En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Betyg 2

>Fiffis filmtajm jämför: Hairspray då och nu

> Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.

Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?

Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.

Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.

2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?

Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.

Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.

Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?

HAIRSPRAY 1988

Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.

HAIRSPRAY 2007

Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???

Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.

När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.


>Thor 3D

> Om Kenneth Branagh som regissör tycker jag mycket men kanske inte så bra. Om serietidningsfilmer tycker jag ännu mer och väldigt mycket om.

När nu Marvel´s Thor har blivit biofilm så är det klart att jag vill se den trots att Mr Branagh står bakom kameran och leker pretientös kultursnobb.
– Jag tittade på relationerna och såg tre bröder, mor, far och söner: den slutna kungliga cirkeln. När du kokar ned det så är det ren Shakespeare, säger Kenneth Branagh om filmen i tidningen Film på bio.

Herregud säger jag, kan ingen plocka ut den där långa pinnen som karljäveln har uppstoppad i röven?

Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston) är bröder, Oden (Anthony Hopkins) är pappa och Rene Russo är mamman som på svenska heter Frigga men vars namn aldrig hörs i filmen.

Thor startar ett krig där uppe i Asgård, pappan blir förbannad och straffar Thor genom att förvisa honom till jorden där han dimper ner mitt i öknen precis när Jane (Natalie Portman), Erik (Stellan Skarsgård) och Darcy (Kat Dennings) är där och studerar norrsken.

Den delen som utspelar sig i Asgård är skrattretande dålig på precis alla plan som existerar. Effekterna är usla, kulisserna så tokanimerat skitdåliga att jag ett tag trodde att trailern till Kung Fu Panda 2 som visades före filmen av misstag hade klippts in.
Anthony Hopkins är noll procent närvarande. Jag har aldrig sett honom så dålig. Jag tror att han mentalt var på semester i Marbella under inspelningen för på plats där och då var han då inte. Rene Russo är tyst och fager och en kvinna som på sedvanligt gammaldags manér låter sin man ta plats utan att ifrågasätta hans handlingar och jag vill bara ruska om henne och be henne komma in i matchen.

När filmens handling har kommit ner på jorden blir jag lite gladare. Mixen av övernaturliga superhjälteprylar och vardagssituationer är för mig bland det mest underhållande som finns på film (gäller även Iron man, Hulken och Spider-man) och Thor är inget undantag.
Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Chris Hemsworth är en väl fungerande trio även om Hemsworth för mig är filmens stora behållning. Stor, blond, muskelknuttig, skitsnygg i T-shirt och charmigt fåordig, han är definitivt en i gänget av den nya tidens actionkillar nu när det stora stenhårda gardet börjar gå i pension (se rollbesättningen i The expendables så förstår du vilka jag syftar på).

Jag är jättetrött på att se filmer som känns som reklam för TV-spel. Det är solklar gäspvarning på det och hade jag inte haft en gubbjävel med alldeles för mycket snor i halsen ett par rader bakom mig i salongen så hade jag nog powernappat några gånger.

Thor som film är bättre än jag förväntat mig men ändå inte bra. Knappt godkänd, inte mer än så och att se filmen i 3D förhöjer inte upplevelsen ett dugg. Jag tycker helt enkelt inte det är värt 125 spänn för att få bära dubbla glasögon på bio.


>Tre om en: Carey Mulligan

> En karriär för Carey av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

Carey Mulligan är en av de unga kvinnor som under 2010 tycks ha exploderat på vita duken, i sällskap med bland andra Jennifer Lawrence och Hailee Steinfeld. Och fort har det gått, bara fyra år efter debuten 2005 var hon nominerad till en Oscar som bästa kvinnliga skådespelerska för An Education (även om elaka tungor tycks ha menat att filmen var det årets The Fighter). Hon missade guldgubben den gången men knäade å andra sidan redan under utmärkelser som BAFTA Award for Best Actress in a Leading Role och Hollywood Breakthrough Award for Actress of the Year för sin roll som den brådmogna Jenny Mellor, samtidigt som Variety utnämnde henne till ”den nya Audrey Hepburn”.

En sådan blixtkarriär gör i alla fall mig nyfiken på ”hur det började”, minst lika nyfiken som jag är på att få se henne som Daisy Buchanan i Baz Luhrmans kommande The Great Gatsby (peppen börjar faktiskt snart nå oroväckande proportioner).

Trots att hennes föräldrar inte var särskilt uppmuntrande (de ville att hon skulle plugga istället) tycks Mulligan vara en av de där människorna som från första början velat bli skådespelerska. Starten var kanske inte så hoppingivande, dramaskolorna gav henne nobben och brevet hon full av beundran skrev till Kenneth Branagh där hon bad honom bli hennes mentor avvisades artigt men bestämt.

Men brevskrivande måste ändå ha några meriter i dagens high-techsamhälle för nästa skrivelse (det kan i och för sig mycket väl ha varit ett mail, det förtäljer inte historien), som ställdes till den namnmässigt inte lika kände men däremot lättigenkännlige skådespelaren och manusförfattaren Julian Fellowes (försvarsministern i Tomorrow Never Dies och Kilwillie i Monarch of the Glen samt manus till Gosford Park tillsammans med Robert Altman). Fellowes fixade Carey en audition till adaptionen av Pride and Prejudice som var på gång och hon bör ha fallit teamet på läppen eftersom hon fick göra Jena Malone sällskap som en av de yngre och mer svärmiska av Bennett-systrarna.

Pride and Prejudice anno 2005 är regisserad av Joe Wright och därmed så mättad med visuell britporr (icke att förväxlas med britpop) att endast en härdad anglofob skulle kunna motstå den. Däremot ligger fullt naturligt fokus på Kiera Knightleys Lizzie och Matthew Macfadyens Mr. Darcy, snarare än på Lizzies småsystrar. Dessutom är det Malone som får vara den olydiga Lydia, vilken skandalrymmer med Mr. Wickham, medan Mulligan är Kitty som förhoppningsvis något visare av sin systers snedsteg stannar hemma. Under sina scenminutrar gör hon dock självklart ett bra jobb som den mest engelska av rosor med skära kinder och cendréfärgade lockar.

Men blotta möjligheten till audition i ett så pass stort projekt måste ha öppnat upp andra vägar för redan samma år stod Carey på teaterscenen och spelade rollen Ada Clare i en hyllad BBC-miniserieversion av Dickens Bleak House.

Även här håller sig Mulligans karaktär i bakgrunden, till förmån för bland andra Gillian Andersons Lady Dedlock och Anna Maxwell Martins Esther Summerson. Men Ada Clare är ändå en viktig karaktär i historien kring det ändlösa rättsfallet Jarndyce och Jarndyce, genom att tillsammans med sin älskade och kusin Richard Carstone vara en av, förvisso många, potentiella förmånstagare.

Ada och Esther är i många avseenden parallella karaktärer och delar flera personlighetsdrag. Det är två kärleksfulla, välmenande och förnuftiga kvinnor men Ada är ändå den som mer helhjärtat ger efter för sin kärlek till Richard, vilket hon givetvis får sota för i slutänden. Men med sina redliga egenskaper kontrasterar hon tydligt sin betydligt mer lättpåverkade make som låter sig förtäras av den evinnerliga rättsprocessen.

Ada Clare ger ändå Mulligan mer att bita i än Kitty Bennett och för egen del blev jag fullkomligt betagen av det helt fantastiska produktionsvärdet på serien som sådan. Från Dickens något röriga förlaga har manusförfattaren Andrew Davies lyckats tälja fram den där egentligen riktigt spännande historien som man hela tiden hade en känsla av låg och lurade. Bleak Houses alla femton avsnitt serverar den sömlösa illusion som de flesta filmtittare jagar med en terriers envishet: man ser inte ett gäng skådisar agera utan en fängslande berättelse som inbegriper ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer (Charles Dance som den gemene advokaten Tulkinghorn och Phil Davis som den lika gemene lånehajen Smallweed var alldeles…alldeles…underbart vidriga).

Lyckas Carey Mulligan försvara sin plats i detta illustra sällskap? Absolut, hon gör mesta möjliga av sin Ada och ingjuter både värdighet och resning, när karaktären lika gärna hade kunna reduceras till ett beskedligt våp. Ser man redan 2005 att detta kommer att bli det sena 2000-talets nya ”it-girl”? Mjna, för det är kanske både Kittys och Adas roller lite väl mycket bi.

Men redan två år senare, 2007, har hon inte bara roller i tre olika filmer och två TV-serier utan slår också igenom med dunder och brak som Nina i Anton Tjechovs Måsen på Royal Court Theatre mot Kristin Scott Thomas (”quite extraordinarily radiating” enligt The Daily Telegraph). Resten är inte så mycket historia som i allra högsta grad nutid och jag är synnerligen nyfiken på vart denna talangfulla skådespelerska ska ta sig härnäst.

Om filmen An education av Henrik från Fripps filmrevyer

Jag blev medveten om Carey Mulligans existens då jag såg filmen ”An education” på Stockholms Filmfestival 2009.

Anledningen till att vi valde just den filmen var att favoriten Nick Hornby skrivit manus. ”An education” verkade vara en humoristisk berättelse om en tonårsflickas uppväxt under tidigt 60-tal i London. Filmen vi fick se stämde vagt in på den beskrivningen, men under ytan var filmen mer komplex. Det var med blandade känslor jag lämnade salongen. Jag var dock helt säker på en sak. Jag hade sett en ny stjärna födas i Carey Mulligan. Nu har jag på Fiffi’s initiativ sett filmen igen.

Nick Hornby skrev filmens manus som är baserat på Lynn Barbers memoarer. Det faktum att filmen berättar om en verklig historia är centralt för filmen. Filmen handling i all enkelhet är som följer. Jenny är en ung ambitiös elev som drömmer om att studera på Oxford, ivrigt påhejad av en drivande far. Hon träffar David, en stilig 25-åring med sportbil, och han charmerar och förför både Jenny och hennes föräldrar.

Skådespeleriet är lysande hela filmen igenom. Peter Sarsgaard är perfekt i rollen som David. Alfred Molina som Jennys far är överraskande bra och Rosamund Pike som den något korkade blondinen Helen är hysteriskt rolig.

Carey Mulligan överglänser dock dem alla. Hon har en personlighet som förhäxar mig. Trots sina 22 år vid filmens inspelning spelar hon den endast 16-åriga Jenny. Carey har inga problem att spela ung, oerfaren och naiv. I nästa scen spelar hon Jenny äldre än hennes jämnåriga kamrater, eller Jenny som är mer mogen än sina föräldrar. I andra scener är hon sårbar och fragil som en ung tonåring kan vara, för att sluta helt förkrossad men samtidigt stolt. Jag blir än en gång imponerad av att Carey fyller rollen med alla dessa karaktärsdrag med en sådan enkelhet. Hennes skådespeleri verkar vara så naturligt. Det som är allra mest magiskt med Carey är hennes underbara skratt. Det är bubblande, lockande och pockande.

När jag såg filmen första gången var jag osäker på vad jag tyckte om handlingen. Jag älskade Carey Mulligan och de övriga skådespelarna, men jag var frågande för övrigt. Filmen var uppenbarligen inte en Nick Hornby-komedi även om den har flera mycket roliga scener. Det var inte diskbänksrealism, filmen flirtar med stil och överklassmiljöer för mycket.

Nu när jag sett filmen under mer ordnade former börjar jag förstå att det finns ett stort djup i filmen. Det är lager på lager av stilar och symbolik. Förtexterna är lekfulla och musiken därtill indikerar att det kan vara en varm komedi som startar. Inledningen av filmen påminner mig om Wes Anderson’s underfundiga humor i en ”coming-of-age”-film. Sedan byter filmen obemärkt still om och om igen. Det är speciellt märkbart i valet av musik och andra stämningssättare. Till och med mitt i vissa scener ändrar filmen ton, precis som om vi åskådare åker med i den känslomässiga berg-och-dalbana som Jenny råkar ut för. Vid denna titt fann jag filmen till och med dovt skrämmande. Jag tror att denna ”oharmoni” i filmen är helt medveten, för den understryker handlingen perfekt, men det är också anledningen till att jag finner filmen oroväckande på gränsen till störande. Detta gör den dock bara mer intressant. I vissa scener påminner ”An education” mig lite om Carey Mulligans senaste film ”Never let me go”. Och det är en riktigt ruggig film.

Som slutord vill jag lyfta fram de underbara scenerna i Paris. Carey Mulligan är i dessa scener helt otroligt lik den gudomliga Audrey Hepburn. Carey är inte bara mycket lik Audrey till utseendet. Jag har inte blivit tagen av en kvinnlig skådespelare som jag blev av Carey Mulligan sedan jag såg Audrey Hepburn i ”Roman Holiday” för några år sedan. Det är det bästa betyget jag kan ge den unga fröken Mulligan.

Jag gav ”An education” en fyra efter första titten och nu har fyran förstärkts, men den når ändå inte ända upp till högsta nivån. Än.

The greatest med the greatest av Fiffi från Fiffis filmtajm

Jag håller filmen The greatest i min hand. Jag stoppar in den i DVD-spelaren, trycker på play och tre minuter och trettio sekunder senare tänker jag min första riktiga tanke:

”Var har den här filmen varit i hela mitt liv? Vem har undanhållit mig den? VEM? Fram med dig nu!”

Favoriten Carey Mulligan hånglar med favoriten Aaron Johnson och i scenen efter den ligger favoriten Pierce Brosnan i en furusäng med favoriten Susan Sarandon. OooohLordAlmighty liksom, var ska det här sluta?

Ja, var SKA det sluta… Brosnan och Sarandons son dör, Johnson alltså och Mulligan är gravid med Johnsons barn. Och ung. Och korthårig. Och söt som spunnet rosa sockervadd. Sarandon är gråtmild, Brosnan klär som ingen annan i blåjeans och ljusblå skjorta, ja det ska vara Matthew McConaughey som ser bättre ut i den munderingen än honom och kanske Bradley Cooper också när jag tänker efter. Det är dom tre sen är det ingen, ingen, ingen och sen kommer på sin höjd Kevin Costner. Det är sånt jag tänker på när det gått tretton minuter av filmen och första chocken lagt sig.

Mulligan, Mulligan, SATAN hon är bra. Hon är så JÄVLA JÄVLA bra, hon utagerar det gamla gardet med lätthet, hon bara svischar in i handlingen i kornblå klänning, limegrön bolero och det där korta fina bruna håret och tiden liksom stannar. Jag kan inte förklara hennes storhet, jag VILL INTE förklara den. Hon är så äkta att det känns som om hon körts till inspelningsplatsen på en hjullastare och nån liksom bara dumpat henne här och hon pratar på lite sådär som man gör, går lite här, kollar lite där för inte fan har hon nåt manus att gå efter, nej, så känns det aldrig med Carey Mulligan. Sen är hon lite tantig samtidigt, jag gillar det. Hon vågar vara ålderslös, flytande, precis på samma sätt som Susan Sarandon vågar åldras naturligt vilket gör att jag vill köpa en röd hockeytuta och bara….tuta….av glädje.

När filmen är slut förstår jag varför jag aldrig hört talas om den, den är nämligen inte så bra. Att misslyckas med den här filmen när man har tillgång till dessa A-skådisar och en handling som på pappret faktiskt håller gör att jag känner mig MYCKET tveksam till regissören Shana Feste. Mycket. Mucho. A lot. Hade jag varit på det humöret hade jag dragit lite dåliga blondinskämt med nämnda Feste som huvudperson men det är inget som blir bättre av det. Inte filmen heller. Tyvärr.

Här finns filmen om du blir nyfiken och här hittar du min recension av An education.


>Brutt

> Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.


>Veckans Gosling: Half Nelson

> Här går det fanimej inte undan!

När jag läste på om Half Nelson fick jag känslan av att det var en amerikansk Die welle fast utan nazismen. Det var det inte. Det var en myyyyycket lååååångsam och rätt tråkig film om en trasig lärare (Gosling) som försöker hålla en ren och energifylld fasad inför sina elever men egentligen är han en knarkande ensam kille.

Han gör misstaget att droga på skolan och blir påkommen av en elev och mellan den tjejen och honom växer det fram nån underlig form av vänskap som inte heller den är särskilt kul att följa.

Tyvärr måste jag säga att filmen inte höll måttet, inte av någon sort. Ryan Gosling själv gjorde däremot inte bort sig. Han fortsätter välja (få?) roller som är VÄLDIGT olika varandra, det går verkligen inte att genrebestämma honom alls och det är ballt. Han får dessutom ett mer karaktäristiskt utseende ju äldre han blir vilken bådar gott i filmvärlden dom närmaste fyrtio åren.

Här är han ofräscht ljusgrön i ansiktet, det klär honom inte för fem öre men han är en kul skådis att hänga i hasorna för alldeles oavsett om han är snygg eller lurkig så är han makalöst bra.

Här finns filmen.


>Sjöodjursonsdag: Dinocroc Vs Supergator

> Okej, krokodiler är djur som lever både på land och i vatten. Krokodiler ska kanske inte klassas som sjöodjur i egentlig mening men hey, det är onsdag och sjöodjursdito igen och här är det jag som bestämmer. Wihii!

Dinocroc Vs Supergator utspelar sig på Kauai, Hawaii. Det är en liten liten ö på vilken jag själv befann mig för ett gäng år sedan och då var jag hundra procent säker på att jag såg minst ett par livs levande T-rexar (och en och annan långhalsad dinosaurie).

Jag åkte omkring på steniga småvägar i den lilla vita hyrbilen fullständigt livrädd för varenda palm som blåste i vinden för jag hade Jurassic Park i på tok för färskt minne. När jag nu ser att Dinocroc Vs Supergator utspelar sig just på denna ö blir jag inte direkt förvånad. Herregud, var ska dom annars finnas liksom?

Dinocroc Vs Supergator är precis som Sharktopus en charmig undervattensskräckis. Effekterna är halvbra (jodå!) och gjorda med om inte finess så väl med kärlek – och det räcker långt. Att jag sen suckar HÖGT åt scenen med två blonda bimbos i turkosa minimala bikinis som blir fotograferade i naturen och fotografen blir uppäten av en krokodil som gömt sig i VATTNET (såklart!) och tjejerna springer iväg och vevar med armarna som om dom skulle starta en gammal T-Ford och skriker ”IIIIiiiii, IIIIiiiiii” och rusar ut – i vattnet!! Jösses! Va fan liksom?!

Kvaliteten på många av skådisarna har som synes en hel del övrigt att önska men Helena Seger-look-aliken i en av rollerna gör det hon ska i urringad tight khakiblus (det är många kilo agerande silikon här) och David Carradine gör en av sina sista roller som Drake. Okej, det är ingen Kill Bill-Bill över karaktären men det spelar ingen roll, det är ju för tusan David Carradine!

Jag blir väldans fascinerad av att se flygplansbilder från ön som förutom dinosaurievajbsen gav mig två stora bioupplevelser: Goldeneye med Pierce Brosnan och den med rätta totalt bortglömda filmen Jade med David Caruso.

Summa summarum, jag hade aldrig, aldrig, ALDRIG badat i ett vattenfall på denna ö om jag sett den här filmen innan jag åkte dit. Aldrig.

Men jag hade inte sett den då.


>En glad påsk: Pojken med pruttbyxorna

> Patrick Smash (Bruce Cook) föddes med ett klafs, en flygtur på ett par meter och en fis som hette duga.

Som liten bebis höll han sina föräldrar vakna med sina öronbedövande tarmljud och väl uppe i skolåldern var han den mobbade ”pruttpojken” med hela klassen.
Hans bäste – och ende – vän är Alan A Allen (Rupert Grint, Ron i Harry Potter), den lillgamla geniförklarade pojken som lätt får Jönssonligan-Sickan att kännas som ett flepphuvud.

Alan är finurlig och vill gärna hjälpa Patrick att hitta en lösning på pruttproblemet. Han låser in sig en natt och uppfinner Thunderpants, ett par kreativa shorts som samlar upp gaserna i en liten väska som sedan kan användas till bränsle till en flygande farkost han också bygger på.

Pojken med pruttbyxorna börjar hysteriskt kul. Första tio minuterna skrattar jag hejdlöst åt lillkillens vansinniga mökar men filmen håller inte måttet så mycket längre än så. Komedin förvandlas till en fars för dom minsta och där tappar jag intresset även om jag faktiskt tittar klart. Filmen kantas av välspelade biroller signerade Paul Giamatti, Stephen Fry och Ned Beatty och till och med Kiera Knightley är med på ett hörn (men hosta eller gäspa inte för då missar du henne).

Om du ska se den här och har firat fler egna födelsedagar än fem så är det en förutsättning att du har barnasinnet i behåll. Att ha en brutalt utvecklad kiss-bajs-och-fis-humor underlättar om du ska stå ut mer än ett par minuter.

Som sagt, jag stod ut en kvart. Med skrattårar rinnandes nedför kinderna.

Här kan du hitta filmen.


>Veckans Gosling: Murder by num8ers

> Det finns ingen på denna jord som klär i marinblå polotröja. Inte ens Sandra Bullock gör det. Herreguuud vilket fullkomligt onödigt klädesplagg.

I Iskallt mord har Bullocks polis nos för allt annat än snygga kläder. Hon är duktig på sitt jobb, hon gör det hon ska och hon gör det bittert, buttert och oklanderligt men hennes privatliv är kajkobajko minst sagt. Hon vill och vågar inte släppa någon nära och det står helt klart att något hemskt har hänt henne, något som har att göra med en (fd) stor kärlek. Det hettar till mellen henne och hennes nya jobbpartner (Ben Chaplin) men hon behandlar honom inte särskilt schysst.

Två uttråkade skolpojkar med klara narcissistiska drag (Ryan Gosling och Michael Pitt) drar igång en ”lek” med dödlig utgång och polisen med Bullock i spetsen kommer dom på spåren.

Här har vi alltså en 22-årig Ryan Gosling som ska spela 18 men ser ut som 15 och en 38-årig Sandra Bullock som ska spela 38 men beter sig som 23 eller 65 och inget där emellan. Murder by numbers är kanske inte en helt dum originaltitel (aningens bättre än den svenska översättningen Iskallt mord).

Sandra Bullock har tagit fram stora plånboken för att finansiera filmen och hon gör ett bra jobb i huvudrollen men jag får liksom ingen känsla för vare sig historien eller människorna. Jag bryr mig inte alls, inte om idiot-pojkarna, inte om iskalla Bullock och jag får inte tillstymmelse till förhöjd puls under som ”spännande scenerna” förutom när det dök upp en apa med köttig rumpa från ingenstans, då höll jag på att grädda i byxan.

Inte ens Gosling himself var nåt att hänga i julgranen. Trist, men nästa torsdag får han en ny chans.


>The good heart

> Det var längesedan jag såg en filmaffisch som gjorde mig lika glad som denna. Röd, glad och fin och med en vitt fjäderfä mitt i bild, självklart blev jag sugen på filmen.

The good heart handlar om surgubben och barägaren Jacques (Brian Cox) som jobbar med att slippa ännu en hjärtattack med alla till buds stående medel. I hans fall stavas det: avstressningskassettband. Men det går inte så bra, hans korta stubin gör att han lackar ut på berättarrösten och hey, där kom den femte hjärtattacken som ett brev på posten.

På sjukhuset tvingas han dela rum med Lucas (Paul Dano), en hemlös och mycket ensam ung man som ligger i sin sjukhussäng på grund av ett misslyckat självmordsförsök. Dom två udda filurerna hittar varandra och märker att dom faktiskt behöver varandra.

Den här typen av otrolig vänskap har setts förr mången gång på film och kommer att ses lika många gånger till. Det är en tacksam infallsvinkel att tota ihop två olika personlighetstyper, få dom att förstå sig på varandra och därmed också – till slut – sig själva. Att den ena typen är en grumpy gammal gubbe, ja, det gör det tydligen ännu mer intressant. Jag skriver tydligen eftersom jag personligen inte riktigt tycker det men filmmakare världen över verkar ha en uppenbar faiblesse för just dessa gamla hundar som prompt ska läras att sitta på äldre dar.

Jag får inga bra vajbs mellan Jacques och Lucas och det är liksom en förutsättning för att en film som denna ska klicka till. Men nej, det sa inte klick, inte den här gången.


>Los ojos de Julia

> Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.


>Tre om en: Det handlar om mat

> Brakfesten 1975

Fyra män utan minsta aptit på livet men med en otrolig förkärlek för mat stänger in sig i ett hus på landet för att äta ihjäl sig. För att mätta sina mer kroppsliga lustar har männen bjudit med sig några horor av olika kroppstyp och begåvning.

När Ingmar Bergman himself sa ”Detta är en snuskig och motbjudande film!” när denna öppnade Cannesfestivalen 1973, ja, då förstår vem som helst att det vankas äckelpäckel en masse.

Piloten Marcello (Marcello Mastroianni), kocken Ugo (Ugo Tognazzi), TV-reportern Michel (Michel Piccoli) och den tuttfixerade domaren Philippe (Philippe Noiret) är männen som bestämt sig för att sluta sitt liv bland vildsvin, ankleverpastej, bröstformade fromagetårtor, champinjonpasta och vaktel på spätt.

Självklart är det så att det som inmundigas måste på något sätt ta sig ut, så funkar liksom människokroppen. I Brakfesten gestaltas det med både önskvärd och icke önskvärd tydlighet. Jag med min rätt ickeintellektuella kiss-och-bajs-humor garvar åt rediga pruttar men när brutala fisar övergår till att mannen i fråga gräddar ner sig och dör i sin egen avföring, ja, då fastnar skrattet i halsen.

Det som slog mig när jag såg filmen var att dessa män ska framstå som virila karlakarlar som frossar i mat och sex med samma glupskhet, men när enorma mängder mat förändrar vissa kroppsfunktioner, när glimten i ögonen svalnar, där färgen i ansiktet skiftar från normal hudfärg till grågrön, när tröttheten och impotensen sätter in vem är det som fixar ätandet och knullandet utan att förändras det minsta? Jo, kvinnan! Vad regissören och manusförfattaren Marco Ferreri vill säga med det vet jag inte men jag slickar på pekfingret, håller upp det i luften och känner rätt stenhårt att NÅT är det.

Här finns filmen.

Delicatessen 1991

Få materiella ting är lika rysningsframkallande på film som en nyslipad och polerad slaktarkniv, en såndär bred rektangulär sak som skär genom märg och ben i ett nafs. Slaktaren Clapet (Jean-Claude Dreyfus) i Delicatessen har givetvis en sån, precis som att han lika givetvis utstrålar en oförklarig testosteronosande manlighet med sitt naturligt handhavande av kött. Hade han haft aningens bredare händer hade illusionen av en modern grottman varit perfekt.

Delicatessen är en vacker film precis som alla filmer av Jeunet och Caro. Förtexterna är en orgie i genialitet, jag blir alldeles lyrisk och trots att hela filmen är målad i all världens smutskulörer så känns den inte ofräsch. Dominique Pinon har en grovstickad gul tröja i en scen, en scen där allting annat är olika nyanser av brunt – förutom en skum klock-lampa med gul skärm, samma gula färg som Pinons tröja förstås.

Vad handlar då filmen om? Kanske motsatsen till mat, nämligen hunger. Alla letar desperat efter mat och slaktaren har mest av den varan, han har kylar fulla med kött. Att han ständigt letar efter medhjälpare och dessa försvinner en efter en är det ingen som tänker på eller åtminstone inte pratar om högt.

En kortvuxen fjäderviktare och före detta cirkusartist söker jobbet hos slaktaren men han är tveksam till att anställa honom, mycket tveksam då han tycker cirkusmannen är för tanig. Slaktarens dotter håller inte med, hon blir kär i den lilla smala mannen och när det börjar närma sig slakt vill hon inte alls att pappa ska stycka honom. Såklart.

Delicatessen är en underlig film och knasig och annorlunda och precis allt det där som Jean-Pierre Jeunets filmer alltid är men överlag tycker jag Delicatessen funkar bättre som koncept än som film. Däremot inte sagt att den är dålig.

Råtatouille 2007

Dagens filmer handlar (ju) om mat och alldeles oförhappandes blev det två franska filmer och en amerikansk som utspelar sig i Paris och tamejtusan om inte den amerikanska är den franskaste av dom alla.

Remy är den blå lilla råttan med dom utsökta smaklökarna. Han är finsmakaren som inte äter vilka sopor som helst, han njuter av mat som en tvättäkta gourmand och han kan sin sak och vet vad han vill. Han vill laga mat.

Som matfilm spelar Råttatouille i en hel egen liga och som animerad matfilm tror jag banne mig den är helt ensam. Ibland önskar jag att den här filmen fanns i kortfilmsformat med ett hopklipp av Remys matnjutarscener, speciellt när middagsmaten ska lagas och inspirationen inte vill infinna sig. För när jag sett Råtatouille finns det ingenting jag hellre vill göra än att laga mat. Eller jo, äta den! Knispriga baguetter som bryts för hand, goda ostar, stora vindruvor utan kärnor, mat lagad med kärlek, omtanke och kunskap, jamen, herregud vilken lyx, vilken ynnest det är att få äta god mat.

Det här är en riktigt mysig familjefilm som går att se om och om igen. Fanns det lukt-TV så skulle den inte behövas för dofterna från filmen sprider sig i rummet och i näsan vare sig jag vill eller inte. Härligt med en film som gör mig så genomglad.

(filmen är lite för lång, annars är det kantboll på en fullpoängare)


>Allt om min buske

> ”En sexkomedi i trädgårdsmiljö.”

Jag undrar om det är något annat land i världen som kommer undan med en tagline som denna.

Nils (Ola Rapace) och hans fru Karin (Karin Lithman) flyttar in i ett nytt stort hus. Som grannar har dom en botanisk trädgård som drivs av den mulliga och livsglada Isabel (Beate Rostin) och hennes äldre och smått psyksjuka syster Lily (Maria Kulle). Att Isabel gillar kvinnor är en sanning som går som en löpeld i området och ju sämre Karin och Nils har det i sitt förhållande ju säkrare blir Nils på att Isabel är ute efter Karin. Svartsjukan gror i samma takt som växtligheten.

Allt om min buske är alltså en sexkomedi. Det känns lite skönt att veta för hade jag inte läst det innan hade jag inte haft en aning. Okej, det är en del naket, det gökas och tafsas och sexuella anspelningar står som spön i backen men är det nåt annorlunda mot svensk film generellt?

Ola Rapace är en mästare på att släppa ut uppdämbda aggressioner och här tar han alla chanser till det. Karin Lithman som Karin är kanske det svagaste kortet i hela ensemblen men samtidigt behövs hon, hon blir lite som en normalfuntad oas i vars närvaro det går att andas. Franz, en underlig kille som springer runt lite överallt spelas av Albin Holmberg och han är duktig, däremot hade han inte behövt en Einsteinperuk för att klara av att spela smågalen, det är liksom ingen buskis det här – eller är det det?

Jag blir liksom inte klok på filmen däremot såg jag klart den utan allför stora men och tveksamheter. Jag har sett sämre svenska filmer, det har jag, men den ÄR väldigt väldigt knasig.

Tänk vad man kan göra med 18 miljoner kronor!


>PSH-helg: Mission impossible 3

> Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.


>PSH-helg: Tvivel

> En misstänksam nunna som smider ränker. En präst som inte kan hålla fingrar och andra kroppsdelar i styr i närheten av unga pojkar.

Ja, där är handlingen i filmen Tvivel i två meningar. Ska jag drista mig till att lägga till ännu en så kör jag den gamla klassikern: men är allting verkligen som det ser ut att vara?

Tvivel är inte särskilt nyskapande, heller inte särdeles spännande. Filmen lever på grund av en hjärt-och-lung-maskin som stavas Philip Seymour Hoffman, en syrgasmask vid namn Meryl Streep och Amy Adams är kartan med koffeintabletter. Tålamodet får du hålla med själv.

Men precis som att dåliga skådisar kan totalsänka en medioker film så kan en medioker film bli någorlunda sevärd av bra folk framför kameran. Det ska skaparna av Tvivel vara oändligt tacksamma för.

Jodå. PSH klär även i prästkläder. Han sköter sig, han levererar även när det inte finns så mycket att koka soppa på. Dessutom har han fått till en skitfin lugglock på affischen.


>Salo eller Sodoms 120 dagar

> Jag undrar litegrann vad som rörde sig i skallen på Pier Paolo Pasolini runt 1974 när han bestämde sig för att göra den här filmen.

Jag undrar om han på riktigt tyckte att den sexuellt perverterade Marquis de Sade var en intressant kille och därför ville gestalta hans udda idéer på film, jag undrar om han såg sin chans att göra en porrfilm som i konstens goda namn skulle gå upp på vanliga biografer och jag undrar om han själv var nöjd med resultatet?

Alla dessa frågor kommer för evigt bli obesvarade eftersom Pasolini blev brutalt mördad bara veckor efter denna films premiär. Han blev mördad av en ung homosexuell prostituerad som upprepade gånger körde över hans kropp med en bil. Det är i alla fall polisens tes. Den anklade mördaren står fortfarande fast vid att han är oskyldig.

Jaha. Vad handlar den här filmen om då, mer än det som ”alla” redan vet: att folk tvingas äta bajs?

Jo, i ett vackert palats i staden Saló upprättade Mussolini en fascistisk ”fristat” i slutet av andra världskriget. Fyra högt uppsatta och (förstås) manliga fascister handplockar en grupp unga och mycket vackra män och kvinnor för att utnyttja dom sexuellt, för att använda dom i allsköns orgier, för att utsätta dom för brutalt våld och fruktansvärd förnedring. Det blir en spiral som börjar (i sammanhanget) tämligen oskyldigt men ju längre tiden/filmen går ju mer vidrigheter utsätts ungdomarna för och allting leder fram mot det oundvikliga slutet då dom torteras till döds.

Det säger sig själv, det här är ingen film att se när man vill fly vardagen, må lite bättre och drömma sig bort till en annan värld, i alla fall om man inte råkar heta Marquis de Sade (vilket ju är föga troligt).

Det här är tungt och vidrigt, det är mer en orgie i människans svartaste skrymmen (och nu syftar jag inte enbart på den kroppsliga ”tvåan”) än något ”spännande och småporrigt”. Att det är snyggt filmat och att Pasolini är grym på bildkomposition tänker jag på i ungefär en kvart sen blir jag mest förbannad, speciellt på den skelögde äcklige fascistgubben som är mer än lovligt besatt av både andras och sin egen bakdel.

Jag har svårt att bedöma det här som en vanlig film tyvärr. För mig är det mer en företeelse, en ”snackis” och en spekulativ liten del av filmhistorien. Jag häpnar inte, jag imponeras inte och får inte fram ens en liiiiten hulkning.

Vilken intention Pasolini än hade med filmen så misslyckades han rätt hårt med att nå fram med den till mig. Däremot har den faktiskt vissa tankeväckande kvalitéer som det är svårt även för mig att bortse ifrån. Det gör att jag varken kan eller vill såga den jämns med fotknölarna men en BRA FILM är det inte.


>Cargo

> Sambo: Ska vi se Alien ikväll?
Jag: Nej.
Sambo: Jag VILL se Alien ikväll.
Jag: Det vill inte jag. Jag vill se Cargo.
Sambo: Cargo? Vad är det? Jag vill ju se Alien. Jag får aldrig se det JAG vill.
Jag: Cargo är som Alien fast tysk.
Sambo: *gapar stort*
Jag: Eller ja, inte tysk utan schweizisk.
Sambo: *fortsätter gapa stort*
Jag: Men den är tyskspråkig.
Sambo: …
Jag: Vill du fortfarande se Alien?
Sambo: Jag vill se Cargo.

Den här konversationen utspelade sig för tre dygn sedan. Vi har sett Cargo sen dess.

Cargo är som världens längsta intro på en Air-platta. Jag väntar på att få höra en massa mysig elektronisk musik men låten kommer liksom aldrig igång. Första kvällen somnade jag efter blott tio minuter trots att jag var tok-pepp på filmen och inte ens särskilt trött. Andra kvällen klarade jag en halvtimme till innan John Blund nödlandade i mina blå. Tredje kvällen tog jag sista 45 på ren jävla vilja.

Cargo utspelar sig år 2267. Det går inte att bo på Jorden längre då vi förstört vår planet med all miljöskit. Människorna flyr och bor på överbefolkade rymdstationer. Rhea är en planet på vilken det går att bo och ett ställe som är rätt lik paradiset (såsom vi västerlänningar tänker oss det i alla fall). För att få bo där måste man vara rik. Laura (Anna-Katharina Schwabroh) är inte rik men vill verkligen till Rhea för hennes syster finns där. För att finansiera drömmen om Rhea har hon tagit ett jobb på lastskeppet Kassandra, där hon och besättningen under åtta år ska turas om att ensamma vaka över sina nedfrusna medresenärer. Men är dom ensamma på skeppet?

Jag uppskattar verkligen försöket att göra en rymd-sci-fi utan enorm budget, jag hade rätt lagom stora förhoppningar, trodde kanske inte på storverk men väl på något nytänkande. Jag säger bara: Nu vill JAG se Alien!

Både Flmr, Filmitch och Jojjenito hade lite lättare att hålla sig vakna än jag.

Här finns filmen.


>Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 1.

>Vad gör du när det kommer en film med två huvudroller varav den ena spelas av någon du högaktar och respekterar och den andra av någon du gärna skulle se tugga grus alldeles fullsmockad med klipulver? Skulle du strunta i filmen eller hur skulle du göra? Titta men blunda och tänka på annat när den jobbige fan är i bild? Det är klurigt det där.

Hur pass mycket sämre blir en film av att den ena skådisen är en irriterande sopa? Kan det till och med vara så att irritationsmomentet känns mindre på grund av en strålande motpol och att filmen blir riktigt sevärd ändå?

Jag tänkte ta mig an tre filmer framöver som jag tycker lider av detta problem. Först ut är The jacket med en av mina stora favoriter, Adrien Brody, i den manliga huvudrollen och som den kvinnliga ser vi Kiera Knightley. Henne har jag föga till övers för. För att tala klarspråk, jag tycker hon är helt jävla USEL!

Handlingen i korthet: Jack (Brody) är soldat i Gulfkriget. Han blir skjuten i huvudet, överlever men drabbas av minnesförlust. När han kommer hem igen blir han anklagad för att ha mördat en polis. Han blir inlagd på mentalsjukhus, fullproppas med starka mediciner och tvingas genomgå en omänsklig behandling. Under drogpåverkan börjar han mentalt resa in i framtiden och där träffar han Jackie (Knightley) och hon kommer på att han befinner sig fyra dygn från sin egen död.

Ja, det är flummigt så det förslår, hela filmen är som en mörk LSD-tripp. Adrien Brody gör dock precis som vanligt, han har sitt manus och han vrider det mellan händerna som en gammal disktrasa och han lyckas göra det absolut bästa av det råmaterial han har till förfogande. Kiera Knightly gör inte riktigt samma sak.

Jag skrev om Kiera och hennes insats i The jacket redan 2005 på min andra, nu avsomnade, blogg (inlägget om henne och två andra kända miffotjejer går att läsa här) och trots att det gått nästan sex år och att jag egentligen inte ser mig som en långsint person så kan jag inte släppa det. Hon är S Å D Å L I G i allt hon gör men det finns grader även i helvetet och med The jacket har hon grävt sig så långt ner att till och med lavan skriker när den träffar henne.

Den bra skådespelarens insats:

Den dåliga skådespelarens insats:

Filmen som sådan:

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Ja. Jag hade sluppit slita mitt hår och svära mig grön i ansiktet över Kieramänniskans bedrövlighet men det handlar inte bara om det. Scenerna när Brody och Knightley spelar tillsammans är skrattretande dåliga och med någon annan i hennes roll kunde det bara bli bättre. Vem som helst kunde ha gjort det bättre. Vem som helst.


>Martyrs

>

Jag har folk i min bekantskapskrets, ganska hårdhudade sådana, som säger att Martyrs är bland det jävligaste dom sett. Jag känner en del som ifrågasätter om denna typ av film ens har något existensberättigande och om det inte skulle vara lika bra att införa censur igen – och då gärna en världsomfattande sådan – för att förhindra att liknande filmer kommer ut till vanligt folk. Själv förstår jag inte vad dom bråkar om.

Martyrs är inte en film tänkt som en somrig blockbuster för fnissiga första-dejtare, det är en film gjord för en smal publik av filmnördar som redan ”sett allt” och vill se något ännu värre. Det är där JAG blir rädd för jag tyckte inte det var så farligt. Jag blev inte äcklad, jag blev inte rädd, jag blundade inte, jag tittade och tänkte mest ”meh guuuu så blodigt, vem ska städa upp allt det där? Har dom RUT-avdrag i Frankrike?” Ingen del av filmen berörde mig och vad det beror på kan man kanske skriva en C-uppsats i psykologi om.

Tjejerna i filmen kändes mer som påhittade mänskliga seriefigurer än som vanliga ungdomar. Storyn är både banal, skitirriterande, klurig och fullkomligt smaklös och den kombinationen i sig kan göra att jag stängde av mitt logiska tänkande och därmed också känslocentrat i hjärnan.

Jag vet egentligen inte något tillfälle som är bra för att se en film som Martyrs. I alla situationer, i alla sammanhang finns det filmer som är bättre att se, läskigare, ballare, äckligare. Ska jag hitta något odelat positivt med filmen så är den EXTREMT bra gjord och både Morjana Alaoui som Anna och Mylène Jampanoï som den omänskligt trasiga Lucie gör ett fantastiskt bra jobb. Wow, liksom! Det kan inte ha varit en lätt filminspelning.

Här finns filmen.


>The fighter

>

Micky Ward (Mark Wahlberg) är en welterviktboxare från Lowell, Massachusetts. Hans mamma Alice (Melissa Leo) är hans engagerade manager och hans äldre halvbror, Dicky Eklund (Christian Bale) är inte bara en föredetta boxare utan även hans tränare, en tränare som vill att lillebror ska bli allt det han själv aldrig blev.

HBO ska göra en dokumentär om Dicky som nu inte är mycket mer än en spillra av sig själv och ett riktigt crackhead och han tror att dokumentären ska hjälpa honom till comeback. Det är en ganska korkad tanke.

Hela filmen känns rätt korkad tycker jag, korkad och plastig. Jag förstår inte hur den har kunnat gummistövlat sig in i oscarsnomineringsträsket, den enda vettiga förklaringen måste vara att 2010 verkligen inte var ett starkt filmår.

Att oscarsjuryn är svag för boxningsfilmer är ingen hemlighet. Rocky, Tjuren från Bronx, Million dollar baby, ja, det går att namedroppa en hel hög men att jämföra The fighter med dessa klassiker är som att köpa en Cappricciosa i frysdisken på Willys och tro att den ska smaka lika gott som en vedungsbakad pizza med hemlagad tomatsås, parmaskinka och färska champinjoner hos italienaren på hörnet.

Christian Bale har inte varit såhär smal/tärd sen han gjorde The machinist och såg ut som han bott i en grotta utan mat i tio år. Han gör rollen som Dicky bra, inget snack om saken och om det är någon i filmen som förtjänar att uppmärksammas så är det just han. Mark Wahlberg spelar samma roll som han alltid gör, dvs sig själv och det går att hålla sig för skratt rätt enkelt när jag ser honom.

Amy Adams (som Mickys flickvän) är söt och fin men gör absolut ingenting extra för att förtjäna sin nominering för bästa kvinnliga biroll. Då är Melissa Leo bättre som mamman Alice, men inte heller hennes prestation får mig att gå ner i brygga.

The fighter är en konstig film som av någon underlig anledning ses som en storfilm. Jag ser inte det oscarsjuryn ser, jag bryr mig inte det minsta om karaktärerna, jag satt mest och hoppades att Micky eller Dicky eller nån annan skulle dö så jag skulle slippa höra detta messande av alla namn som slutar på Y. Som Marky Mark. Det var tider det!


>Kärlek i New York

> I tisdags skrev jag en fördomsanalys av den här filmen. Jag försökte känna in den bara genom att titta på fodralet och fundera på titeln och jag måste säga att jag tycker min analys var rätt bra om jag ser till dom hundratals filmer jag tidigare sett i denna genre, däremot hade den ingenting att göra med just denna film.

Blondinen på bilden, Annie (Malin Åkerman), är inte blond i filmen. Hon har faktiskt inte ens hår. Hon lider av sjukdomen alopeci och har inte ett hårstrå på hela kroppen och bara där känner jag mig en smula lurad av fodralet (fast lurad på ett larvigt sätt eftersom jag egentligen skiter en hel hög i hennes hår). Jag trodde att blondinen skulle vara en killmagnet men eftersom blondinen alltså inte var en blondin var hon heller inte en killmagnet utan mer en ganska olycklig tjej som fortfarande hade känslor för sitt rätt otrevliga ex.

Brunetten Mississippi (Kate Mara) jobbade i en bar och drömde om att bli sångerska. Jag trodde hon skulle vara den ”snälla kompisen”, hon som aldrig får den snygga killen för att hon är reko och fulsöt, inte beräknande och asläcker och min analys av henne var både rätt och fel. Hon är snäll i filmen. En bra tjej liksom. Men hon är också tjejen som snygge killen faller för.

Att han med stora skor, Sam (Josh Radnor), skulle vara en kvinnotjusare hade jag också rätt i men han är mer än så. Han är lite tyst, rätt underlig, skönt framfusig och otippat personlig för denna typ av film.

Mitt absolut största fördomsanalysfel är den lille svarta killen som jag trodde skulle vara ”en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop”. Jag vill bara köpa en stor hockeytuta och bröla mig själv i örat, SÅ fel hade jag. Rasheen (Michael Algieri) vet inte hur gammal han är, han har ingenstans att bo, han säger inte flaska större delen av filmen, han är bara en liten ensam pojke som hellre rita än pratar vilket är ljusår ifrån den tokrolige sidekicken jag trodde han skulle vara.

Sammanfattningsvis är Kärlek i New York inte riktigt den film jag inbillade mig att den skulle vara. Framförallt var den sämre än jag trott. Ganska mycket sämre dessutom.

Här finns filmen att hyra.


>127 timmar

> När jag skulle förklara för min sambo vad 127 timmar var för typ av film stod det alldeles still.

”Om Alive var en katastrofrulle i ganska stort format så är det här en sådan fast i det lilla. Lite som en solokatastrof kan man säga.”

Aron Ralston (James Franco) är en aktiv kille. Han klättrar i berg, han cyklar mountainbike, han har ett grundtempo i kroppen som talar om för mig att här har vi en rastlös kille med klara koncentrationssvårigheter.

En lördag beger han sig alldeles ensam av mot ett bergsmassiv någonstans i Utah för att först cykla ut till en specifik plats (typ fyra mil rätt ut i ingenting), sen klättra och det går ju finemangs till en början. Han träffar på två tjejer som också är ute på lördagshajk och dom slår följe och Aron får chansen att leka bergsmassivgigolo för en stund. Deras vägar skiljs åt och Aron klättrar vidare men så händer en skitfånig grej, han rasar ner några meter och en stor sten fastnar mellan bergväggarna och hans högra hand sitter fast emellan.

Varför filmen heter 127 timmar förstår du säkert men varför en film på 94 minuter ska behöva kännas som 127 timmar är en annan femma. Jag undrar vem James Franco legat med för att få den här rollen. Jag undrar vilken höjdare han är släkt med som hjälpte honom få in en fot i branschen överhuvudtaget. Det borde vara skottpengar på den släktingen.

James Franco är en fruktansvärt dålig skådis. Jag har inte riktigt förstått det förrän nu, men om man får huvudrollen i en film som denna, om det ”enda” han behöver göra som skådis är att förmedla alla dom panikslagna ensamma dödsångestkänslor som Aron rimligtvis borde ha haft när han satt fast i berget och inte lyckas med någonting annat än att se ut som en surfarkille på Bali med helt döda fiskögon hela filmen rätt igenom, japp, för mig är det ett gravt misslyckande och ett bevis för att den här killen hamnat aningens fel i sitt yrkesval.

Danny Boyle (som gjort Trainspotting och Slumdog millionaire bland annat) har regisserat filmen och manus är skrivet med verklighetens Aron Ralstons bok ”Between a Rock and a Hard Place” som grund och jag är så väldigt förundrad över att filmen inte blev bättre än såhär. Vad hände liksom?

Ja, i min värld vet jag vad som hände.

Det stavas James Franco.

S o p a.


>I spit on your grave

> Jennifer (Sarah Butler) har hyrt en stuga mitt ute i ingenting. Tanken är att hon ska bo där alldeles själv i några månader för att skriva klart en bok.

Redan på bensinmacken en bit därifrån träffar hon på traktens byslödder, tre relativt unga män med lika skev syn på sig själva som på kvinnor i stort.

Jennifer är en snygg tjej med långt hår, tajta byxor och skräckfilmslinne, killarna ser ut som vilka killar som helst. Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen.

Bilder och ord-Sofia har myntat ett fenomenalt beskrivande samlingsord för denna typ av män: tortyrlantis. Inget ord kan stämma bättre. Dessa mentala missfoster känns som både en anledning till och en konsekvens av en avbefolkad glesbygd.

Rape-and-revengefilmer är egentligen inte min grej alls. Att på nära håll behöva bevittna en segdragen gruppvåldtäkt bara för att få känna den uppfinningsrika hämndens ljuva doft efteråt, nej, den delen av reptilhjärnan finns inte hos mig. Jag blir snarare bara än mer hatisk mot svaga män som tror sig bli starka i grupp och det är en känsla som inte släpper bara för att filmen tar slut. Den sitter i ett bra tag och det känns inget vidare faktiskt.

Däremot undrar jag hur länge det kommer dröja innan vi i jämlikhetens namn får se en omvänd rape-and-revengefilm. Vem blir först med att filma fyra-fem samvetslösa kvinnor som brutalt våldtar och skändar en ensam man?

Kan man göra en film av en doktor som syr ihop folk till en mänsklig tusenfoting då kan man banne mig göra film av vad som helst.


>Mot alla odds

> Terry (Jeff Bridges) är en sportkille med skadad axel, trasiga knän och trasslig ekonomi. Jake (James Woods) är full-skiten med pengar men hans tjej Jessie (Rachel Ward, ja det är hon som spelar Meggie Cleary i Törnfåglarna) har stuckit och bestulit honom på 50000 och han betalar Terry för att leta reda på henne.

Terry hittar Jessie och hon är jättesnygg i sin korta 80-talsfrilla och han tar av sig tröjan och visar sin solbrända six-pack och dom har svettig sex på den där paradisön och faaan, vad snygg han var då Jeff Bridges. Faaaaaan alltså.

Alltså, SHIT vad snygg han var! Jag kan inte riktigt släppa det. När filmen kom 1984 pratades det bara om Rachel Ward och vilken puma HON var. Det är inget fel på henne men varför kunde ingen släppa bomben att Jeff Bridges var värsta hunken? Jag fattade ju ingenting då, alltså ingenting alls. Herregud, jag måste ha varit både blind och bakom som tonåring (och antagligen alltför fokuserad på långa män i röda sportbilar med stor mustasch och för små shorts som bor och verkar i Honolulu).

Jag vet alltså NU att Jeff Bridges var en fining, han visste det själv redan då och regissören Tayor Hackford visste det absolut. Mer än så behövdes inte för att få Mot alla odds att bli 80-talets kanske ”hetaste” erotiska thriller (med uttalet eROTisk, alltså som rotavdrag, typ), på pappret ska tilläggas. I verkligheten är filmen nämligen inte vare sig en thriller eller särskilt erotisk, snarare mest seeeeg och låååångtråkig. Det är ungefär fyra olika storys som ska bakas in i en och samma deg men den som degade glömde både kaveln och att provsmaka.

Men vem kan totalsåga en film på 128 minuter varav typ 90 visar Jeff Bridges nakna hud? Wii-hii, inte jag i alla fall.

Filmen hittar du här.


>Adrift

> En film som heter Adrift känns liksom helt okej att se.

När det sen går upp för mig att samma film även heter både Deadly sea och Open water 2 får jag en lite sämre smak i munnen då den första Open water inte var den mest välgjorda filmen världen skådat.

Det är lite samma sak som att resa sig upp från bordet under en fin middag och använda sig av det latinska ordet cacare för att det låter finare än att helt enkelt säga som det är: jag ska gå och skita.

Adrift/Open water 2 handlar om ett gäng yngre medelålders män och kvinnor, sex stycken för att vara exakt, plus ett litet spädbarn. Dom ska fira en av killarnas 30-års dag på en stor lyxyacht utanför Mexicos kust. Mitt ute på havet bestämmer dom sig för att bada. Ingen dum idé kan tyckas när solen skiner och allt är paradis-mysigt, men intelligensen och framförhållningen lämnade dom tydligen i land vilket dom får känna på den hårda vägen. Alla sex födelsedagsfirare är i vattnet, ingen har fällt ner badstegen så det går inte att klättra upp i båten igen – där det lilla barnet ligger ensamt kvar.

Det blir kaos och panik såklart och baserat på en verklig händelse sägs det att det är och länge tänker jag att hur fan kan en tre-månaders bebis återberätta det här men ja, det finns faktiskt ett slut på filmen som jag kan köpa.

Oavsett om filmen heter Adrift eller Open water 2 så är den inte särskilt bra. Jag somnade till några gånger men spolade faktiskt tillbaka för att se vad dom hänt och det hade jag inte gjort om det var ett toksvidande magplask. Det finns dock miljoners miljarder med filmer som jag hellre skulle se och se om än denna så nåt höjdarbetyg kan det inte bli tal om.

Filmen finns här.