henne och be henne komma in i matchen.

När filmens handling har kommit ner på jorden blir jag lite gladare. Mixen av övernaturliga superhjälteprylar och vardagssituationer är för mig bland det mest underhållande som finns på film (gäller även Iron man, Hulken och Spider-man) och Thor är inget undantag.
Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Chris Hemsworth är en väl fungerande trio även om Hemsworth för mig är filmens stora behållning. Stor, blond, muskelknuttig, skitsnygg i T-shirt och charmigt fåordig, han är definitivt en i gänget av den nya tidens actionkillar nu när det stora stenhårda gardet börjar gå i pension (se rollbesättningen i The expendables så förstår du vilka jag syftar på).

Jag är jättetrött på att se filmer som känns som reklam för TV-spel. Det är solklar gäspvarning på det och hade jag inte haft en gubbjävel med alldeles för mycket snor i halsen ett par rader bakom mig i salongen så hade jag nog powernappat några gånger.

Thor som film är bättre än jag förväntat mig men ändå inte bra. Knappt godkänd, inte mer än så och att se filmen i 3D förhöjer inte upplevelsen ett dugg. Jag tycker helt enkelt inte det är värt 125 spänn för att få bära dubbla glasögon på bio.


>Brutt

> Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.


>World Invasion: Battle Los Angeles

> Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!


>Hobo with a shotgun

> Ibland behöver jag inte alls vänta för länge när jag väntar på nåt gott. I alla fall inte när goda vänner uppmärksammar blogginlägg och kommer med filmen ifråga i present, bara sådär liksom.

På postern är Rutger Hauer så sjuuuuukt rynkig, alltså det är bortom en söndersolad amerikansk gammal tant med skinnväskehy, det är mer som en figur skapad i George Lucas fantasi, eller Jim Hensons för den delen. Han ser fan inte frisk ut, bara randig, som karvad i cernitlera.
Det roliga är att han ser precis likadan ut i filmen. Han har blivit en ålderman gamle Rutger – and I love it. I det redan innan karaktäristiska utseendet har adderats ännu några dimensioner såsom mänsklighet, klokhet och (tro´t eller ej) charm.

Hobo with a shotgun är för mig ingenting annat än en blodsprutande och nedskitad version av Falling down men där Michael Douglas var välklippt och bar portfölj och designade glasögonbågar där går en oborstad Rutger med en kundvagn och luktar rövsmör.

Båda befinner sig balanserande på samma gräns, båda är så jävla nära att få nog att när dom väl får det går allt överstyr. Jag som beskådar det hela sitter mest om klappar händerna för hämnden ÄR ljuv, den är ju det och i Hobo with a shotgun finns en samling riktigt vidriga personligheter som alla faktiskt förtjänar det öde Rutger utsätter dom för.

Som genomarbetad film betraktad är det svårare att jämföra denna med Falling down då den sistnämnda har ALLT och Hobo bara fragment. Hobo känns inte riktigt klar, det känns som om regissören haft bråttom och hans smala lycka är just Rutger Hauer som ÄGER varenda scen han är med i. Han är så bra så bra, jag vet inte hur många gånger jag sa det högt för mig själv – ”Han är så BRA Rutger!” – för han ÄR bra och jag har saknat honom som FAN och jag hoppas han får chansen att göra fler balla roller på äldre dar för så stenhård som han är nu har han aldrig varit.

Sylvester Stallone, om du läser det här (HAHAHAHAHA!), ge honom en roll i Expendables 2 och jag ska lämna stora recensentmotorsågen hemma på premiären. Jag lovar.