En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Betyg 3

>Veckans Gosling: The United States Of Leland

> En ung förståndshandikappad pojke hittas brutalt knivmördad på en gräsmatta. Leland Fitzgerald (Ryan Gosling) erkänner mordet utan att blinka.

Mördaren verkar ha en ganska klar empatistörning och han har precis blivit dumpad av den mördade pojkens heroinmissbrukande syster. Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände författaren (Kevin Spacey) och hans mamma (Lena Olin) blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Det är många trådar som vävs samman i denna lågmälda och långsamma dramathriller.

Leland hamnar i fängelse/ungdomsanstalt och blir undervisad av läraren Pearl Madison (Don Cheadle) som blir så fascinerad av brottslingen att han får för sig att skriva en bok om honom. Han lyckas fippla till sig maximal tid på tu man hand med Leland och jobbar som en tok för att komma honom innanför skinnet men på något sätt är blir det tvärtom, Leland lyckas med knivskarp precision ställa rätt motfrågor och får därmed Pearl att öppna sig och erkänna misstag han gjort i sitt eget liv.

Jag trodde två saker om The united states of Leland som inte stämde för fem öre.
1. Att det var ett rättegångsdrama
2. Att Kevin Spacey hade en av huvudrollerna.

Inte en enda scen utspelar sig i en domstol och Kevin Spacey är med totalt i kanske tre minuter.

Ryan Goslings skådespelarinsats är precis som vanligt jättebra. Verkligen jättebra. Och för dig som läser som inte är född på 70-talet, nej, jag är inte ironisk.

Här finns filmen.

Annonser

>Limbo

> Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

Filmen har biopremiär på fredag.


>The Lincoln Lawyer

> Lilla jag gick åstad och vann en tävling! Biobiljetter och soundtracket till The Lincoln lawyer gjorde att en rätt medioker dag i början på veckan blev en sprudlande glad dito.

Tack Debaser och Noble Entertainment för att jag äntligen fick användning för min kunskap i ämnet vilket-instrument-spelade-Matthew-McConaughey-på-gatan-alldeles-spritt-språngande-naken-när-han-blev-arresterad-av-en-polis. Vad det var? Bongotrumma såklart!

Nu har jag alltså varit på bio och sett filmen. Till att börja med så är det enormt snygga förtexter. Det bådar gott. Sen kommer en Matthew McConaughey i bild som ser lika utmärglad ut i ansiktet som väl Christian Bale i The machinist. Jag blir lite orolig, han som alltid brukar se så frisk och frodig ut.

McConaughey spelar Mick Haller, en brottmålsadvokat med inget annat än dollars för ögonen. Klienterna kan vara skyldiga, dom kan vara oskyldiga, han skiter i vilket. Det är i och för sig hans jobb då alla förtjänar en lagens man på sin sida i rätten men Haller skiter i det från botten av sin själ. Han kan konsten att ta betalt, han är skrupellös vad gäller att casha in stålarna OCH han ger dom åtalade valuta för lönen.

Louis Roulet (Ryan Phillippe), sonen till en mycket rik dam (Frances Fisher) står åtalad för att ha grovt misshandlat en kvinna. Han hävdar sin oskuld och vill inte ha någon annan advokat än Haller och är det något mer än pengar som biter på Haller så är det smicker.

Han åtar sig fallet som redan till en början har glappande hål och med hjälp av sin utredare Frank (William H Macy i en frisyr ingen sett honom i förut och så borde det ha förblivit) luskar han reda på att Roulet ljuger och att han ljuger om mycket.

The Lincoln lawyer är baserad på Michael Connellys bok med samma namn. Jag har inte läst boken och för filmens skull är jag glad för det. Jag tror nämligen att boken är så mycket bättre än filmen. Filmen är i det närmaste två timmar lång, känns som fyra men utan att egentligen bli tråkig. Den är liksom bara…lång. Filmen är också extremt mycket yta. Haller är snygg, hans ex-flamma och mamman till hans barn (Marisa Tomei) är snygg. Dom är båda karriärister, dom gillar uppenbarligen varandra fortfarande och flirtar hej vilt (med varandra) på restauranger om kvällarna (och givetvis sitter jag och funderar på var dottern håller hus). Det är snyggt filmat, det är dyra kostymer, det är välkammat, fina boenden, vyer och liksom bara sååå jävla tillrättalagt.

Jag gillar rättegångsfilmer, jag gillar dom mycket, ofta och länge men såna här filmer behöver en redig twist för att hålla hela vägen. Twisten i The Lincoln lawyer luskade jag ut redan efter tjugo minuter. Till filmens fördel ska sägas att jag gäspade inte, slumrade inte till, retade mig inte på pratande biografbesökare, nej, jag hade helt enkelt bara en alldeles lagom skön lugn stund i en biosalong. Sen att biobesökets stora händelse inte var just filmen utan att jag lyckades bli starstrucked av Stellan Skarsgård på fiket strax innan gör ingenting alls.

Stellan och Ryan Philippe på samma dag! Pieuuuwww. Ge mig en handduk!


>Veckans Gosling: The believer

> Den som letar hon skall finna!

Här är recensionen som försvann nu när Blogger strulade. Det kanske inte är en sån hemsk fredag den 13:e i alla fall?

Daniel Balint (Ryan Gosling) är en arg ung man. Han är arg nåt så inihelvete på mycket men mest är han arg på judar. Vältränad, överarmstatuerad och iklädd svastika-T-shirt går han genom livet rak i ryggen alldeles oavsett om han bultar ner en jude på tunnelbanan eller diskuterar politik med fascister.

Han har talets gåva, han är påläst och kan väldigt mycket om judendomen, alltså VÄLDIGT mycket. Daniel är en övertygad aggressiv nazist med en stor hemlighet: han är själv jude.

Filmen är baserad på en sann historia från 60-talet om en Ku Klux Klan-medlem som visade sig vara jude. Något så utbota dumt som att vara just denna kombination har jag inte hört talas om sen jag läste för några år sedan att Jackie Arklöv var nynazist. Nåja, nazister är överlag inte kända för att vara dom vassaste knivarna i lådan så varför är jag ens förvånad?

The believer är annars en bra film. Filmen snurrar igång en hel hög med funderingar i min skalle, vilket jag gillar och Ryan Gosling är för The believer vad Edward Norton var för American History X: stjärnglans och stort skådespeleri i en uppumpad kropp. Historien i American History X är egentligen mindre intressant än denna men jag tycker ändå att The believer blir blekare som film. Det hade gått att krama ur mer, både manusmässigt och rent filmtekniskt.

Billy Zane är skrattretande dålig och Theresa Russell, ja herregud, jag vet inte om hon spelar över eller under eller inte alls. Summer Phoenix är dock duktig som unga Carla och Ryan Gosling, ja, vad ska man säga? Han spelar så övertygande att jag i vissa scener blir rädd. Det är som om Danny Balint tagit över honom, som en exorsism gone bad, som om han bara har en växel och full gas på den.

En MYCKET imponerande Gosling i en tänkvärd film.



>Neverwas

>Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.”
Så sa Pippi Långstrump innan hon käkade sina krumelurpiller för att försäkra sig om att aldrig bli vuxen.

Jag skulle kunna sätta en månadslön på att hon bjussade sin killpolare på ett par stycken också – MEN – jag tror att kompisen inte alls hette Tommy utan Aaron och att han numera försörjer sig som aktör någonstans på den amerikanska västkusten.

Aaron Eckhart är född 1968. När han spelade in Neverwas var han 37 år. Kolla på bilden här ovanför – är det ett normalt fejs för en 37-åring (det är Eckhart till vänster, INTE till höger)?

I filmen Neverwas spelar Aaron psykologen Zach Riley som tjatar till sig ett jobb på nåt slags psyk/mentalsjukhus där hans pappa vårdades innan han dog. Pappan var författare och skrev barnboken Neverwas, boken som kanske även var anledningen till att han blev institutionaliserad eftersom han led av vanföreställningar. Eller gjorde han det? Var fantastierna som ledde fram till boken fantasier eller skrev han om verkliga äventyr?

Jag blev jätteglad när jag hittade den här filmen! Min nya favvo-Aaron i ett såndärnt härligt färgglatt fartfyllt barn-och-ungdomsäventyr, wohooo, fram med maraccas och xylofon liksom! Första halvtimmen är precis sådär bra som jag trodde, ja, kanske lite mer än så till och med. Sen dalar filmen sakta sakta hela tiden för att sluta i ett ganska likgiltigt ”jaha”.

Brittany Murphy, frid över hennes minne, har en fin liten roll och mysfarbrorn Ian McKellen gör en större och mer blindgalen arbetsinsats som den schizofrene Gabriel Finch. Han har såna fina lite ledsna och gamla ögon och det slår mig att såhär, precis såhär, kommer Haley Joel Osment se ut när han blir gammal.

Nick Nolte, Jessica Lange, Vera Farmiga, Alan Cumming och William Hurt är även dom med i den imponerande rollistan, det känns bara lite synd att det inte blev den tredubbla saltomortalen jag hoppats på utan mer ett litet magplask, fast utan det obligatoriska svidet.

Här hittar du filmen.


>Due Date

> Oftast när jag tänker ”idag känner jag för att garva läppen av mig, jag sätter på en komedi” så blir det bara bajs av allting.

Jag hittar nån gammal film som jag tror är rolig, sen sitter jag i soffan som ett stort jävla frågetecken och bara stirrar på scenerna framför mig som LÄTT kan hålla mig för skratt och blir besviken på ett mycket tråkigt sätt.
Att vilja skratta men inte kunna är banne mig värre än att vilja gråta och misslyckas.

Den där garva-läppen-av-mig-tanken kom över mig igår igen och då låg Due date nära till hands. Den SKA ju vara rolig. Det är ju en KOMEDI. Skäggot Zach är med och Robert Downey Jr vill jag gifta mig med (när han är Iron man) så han borde kunna duga att fnissa lite åt också. Jag kör, det här kommer gå bra!

Jag var verkligen helt övertygad, länge, om att det här är en ROLIG film, en skratta-i-byxan-rulle, men jösses så fel jag hade. Jag skrattade två gånger. En gång åt när dom körde en pick-up över ett gupp och skäggot Zach satt på flaket, fast han satt inte när dom passerade guppet, då FLÖG han. Andra gången jag skrattade var när Robert Downey Jr föreslog att dom skulle köra över ett gupp TILL för att skäggot Zach skulle få flyga IGEN. That´s it liksom.

Due date är en enerverande film, en irriterande film men också en väldigt – tro´t eller ej – engagerande film. Otippat som tusan faktiskt. Flera gånger tänkte jag ”vad duktiga filmmakarna är på att få mig att känna saker, fast jag egentligen inte vill”, för så var det. Jag reagerade hela tiden. Jag blev ledsen och stressad och förbannad och rädd och nervös och glad och otålig och på slutet nästan lite charmad och gråtmild av det omaka kompisparet.

Nån komedi är det inte, inte som jag ser det, men en helt okej roadmovie är det absolut. Jag skulle definitivt kunna se om den och kanske kanske skrattar jag tre gånger då? Eller fyra? Eller inte alls?

Vem vet?


>Hollow man

> Efter att jag åter ha sett och fortfarande uppenbart gillar Paul Verhoevens klassiker Basic instinct så känner jag att det är fler av hans filmer som förtjänar en omtitt. Hollow man till exempel. Kevin Bacon som osynlige mannen, kan det a nåt?

Bacon spelar den något fanatiske forskaren Sebastian Cane. Med hjälp av hemliga experiment på djur försöker han komma på ett sätt att göra dom osynliga och precis som så många gånger förr i filmer med överintelligenta och narcisisistiska vetenskapsmän i huvudrollen så ska dom GIVETVIS prova på sig själva och SJÄLVKLART går det åt helvete.

Canes ex-flickvän Linda (Elisabeth SHue) och hennes nya snubbe Matthew (Josh Brolin) spelar dom andra stora rollerna men i ärlighetens namn är det vare sig dom eller Kevin Bacon som har huvudrollen, det är effektmakarna, för trots att Bacon är med i större delen av filmen så syns han väldigt lite. Det kan bero på det att jag gillar filmen så mycket som jag gör (eftersom jag inte gillar Kevin Bacon som skådis). Det kan också bero på att redan förtexterna skvallrar om att det kommer bli spännande och Jerry Goldsmiths musik är som färska hallon och kardemumma på filmjölken. Hollow man är en mycket välgjord liten petitess i filmhistorien och en film som trots elva år på nacken faktiskt håller mer än väl.

Den holländske regissören Paul Verhoeven blir 73 år i år och han är inte – och har aldrig varit – någon direkt produktiv man. Tyvärr. Jag gillar honom. Han har en skön känsla i sina filmer, en fingertoppskänsla som är rätt unik. Framöver kommer recensioner även av dom två kvarvarande actionklassikerna i hans repertoar: Robocop och Starship troopers. Total recall har jag redan skrivit om.