En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

ångestrulle

>Limbo

> Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

Filmen har biopremiär på fredag.

Annonser

>Hard candy

> 14-åriga Hayley (Ellen Page) har chattat med en kille på nätet några veckor och dom bestämmer sig för att ses på ett café. Killen Jeff (Patrick Wilson) visar sig vara mer man än kille då han är fotograf och arton år äldre än henne själv.

Hayley är en brådmogen och beläst ung dam med skinn på näsan och Jeff är till synes en belevad man med ett något överdrivet – och rätt otäckt – fokus på väldigt unga flickor. Hayley går med på att hoppa in i bilen och åker med Jeff hem.

”Inget är ditt när du släpper in en tonåring i ditt hem”, säger Hayley.

”Nu avslöjar jag ingenting mer”,
säger jag, för det här är en film jag absolut tycker att du ska se och helst med så lite bakgrundsinformation som möjligt i minnet.

Jag tyckte Ellen Page skulle bli den perfekta Lisbeth Salander redan när jag såg henne i Inception men efter att ha sett Hard candy blir jag nästan förbannad över att det inte var hon som blev vald till rollen. Hon är precis samma skådespelartyp som Noomi Rapace (trots att hon är rätt mycket yngre), hon är intelligent och fysisk och varenda stark känsla i världen ryms i hennes lilla kropp.

Patrick Wilson såg jag senast som pretty-boyen Roland i Pappa på burk och då trodde jag inte han kunde spela nåt annat än en äckligt stomatolleende och överdrivet glad renlevnadsman men SE så fel jag hade!

Hard candy är en spännande och ständigt aktuell thriller där ingenting är som det ser ut att vara, inga svar är givna och inga frågor så enkla att dom inte går att vrida runt ett par varv och det är definitivt en film som alla som internetdejtar borde se – både pojkar, flickor, män och kvinnor.

Här kan du hyra filmen om du vill.


>127 timmar

> När jag skulle förklara för min sambo vad 127 timmar var för typ av film stod det alldeles still.

”Om Alive var en katastrofrulle i ganska stort format så är det här en sådan fast i det lilla. Lite som en solokatastrof kan man säga.”

Aron Ralston (James Franco) är en aktiv kille. Han klättrar i berg, han cyklar mountainbike, han har ett grundtempo i kroppen som talar om för mig att här har vi en rastlös kille med klara koncentrationssvårigheter.

En lördag beger han sig alldeles ensam av mot ett bergsmassiv någonstans i Utah för att först cykla ut till en specifik plats (typ fyra mil rätt ut i ingenting), sen klättra och det går ju finemangs till en början. Han träffar på två tjejer som också är ute på lördagshajk och dom slår följe och Aron får chansen att leka bergsmassivgigolo för en stund. Deras vägar skiljs åt och Aron klättrar vidare men så händer en skitfånig grej, han rasar ner några meter och en stor sten fastnar mellan bergväggarna och hans högra hand sitter fast emellan.

Varför filmen heter 127 timmar förstår du säkert men varför en film på 94 minuter ska behöva kännas som 127 timmar är en annan femma. Jag undrar vem James Franco legat med för att få den här rollen. Jag undrar vilken höjdare han är släkt med som hjälpte honom få in en fot i branschen överhuvudtaget. Det borde vara skottpengar på den släktingen.

James Franco är en fruktansvärt dålig skådis. Jag har inte riktigt förstått det förrän nu, men om man får huvudrollen i en film som denna, om det ”enda” han behöver göra som skådis är att förmedla alla dom panikslagna ensamma dödsångestkänslor som Aron rimligtvis borde ha haft när han satt fast i berget och inte lyckas med någonting annat än att se ut som en surfarkille på Bali med helt döda fiskögon hela filmen rätt igenom, japp, för mig är det ett gravt misslyckande och ett bevis för att den här killen hamnat aningens fel i sitt yrkesval.

Danny Boyle (som gjort Trainspotting och Slumdog millionaire bland annat) har regisserat filmen och manus är skrivet med verklighetens Aron Ralstons bok ”Between a Rock and a Hard Place” som grund och jag är så väldigt förundrad över att filmen inte blev bättre än såhär. Vad hände liksom?

Ja, i min värld vet jag vad som hände.

Det stavas James Franco.

S o p a.


>En sydfransk affär

> Suzanne (Kristin Scott Thomas) har allt man kan tänka sig, i alla fall om ”allt man kan tänka sig” är ett hypervackert hus, en läkare till man som tjänar multum och två tonårsbarn som mest befinner sig i periferin.

Den spanske ”mångsysslaren” Ivan (vet inte riktigt vad karln gör egentligen, men han verkar jobba med det mesta som inbringar timlön) anlitas av den rika läkarfamiljen för att rensa i ett utrymme som Suzanne ska kunna använda som sjukgymnastpraktik är det tänkt. Ivan gör våldsamt intryck på Suzanne, speciellt efter att han genom hennes klantighet bryter foten. Dom inleder ett passionerat förhållande, nåt som tydligen på svenska klassas som ”en sydfransk affär”, vilken är en skitdålig översättning av originaltiteln Partir (Lämna) som säger betydligt mer om filmens handling.

Suzanne lämnar nämligen sin familj. Hon väntar inte på att bli påkommen och tvingad till sanning, hon berättar som det är för sin man och han reagerar på alla möjliga – och omöjliga – sätt, precis som vilken bedragen äkta partner som helst skulle göra.

Det är inte snyggt, det är inte vuxna och noga övervägda beslut som tas, det är svartsjuka och hämnd och hat och alla människans svarta uttrycksmedel som visas i filmen och jag kan förstå dom. Allihop.

Jag förstår Suzanne som inte kan lägga lock på sin starka förälskelse. Jag förstår maken (Yvan Attal) som är ledsen, beter sig som ett svin och hämnas med dom medel han har. Jag förstår Ivan (Sergi López) som anser sig vara den som satt Suzanne i skiten. Jag förstår, jag känner med dom allihop och jag tror det är därför jag under större delen av filmen har en klump i magen.

Det här är ingen mysigpysfransk film som doftar teracottakrukor och solrosor direkt. Det är mer svett, kön och ångest och även det kan faktiskt vara underhållande ibland.

Här finns filmen att hyra.


>Irreversible

> Att se filmer som leker med tid är alltid intressant tycker jag. Filmer som vänder upp och ner och fram och tillbaka på hela konceptet som kallas tidsaxel.

Det finns ett gäng bra filmer som filmats ”baklänges”, alltså med slutet först och där jag som åskådare blir serverad lite av sanningen, lite av förklaringen, som småkakor på ett 70-års kalas. En i taget, jag förstår lite mer och lite mer för att sedan när filmen är slut inte vilja något annat än att se den igen, fast nu åt ”rätt” håll.

Irreversible. Oåterkalleligt. Time destroys everything. Alla aktioner får en reaktion. Alla handlingar en konsekvens. Det är många sanningar som får sig en känga här.

Det här är en film som inte liknar någon annan. Den är suggestiv, den är köttig, det är mycket hud, mycket kön (både manliga och kvinnliga) och det är en fruktansvärd våldtäktsscen som pågår under tolv minuter mitt i filmen.

Irreversible är mycket men framförallt är det en viktig film. Smart. Tänkvärd. Hemsk. Fin. Intelligent. Annorlunda. Egentligen allt på en och samma gång. Jag har svårt att vara tydligare än så. Jag tycker bara väldigt mycket om filmen. Jag känner manshatet komma flödande men trots det känner jag i samma andetag en tro på kärleken – och på att det finns manliga snällisar. Irreversible sätter igång många tankar och känslor och en sådan film kan aldrig vara dålig.

Dåliga filmer glömmer jag runt eftertexterna, bra filmer försöker jag analysera när jag skalar potatis.

Det här är urtypen av en potatisskalarfilm.


Filmen finns att hyra här.


>Midnight express

> Filmen tar sin början i Istabul 1970. Billy Hayes (Brad Davis) ska flyga hem till USA igen tillsammans med sin flickvän men även med ett otal folieinpackade haschkakor fasttejpade kring midjan.

Första kvarten är spännande så hjärtat fan stannar. Hela min kropp fullkomligt skriker ”du kommer ju aldrig kunna ta dig genom tullen dumjävel” och hela min knopp tänker ”det är klart han inte kan, det skulle inte bli mycket till långfilm då”.

Självklart åker han fast, självklart får han ett långt fängelsestraff och självklart är det turkiska fängelset ingen promenad i parken.

Midnight express är baserad på en sann historia men det är ingenting jag direkt tänker på när jag tittar på filmen. Jag tänker inte ens på att det ÄR en film. Jag är där. Jag känner lukten av fuktiga betongväggar, av tunna lortiga madrasser, av blodiga, variga och sönderslagna fotsulor, av hopplöshet, av ensamhet.
Mitt problem med filmen är att större delen handlar om en aktion
(= han försökte medvetet smuggla knark) som leder till en reaktion (= han fick en fängelsedom som i antal år känns rätt logisk) och jag har svårt att uppröras över det. Däremot vänder det under sista tredjedelen när min akilleshäl både i film och verkliga livet – orättvis behandling – kommer in i bilden, då hettar det till och blir jobbigt på riktigt.

Alan Parker har lyckats göra en film i färg som känns som en svartvit rulle. Jag har förstått att den här filmen var en stor snackis när det begav sig (1978) och visst är den bra, men inte världsomvälvande. Hade jag däremot haft minsta tanke på att byta yrkesinriktning och bli nån form av knarksmugglardrottning så fungerade första kvarten verkligen som propaganda att tänka om. Knark är bajs, svårare än så är det inte.

Filmen finns att hyra här.


>Veronika bestämmer sig för att dö

> Veronika bestämmer sig för att dö handlar om den där gamla välanvända storyn: en vacker, framgångsrik, omtyckt ung kvinna mår trots det dåligt, ser ingen mening med nåt och försöker ta sitt liv.

”Jag återgår till jobbet med antidepressiva piller, äter middag med mina föräldrar och övertygar dom om att jag är normal igen. Och så en dag kommer någon att fria till mig. Han är lagom trevlig och mina föräldrar blir mycket glada. Det första året älskar vi med varandra jämt. Det andra och tredje året allt mindre. Just när vi håller på att tröttna på varandra blir jag gravid.

Att ta hand om barn, jobb och huslån håller oss igång ett tag. Sen, när det gått tio år är han otrogen för att jag är upptagen och trött. Jag får reda på det. Jag hotar att döda honom, älskarinnan och mig själv. Vi kommer över det. Några år senare är han otrogen igen men jag lådsas som ingenting för det är inte värt besväret. Jag fortsätter leva och önskar ibland att mina barn får det liv jag aldrig fick.”

Det där är själva introduktionen i filmen. Veronika (Sarah Michelle Gellar) berättar om sin svartsyn inför livet och jag avskyr det där förbannade offertänket och stämplar tummen ner på fodralet redan efter fem minuter. Jag kommer att hata den här filmen and I know it.

Filmen fortsätter i ett tempo som får en sengångare att kännas som Ben Johnson när han var som mest fullskiten med anabola. Det känns som om filmen vill vara svår, lite intellektuell sådär, ge svar på komplicerade frågor, få mig att tänka efter, känna efter, inse att det krävs att vara sådär långt nere på botten för att vilja leva igen. Men det är ju BULLSHIT. Formidabelt BULLSHIT.

Hela filmen är ingenting annat än osmakligt trams och den absolut konstigaste scenen är när Veronika badar i sjukhusets simhall och Lisa Ekdahls Vem vet spelas i bakgrunden. Jag bara undrar: varför då?