En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

action

>Brutt

> Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.

Annonser

>World Invasion: Battle Los Angeles

> Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!


>Hobo with a shotgun

> Ibland behöver jag inte alls vänta för länge när jag väntar på nåt gott. I alla fall inte när goda vänner uppmärksammar blogginlägg och kommer med filmen ifråga i present, bara sådär liksom.

På postern är Rutger Hauer så sjuuuuukt rynkig, alltså det är bortom en söndersolad amerikansk gammal tant med skinnväskehy, det är mer som en figur skapad i George Lucas fantasi, eller Jim Hensons för den delen. Han ser fan inte frisk ut, bara randig, som karvad i cernitlera.
Det roliga är att han ser precis likadan ut i filmen. Han har blivit en ålderman gamle Rutger – and I love it. I det redan innan karaktäristiska utseendet har adderats ännu några dimensioner såsom mänsklighet, klokhet och (tro´t eller ej) charm.

Hobo with a shotgun är för mig ingenting annat än en blodsprutande och nedskitad version av Falling down men där Michael Douglas var välklippt och bar portfölj och designade glasögonbågar där går en oborstad Rutger med en kundvagn och luktar rövsmör.

Båda befinner sig balanserande på samma gräns, båda är så jävla nära att få nog att när dom väl får det går allt överstyr. Jag som beskådar det hela sitter mest om klappar händerna för hämnden ÄR ljuv, den är ju det och i Hobo with a shotgun finns en samling riktigt vidriga personligheter som alla faktiskt förtjänar det öde Rutger utsätter dom för.

Som genomarbetad film betraktad är det svårare att jämföra denna med Falling down då den sistnämnda har ALLT och Hobo bara fragment. Hobo känns inte riktigt klar, det känns som om regissören haft bråttom och hans smala lycka är just Rutger Hauer som ÄGER varenda scen han är med i. Han är så bra så bra, jag vet inte hur många gånger jag sa det högt för mig själv – ”Han är så BRA Rutger!” – för han ÄR bra och jag har saknat honom som FAN och jag hoppas han får chansen att göra fler balla roller på äldre dar för så stenhård som han är nu har han aldrig varit.

Sylvester Stallone, om du läser det här (HAHAHAHAHA!), ge honom en roll i Expendables 2 och jag ska lämna stora recensentmotorsågen hemma på premiären. Jag lovar.


>Revolver

> Jake Green (Jason Statham) är en första klassens buse med ständiga bad-hair-days. Han har suttit massor med år på kåken, har buntvis med pengar i ett bankfack och en rätt bra intuition som han inte lyssnar på.

Jake Green satt alla dom där åren i fängelset oskyldigt dömd för ett brott gangsterbossen Dorothy Macha (Ray Liotta) stod bakom. Åren i fängelset spenderade han i en cell mitt emellan en storstötarnas mästare och ett schackgeni och Green lyckades såklart snappa upp en hel del av deras kunskaper. Så mycket att när han väl är en fri man ger han sig ut efter Macha och lyckas spela av honom en gigantisk summa pengar, vilket såklart resulterar i att Macha, den ocharmige solariebrände tandblekte fan, sätter alla sina män på att döda Green.

Sen får Green små lappar tilldelade sig, som mystiska skrivmaskinsskrivna intuitionsbevisen – plus en ovanlig blodsjukdom och diagnosen tre dagar kvar att leva.

Jag slutar där. Jag vill inte berätta mer. Jag tycker nämligen du ska se filmen.

Om Lock, stock and two smoking barrells var Guy Ritchies partykostym så är Revolver den där galna pudelrockarperuken från Buttericks.

Om Snatch var Guy Ritchies Dry Martini så är Revolver den där TUNNAN med kalamataoliver, direktimporterade från nån liten ekoodlare i Grekland (men nånting säger mig att kalamataoliver är svarta och att man har gröna oliver i Dry Martini, men vad vet jag, jag dricker inte sånt bjäfs).

Hur som helst så är Revolver en sjukt underhållande film som med fördel lyssnas på med hörlurar, för filmmusiken är en stor del av upplevelsen, liksom Jason Stathams stencoola berättarröst.

Vad är det med mig och den nyvunna fascinationen för brittiska män i öronen?


>Unstoppable

>

Denzel Washington är utan jämförelse USA´s mest bredröviga skådespelare.

Nej, jag har inte stavat fel, jag menar inte bedrövlig, jag menar precis det jag skriver: bred-rövig. Det finns ingen man (mig veterligen) som varit med i så många actionfilmer som Denzel Washington utan att ha setts springa.
Han går. Han går alltid. Han tar långa lite omständiga kliv, det går inte undan när han tar sig framåt och hans breda bakdel maskeras ofta med halvlånga jackor och/eller halvkroppsbilder, gärna i sittande ställning.

I Tony Scott har Denzel funnit en filmande kamrat som inte räds hans saktfärdiga tempo utan som istället för femte gången castar honom i en actionfilmshuvudroll. Rött hav, Déja vu, Man on fire, The taking of Pelham 1 2 3 var dom första fyra och nu är det dags för tågaction igen i Unstoppable.

Om man som filmtittare inte lider av färgblindhet känner man igen en Tony Scott-rulle på tio sekunder. Ingen regissör är lika kär som han i blå-grön-turkosa toner i kombination med gult. I Unstoppable, liksom i Man on fire, finns dessa två kulörer med i varenda scen. Varenda. Men trots att jag är färgfascistoid så hjälper det inte. För mig som en tänkande människa, som kvinna, som en person som inte lekt med tågbanor som liten och som någon som lätt kan komma på bättre grejer att göra än att gå på en banvall och sparka i gruset, för mig är Unstoppable ingenting annat än en lång jävla gäspning.

För mannen bredvid mig i soffan är däremot filmen en dreggelreagens. Jag tror knappt han blinkade på 98 minuter. Hornhinnan var som ett fucking grovkornigt sandpapper och jag såg minsann att han torkade av handflatorna mot soffkanten ett antal gånger.

Så, baserat på mina iakttagelser från ett vanligt hem strax söder om Stockholm så är Unstoppable ingenting annat än en snubbefilm. Personligen orkar jag inte ens dra handlingen i korthet för den är helt ointressant. Gillar du tåg, se filmen. Älskar du tåg, se filmen. Är du tågofil, se filmen. Tycker du däremot att tåg inte är särskilt kul eller att Denzel Washington inte är the sexiest man alive, kolla på nåt annat, sticka en halsduk eller gå och lägg dig och läs en bok. Bara ett tips i all välmening.


>The host

> Att titta på The host är som att åka världens ballaste berg-och-dalbana med Lars Norén bredvid sig. Nu tänker jag mig en sån där berg-och-dalbana gjord i trä, en sån som vobblar av både friktion och blåst och som det känns att spikar, skruvar och muttrar lossnar på hela tiden.

I vagnen framför sitter Steven Spielberg och skrattar sig hes och i vagnen bakom samsas partihöjdarna i Fi som inte vet om dom ska fnissa sig kissnödiga eller gråta blod.

The host är ingen enkel film att recensera. På ytan är det en simpel mosterfilm, i mellanskiktet en lättsam action och på djupet råsvart humor och genusvridet familjedrama och alltihop är packeterat i ett skitsnyggt fodral fullt av berättarglädje.

Om jag hade varit korean hade jag säkert förstått lite mer exakt HUR kul den här filmen är, nu förstår jag inte riktigt allt men skrattar ändå. Om jag hade varit korean hade jag antagligen kunnat förutse vissa delar av handlingen som jag som västerlänning inte köper, men jag tittar och blir både förbannad och förvånad. Om jag hade varit korean hade jag varit jättestolt över regissören Joon-ho Bong som då hade varit min landsman. Tjohoo, liksom! Jag vill åka IGEN!

Filmen kom på utsatt dag, det var inte ett hack så långt ögat nådde och inget extramaterial men det var heller inget jag saknade efter 119 minuter brutal monsterrulle.


>Red

> Red är en film jag har sett fram emot ända sen jag såg trailern första gången. Den kändes pillemarisk på ett fräscht sätt, filmat med nya grepp och snabba klipp, lite som en MTV-variant på James Bond eller kanske en långvårdsvariant på Kick-ass – eller Scott Pilgrim om man vill ta i från tårna.

Men en trailer är en trailer och det är inte alltid det blir samma känsla i själva filmen när det kommer till kritan. Glädjande för mig måste jag ändå erkänna att Red är precis som jag trodde, både på gott och ont.

Handlingen är enkel men effektiv. Frank Moses (Bruce Willis) är en pensionerad CIA-agent som lever ett avskalat och ensamt liv. Den enda kontakt han har med omvärlden är telefonledes med sin handläggare Sarah (en jättebra Mary-Louise Parker!) som skickar ut hans pensionsutbetalning en gång i månaden.

Det visar sig att Frank är stämplad som RED – Retired and Extremely Dangerous – av CIA och dom skickar ut ett gäng nästan larvigt beväpnade agenter för att döda honom, vilket skälvklart inte hjälper. Hallå! Vi snackar Brucean här, han dör inte i första taget!

I filmen för vi även lära känna Franks gamla kollegor Joe (en mys-pysig Morgan Freeman), borderlinepersonligheten Marvin (det känns som om John Malkovich spelar sig själv) och Victoria (Helen Mirren, bra som alltid) och jag tittar på filmen och glömmer världen runt omkring mig för en stund men när eftertexterna rullar minns jag nästan ingenting.

Red är ingenting mer och ingenting mindre än en habil underhållning-för-stunden-rulle. Välgjord och välspelad och det finns ingenting som är direkt dåligt men heller ingenting som är riktigt bra.

Jag vet inte om det går att ge en film en mer solid trea än just den här. Vore jag en stenhuggare hade jag hackat in betyget i en stor granitbumling, bara för att.