En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Betyg 1

>Sjöodjursonsdag: Mega Piranha

> The Orinoco river i Venezuela är en smutsig sydamerikansk flod. Var skulle gen-manipulerade pirayor finnas om inte där?

Regissören Eric Forsberg är med all önskvärd tydlighet ett stort fan av Tony Scott. Satan så mycket snabba klipp och jösses så menlöst det blir när det inte är lika snyggt gjort som i Scotts filmer.

Här är det inte färgade linser och vackra människor i close-up, det är en ganska ful man med gröna tatueringar, det är en vuxen kvinna med tandställning och en bikini som vid första anblicken ser ut som ett gäng leverfläckar, det är en tjock man i hudfärgad skjorta och en handfull asiatiskor med och utan bikiniöverdel och med underdelen långt intryckt mellan skinkorna (och nej, inga string) och det är en sunkig båt mitt ute på den där leriga floden. Vad är det mer då? Jo, PIRAYOR såklart, massor massor MASSOR av pirayor!

Mega Piranha lider av en stor och svåravhjälpt åkomma: den är dum. Det är en film nåt så inihelvete korkad att jag redan efter tio minuter funderar på att stänga av. Människorna i båten blir nämligen – givetvis – uppätna av dessa hoppande fiskar men vad händer? Jo, båtens undersida börjar bubbla och BÅTEN sjunker. Varför då? Käkar pirayor skrov och båtinredning till dessert eller vadå?

Filmen hoppar till Los Angeles. Jason, en man med grym six-pack vaknar. Han jobbar i nån form av specialstyrka och skickas till Venezuela då USA´s ambassadör blivit dödad på en båt. Vad är viktigt här? Är det viktiga att någon högt uppsatt man mördats eller att Jason är en snygg uppumpad man i kalsonger? Vad skrev jag här ovan? Jo, att det är en DUM film och således är killens hockeylår det viktiga i den scenen.

Det hoppas vidare igen, nu till ett gäng mikrobiologer som kommit på nåt smart. Men jag som tittar tänker inte på VAD utan fokuserar på hur jävla tröttsamt det är att biologer och/eller forskare i fält på film alltid ska vara klädda i militärgröna västar och att naturintresserade och intelligenta kvinnor alltid är rödhåriga och klär sig i beigt.

Filmen fortsätter i samma anda och nu kan jag välja mellan att skriva norra Europas längsta sågning eller helt enkelt bara höja ett varningens pekfinger för det finns ingen – INGEN – anledning i världen för NÅGON att se den här filmen. Det räcker med att jag slösat bort 90 minuter av mitt liv, tro mig, snälla gör det. Lär av mitt misstag.

Det här var den sista läskiga-djur-under-vatten-sjöodjursonsdagsfilmen. Det är snart sommar. Snart ska bikini, baddräkt, sköna badbyxor eller tajta speedos tas fram ur gömmorna och nära och kära ska börja tjata om bad i svinkalla hav och insjöar fulla av myggägg och soppåsar.

Är du liksom jag en badkruka? Är du en stolt sådan? Svarar du ja på båda dessa frågor så skicka ett mejl med ditt namn och adress till badkruka@fiffisfilmtajm.se.

Jag har tio små presenter att dela ut och dom tio första som mejlar får ett pyttelitet men kärleksfullt bevis för att det 1. är helt okej att vägra bada ute för sjöodjur finns VISST och 2. du är inte ensam.

Annonser

>Trubbel i paradiset

> Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inte en komedi i världen som håller för en speltid på två timmar.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en komedi med Vince Vaughn håller knappt alls för jag blir så trött i öronen av hans monotona röst att jag till slut sitter och håller för dom. Öronen alltså. Det spelar liksom ingen roll om han är rolig eller ej, det funkar inte för mig. Dodgeball funkade helt okej tack vare alla andra utom Vaughn, The break-up var ett sömnpiller Jennifer Aniston till trots, Wedding crashers (119 minuter lång och hela 128 (!) minuter i den oklippta versionen) föll långt före målsnöret och Trubbel i paradiset har knappt ett mål att springa till.

Fyra par med mer eller mindre svajiga relationer ska åka till en paradisö för att ”komma närmare varandra”. Upplägget är nånstans liiiite som Adam Sandlers Grown-ups, fast jävligt mycket tristare och utan alla barn. Jag drog inte på munnen en enda gång, jag tamejfan GÄSPADE med stängd mun och detta trots en line-up som på pappret kändes väldigt skoj.

Om inte ens Jason Bateman, Kristen Bell, Jon Favreau, Malin Åkerman, Kristin Davis och Jean Reno kan rädda den här filmen, ja, what to do? Släng dit all världens flytvästar, världmästaren i SOS-morse, kapten Klänning och hela hans brandmansarsenal, en veckokurs i hjärt-och-lugn-räddning och en köfri akutavdelning, jag lovar, det hjälper inte ett skit.

Se inte den här filmen om du planerar en romantisk filmkväll med din partner. Ta honom/henne i handen, åk till det lokala badhuset och hoppa bomben från tre-meters-svikten tillsammans istället. Det blir ett mindre plask än detta, det kan jag lova.

Här finns filmen.


>Daisy Diamond

> Finns det någon lägre stående varelse på jorden än en dålig mamma? Finns det något som är lägre ALLS?

En kvinna som inte vill ta hand om sitt barn eller en mamma som gör allt hon kan men det hon kan räcker ingenstans alls, finns det nåt värre, nåt mer…värdelöst?

Ja det gör det.
Det finns Daisy Diamond.

Stackars Noomi Rapace. Hon måste ha läst manuset och sett något mellan raderna som jag som åskådare absolut inte ser. Hon spelar den nyblivna mamman Anna vars enda dröm är att bli skådespelerska. Hon drar till Danmark och söker lyckan men det funkar inte. Provspelningar och vrålskrikande spädbarn är inte en bra kombo. Att titta på film med hörlurar och ha en vrålskrikande bebis i öronen är inte heller särskilt kul. Fan. Ungen skriker halva filmen igenom, jag blir galen! Jag blir så pass galen att jag egentligen bara vill stänga av.

Det är den danske regissören Simon Staho (Dag och Natt) som står bakom Daisy Diamond och jag förstår att han vill skapa debatt och trycka på olika tabubelagda moderskapsprylar men nä, det biter inte på mig. Filmen rinner av mig som havsvatten på Maldiverna och kvar finns endast början till tinitus och ekot av den tokskrikande jävla ungen i öronen.

Men Noomi Rapace är bra.
Noomi Rapace är alltid bra.

Här finns filmen att hyra.


>Sjöodjursonsdag: Megalodon

> ”Man blir brun i bastun – det är det bästa.”
”Jag är blyg som en tonåring och beter mig som en sån.”
”Jag gillar att tänka. Jag tycker det är kul.”

Dessa tre citat är alla ursprungna ur Linda Thelenius välformade mun under den tiden hon hette Rosing och befann sig i Big Brother-huset.

Jag har alltid tyckt och trott att hennes ordbajserier är det mest korkade som existerar men jag har haft fel. Det finns en överman och den heter Megalodon.

Enda anledningen till att denna film får ett betyg överhuvudtaget är den absolut sista scenen som faktiskt ger mig en liten ilning i magen. En liten, mikroskopisk nästan, men ändå.

Filmen ska vara 90 minuter lång men redan efter 78 minuter börjar eftertexterna rulla. 12 minuter eftertext, hallå, det klarar inte ens Avatar av och det här är ändå en effektfilm i princip helt utan effekter, i alla fall om man ska räkna dom vettiga.

Tröttsamt och urbota korkat, det är Megalodon i ett nötskal.
Uäk, säger jag och sväljer det som nyss kom upp.


>Veckans Gosling: Remember The Titans

> Den lilla inskränkta hålan Alexandria i delstaten Virginia är ingen mysig plats att bo på. Det är tidigt 70-tal och rasismen är både öppen och utbredd. Motsättningarna blir inte lättare att hantera när skolorna ska integreras och svarta och vita tvingas till en gemensam vardag.

Den svarte tränaren Herman Boone (Washington) får jobbet som huvudtränare för skolans lag Titans (dom spelar amerikansk fotboll), ett jobb som varit givet den vite Bill Yoast (Will Patton) i många år.

Självklart blir det ”the battle of the giants” både på plan och utanför. Självklart är det fördomar som ska stötas och blötas, det är manlig gruppdynamik (inte helt olik militärens) och hela skiten är producerat av Jerry Bruckheimer med allt vad innebär av trumvirvlar, amerikanska flaggor och Hollywoods jävla symfoniorkester (där alla fått sparken utom stråkavdelningen och ja, killen på virveltrumma också, han jobbar fanimej dubbel övertid).

Det här är värsta sortens film. Moralpredikningar, ”based on a true story”, bredröven Denzel, nationalism och rasism i något som borde vara en tankeväckande soppa men som bara blir blaskigt trams med sur eftersmak. Den dryge vite collegekillen blir givetvis omvänd och ”god” på slutet, dom svarta killarna är självklart ”soulmen” och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på och jag vill mest bara spy.

Ryan Gosling har en liten roll som en av spelarna i laget och återigen kan jag säga att han inte riktigt höll samma kvalitet som ung som han gör nu. Han gör inte något speciellt av sin karaktär och jag kan inte tro annat än att det är meningen. Jag menar, hade han FISIT i bild hade han gjort större avtryck än Den Store Denzel gjorde genom hela filmen.

Näe usch. Det här går fetbort!


>Sjöodjursonsdag: Dinoshark

> Idag är det onsdag. Onsdagar är en bra dag att titta på läskiga-djur-under-vatten-filmer (precis som alla andra dagar i veckan).

Därför kommer jag att skriva om två sådana filmer idag som båda innehåller kreativa simmande monster som hellre käkar folk i badkläder än påsklunch. Först ut är Dinoshark.

En man befinner sig på en båt i Alaska. Mannen dyker ner i vattnet. En muterad dinosauriehaj vaknar till liv och äter upp honom.

En kille i solglasögon kommer till Mexico. Killen vet troligtvis om att han ser ut som en ung Tom Cruise från sidan varför han i alla lägen ställer sig i profil mot kameran. Till och med Julio Iglesias ligger i lä där och han visar ändå ALLTID upp sig i profil.

En kille som på håll skulle kunna misstas för Jeff Bridges har en båt. Han drar iväg och Tom Cruise-profilen får vakta båten. Sen dör alla av en dåligt gjord CGI-haj som i vissa scener är stor som en normal gädda och i vissa större än Megalodon.

Ja det var väl det.
Typ.

Roger Corman har producerat skräpet och har även en liten roll som doktor i filmen. Nu ska jag ta mig an nästa höjdare som jag misstänker är av samma kaliber. Tjohoo!


>World Invasion: Battle Los Angeles

> Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!