En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Betyg 4

>Fyra år till

> Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!


>Kramer mot Kramer

> Om den förra filmen handlar om det ångestfyllda i att vara mamma så handlar denna om detsamma, fast ur en pappas synvinkel.

Ted Kramer (Dustin Hoffman) blir lämnad av sin fru Joanna (Meryl Streep) och det kom som ”en blixt från klar himmel” för honom. Varför verkar snubbar oftast tycka så? Är vi tjejer så jäkla dåliga på att säga vad vi tycker och tänker under tiden eller vad är det som gör att den ena parten inte fattar nånting och säger ”men vi hade det ju så bra!” medans den andra står med ena foten på balkongräcket och längtar efter ett helt annat liv? Nåja. Den frågan hör kanske inte hit.

Joanna lämnar i alla fall inte bara Ted vind för våg, hon lämnar även deras lille son Billy. Den extremt övertidsarbetande karriäristen Ted blir nu så illa tvungen att ta hand om sin son med allt vad det innebär av frukostlagande, skolskjutsande, tvättning, städ, fix och trix. Inte helt lätt till en början men självklart fixar han det, varför skulle han inte?

När Joanna en dag kommer tillbaka, ångrar sig och vill ha vårdnaden om Billy vänds Teds liv upp och ner återigen och han tar upp kampen för sin son i en vårdnadstvist som är allt annat än snygg.

Kramer vs Kramer är en viktig film. Den är viktig för alla pappor som kämpar för att få träffa sina barn i en värld där moderskap fortfarande verkar ha högre ”värde” än faderskap, den är viktig för alla mammor, alla Quinnor, som tror att deras sätt är sköta ett barn är allenarådande och vägrar släppa in männen och låta dom vara pappor på sina villkor OCH den är viktig för alla män som ynglat av sig och av olika anledningar vägrar/struntar i ta ansvar för sina barn annat än möjligtvis ekonomiskt för det ÄR INTE ett likamedtecken mellan att vara en bra pappa och att ha en fungerande kuk.

1980 sopade filmen röda mattan på Oscarsgalan genom att vinna fem av dom tyngsta priserna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvuroll, bästa kvinnliga biroll och bästa manus från annan förlaga. Ett bra val på samtliga punkter tycker jag.


>Insidious

> Det finns få offentliga rumsrena platser som på samma sätt som en biosalong uppmuntrar till närkontakt mellan två personer.

Det finns få filmgenres som underlättar till hudkontakt lika mycket som en riktig rysare gör.

Insidious är en sån film, en sån som inte bara uppmuntrar och underlättar utan även uppmanar till att hålla handen, fälla upp armstödet och hålla om, gömma ansiktet i datens nytvättade tröja eller helt enkelt bara hoppa högt samtidigt på given signal.

Familjen Lambert har flyttat in i ett stort as till hus. Pappan Josh (Patrick Wilson) jobbar mest hela tiden för att hålla familjens ekonomi flytande då mamman Renai (Rose Byrne) är mammaledig med parets tre barn, Dalton, Foster och lilla Elise.

Dalton smyger upp på vinden och råkar ut för en olycka och hamnar i koma bara dagar efter fallet. Samtidigt händer det onaturliga grejer i huset, det är poltergeist-fenomen, det är mystiska röster, det skymtas ansikten i fönster, det pratas om demoner och ja, det är en allmänt ganska tråkig stämning i kåken kan mhttp://www.blogger.com/img/blank.gifan säga.

Nu är ordet tråkig antagligen ett understatement som heter duga för om familjen bara haft tråkigt hade dom nog steppat av glädje. Dom har det rent läskigt, dom är rädda och jag och mina nerbitna naglar förstår dom.

Filmer som denna kommer alltid ha en publik även om den rent filmiskt har skavanker och nu i vårkänsle-och-sommarhormonstider är det den perfekta bio-dejt-filmen. Den är så pass perfekt att jag höjer betyget ett snäpp mot vad jag faktiskt tycker den är värd.

Det kallas mervärde.
Det kan också kallas ”jaaa-jag-erkänner-jag-sov-med-tänd-sänglampa-efteråt-syndromet”.

Filmen har biopremiär på fredag.


>Fiffis filmtajm jämför: Hairspray då och nu

> Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.

Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?

Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.

Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.

2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?

Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.

Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.

Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?

HAIRSPRAY 1988

Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.

HAIRSPRAY 2007

Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???

Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.

När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.


>Sjöodjursonsdag: Alligator

> Efter att ha sett ett litet gäng alldeles nybakade läskiga-djur-under-vatten-skräckisar den senaste tiden tänker jag nu bege mig trettio år tillbaka i tiden.

I kölvattnet av Steven Spielberg´s kassasuccé Hajen (som kom 1975) gjordes en mängd filmer i samma genre men med mycket varierande resultat. Alligator från 1980 är en av dom och jag tjongar till med en liten hurv-varning på direkten för redan dom första två-tre sekunderna av filmen är läskigare än hela Dinoshark OCH Sharktopus tillsammans. Jag åt en bit ost just när filmen började och det var dumt.

Den lilla alligatorintresserade flickan Marisa (Robin Riker) får en alligatorbebis efter ett besök på en djurpark. Att hon är en härligt annorlunda liten tjej kan anas direkt eftersom hon ler med hela ansiktet och säger:”I´ll call him Ramon.”

Ramon bor i ett fint piffat litet terrarium i Marisas flickrum tills en dag när hennes pappa helt oprovocerat tröttnar på Ramon och spolar ner honom i toaletten. Var det smart gjort? Nej, inte direkt, men det är i alla fall upptakten till en riktigt bra film.

Kloakerna i Chicago är fulla med mat för en hungrig alligator som likt tjuren Ferdinand bara blir större och större och STÖRRE men det där med att lukta på blommorna är inte hans melodi. Ramon är mer den blodtörstiga typen, en sån som matadorerna, picadorerna och bandriljärerna hade älskat att få stryk av i det soliga Spanien.

Alligator något så ovanligt som en spännande och välgjord djurskräckis med bra skådisar rätt igenom. Effekterna är ganska enkla men väl fungerande och känns äkta på ett sätt som förra veckans krokodilrulle och många många andra saknar.

Filmens regissör Lewis Teague är mannen bakom filmer som Cujo, Den vilda jakten på juvelen och Wedlock och det känns som han kan sitt jobb. Huvudrollen innehas av den stilige Robert Forster och ja, av alligatorn Ramon också såklart.

Det här är absolut en film jag rekommenderar och en av dom bästa jag sett i den här fantastiska men ändå rätt smala genren. Slutet är dessutom heeeeelt genialt!


>Black Book

> Den holländska judinnan Rachel (Carice van Houten) och hennes familj försöker fly undan nazisterna i det ockuperade Holland. Hennes föräldrar mördas mitt framför hennes ögon och hon svär för sig själv att hon ska hämnas.

Hon får kontakt med motståndsrörelsen och lyckas bli en infiltratör och inleder ett förhållande med chefen för den tyska underrättelsetjänsten.

Jag vet, det jag pysslar med nu är lite som att kasta ett urtuggat hundben till en uteliggare som inte sett mat på en månad men det händer så mycket i filmen som jag inte vill avslöja. Historien svänger fram och tillbaka, den som är god i scen 1, 2 och 3 är ond i scen 7, 8 och 9 och det är det som gör filmen så bra och att den håller hela vägen in i mål.

Regissören Paul Verhoeven kör inte på den trafikerade actiongatan som han känner så väl, inte den här gången. Här är det mer ett spännande tidsdokument, baserad – såklart – på en sann historia och han fixar den biffen hur bra som helst.

Black book gjordes sex år efter hans senaste film och nästa på tur, De stille Kracht, har releasedatum först 2013. Han slutar inte fövåna mig, den gode Paul.

Här finns filmen.


>Tre om en: Carey Mulligan

> En karriär för Carey av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

Carey Mulligan är en av de unga kvinnor som under 2010 tycks ha exploderat på vita duken, i sällskap med bland andra Jennifer Lawrence och Hailee Steinfeld. Och fort har det gått, bara fyra år efter debuten 2005 var hon nominerad till en Oscar som bästa kvinnliga skådespelerska för An Education (även om elaka tungor tycks ha menat att filmen var det årets The Fighter). Hon missade guldgubben den gången men knäade å andra sidan redan under utmärkelser som BAFTA Award for Best Actress in a Leading Role och Hollywood Breakthrough Award for Actress of the Year för sin roll som den brådmogna Jenny Mellor, samtidigt som Variety utnämnde henne till ”den nya Audrey Hepburn”.

En sådan blixtkarriär gör i alla fall mig nyfiken på ”hur det började”, minst lika nyfiken som jag är på att få se henne som Daisy Buchanan i Baz Luhrmans kommande The Great Gatsby (peppen börjar faktiskt snart nå oroväckande proportioner).

Trots att hennes föräldrar inte var särskilt uppmuntrande (de ville att hon skulle plugga istället) tycks Mulligan vara en av de där människorna som från första början velat bli skådespelerska. Starten var kanske inte så hoppingivande, dramaskolorna gav henne nobben och brevet hon full av beundran skrev till Kenneth Branagh där hon bad honom bli hennes mentor avvisades artigt men bestämt.

Men brevskrivande måste ändå ha några meriter i dagens high-techsamhälle för nästa skrivelse (det kan i och för sig mycket väl ha varit ett mail, det förtäljer inte historien), som ställdes till den namnmässigt inte lika kände men däremot lättigenkännlige skådespelaren och manusförfattaren Julian Fellowes (försvarsministern i Tomorrow Never Dies och Kilwillie i Monarch of the Glen samt manus till Gosford Park tillsammans med Robert Altman). Fellowes fixade Carey en audition till adaptionen av Pride and Prejudice som var på gång och hon bör ha fallit teamet på läppen eftersom hon fick göra Jena Malone sällskap som en av de yngre och mer svärmiska av Bennett-systrarna.

Pride and Prejudice anno 2005 är regisserad av Joe Wright och därmed så mättad med visuell britporr (icke att förväxlas med britpop) att endast en härdad anglofob skulle kunna motstå den. Däremot ligger fullt naturligt fokus på Kiera Knightleys Lizzie och Matthew Macfadyens Mr. Darcy, snarare än på Lizzies småsystrar. Dessutom är det Malone som får vara den olydiga Lydia, vilken skandalrymmer med Mr. Wickham, medan Mulligan är Kitty som förhoppningsvis något visare av sin systers snedsteg stannar hemma. Under sina scenminutrar gör hon dock självklart ett bra jobb som den mest engelska av rosor med skära kinder och cendréfärgade lockar.

Men blotta möjligheten till audition i ett så pass stort projekt måste ha öppnat upp andra vägar för redan samma år stod Carey på teaterscenen och spelade rollen Ada Clare i en hyllad BBC-miniserieversion av Dickens Bleak House.

Även här håller sig Mulligans karaktär i bakgrunden, till förmån för bland andra Gillian Andersons Lady Dedlock och Anna Maxwell Martins Esther Summerson. Men Ada Clare är ändå en viktig karaktär i historien kring det ändlösa rättsfallet Jarndyce och Jarndyce, genom att tillsammans med sin älskade och kusin Richard Carstone vara en av, förvisso många, potentiella förmånstagare.

Ada och Esther är i många avseenden parallella karaktärer och delar flera personlighetsdrag. Det är två kärleksfulla, välmenande och förnuftiga kvinnor men Ada är ändå den som mer helhjärtat ger efter för sin kärlek till Richard, vilket hon givetvis får sota för i slutänden. Men med sina redliga egenskaper kontrasterar hon tydligt sin betydligt mer lättpåverkade make som låter sig förtäras av den evinnerliga rättsprocessen.

Ada Clare ger ändå Mulligan mer att bita i än Kitty Bennett och för egen del blev jag fullkomligt betagen av det helt fantastiska produktionsvärdet på serien som sådan. Från Dickens något röriga förlaga har manusförfattaren Andrew Davies lyckats tälja fram den där egentligen riktigt spännande historien som man hela tiden hade en känsla av låg och lurade. Bleak Houses alla femton avsnitt serverar den sömlösa illusion som de flesta filmtittare jagar med en terriers envishet: man ser inte ett gäng skådisar agera utan en fängslande berättelse som inbegriper ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer (Charles Dance som den gemene advokaten Tulkinghorn och Phil Davis som den lika gemene lånehajen Smallweed var alldeles…alldeles…underbart vidriga).

Lyckas Carey Mulligan försvara sin plats i detta illustra sällskap? Absolut, hon gör mesta möjliga av sin Ada och ingjuter både värdighet och resning, när karaktären lika gärna hade kunna reduceras till ett beskedligt våp. Ser man redan 2005 att detta kommer att bli det sena 2000-talets nya ”it-girl”? Mjna, för det är kanske både Kittys och Adas roller lite väl mycket bi.

Men redan två år senare, 2007, har hon inte bara roller i tre olika filmer och två TV-serier utan slår också igenom med dunder och brak som Nina i Anton Tjechovs Måsen på Royal Court Theatre mot Kristin Scott Thomas (”quite extraordinarily radiating” enligt The Daily Telegraph). Resten är inte så mycket historia som i allra högsta grad nutid och jag är synnerligen nyfiken på vart denna talangfulla skådespelerska ska ta sig härnäst.

Om filmen An education av Henrik från Fripps filmrevyer

Jag blev medveten om Carey Mulligans existens då jag såg filmen ”An education” på Stockholms Filmfestival 2009.

Anledningen till att vi valde just den filmen var att favoriten Nick Hornby skrivit manus. ”An education” verkade vara en humoristisk berättelse om en tonårsflickas uppväxt under tidigt 60-tal i London. Filmen vi fick se stämde vagt in på den beskrivningen, men under ytan var filmen mer komplex. Det var med blandade känslor jag lämnade salongen. Jag var dock helt säker på en sak. Jag hade sett en ny stjärna födas i Carey Mulligan. Nu har jag på Fiffi’s initiativ sett filmen igen.

Nick Hornby skrev filmens manus som är baserat på Lynn Barbers memoarer. Det faktum att filmen berättar om en verklig historia är centralt för filmen. Filmen handling i all enkelhet är som följer. Jenny är en ung ambitiös elev som drömmer om att studera på Oxford, ivrigt påhejad av en drivande far. Hon träffar David, en stilig 25-åring med sportbil, och han charmerar och förför både Jenny och hennes föräldrar.

Skådespeleriet är lysande hela filmen igenom. Peter Sarsgaard är perfekt i rollen som David. Alfred Molina som Jennys far är överraskande bra och Rosamund Pike som den något korkade blondinen Helen är hysteriskt rolig.

Carey Mulligan överglänser dock dem alla. Hon har en personlighet som förhäxar mig. Trots sina 22 år vid filmens inspelning spelar hon den endast 16-åriga Jenny. Carey har inga problem att spela ung, oerfaren och naiv. I nästa scen spelar hon Jenny äldre än hennes jämnåriga kamrater, eller Jenny som är mer mogen än sina föräldrar. I andra scener är hon sårbar och fragil som en ung tonåring kan vara, för att sluta helt förkrossad men samtidigt stolt. Jag blir än en gång imponerad av att Carey fyller rollen med alla dessa karaktärsdrag med en sådan enkelhet. Hennes skådespeleri verkar vara så naturligt. Det som är allra mest magiskt med Carey är hennes underbara skratt. Det är bubblande, lockande och pockande.

När jag såg filmen första gången var jag osäker på vad jag tyckte om handlingen. Jag älskade Carey Mulligan och de övriga skådespelarna, men jag var frågande för övrigt. Filmen var uppenbarligen inte en Nick Hornby-komedi även om den har flera mycket roliga scener. Det var inte diskbänksrealism, filmen flirtar med stil och överklassmiljöer för mycket.

Nu när jag sett filmen under mer ordnade former börjar jag förstå att det finns ett stort djup i filmen. Det är lager på lager av stilar och symbolik. Förtexterna är lekfulla och musiken därtill indikerar att det kan vara en varm komedi som startar. Inledningen av filmen påminner mig om Wes Anderson’s underfundiga humor i en ”coming-of-age”-film. Sedan byter filmen obemärkt still om och om igen. Det är speciellt märkbart i valet av musik och andra stämningssättare. Till och med mitt i vissa scener ändrar filmen ton, precis som om vi åskådare åker med i den känslomässiga berg-och-dalbana som Jenny råkar ut för. Vid denna titt fann jag filmen till och med dovt skrämmande. Jag tror att denna ”oharmoni” i filmen är helt medveten, för den understryker handlingen perfekt, men det är också anledningen till att jag finner filmen oroväckande på gränsen till störande. Detta gör den dock bara mer intressant. I vissa scener påminner ”An education” mig lite om Carey Mulligans senaste film ”Never let me go”. Och det är en riktigt ruggig film.

Som slutord vill jag lyfta fram de underbara scenerna i Paris. Carey Mulligan är i dessa scener helt otroligt lik den gudomliga Audrey Hepburn. Carey är inte bara mycket lik Audrey till utseendet. Jag har inte blivit tagen av en kvinnlig skådespelare som jag blev av Carey Mulligan sedan jag såg Audrey Hepburn i ”Roman Holiday” för några år sedan. Det är det bästa betyget jag kan ge den unga fröken Mulligan.

Jag gav ”An education” en fyra efter första titten och nu har fyran förstärkts, men den når ändå inte ända upp till högsta nivån. Än.

The greatest med the greatest av Fiffi från Fiffis filmtajm

Jag håller filmen The greatest i min hand. Jag stoppar in den i DVD-spelaren, trycker på play och tre minuter och trettio sekunder senare tänker jag min första riktiga tanke:

”Var har den här filmen varit i hela mitt liv? Vem har undanhållit mig den? VEM? Fram med dig nu!”

Favoriten Carey Mulligan hånglar med favoriten Aaron Johnson och i scenen efter den ligger favoriten Pierce Brosnan i en furusäng med favoriten Susan Sarandon. OooohLordAlmighty liksom, var ska det här sluta?

Ja, var SKA det sluta… Brosnan och Sarandons son dör, Johnson alltså och Mulligan är gravid med Johnsons barn. Och ung. Och korthårig. Och söt som spunnet rosa sockervadd. Sarandon är gråtmild, Brosnan klär som ingen annan i blåjeans och ljusblå skjorta, ja det ska vara Matthew McConaughey som ser bättre ut i den munderingen än honom och kanske Bradley Cooper också när jag tänker efter. Det är dom tre sen är det ingen, ingen, ingen och sen kommer på sin höjd Kevin Costner. Det är sånt jag tänker på när det gått tretton minuter av filmen och första chocken lagt sig.

Mulligan, Mulligan, SATAN hon är bra. Hon är så JÄVLA JÄVLA bra, hon utagerar det gamla gardet med lätthet, hon bara svischar in i handlingen i kornblå klänning, limegrön bolero och det där korta fina bruna håret och tiden liksom stannar. Jag kan inte förklara hennes storhet, jag VILL INTE förklara den. Hon är så äkta att det känns som om hon körts till inspelningsplatsen på en hjullastare och nån liksom bara dumpat henne här och hon pratar på lite sådär som man gör, går lite här, kollar lite där för inte fan har hon nåt manus att gå efter, nej, så känns det aldrig med Carey Mulligan. Sen är hon lite tantig samtidigt, jag gillar det. Hon vågar vara ålderslös, flytande, precis på samma sätt som Susan Sarandon vågar åldras naturligt vilket gör att jag vill köpa en röd hockeytuta och bara….tuta….av glädje.

När filmen är slut förstår jag varför jag aldrig hört talas om den, den är nämligen inte så bra. Att misslyckas med den här filmen när man har tillgång till dessa A-skådisar och en handling som på pappret faktiskt håller gör att jag känner mig MYCKET tveksam till regissören Shana Feste. Mycket. Mucho. A lot. Hade jag varit på det humöret hade jag dragit lite dåliga blondinskämt med nämnda Feste som huvudperson men det är inget som blir bättre av det. Inte filmen heller. Tyvärr.

Här finns filmen om du blir nyfiken och här hittar du min recension av An education.


>Veckans Gosling: Lars and the real girl

> Lars (Ryan Gosling) är en kuf. Han är en såndär udda snubbe som man kan se i små byar, en sån som bor hemma hos mamma i det grå eternithuset tills mamma dör och han ärver huset och sen bor han kvar där med sjutton tufsiga katter och kanske en stor hund tills han själv dör och under hela denna tid har han endast ägt EN täckjacka vilken aldrig känt doften av Ariel.

Nu bor inte Lars hemma hos sin mamma för hans mamma har varit död länge. Lars bor i sin brors garage och både hans släkt och arbetskamrater börjar känna oro för att han ”aldrig träffar nån”. Så gör han det och inte ens då blir det bra.

Lars träffade sin Bianca ”på internet”. Det är visserligen sant men ses inte som särskilt normalt av invånarna i byn eftersom Bianca är en uppblåsbar Barbara som visserligen har ”anatomiskt korrekta funktioner” men som trots allt är gjord av plast (okej, hon är ingen Barbara, den korrekta benämningen är Real Doll).

Lars bror och svägerska (Emily Mortimer) blir oroliga och tror att Lars lider av vanföreställningar. Doktor Dagmar (Patricia Clarkson åååå vad du är bra!!) tar sig an Lars och lyckas få byborna att spela med och på så sätt komma innanför skalet på Lars.

Bianca välkomnas nu med öppna armar i den lilla stan och behandlas som vem som helst. Fru Gruner konstaterar högt och krasst i kyrkorådet att det är väl inte konstigare än att fru Schindlers systerson gav alla pengar till en UFO-klubb eller fru Petersens kusin som klär sina katter i små klänningar.

Lars and the real girl är en liten anspråkslös film som på ett fint och humoristiskt sätt tar upp rätt svåra frågor. Rädslan för närhet kontra oviljan att vara ensam kontra paniken i att bli lämnad är frågor så allmängiltiga att dom riskerar att bli banala men skrapar man på ytan så inte fan är det banalt. Det är kärlek, det är stort – det är livet.

Ryan Gosling är för övrigt HELT FANTASTISK i den här rollen! HELT FANTASTISK är han i sina urtvättade loppiskläder och varenda liten känsloyttring sitter som en smäck. Han kör runt med sin Bianca av plast i en rullstol och jag önskar inget hellre än att han fick slösa all sin kärlek på någon som kunde ge honom lika mycket tillbaka men nej…det är Bianca han vill ha. Det finns en speciell scen när han dansar lugnt för sig själv på en fest (53 minuter in i filmen) med stängda ögon och ser ut att vara helt inne i sin egen värld. Den scenen är helt magisk!

Sa jag att han är FANTASTISK?

Här finns filmen.


>The town

> Nu när jag faktiskt sett en film med Ben Affleck som inte fick mig att varken vilja stänga av och/eller spy så rider jag på vågen och tar mig an denna.

The town verkar vara en riktig kritikersuccé och Jeremy Renner blev till och med oscarsnominerad för sin roll. Jag tänker att jag får försöka se dom bitarna och strunta i att huvudrollen OCH regissörsklappan tillhör Mr Affleck – men – dessa tankar är tämligen svåra att slå bort när filmen väl dragit igång. Det är nämligen inte många scener han INTE är med i, Ben The Linslus.

Charlestown, en förort till Boston, har av någon märklig anledning blivit bankrånarnas hemvist # 1 i USA. Dom har flest rånare per capita, det är som att rånarluvorna sitter i generna på invånarna där. Doug (Ben Affleck) har en pappa som sitter i finkan (Chris Cooper) men det hindrar inte honom från att med noga uträknad precision råna banker på löpande band. Nu är han inte ensam, han har sitt gäng, sitt posse.

På den senaste i raden av rånade banker jobbar Claire (Rebecca Hall). Rånarna gör det dom ska utan alltför mycket blodsspill och tar sedan Claire som gisslan. Dom gör henne inte illa utan säpper henne vid en strandkant men hon blir givetvis chockad som fan.

Rånarna får reda på att Claire bor i Charlestown även hon och för att ligga steget före och få reda på om och vad hon berättat för FBI gör Doug en trevare och blir hennes vän och sedan – såklart – mer än så (han har pumpat muskler en masse för den här rollen och vill givetvis visa sig med naken överkropp i motljus). Doug blir kär på riktigt i Claire och vill börja ett nytt liv, han vill sluta med rånerierna. Men det är ju den där sista stora stöten. Det är ALLTID den där sista stöten…

Jag skulle kunna raljera över The town tills jag gick i pension. Jag skulle kunna spriva spaltmeter om hur jävla DUM Ben Affleck ser ut med sin ständigt halvöppna mun (den manliga motsvarigheten till Kristen Stewart?) och sina ticks att alltid röra huvudet liiite innan han pratar så att jag som tittar vet exakt vad han ska säga innan han säger det men nej, jag skiter i det den här gången för jag tycker The town är en fullt duglig film. Om jag tar i från tårna så är den faktiskt riktigt….bra.

Det är en inte så värst nyskapande story, en story inte helt olik Heat, men där Heat i mina ögon föll på dom två stora, på ”giganternas kamp” mellan DeNiro och Pacino, där håller The town just för att det känns som vanliga tjommar som sitter i skiten, inte två Filmsjärnor som tjänar multum på överspel.

Jon Hamm som FBI-agenten är för mig ett helt okänt ansikte (nej, jag har inte sett Mad men) och det är asskönt att se någon ”ny” i just den rollen. Han gör det dessutom jättebra. Rebecca Hall har jag tyckt om sen jag såg Vicky Cristina Barcelona och den känslan sitter fortfarande i. Jeremy Renner är mästerlig på att med små medel gestalta någon vars psyke är på väg att explodera och Chris Coopers lilla inhopp är Chris Cooper i ett nötskal: genialiskt!

Ben Affleck kunde ha haft den goda smaken att ge huvudrollen till någon annan men hade han gjort det hade säkerligen brorsan (eller Matt Damon) fått den och det hade varit lika illa. Så den här gången väljer jag att bita mig i tungan för det är inte värt det. Jag vill inte besudla en riktig bra film med simpla ordbajserier. Det här är en film att se och se om, till och med för en sur skeptiker som jag.
Bra gjort Ben!


>Rabbit hole

>

Att göra film av extremt sorgliga historier görs oftast på något av dessa två sätt:

1. Det delas ut näsdukar i biofoajén, det hörs tyst viskande från raden bakom ”Vilken tuuuuur att jag har Lancômes nya vattenfasta mascara, jag är så blöööödig när det gäller sånthär”, det är extrema närbilder på snyggt gråtande stora filmstjärnor där tårarna liksom faller i perfekt uträknade banor nedför dom supersminkade släta kinderna och det ackompanjeras av ståkar och fanskap i parti och minut.

2. Allt i filmen är brunt, beigt, grått och svart, ordet MISÄR liksom blinkar i urinfärgade neonbokstäver. Det luktar gammal snus, tunnelbana och moderkaka, alla är fula, allt är skit, alla dör och jag sitter i salongen och tänker ”Jaha, det var som fan, undrar när Pizza Hut stänger”.

Efter idag finns det en punkt 3. Den heter Rabbit hole.

Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Eckhart) har förlorat sin son i en hemsk olycka. Pojken sprang ut i gatan jagandes sin hund Taz och en ung kille kom körande. Det behövs inte mer än så för att tragiken ska bli ett faktum och livet aldrig mer bli sig likt. Ett ögonblick verk.

Åtta månader har gått och Becca och Howie lever som i en bubbla. Dom sörjer på varsitt sätt, Howie med en önskan om att gå vidare, att kanske få närma sig sin fru fysiskt igen, Becca genom att baka kakor och utåt sett vara allmänt perfekt.

Men en sånhär livsomvälvande olycka går inte att strutsa bort, det går inte att förtränga, att glömma eller hålla för öronen och sjunga ”LALALALALALA” så högt det bara går. Dom måste fejsa faktum för att kunna gå vidare.

Rabbit hole är ett lysande exempel på hur två vuxna människor på ett konstruktivt sätt växer isär och ihop på en och samma gång. Det är inte så mycket sorgligt gegg, det känns väldigt äkta, paret Becca och Howie skulle mycket väl kunna finnas på riktigt och att dom gestaltas av Kidman och Eckhart som rent objektivt är väldigt docklika, felfria, nästan lite kalla, ja, det kunde inte bli bättre. Att se fasaden rämna på en Kendocka ger liksom ännu en dimension till begreppet vardagsrealism.

Det enda som står emellan mig och högsta betyg är en salt droppe som vägrar produceras i ögonvrån. Det hade behövts en enda men nej, det ville sig inte.


>Cliffhanger

> Efter att ha sett High lane/Vertige ungefär samtidigt gav det Filmitch och mig blodad klättrings-filmstand.

Med brutal höjdskräck har vi båda nu tagit oss an bergsklättrarfilmen nummer ett, den gamla godingen Cliffhanger.

För mig är den här filmen lika enkel att summera som mattetalet 1 + 2 = 3.

1 = Sylvester Stallone är bergsklättraren Gabe Walker. Han beger sig till Klippiga bergen för att rädda överlevande från en flygkrasch, folk som inte är vanliga människor i nöd utan elakingar, terrorister som jag egentligen bara vill ska dööööö så hårt och tufft som möjligt och till slut får jag över Gabe på min sida.

2 = Sylvester Stallone har stora starka biceps, linne och tajta småbyxor.

3 = Cliffhanger är en skitbra film!

Ibland är det inte svårare än så.

Sylvester Stallone är vältränad som en uv på anabola. Michael Rooker ser som alltid läskig ut. John Lithgow användes som läbbig bad guy i en hel del filmer på 90-talet där denna filmen, Cains många ansikten och Ricochet i mina ögon klassas som dom bästa. Dom senaste åren har han fått sin månadslön från TV-serier som Tredje klotet från solen (är det NÅN som gillar det där?) och Dexter (som jag inte sett ett endaste avsnitt av, än).

Actionscenerna i filmen var av WOW-typ när det begav sig men dom håller förvånadsvärt bra fortfarande. Hela filmen är som en svindelpirrning i bröstkorgen för det här är riktigt odödlig 80-tals-underhållning.

Att filmen inte får full pott betygsmässigt beror på längden. Ibland har den betydelse men det är inte ofta jag neggar för att den är för lång. Men i det här fallet är den det. En tio-tolv minuter ungefär.

Filmitch tyckte såhär.


>Tron

> Att Disney stod bakom en film som Tron var om möjligt ännu mer udda 1982 än det verkade vara med Tron Legacy 2010.

Å andra sidan känns hela 80-talet som en riktig downperiod i Disneys historia då det faktiskt bara gjordes fem tecknade filmer varav egentligen bara en blev en hit: Den lilla sjöjungfrun 1989 (dom andra var Micke och Molle 1981, Taran och den magiska kitteln 1985, Mästerdetektiven Basil Mus 1986 och Oliver & gänget 1988).

Att se Tron efter att ha sett Tron Legacy är egentligen inget tokigt alls. Mycket av dom supercoola effekterna från nya filmen fanns med redan i den gamla, motorcykelrejset för att ta ett exempel. Det blir nästan som att titta på en rörlig snabbskiss av scenografin från Legacy för det känns som att alla idéer fanns redan då men tekniken att göra dom rättvisa saknades. Filmen har ett helt unikt bildspråk, färgerna är helt galna och jag kan inte göra annat än att leende njuta av hela upplevelsen.

En ung Bruce Boxleitner och en väldigt ung Jeff Bridges spelar samma roller då som nu och Boxleitner är blingad med filmhistoriens kanske fulaste glasögon. Regissören Steven Lisberger skrev manus till både denna film och uppföljaren men är annars mest känd för att ha regisserat ”storfilmen” Trassel i tropikerna med John Cusack från 1987 (ja, jag har sett den och nej, jag tänker inte recensera den och jag kan hitta på mängder av anledningar till det beslutet).

Tron som film betraktad är charmig som få. Jag kan riktigt se framför mig hur folket bakom filmen gick loss i stans galnaste brainstormingsmöte och spånade och kastade ur sig idéer som vilken normal människa som helst hade besvarat med ”Men hur tänker du nu? Det där gåååår ju inte”.

Men det gick och det går och jag hoppas att så många som möjligt från detta möte var i livet när Tron Legacy hade premiär. Tänk att sitta i biosalongen och tänka ”det var jag som kom på det där….och det där….och DET DÄÄÄÄR!”


>Ombytta roller

> Har du svårt för svordomar och andra fula ord? I såna fall skulle jag råda dig att klicka dig vidare in på någon frikyrklig låtsas-borgerlig modeblogg istället för ett par centimeter längre ner kommer det fullkomligt VINA okvädningsord.

Fortfarande kvar?

Okej.

Hur i hela förbannade helvete kunde jag tycka att Ombytta roller var kul när den kom? Hur FAN var jag funtad som skrattade åt den här skiten? Vuxna rika gubbjävlaluder som roar sig på andra människors bekostnad, som hittar på ”experiment” med andras liv för sitt eget vridna nöjes skull, enbart för att dom kan, för att dom har stålars nog att köpa andra. Är det nåt att garva åt?

Jag tyckte filmen var inte bara rolig utan även smart och tankeväckande när jag som tonåring såg den (jag har hittat anteckningar och dessa brinner nu i en plåtskål i köket). Rikisen som blir tvingad att byta plats med den småkriminelle hemlöse och *huuuulk* nu känner jag att gårdagens middag är på väg upp. Det är surt i hela halsen.

Dan Aykroyd som Louis Winthorpe III är BARA ocharmig, Eddie Murphy som Coleman är inte kul på en fläck och gubbarna Duke & Duke (Ralph Bellamy och Don Ameche) skulle jag vilja stoppa ett varsitt äpple i truten på och lägga upp på julbordet och sen glömma kvar till flugornas och larvernas stora mellandagsglädje.

N-ordet används stenhårt av dom två vita gubbjävlarna – både med ett g och två – såpass ofta att det får vilken civiliserad nutids-människa som helst att skämmas (barnen satt med stora ögon i soffan och sa ”MEN SÅDÄR FÅR MAN JU INTE SÄGA!”) och filmen uppvisar en kvinnosyn som andas förra sekelskiftet. Hora (Jamie Lee Curtis) eller pidestalmadonna (Kristin Holby), allt däremellan är icke existerande.

Det här är en ”komedi” med en tydlig bäst-före-dag. Var den inte förr så var den absolut 80-talet sista dag – fast det kunde lika gärna ha varit 1931.

Mitt betyg när jag såg den 1985:

Mitt betyg 2011:

(Och nu är jag snäll. Solen skiner, jag är ledig och det är lördag.)

Här finns filmen.


>Children of men

> Det är inte ofta jag ser filmbloggaren Jojjenito klämma till med toppbetyget 5/5 till en film men när det väl händer är det klart jag blir nyfiken.

Att filmen han hyllar är en dystopisk berättelse om en mörk infertil värld med två av mina kanske-inte-jätte-favvisar i huvudrollerna, Clive Owen och Michael Caine, det skrämmer inte mig. Det är självklart att jag vill se filmen och nu är det gjort.

Jag säger bara, Jojjenito….Jojjenito. Vad har du gjort? Jag har fan inga naglar kvar. Knappt några tånaglar heller.

Children of men är en film som stundtals är så spännande att jag märker att jag slutar andas. Jag håller andan och magen känns lika ihopsnörd som kinesiska flickors fötter.

Filmen utspelar sig i London. Det är år 2027, allt är svart och världens yngste människa har precis dött dryga 18 år gammal. Kvinnorna kan inte längre få barn och ingen vet varför. Clive Owens rollfigur sprudlar inte av livsglädje direkt men när han blir tillfrågad av en ung och mirakulöst gravid kvinna att skydda henne och transportera henne till säkerhet då får han nåt att leva för, han får en mening.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande fick jag lära mig att dom riktigt stora skådespelarna procentuellt har större huvuden än ”normalpersonen”. Dom gör sig liksom bättre i bild och som perfekt exempel gavs John Travolta. Hade jag gått samma kurs 2011 hade det inte varit Travoltas ansikte som visades i storbild utan Clive Owens.

Som skådespelartyp är Owen väldigt Nicolas Cage-isk men då Cage havererat (nästintill) totalt dom senaste åren verkar Owen ha växt till sig. Michael Caine går knappt att känna igen med blond permanentad peruk och det är bara bra, mer sånt till Mr Caine. Att regissören Alfonso Cuarón har en förkärlek för det mörkra och dystra visade han redan 2004 när han förändrade Harry Potters spännande men mellanstadiesnälla skolvärld i den tredje filmen: Fången från Azkaban.

Children of men är en film som är mycket mycket nära en fullpoängare även för mig och jag hade kunnat sätta en månadslön på att jag skulle tycka det motsatta. Så, tack Jojjenito. Utan din recension hade jag aldrig sett den här filmen.


>Mandomsprovet

> Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.


>Never let me go

> Kathy, Ruth och Tommy går på en engelsk internatskola. Det är en sluten värld där mörka hotfulla historier lärs ut som sanningar och där fritt tänkande inte är något som direkt premieras.

Klassen får en ny ”beskyddare”, en lärarinna som öppnar deras ögon och talar om varför dom egentligen befinner sig på skolan. Självklart blir hon bortplockad, tystad, ivägskickad.

Nej, Never let me go är ingen ny Döda poeters sällskap om du tänkte den tanken. Lärarinnan i fråga är inte viktig som person, den stora frågan i den här berättelsen är vad den handlar om i grund och botten. Är det en kärlekshistoria? Ja. Är det ett mångfacetterat drama? Ja. Är det något så annorlunda som en science fiction-film i engelsk landsbygdsmiljö? Ja, faktiskt och just därför tänker jag inte droppa så mycket som en milliliter spoilervätska i den här recensionen för jag tycker du ska se filmen utan att veta för mycket.

Vad gäller skådespelarna så är Kiera Knightley som den vuxna Ruth precis lika rutten som hon brukar vara. Jag försöker-försöker-försöööööker tänka bort det, fokusera på annat, sluta med den där jävla klådan som infinner sig så fort hon är i bild, men det är så ruskigt svårt.

Carey Mulligan å andra sidan är den vuxna Kathy och hon är precis så bra som hon alltid är. Hon har en fantastiskt fin berättarröst som jag gärna hört mer av som en guide genom historien och en unik närvaro i varenda scen. Andrew Garfield – nya Spider-man – spelar Tommy och han verkar ha gjort någonting rätt med tanke på att han även var med i The social network men jag har ännu inte riktigt fnulat ut exakt vad. Han ser mest ganska…dum…ut.

Jag undrar om Kiera Knightley är castad för att tillföra någon form av högaristokratiska Jane Austen-vibbar över filmen, det kan vara så. Filmen är baserad på Kazuo Ishiguros bok med samma namn, Ishiguro som även skrivit Återstoden av dagen vilket för mig gör den här filmen bra mycket intressantare än om den baserats på något skrivet av Austen herself.

Never let me go är en bra film som hade varit så väldigt mycket bättre om någon hade sparkat det där Kiera-helvetet ner i botten på en återvinningscontainer märkt ”deponi” och sen tömt den upp och ner på nåt sopberg i obygden. Det retar mig. Det retar mig så fruktansvärt mycket att jag känner såhär och inte kan se bortom det för filmen förtjänar ett bättre betyg än jag kan ge den. Jag vet det. Men det går bara inte. Hon är värre för den här filmen än om Ove Sundberg kraschat min senaste Singstarfest.

Äsch, vad fan, FUCK KIERA! Nu har det gått några dagar sen jag såg filmen och skrev recensionen och filmen släpper inte, klumpen i magen går inte bort. Jag kan inte dissa ett helt fotbollslag på grund av en malplacerad back hur fel människa på fel plats det än är. Never let me go ÄR en fyra. Minst en fyra.

Filmen har biopremiär på fredag.


>PSH-helg: Capote

> Författaren Truman Capote var en levande legend på sin tid.

En homosexuell man med falsettröst som använder sig av samtliga bögmanér som man ser hos någon som ska ”spela gay”: tveksamma handleder, vickande höfter, det ena benet över det andra när han sitter på en stol, knäppta händer över skrevet och aldrig försitta en chans att berätta vem som designat den nyligen inköpta halsduken. Men Truman Capote var ingen karikatyr, han var på riktigt.

En dag läser han i tidningen om en hel familj på landsbygden som blivit brutalt mördade och han bestämmer sig för att åka dit och skriva om det.

Med sin personliga och envisa journalistiska stil tar han sig in och fram till alla i sin iver att ta reda på fakta. Han träffar vänner till dom döda, han hamnar på middag hos sheriffen, han pratar med advokater och till sist även mördaren. Det resulterade i boken Med kallt blod, en av dom första dokumentärromanerna som skrivits. Den boken blev även Capotes sista.

Philip Seymour Hoffman ÄR Truman Capote i den här filmen, han är Capote in i minsta detalj, in i varje mikroskopisk fiber av den beiga ullkappan.

Första kvarten kändes det som att han ageeeeerade (uttalas på [dramatensvenska]) eller som att det var Claes Malmberg som stod på Chinateaterns scen och skulle leka rolig bög men sen, sen när den första chocken lagt sig och mina förväntningar på PSH i en roll kommit till sans släpper jag alla hämningar och flyter med strömmen.

Att Philip Seymour Hoffman fick en Oscar för bästa huvudroll för denna film är helt rätt. Inget kunde vara mer rätt. Men det här är en lika udda roll för honom som om Hugh Grant skulle ha spelat Sylvester Stallones karaktär i Copland.

Här finns filmen.


>PSH-helg: Röd drake

> FBI-agenten Will Graham (Norton) måste hitta en seriemördare som kallar sig ”Red Dragon”. Det går inge bra och han griper tag i det sista halmstrået han har, han letar upp sin antagonist doktor Hannibal Lecter för att få hjälp, Lecter som en tid innan försökt döda Graham.

Jag försöker titta på filmen alldeles objektivt och alldeles lugnt men det går inte för åååå vad jag tycker om Anthony Hopkins! Åååå vad jag tycker om Edward Norton! Åhååååå vad jag tycker om en hel helg med Philip Seymour Hoffman!

Det här är tredje gången Hopkins gestaltar världens mest sofistikerade kannibal. Första gången var i den extremt spännande När lammen tystnar i regi av Jonathan Demme, andra gången i Ridleys Scotts äckliga Hannibal och nu i Brett Ratners Röd drake, en orgie inte bara i spänning utan även i välregisserade biroller där Philip Seymour Hoffman – såklart – briljerar i sin.

Det här är en av dom få gångerna när jag faktiskt varit rädd när jag lämnat en biosalong. Filmen släppte inte. Känslan av att psykon finns överallt satt i länge länge efteråt. Jag måste säga att filmserien om Hannibal Lecter är en av dom bästa och mest högkvalitativa jag vet, med den sista delen, Hannibal Rising, som ett litet underligt frågetecken inom parentes.

Som den plufsiga, svettiga journalisten Freddy i sjaskigt grå täckjacka gör PSH ett inhopp ingen som sett filmen glömmer. Det är klister i kombination med kroppsbehåring, naken hud mot en rullstol av trä och det är dödsångest med stort D. Herreguuuud vad bra han är!


>Collateral

> Max (Jamie Foxx) längtar bort. Han kör taxi i Los Angeles men drömmer om en ha en egen limousinfirma på en paradisö. Han har en bild på ön i bilen där bilden symboliserar hans frihet och han tittar på den så fort han känner att pulsen eller irritationen blir för hög av att ha en idiotjävel till kund i baksätet.

Han får en drömkörning från flygplatsen. Annie (Jada Pinkett Smith), en snygg åklagare, börjar prata med Max och dom får bra kontakt. När dom är framme vid hennes kontor byter dom kort, han får hennes visitkort och hon hans bild på paradiset.

Nästa körning kommer som ett brev på posten. En gråhårig man i välskräddad kostym kommer ut från kontoret och hoppar in i bilen. Mannen, Vincent (Tom Cruise), är en översittartyp som vill köpa Max taxitjänster hela natten för en summa Max inte kan tacka nej till. Dom beger sig av till första stoppet, ett stopp som kommer förändra Max liv för alltid.

Collateral är regisserad av Michael Mann, snubben som även gjorde den skittråkiga Pacino-DeNiro-snackisen Heat 1994 och den om möjligt ännu tristare Johnny Depp-maffia-rullen Public enemies men även den relativt intressanta OCH första Hannibal Lector-filmen Manhunter 1986 med Brian Cox som Hannibal. Det jag vill säga med detta är att Michael Mann är en regissör som normalt sett inte får mig att gå ner i brygga men med Collateral har han hittat en ton och en känsla som får mig att utbrista i ett ljudligt HURRA i soffan.

Collateral är en spännande film med två huvudrollsinnehavare som spelar på det yttersta av sin förmåga. Jag känner med Jamie Foxx som Max, jag har inga problem med att förstå hans utsatthet och panik. Tom Cruise som Vincent är en komplex människa som det är svårt att avsky trots att han är ett svin.

Mark Ruffalo som polisen Fanning (i skitsnygg mustasch) är jättebra, likaså Peter Berg och Javier Bardem som har små men tongivande roller. Jason Statham har kanske den minsta birollen av dom alla, några få sekunder i början av filmen, men dom är fullt tillräckliga för att jag som tittar ska förstå en hel del om vem Vincent är som person. Han är ingen som vinner Månadens filmsnällis här på bloggen direkt.

När jag ser Collateral vill jag sätta mig i bilen, dra på en skiva med U96 och bara åka helt planlöst genom ett nattsovande och neonupplyst Stockholm. Jag vill dock köra själv, ensam i bilen. Jag vill absoluuuut inte åka taxi.

Här hittar du filmen.


>Die Welle

> Ibland får jag idéer som jag själv tycker är smått lysande.

Efter att ha läst Sofias välskrivna recension av Die Welle tändes glödlampan på skalpen och jag beslutade mig för att hyra filmen och se den med mina barn. Det ena barnet läser tyska och det andra allt han kommer över om andra världkriget,visst måste denna film vara helt mitt i prick för en pedagogisk filmkväll i familjesoffan? Ja, trodde jag då. Nu vet jag att det korrekta svaret var: nej.

Alla med en någorlunda fungerande hjärna och empatiskt hjärta har nog tänkt denna tanke: Hur faaaaaan kunde det som hände i Nazityskland hända? Det är ju helt sjukt tamejfan! Funderar jag vidare så är det inte helt offside att fortsätta meningen med: inte faaaaan skulle det kunna hända igen.

Jag vill så gärna tro att historien lärt oss något men jag inser också hur otroligt enkelt det är att hamna där igen.

Die Welle handlar om Rainer, en engagerad, omtyckt och otroligt pedagogisk lärare som ska hålla i en projektvecka i sin skola i ämnet autokrati. Diskussionerna kör igång och några pojkar längst bak brölar om att dom är trötta på att höra om nazisterna, att det inte har någonting med dom att göra och att det ändå inte är nåt som kan hända nu.

Det resonemanget får Rainer att spinna loss och han drar projektet, experimentet, till sin spets. Han får eleverna att bete sig likadant och att klä sig likadant. Dom tar fram en logga, gör en hemsida, trycker upp 5000 klistermärken och dom kommer på en armrörelse som blir hälsningsfras. Klassen hittar på ett namn till gruppen: Die Welle, Vågen.

Experimentet blir lite som jag skulle vara i startfållan till Hahnenkammrennen. Det är nåt som från början var en god tanke men som slutar i en stor jävla snöboll utan möjlighet att bromsa.

Jag uppskattade verkligen Die Welle som film. Bra tempo, inget onödigt bjäfs, klara och tydliga karaktärer och en viktig historia som är lätt att ta till sig. Sett till småfolket i familjen så var det just DÄR mina goda intentioner sket sig. Filmen är jobbig, den är hemsk och är man en liten känslig tänkande person så kan det slå över, vilket det gjorde härhemma. Gråt, tandagnisslan och en frågestund som varade i flera timmar efteråt blev kontentan av vår ”mysiga filmkväll”.

Men hur jag än vrider och vänder på det och hur jobbigt det än är att se sina barn ledsna och panikslagna över människors ondska så tycker jag det är viktigt att lära ungarna titta på annan film än glättig Hollywood-yta. Livet är inte en Disneyfilm. Livet är heller inte något snabba-klipp-producerat av Jerry Bruckheimer. Livet är inte Johnny Depp i kajal eller dånande 3D effekter med Daft Punk i bakgrunden. Livet är inte Carrie Bradshaw i stilettklackar eller J-Lo, nej för helvete, livet har definitivt inte med J-Lo att göra. Inte nånstans.

Livet är piss och skit och orättvist och hemskt och irriterande och det är ens egen skyldighet att göra det så bra som möjligt, både för sig själv och så långt det går, även andra. Att förstå sin egen samtid, att lära sig tänka själv och ifrågasätta information är ingenting man får gratis eller som lärs ut av Svamp-Bob, Tinky Winky eller illa tecknat Nickelodeon-skit, det är nåt man måste hacka i sig själv.

Med Die Welle hjälpte jag barnen att hacka.
Med isdubbar. Rätt in i solar plexus.

Här finns filmen.


>Going the distance

> Alla som någon gång varit i ett långdistansförhållande vet att det inte är nån enkel match. Många mil emellan kan döda dom starkaste av känslor och det är svårt att se en filmadaption av ett sådant förhållande som något annat än Lars Norén.

Att det skulle kunna bli en romantisk KOMEDI av detta känns avlägset och en romantisk komedi som jag faktiskt både SKRATTAR och FNISSAR åt känns precis lika otänkbart som att jag någon gång skulle få sätta mina fötter på Mars.

Going on distance handlar om Garrett (Justin Long) och Erin (Drew Barrymore) som träffas i New York när hon jobbar som sommarpraktikant på en tidning. Sex veckors intensivt dejtande slutar när praktiken är över och Erin flyttar hem till San Fransisco igen.

Dom lämnar ett stort hål i varandras hjärtan och liv, dom har haft jättekul ihop, gillar varandra som fan och saknar varandra hiskeligt mycket när dom inte är tillsammans. Såklart gör dom det och inte tusan gör det avståndet lättare.

Justin Long har en förmåga att agera som om han inte agerar. Det är dyngskönt att se och det kompenserar Drew Barrymores oförmåga att spela någon annan än Drew Barrymore. Garretts bästa polare Dan spelas av Charlie Day, ett litet komiskt ordbajsande geni som jag tror vi kommer få se mycket mer av framöver och Christina Appelgate är Erins syster och alldeles mitt-i-prick även hon.

Jag tycker att den här filmen bäst kan beskrivas som vettig. Det kanske låter torrt och tråkigt men i dagens filmklimat är det snarare spännande. Människorna behandlar varandra väl, kompisarna pratar med varandra på ett visserligen skruvat vis men ändå med respekt och hjärtlighet. Det är inte en massa smutsig otrohet och lögner, det är bara ett komplicerat förhållande som två normalt fungerande människor försöker rädda och bevara på bästa sätt.

En scen ut filmen som inte släpper ur mitt medvetande är när Garrett och Erin är på en pub och träffas för första gången. Erin äter nån mat (kyckling?) som innehåller nån sås som hon kladdar ner hela munnen och halva kinden med och Garrett lägger huvudet på sned och jag ser att han tycker att hon är sådär oborstat charmig och liksom på riktigt (Hey! En tjej som käkar med god aptit bland folk hör inte till vanligheterna, inte på film från Hollywood i alla fall) och att en såskladdig kind på första dejten tydligen är ett stort plus.

Jag inte kan sluta tänka på den scenen för det sistnämnda är något som jag inte märkt av i min verklighet. Inte alls faktiskt. Det är lite synd för en söl-fia som jag.

Filmens soundtrack går inte heller av för hackor. Finns på Spotify. Klicka här.


>För kärleken

> Filmer där olika människors liv och öden vävs samman är alltid intressanta tycker jag. Ibland är filmerna riktiga mästerverk (som Short cuts och Magnolia), ibland jättebra (som Crash) och så finns det en hel hög som är klart sevärda (svenska Tic Tac).

Denna typ av film gör oftast vardagsrealismen rättvisa. Sällan skruvas handlingen till in absurdum, den vanliga vardagen är dramaturgisk nog, persongalleriet är för det mesta välbalanserat och varenda liten biroll blir en roll, inte en bi-dito. Jag gillar det. Formatet gör att det känns som en såpa i långfilmsformat, men en såpa där varenda darling måste killas för att alla händelser ska få plats.

I För kärleken är det främst fem personers liv det kretsar kring. Advokaten Karin (Tuva Novotny) som är gift med socialassistenten Moses (Peter Gardiner). Dom har ett stort dyrt hus, två döttrar och ett livspussel som är i princip oläggbart. Skådespelaren Håkan (Stefan Sauk) har än en gång åkt dit för rattfylla, TV-personligheten Bosse (Ulf Brunnberg) har fått sparken och blivit utbytt som programledare för ett program han lett i 20 år och Francis (Danny Glover) knackar dörr för att sälja handgjorda konsthantverk och drömmer om att få sin fru och sina döttrar som är kvar i Gambia att komma till Sverige.

Samtliga liv krånglar till sig, många på sätt vilken vanlig människa som helst med lätthet kan sätta sig in i och det är DET som gör För kärleken till en riktigt bra film. Alla gör det dom tror är rätt – för kärleken – sen kan kärleken vara sina barn, sitt jobb, sin partner, till alkoholberoende eller sitt oförställda ego.

Jag har den senaste tiden sett några svenska filmer som är väldigt mycket bättre än det mesta inhemska jag sett dom senaste åren. Det gör mig självklart glad men det får mig också att undra vilka TOMTAR som jobbar med marknadsföring för dessa filmer.

Att göra en insäljande affisch till Göta Kanal, Åsa-Nisse och Änglagård verkar inte vara nån match men ingen kan säga att postern till exempelvis Miss Kicki eller den här filmen får folk – eller mig – att gå man ur huse av nyfikenhet. Att svensk film skulle ligga på Östersjöns botten och samla plankton är inte sant, däremot är det lätt att tro det när det enda man ser är tidningsannonser och reklambanners för höhö-komedier.


>Basic instinct

> Världens mest kända ispik gjorde sin entré på vita duken 1992. Basic instinct hette filmen, Paul Verhoeven regisserade och Sharon Stone och Michael Douglas höjde inomhustemperaturen med en 20 grader sisådär med sina nakna välformade kroppar.

Stone är Catherine Tramell, en mycket förmögen kvinna, en bisexuell författare till blodiga kioskdeckare, historier som har en förmåga att bli till verklighet i närheten av henne. Douglas är polisen Nick, hård på sprit, droger och kvinnor, som är satt på att försöka lösa mordfallet där en känd person, Tramells pojkvän, blivit brutalt dödad med en…tadaaaaam…ispik!

Basic instinct har egentligen allt en erotisk thriller ska ha enligt mig. En cool skitsnygg sexuellt utåtagerande kvinna med skinn på näsan å ena sidan, en manlig karaktär med stor personlighet och osviklig potens å andra sidan, en välskriven story, bra biroller, en påkostad ljudmatta, maximerade känslor åt alla håll och kanter och givetvis, en twist.

Jerry Goldsmith må ha komponerat sin sista strof men till Basic instinct lyckades han göra en av sina bästa tvärflöjtsteman, ett tema som sätter sig i skallen likt tuggummi under skosulan och som på sitt allra mest suggestiva sätt hjälper mig som tittar att komma i rätt stämning.

Basic instinct kom alltså 1992, det är snart tjugo år sedan. Till min stora glädje måste jag säga att det här är en film som åldrats inte bara med värdighet utan även med grace och stora oljefat med antirynkkräm. Det är nästan så jag häpnar faktiskt. Såna här filmer görs knappt längre.


>Requiem for a dream

> Idag har Darren Aronovskys Black swan premiär på svenska biografer. Det är inte en dag för tidigt.

Bortsett från filmen Pi från 1998 har jag i och med denna recension skrivit om Aronovskys samtliga verk (Black swan, The wrestler och The fountain).

Requiem for a dream står sig bra i jämförelse med dom andra och jag måste säga att ju fler filmer jag ser där Aronovskys namn står som regissör ju större beundran hyser jag för honom.

Han lyckas nämligen med något så ovanligt som att varje gång bjuda in mig som tittar i sin egen lilla värld men inte på det vis som exempelvis Tim Burton gör, för där hans värld är konsekvent och igenkännande oavsett filmtitel där är Aronovskys i ständig förändring. Det finns inte en likhet mellan världarna annat än att Aronovsky själv skapat dom och det imponerar på mig.

I Requiem for a dream hamnar jag i världen sett från en drogmissbrukande kille, hans likasinnade polare och flickvän – och hans chokladmissbrukande mamma. Det är snabba klipp, det är kokain i närbild, det är jakt på pengar och nya droger och det är energisk musik. När det handlar om mamman är det ingen musik, det är enerverande tystnad, ångest, det är mat som tröstar, chokladbitar som lindrar och ett ofantligt ensamt och tragiskt liv som förutom runt mat mest kretsar kring TV:n.

Ellen Burstyn som mamman, Jared Leto som den drogande sonen, Jennifer Connelly som hans flickvän och Marlon Wayans som polaren, alla fyra har haft bra dagar på jobbet och gör helt oklanderliga rollprestationer. Black swan har satt Aronovsky på kartan en gång för alla men glöm inte bort hans tidigare filmer. Det vore så onödigt.