En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Betyg 2

>Fiffis filmtajm jämför: Hairspray då och nu

> Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.

Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?

Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.

Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.

2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?

Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.

Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.

Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?

HAIRSPRAY 1988

Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.

HAIRSPRAY 2007

Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???

Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.

När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.

Annonser

>Thor 3D

> Om Kenneth Branagh som regissör tycker jag mycket men kanske inte så bra. Om serietidningsfilmer tycker jag ännu mer och väldigt mycket om.

När nu Marvel´s Thor har blivit biofilm så är det klart att jag vill se den trots att Mr Branagh står bakom kameran och leker pretientös kultursnobb.
– Jag tittade på relationerna och såg tre bröder, mor, far och söner: den slutna kungliga cirkeln. När du kokar ned det så är det ren Shakespeare, säger Kenneth Branagh om filmen i tidningen Film på bio.

Herregud säger jag, kan ingen plocka ut den där långa pinnen som karljäveln har uppstoppad i röven?

Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston) är bröder, Oden (Anthony Hopkins) är pappa och Rene Russo är mamman som på svenska heter Frigga men vars namn aldrig hörs i filmen.

Thor startar ett krig där uppe i Asgård, pappan blir förbannad och straffar Thor genom att förvisa honom till jorden där han dimper ner mitt i öknen precis när Jane (Natalie Portman), Erik (Stellan Skarsgård) och Darcy (Kat Dennings) är där och studerar norrsken.

Den delen som utspelar sig i Asgård är skrattretande dålig på precis alla plan som existerar. Effekterna är usla, kulisserna så tokanimerat skitdåliga att jag ett tag trodde att trailern till Kung Fu Panda 2 som visades före filmen av misstag hade klippts in.
Anthony Hopkins är noll procent närvarande. Jag har aldrig sett honom så dålig. Jag tror att han mentalt var på semester i Marbella under inspelningen för på plats där och då var han då inte. Rene Russo är tyst och fager och en kvinna som på sedvanligt gammaldags manér låter sin man ta plats utan att ifrågasätta hans handlingar och jag vill bara ruska om henne och be henne komma in i matchen.

När filmens handling har kommit ner på jorden blir jag lite gladare. Mixen av övernaturliga superhjälteprylar och vardagssituationer är för mig bland det mest underhållande som finns på film (gäller även Iron man, Hulken och Spider-man) och Thor är inget undantag.
Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Chris Hemsworth är en väl fungerande trio även om Hemsworth för mig är filmens stora behållning. Stor, blond, muskelknuttig, skitsnygg i T-shirt och charmigt fåordig, han är definitivt en i gänget av den nya tidens actionkillar nu när det stora stenhårda gardet börjar gå i pension (se rollbesättningen i The expendables så förstår du vilka jag syftar på).

Jag är jättetrött på att se filmer som känns som reklam för TV-spel. Det är solklar gäspvarning på det och hade jag inte haft en gubbjävel med alldeles för mycket snor i halsen ett par rader bakom mig i salongen så hade jag nog powernappat några gånger.

Thor som film är bättre än jag förväntat mig men ändå inte bra. Knappt godkänd, inte mer än så och att se filmen i 3D förhöjer inte upplevelsen ett dugg. Jag tycker helt enkelt inte det är värt 125 spänn för att få bära dubbla glasögon på bio.


>Tre om en: Carey Mulligan

> En karriär för Carey av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

Carey Mulligan är en av de unga kvinnor som under 2010 tycks ha exploderat på vita duken, i sällskap med bland andra Jennifer Lawrence och Hailee Steinfeld. Och fort har det gått, bara fyra år efter debuten 2005 var hon nominerad till en Oscar som bästa kvinnliga skådespelerska för An Education (även om elaka tungor tycks ha menat att filmen var det årets The Fighter). Hon missade guldgubben den gången men knäade å andra sidan redan under utmärkelser som BAFTA Award for Best Actress in a Leading Role och Hollywood Breakthrough Award for Actress of the Year för sin roll som den brådmogna Jenny Mellor, samtidigt som Variety utnämnde henne till ”den nya Audrey Hepburn”.

En sådan blixtkarriär gör i alla fall mig nyfiken på ”hur det började”, minst lika nyfiken som jag är på att få se henne som Daisy Buchanan i Baz Luhrmans kommande The Great Gatsby (peppen börjar faktiskt snart nå oroväckande proportioner).

Trots att hennes föräldrar inte var särskilt uppmuntrande (de ville att hon skulle plugga istället) tycks Mulligan vara en av de där människorna som från första början velat bli skådespelerska. Starten var kanske inte så hoppingivande, dramaskolorna gav henne nobben och brevet hon full av beundran skrev till Kenneth Branagh där hon bad honom bli hennes mentor avvisades artigt men bestämt.

Men brevskrivande måste ändå ha några meriter i dagens high-techsamhälle för nästa skrivelse (det kan i och för sig mycket väl ha varit ett mail, det förtäljer inte historien), som ställdes till den namnmässigt inte lika kände men däremot lättigenkännlige skådespelaren och manusförfattaren Julian Fellowes (försvarsministern i Tomorrow Never Dies och Kilwillie i Monarch of the Glen samt manus till Gosford Park tillsammans med Robert Altman). Fellowes fixade Carey en audition till adaptionen av Pride and Prejudice som var på gång och hon bör ha fallit teamet på läppen eftersom hon fick göra Jena Malone sällskap som en av de yngre och mer svärmiska av Bennett-systrarna.

Pride and Prejudice anno 2005 är regisserad av Joe Wright och därmed så mättad med visuell britporr (icke att förväxlas med britpop) att endast en härdad anglofob skulle kunna motstå den. Däremot ligger fullt naturligt fokus på Kiera Knightleys Lizzie och Matthew Macfadyens Mr. Darcy, snarare än på Lizzies småsystrar. Dessutom är det Malone som får vara den olydiga Lydia, vilken skandalrymmer med Mr. Wickham, medan Mulligan är Kitty som förhoppningsvis något visare av sin systers snedsteg stannar hemma. Under sina scenminutrar gör hon dock självklart ett bra jobb som den mest engelska av rosor med skära kinder och cendréfärgade lockar.

Men blotta möjligheten till audition i ett så pass stort projekt måste ha öppnat upp andra vägar för redan samma år stod Carey på teaterscenen och spelade rollen Ada Clare i en hyllad BBC-miniserieversion av Dickens Bleak House.

Även här håller sig Mulligans karaktär i bakgrunden, till förmån för bland andra Gillian Andersons Lady Dedlock och Anna Maxwell Martins Esther Summerson. Men Ada Clare är ändå en viktig karaktär i historien kring det ändlösa rättsfallet Jarndyce och Jarndyce, genom att tillsammans med sin älskade och kusin Richard Carstone vara en av, förvisso många, potentiella förmånstagare.

Ada och Esther är i många avseenden parallella karaktärer och delar flera personlighetsdrag. Det är två kärleksfulla, välmenande och förnuftiga kvinnor men Ada är ändå den som mer helhjärtat ger efter för sin kärlek till Richard, vilket hon givetvis får sota för i slutänden. Men med sina redliga egenskaper kontrasterar hon tydligt sin betydligt mer lättpåverkade make som låter sig förtäras av den evinnerliga rättsprocessen.

Ada Clare ger ändå Mulligan mer att bita i än Kitty Bennett och för egen del blev jag fullkomligt betagen av det helt fantastiska produktionsvärdet på serien som sådan. Från Dickens något röriga förlaga har manusförfattaren Andrew Davies lyckats tälja fram den där egentligen riktigt spännande historien som man hela tiden hade en känsla av låg och lurade. Bleak Houses alla femton avsnitt serverar den sömlösa illusion som de flesta filmtittare jagar med en terriers envishet: man ser inte ett gäng skådisar agera utan en fängslande berättelse som inbegriper ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer (Charles Dance som den gemene advokaten Tulkinghorn och Phil Davis som den lika gemene lånehajen Smallweed var alldeles…alldeles…underbart vidriga).

Lyckas Carey Mulligan försvara sin plats i detta illustra sällskap? Absolut, hon gör mesta möjliga av sin Ada och ingjuter både värdighet och resning, när karaktären lika gärna hade kunna reduceras till ett beskedligt våp. Ser man redan 2005 att detta kommer att bli det sena 2000-talets nya ”it-girl”? Mjna, för det är kanske både Kittys och Adas roller lite väl mycket bi.

Men redan två år senare, 2007, har hon inte bara roller i tre olika filmer och två TV-serier utan slår också igenom med dunder och brak som Nina i Anton Tjechovs Måsen på Royal Court Theatre mot Kristin Scott Thomas (”quite extraordinarily radiating” enligt The Daily Telegraph). Resten är inte så mycket historia som i allra högsta grad nutid och jag är synnerligen nyfiken på vart denna talangfulla skådespelerska ska ta sig härnäst.

Om filmen An education av Henrik från Fripps filmrevyer

Jag blev medveten om Carey Mulligans existens då jag såg filmen ”An education” på Stockholms Filmfestival 2009.

Anledningen till att vi valde just den filmen var att favoriten Nick Hornby skrivit manus. ”An education” verkade vara en humoristisk berättelse om en tonårsflickas uppväxt under tidigt 60-tal i London. Filmen vi fick se stämde vagt in på den beskrivningen, men under ytan var filmen mer komplex. Det var med blandade känslor jag lämnade salongen. Jag var dock helt säker på en sak. Jag hade sett en ny stjärna födas i Carey Mulligan. Nu har jag på Fiffi’s initiativ sett filmen igen.

Nick Hornby skrev filmens manus som är baserat på Lynn Barbers memoarer. Det faktum att filmen berättar om en verklig historia är centralt för filmen. Filmen handling i all enkelhet är som följer. Jenny är en ung ambitiös elev som drömmer om att studera på Oxford, ivrigt påhejad av en drivande far. Hon träffar David, en stilig 25-åring med sportbil, och han charmerar och förför både Jenny och hennes föräldrar.

Skådespeleriet är lysande hela filmen igenom. Peter Sarsgaard är perfekt i rollen som David. Alfred Molina som Jennys far är överraskande bra och Rosamund Pike som den något korkade blondinen Helen är hysteriskt rolig.

Carey Mulligan överglänser dock dem alla. Hon har en personlighet som förhäxar mig. Trots sina 22 år vid filmens inspelning spelar hon den endast 16-åriga Jenny. Carey har inga problem att spela ung, oerfaren och naiv. I nästa scen spelar hon Jenny äldre än hennes jämnåriga kamrater, eller Jenny som är mer mogen än sina föräldrar. I andra scener är hon sårbar och fragil som en ung tonåring kan vara, för att sluta helt förkrossad men samtidigt stolt. Jag blir än en gång imponerad av att Carey fyller rollen med alla dessa karaktärsdrag med en sådan enkelhet. Hennes skådespeleri verkar vara så naturligt. Det som är allra mest magiskt med Carey är hennes underbara skratt. Det är bubblande, lockande och pockande.

När jag såg filmen första gången var jag osäker på vad jag tyckte om handlingen. Jag älskade Carey Mulligan och de övriga skådespelarna, men jag var frågande för övrigt. Filmen var uppenbarligen inte en Nick Hornby-komedi även om den har flera mycket roliga scener. Det var inte diskbänksrealism, filmen flirtar med stil och överklassmiljöer för mycket.

Nu när jag sett filmen under mer ordnade former börjar jag förstå att det finns ett stort djup i filmen. Det är lager på lager av stilar och symbolik. Förtexterna är lekfulla och musiken därtill indikerar att det kan vara en varm komedi som startar. Inledningen av filmen påminner mig om Wes Anderson’s underfundiga humor i en ”coming-of-age”-film. Sedan byter filmen obemärkt still om och om igen. Det är speciellt märkbart i valet av musik och andra stämningssättare. Till och med mitt i vissa scener ändrar filmen ton, precis som om vi åskådare åker med i den känslomässiga berg-och-dalbana som Jenny råkar ut för. Vid denna titt fann jag filmen till och med dovt skrämmande. Jag tror att denna ”oharmoni” i filmen är helt medveten, för den understryker handlingen perfekt, men det är också anledningen till att jag finner filmen oroväckande på gränsen till störande. Detta gör den dock bara mer intressant. I vissa scener påminner ”An education” mig lite om Carey Mulligans senaste film ”Never let me go”. Och det är en riktigt ruggig film.

Som slutord vill jag lyfta fram de underbara scenerna i Paris. Carey Mulligan är i dessa scener helt otroligt lik den gudomliga Audrey Hepburn. Carey är inte bara mycket lik Audrey till utseendet. Jag har inte blivit tagen av en kvinnlig skådespelare som jag blev av Carey Mulligan sedan jag såg Audrey Hepburn i ”Roman Holiday” för några år sedan. Det är det bästa betyget jag kan ge den unga fröken Mulligan.

Jag gav ”An education” en fyra efter första titten och nu har fyran förstärkts, men den når ändå inte ända upp till högsta nivån. Än.

The greatest med the greatest av Fiffi från Fiffis filmtajm

Jag håller filmen The greatest i min hand. Jag stoppar in den i DVD-spelaren, trycker på play och tre minuter och trettio sekunder senare tänker jag min första riktiga tanke:

”Var har den här filmen varit i hela mitt liv? Vem har undanhållit mig den? VEM? Fram med dig nu!”

Favoriten Carey Mulligan hånglar med favoriten Aaron Johnson och i scenen efter den ligger favoriten Pierce Brosnan i en furusäng med favoriten Susan Sarandon. OooohLordAlmighty liksom, var ska det här sluta?

Ja, var SKA det sluta… Brosnan och Sarandons son dör, Johnson alltså och Mulligan är gravid med Johnsons barn. Och ung. Och korthårig. Och söt som spunnet rosa sockervadd. Sarandon är gråtmild, Brosnan klär som ingen annan i blåjeans och ljusblå skjorta, ja det ska vara Matthew McConaughey som ser bättre ut i den munderingen än honom och kanske Bradley Cooper också när jag tänker efter. Det är dom tre sen är det ingen, ingen, ingen och sen kommer på sin höjd Kevin Costner. Det är sånt jag tänker på när det gått tretton minuter av filmen och första chocken lagt sig.

Mulligan, Mulligan, SATAN hon är bra. Hon är så JÄVLA JÄVLA bra, hon utagerar det gamla gardet med lätthet, hon bara svischar in i handlingen i kornblå klänning, limegrön bolero och det där korta fina bruna håret och tiden liksom stannar. Jag kan inte förklara hennes storhet, jag VILL INTE förklara den. Hon är så äkta att det känns som om hon körts till inspelningsplatsen på en hjullastare och nån liksom bara dumpat henne här och hon pratar på lite sådär som man gör, går lite här, kollar lite där för inte fan har hon nåt manus att gå efter, nej, så känns det aldrig med Carey Mulligan. Sen är hon lite tantig samtidigt, jag gillar det. Hon vågar vara ålderslös, flytande, precis på samma sätt som Susan Sarandon vågar åldras naturligt vilket gör att jag vill köpa en röd hockeytuta och bara….tuta….av glädje.

När filmen är slut förstår jag varför jag aldrig hört talas om den, den är nämligen inte så bra. Att misslyckas med den här filmen när man har tillgång till dessa A-skådisar och en handling som på pappret faktiskt håller gör att jag känner mig MYCKET tveksam till regissören Shana Feste. Mycket. Mucho. A lot. Hade jag varit på det humöret hade jag dragit lite dåliga blondinskämt med nämnda Feste som huvudperson men det är inget som blir bättre av det. Inte filmen heller. Tyvärr.

Här finns filmen om du blir nyfiken och här hittar du min recension av An education.


>Brutt

> Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.


>Veckans Gosling: Half Nelson

> Här går det fanimej inte undan!

När jag läste på om Half Nelson fick jag känslan av att det var en amerikansk Die welle fast utan nazismen. Det var det inte. Det var en myyyyycket lååååångsam och rätt tråkig film om en trasig lärare (Gosling) som försöker hålla en ren och energifylld fasad inför sina elever men egentligen är han en knarkande ensam kille.

Han gör misstaget att droga på skolan och blir påkommen av en elev och mellan den tjejen och honom växer det fram nån underlig form av vänskap som inte heller den är särskilt kul att följa.

Tyvärr måste jag säga att filmen inte höll måttet, inte av någon sort. Ryan Gosling själv gjorde däremot inte bort sig. Han fortsätter välja (få?) roller som är VÄLDIGT olika varandra, det går verkligen inte att genrebestämma honom alls och det är ballt. Han får dessutom ett mer karaktäristiskt utseende ju äldre han blir vilken bådar gott i filmvärlden dom närmaste fyrtio åren.

Här är han ofräscht ljusgrön i ansiktet, det klär honom inte för fem öre men han är en kul skådis att hänga i hasorna för alldeles oavsett om han är snygg eller lurkig så är han makalöst bra.

Här finns filmen.


>Sjöodjursonsdag: Dinocroc Vs Supergator

> Okej, krokodiler är djur som lever både på land och i vatten. Krokodiler ska kanske inte klassas som sjöodjur i egentlig mening men hey, det är onsdag och sjöodjursdito igen och här är det jag som bestämmer. Wihii!

Dinocroc Vs Supergator utspelar sig på Kauai, Hawaii. Det är en liten liten ö på vilken jag själv befann mig för ett gäng år sedan och då var jag hundra procent säker på att jag såg minst ett par livs levande T-rexar (och en och annan långhalsad dinosaurie).

Jag åkte omkring på steniga småvägar i den lilla vita hyrbilen fullständigt livrädd för varenda palm som blåste i vinden för jag hade Jurassic Park i på tok för färskt minne. När jag nu ser att Dinocroc Vs Supergator utspelar sig just på denna ö blir jag inte direkt förvånad. Herregud, var ska dom annars finnas liksom?

Dinocroc Vs Supergator är precis som Sharktopus en charmig undervattensskräckis. Effekterna är halvbra (jodå!) och gjorda med om inte finess så väl med kärlek – och det räcker långt. Att jag sen suckar HÖGT åt scenen med två blonda bimbos i turkosa minimala bikinis som blir fotograferade i naturen och fotografen blir uppäten av en krokodil som gömt sig i VATTNET (såklart!) och tjejerna springer iväg och vevar med armarna som om dom skulle starta en gammal T-Ford och skriker ”IIIIiiiii, IIIIiiiiii” och rusar ut – i vattnet!! Jösses! Va fan liksom?!

Kvaliteten på många av skådisarna har som synes en hel del övrigt att önska men Helena Seger-look-aliken i en av rollerna gör det hon ska i urringad tight khakiblus (det är många kilo agerande silikon här) och David Carradine gör en av sina sista roller som Drake. Okej, det är ingen Kill Bill-Bill över karaktären men det spelar ingen roll, det är ju för tusan David Carradine!

Jag blir väldans fascinerad av att se flygplansbilder från ön som förutom dinosaurievajbsen gav mig två stora bioupplevelser: Goldeneye med Pierce Brosnan och den med rätta totalt bortglömda filmen Jade med David Caruso.

Summa summarum, jag hade aldrig, aldrig, ALDRIG badat i ett vattenfall på denna ö om jag sett den här filmen innan jag åkte dit. Aldrig.

Men jag hade inte sett den då.


>En glad påsk: Pojken med pruttbyxorna

> Patrick Smash (Bruce Cook) föddes med ett klafs, en flygtur på ett par meter och en fis som hette duga.

Som liten bebis höll han sina föräldrar vakna med sina öronbedövande tarmljud och väl uppe i skolåldern var han den mobbade ”pruttpojken” med hela klassen.
Hans bäste – och ende – vän är Alan A Allen (Rupert Grint, Ron i Harry Potter), den lillgamla geniförklarade pojken som lätt får Jönssonligan-Sickan att kännas som ett flepphuvud.

Alan är finurlig och vill gärna hjälpa Patrick att hitta en lösning på pruttproblemet. Han låser in sig en natt och uppfinner Thunderpants, ett par kreativa shorts som samlar upp gaserna i en liten väska som sedan kan användas till bränsle till en flygande farkost han också bygger på.

Pojken med pruttbyxorna börjar hysteriskt kul. Första tio minuterna skrattar jag hejdlöst åt lillkillens vansinniga mökar men filmen håller inte måttet så mycket längre än så. Komedin förvandlas till en fars för dom minsta och där tappar jag intresset även om jag faktiskt tittar klart. Filmen kantas av välspelade biroller signerade Paul Giamatti, Stephen Fry och Ned Beatty och till och med Kiera Knightley är med på ett hörn (men hosta eller gäspa inte för då missar du henne).

Om du ska se den här och har firat fler egna födelsedagar än fem så är det en förutsättning att du har barnasinnet i behåll. Att ha en brutalt utvecklad kiss-bajs-och-fis-humor underlättar om du ska stå ut mer än ett par minuter.

Som sagt, jag stod ut en kvart. Med skrattårar rinnandes nedför kinderna.

Här kan du hitta filmen.