En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Betyg 4

>Gudar och människor

> I väntan på den stora filmgalan i söndags såg jag veckans Big Brother-show.

Jag vill väldigt gärna bygga mig en tipi långt ut på den sibiriska tundran när jag ser program som detta. Jag vill ha mitt tält, jag vill trycka in mina barn, mina homies, alla mina viktiga människor och sen dra över en stor jävla infravärmare och där kan vi leva tillsammans till livets ände och strunta i människor som tror att det ballaste som finns, det smartaste draget för trygg inkomst och det vettigaste sättet att bli ”nån” är att ha Greta Garbo-glasögon inomhus och att knulla i TV.

Tyvärr stämmer det ju. Det funkar att bli känd genom att vara ung och bortskämd – i TV -, att vara kvinnlig eller manlig Big Brother-bimbo – i TV – eller att gifta sig rikt och anställa mexikanska tjänstehjon i Hollywood – sålänge det visas i TV.

Häromdagen hade en vänlig bloggläsare åkt förbi mitt jobb och lämnat fribiljetter till filmen Gudar och människor. Jag undrar om han kände på sig att min kropp några dagar senare skulle skrika efter den sanna berättelsen om sju franska kristna munkar i ett kloster i Algeriet? Hur som helst, så var det. Sällan har en långsam sällsam film om sju troende gubbar i vita klänningar och grovstickade tröjor som blir lyriska över en bit ost passat mig bättre.

Gudar och människor är en film om människor som med stenhård ryggrad och stake (häpp!) i kombination med en orubblig tro på vad som är rätt och riktigt finner ett slags inre lugn trots att terrorister lamslagit den lilla byn där klostret ligger och bara väntar på rätt tillfälle att avsluta munkarnas liv.

Om Gudar och människor befinner sig på ena änden av Vintergatan så är Big Brother längst ut på den andra. Två fenomen vars ramhandling är så lika som dessa kan inte bli mer olika. Människor med olika bakgrund och förutsättningar bor tillsammans i ett hus utan att ha någon annan koppling till varandra än en tro. I munkarnas fall en tro på en god Gud och på att göra gott här i livet, i Big Brother-deltagarnas fall en tro på ingenting mer än sin egen alkoholindränkta och utseendefixerade förträfflighet.

Jag väljer munkarna i tio fall av tio.


>Miss Kicki

> Miss Kicki är allt en riktig soppa!

För att minimera risken att förra meningen missförstås tänker jag utveckla den en aning.

Miss Kicki är filmad i Göteborg och Taipei av Håkon Liu, en norsk-kinesisk regissör som föddes i Kirkenäs men växte upp i Taiwan. Manuset skrevs av Alex Haridi direkt för huvudrollsinnehavaren Pernilla August. Hennes son i filmen spelas av Ludwig Palmell och hans kompis av Huang He River.

Alltså, Miss Kicki är en sån blandning av länder och kulturer att det med lätthet hade kunnat bli världens mest underligt kryddade mix av det hela, men det blir det inte. Det blir en välsmakande, varm och len soppa som jag gärna skulle vilja ha backning på. Jag är inte mätt när den är slut, snarare lite sorgsam, lite hoppfull och med ett fortsatt behagligt kurr i magen.

Kicki (Pernilla August) bor ensam i sin lägenhet och ser till att hon aldrig är mer än en armlängds avstånd från sitt av billigt BIB-vin halvfulla Ikeaglas Svalka (6-pack för 39:-, det är rätt galet egentligen. Man behöver inte ens diska, det finns ju glasigloos).
Hon känns ensam, ledsen och trasig och i sin jakt på kärlek (eller på att bara fylla den där tomhetskänslan i bröstkorgen med något annat än alkohol för en stund) chattar hon med en man från Taipei. Via webkameran får hon pussar och uppmärksamhet och hon lever upp en stund. När kameran släcks är hon ensam igen i det snömoddiga Sverige, till synes utan något att leva för.

När hon fyller år ringer det på dörren. Hennes mamma kommer med blommor och en stund senare hennes son Viktor som växt upp med sin mormor sen mamma Kicki lämnade landet – och honom – när han var fyra. Mormor vill bjuda Kicki och Viktor på en resa och Kicki bestämmer att dom ska åka till Taipei. Viktor vet inte att Kickis baktanke är att träffa sitt internetragg, han tror på hennes ord om att hon vill lära känna sin son bättre och dom åker iväg.

Utan andra jämförelser får jag samma känsla av Miss Kicki som jag fick av Lost in translation. Det är en film som i sakta mak och med utsökt skådespeleri tar mig med in i andras liv, liv som både är andra världar och väldigt bekanta. Håkon Liu regisserar med en härlig fingertoppskänsla och jag kan i ärlighetens namn säga att hade jag sett den här filmen innan Guldbaggegalan hade jag kastat ut TV:n genom fönstret när Alicia Vikander knep Bästa kvinnliga huvudroll före Pernilla August.

Miss Kicki är väldigt nära en fullpoängare i all sin enkelhet och det är möjligt att jag skulle vilja höja betyget ett snäpp om/när jag ser om filmen. Eller så struntar jag i det och väntar med spänning och fem fiffiluror på Lius nästa film istället.

Här kan du hyra filmen och här är länken till filmens jättefina sajt där allt jag glömt att skriva finns att läsa och där kan du även höra exempel på filmens jättefina musik skriven av Fredrik Viklund.


>Hard candy

> 14-åriga Hayley (Ellen Page) har chattat med en kille på nätet några veckor och dom bestämmer sig för att ses på ett café. Killen Jeff (Patrick Wilson) visar sig vara mer man än kille då han är fotograf och arton år äldre än henne själv.

Hayley är en brådmogen och beläst ung dam med skinn på näsan och Jeff är till synes en belevad man med ett något överdrivet – och rätt otäckt – fokus på väldigt unga flickor. Hayley går med på att hoppa in i bilen och åker med Jeff hem.

”Inget är ditt när du släpper in en tonåring i ditt hem”, säger Hayley.

”Nu avslöjar jag ingenting mer”,
säger jag, för det här är en film jag absolut tycker att du ska se och helst med så lite bakgrundsinformation som möjligt i minnet.

Jag tyckte Ellen Page skulle bli den perfekta Lisbeth Salander redan när jag såg henne i Inception men efter att ha sett Hard candy blir jag nästan förbannad över att det inte var hon som blev vald till rollen. Hon är precis samma skådespelartyp som Noomi Rapace (trots att hon är rätt mycket yngre), hon är intelligent och fysisk och varenda stark känsla i världen ryms i hennes lilla kropp.

Patrick Wilson såg jag senast som pretty-boyen Roland i Pappa på burk och då trodde jag inte han kunde spela nåt annat än en äckligt stomatolleende och överdrivet glad renlevnadsman men SE så fel jag hade!

Hard candy är en spännande och ständigt aktuell thriller där ingenting är som det ser ut att vara, inga svar är givna och inga frågor så enkla att dom inte går att vrida runt ett par varv och det är definitivt en film som alla som internetdejtar borde se – både pojkar, flickor, män och kvinnor.

Här kan du hyra filmen om du vill.


>True grit

>

Mattie Ross pappa är död. Endast 14 år gammal har hon begett sig till staden för att som talesperson för hela familjen klara upp pappans kvarlåtenskaper och få den döda kroppen forslad tillbaka till byn där dom bor.

Men varför bryr sig ingen om Tom Chaney, mannen som uppenbarligen bragt pappan om livet? Varför ger sig ingen av efter honom, varför straffas han inte?

Mattie (Hailee Steinfeld) är inte bara ung och arg, hon är handlingskraftig också. Hon tar saken i egna händer och hon köper/mutar det tuffaste killen hon kan hitta för att följa med henne på letandet efter Chaney. Den utvalde är suputen U.S Marshal Reuben J. ”Rooster” Cogburn (Jeff Bridges) som älskar sin revolver nästan lika mycket som han älskar att skjuta av den. Stod den nån ivägen? Jaha. Tough luck, typ.

Att få mig att bli sittande med ett tokleende på läpparna åt en westernfilm, ja, det är ingen enkel sak att få till. Många har försökt och lika många har misslyckats. Det är liksom inte riktigt min grej. True grit är en remake av John Waynes westernklassikern ”De sammanbitna” från 1969 (en film jag inte sett) och Wayne fick en Oscar för sin roll som Rooster, samma roll som Jeff Bridges är nominerad för i år.

Som sagt, att få mitt hjärta att smälta av dammiga vyer, bruna hästar och doften av krutrök det är ungefär lika lätt som att få en rauk att börja dansa pasodoble. Men om det är några på jorden som skulle kunna få en stor sten att vicka på höfterna i takt till spansk musik så är det bröderna Coen.

Redan tjugo minuter in i filmen tänker jag ”jag vill inte att den ska ta slut”. Filmen lyckas inte hålla mig i den känslan exakt hela vägen, men nästan.

Jag tycker om den. Mycket. Filmen alltså. Den funkar. Jag är glad. True grit. Kanon, ju! Hihi!


>Black swan

> Black swan har inte premiär på svenska biografer förrän 4:e mars. Det är synd tycker jag då filmen är en av dom stora förhandssnackisarna inför Oscarsgalan den 27:e februari.

Eftersom det kan vara klurigt att tippa rätt vinnare i min Oscarstävling utan ha sett alla dom stora tävlande filmerna så kommer jag att recensera dom kvarvarande tre nominerade i Bästa film-kategorin dom närmsta dagarna: Black swan, The fighter och True grit. Jag hoppas såklart att mina åsikter kan hjälpa till liiite på traven i förhandstippandet.

Men nu till filmen!

Nina (Natalie Portman) är perfektionist, träningsnarkoman, kontrollfreak och en prima ballerina i ett och samma fodral.

Nina har sitt dockrosa flickrum hemma hos mamma, den före detta dansaren som inte går miste om en enda chans att berätta för dottern att hon minsann fick ge upp sin karriär för att få henne och den outtalade kontentan blir att dottern ska vara glad, söt, trådsmal, tacksam och framgångsrik ”för mammans skull”.

När Ninas balett ska sätta upp en nyskapande version av Svansjön under ledning av den osympatiske fransosen Thomas (Vincent Cassel) vill självklart alla kvinnliga dansare åt rollen som Swan Queen, men bara en kan få den. Thomas vill göra drottningen som två svanar, en vän och vit och en explosiv svart, lite som två sidor av samma mynt och han är tvärsäker på att Nina är som klippt och skuren för den vita svanen – men klarar hon av att bli the black one?

Jag trodde att Black Swan skulle vara någon slags kultursnobbig variant av Dirty Dancing, men där hade jag ganska fel. Darren Aronovsky har lyckats få in både hjärta, smärta, spänning och flera intressanta infallsvinklar i historien och den håller faktiskt hela vägen rätt igenom. Natalie Portman är den klarast lysande stjärnan i filmen – såklart – men Mila Kunis briljerar i sin lilla roll, liksom Barbara Hershey i rollen som Ninas mamma.

Jag är helt klart positivt överraskad. Black swan är en film som inte släpper taget. Den finns kvar i magen som en liten smyckesskrins-speldosa, en sån som både filmens Nina har och som jag själv hade som barn där en ballerina börjar dansa när man lyfter på locket.


>The kids are all right

> Ett lesbisk par ville ha barn. En man donerade sperma. Det lesbiska paret får en dotter och några år senare en son. Barnen växer upp och blir två sökande ungdomar som är nyfikna på sitt ursprung och bestämmer sig för att kontakta den biologiske fadern.

Där är filmens handling, en smula förenklad. Krafsar man lite på ytan dyker det upp många fler och intressanta frågeställningar och jag måste säga att The kids are all right är rätt nytänkande i sin enkelhet.

Det är frågor om relationer i stort, om sexualitet, om kontrollbehov, om kärlek, om att vara barn och växa upp och om att vara vuxen och bli äldre. Jag är väldigt imponerad av filmmakarna, av skådespelarna, av helheten för det hade precis lika gärna kunnat bli en banal smörja av det här. Nu är The kids are all right istället en köttig berättelse som håller från A till Ö och hela vägen däremellan och detta tack vare Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo som den glödande och personliga vuxna trion. Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) är också bra som den osminkade tonårsdottern Joni.

Jag gör en liten våg i soffan för det här är bra. Det känns liksom som att det är…på riktigt.


>The king´s speech

> Att vara son till en kung, bror till en blivande dito och så småningom på G att bli kung själv med allt vad det innebär av offentlighet och samtidigt stamma kan inte vara så kul. Att bli av med sin stamning är dessutom inte en enkel nöt att knäcka. Fråga prins Albert, Hertigen av York. Han vet.

Albert (Colin Firth) har provat alla metoder som finns men ingenting hjälper. Han stammar svårt och avskyr att prata inför folk och hans fru (Helena Bonham Carter) ser hur han lider.

Hon söker upp Lionel Louge (Geoffrey Rush) som driver en praktik där han hjälper människor med talproblem. Lionel är en ganska stor smula kontroversiell och Albert tycker det är läskigt och vill inte riktigt vara med på noterna till en början. Att bli behandlad som en jämlik av en simpel talpedagog, herremingud, det är klart han backar!

Men det är klart det finns ett men. Lionel vet vad han snackar om och Albert har inget val. Hans pappa kungen är död, hans bror har abdikerat och han varken kan eller vill vara en stammande kung.

Colin Firth, den fantastiske, charmante, jättefina Colin Firth, tänk vilken gudabenådad skådespelare han är. Han förtjänar att kliva upp det sista trappsteget och bli en av dom riktigt stora och The king´s speech kan mycket väl vara filmen som hjälper honom till just det.

Att med så små medel, bara en blick, bara med en liten liten rörelse visa stora stora känslor är en konst väldigt få skådespelare behärskar. Colin Firth är en mästare på detta. Det tog mig många år och många filmer innan jag förstod hans genialitet men när insikten väl kom är den i mitt hjärta för att stanna.

Helena Bonham Carter är hans fru, drottning Elizabeth. Hon är mitt enda aber med filmen då jag tycker hon är extremt felcastad. Må så vara att hon kanske är porträttlik, må så vara att hon är en duktig skådespelerska men här fungerar hon inte tycker jag. Att hon nominerats för sin roll tror jag mer beror på lång och trogen tjänst än på denna roll specifikt. För mig är hon som drottning inget märkvärdigare än en slags emo-Silvia med sina stora bruna lojala hustruögon men sett till hela filmen är min irritation över henne ingenting att yvas över.

Geoffrey Rush gör en fin och mänsklig rolltolkning av snällisen Louge, det är en enormt snygg film och trots att det egentligen inte händer så mycket så tappar den inte fart och blir ointressant en enda sekund.

Det enda jag inte förstår är varför prins Albert byter namn till George VI när han blir kung. Är det någon historiskt beläst läsare som vill förklara det för mig så vore jag tacksam.


>Let me in

>

När jänkarna tar sig an skräckfilmer från andra länder och gör till sina egna är det oftast något som går förlorat. Japanska Ringu blev inte samma grej med Naomi Watts i The ring och danska bårhusrysaren Nattevagten förlorade en hel del i känsla när det var Ewan McGregor som sprang runt i korridorerna istället för Nikolaj Coster-Waldau (och detta trots att regissören var densamma) för att ta två exempel.

Jag vet inte varför det ofta blir så men det är som att amerikanarna suktar efter originalitet och när dom väl får det så ska det ändå göras om till lättsmält skräpmat. Därför blev jag lite rädd när det blev klart att Hollywood skulle ta sig an Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists bok om 12-årige Oskar och vampyren Eli är en modern svensk klassiker (som jag ser det) och Tomas Alfredssons film gör absolut boken rättvisa.

I Matt Reeves amerikanska version är den blonde blåögde Oskar mörkhårig, heter Owen och spelas av Kodi Smit-McPhee ( Viggo Mortensens son i The road), den svarthåriga Eli har rågblont hår, heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (världens ballaste Hit-girl i Kick-ass) och stockholmsförorten Blackeberg har blivit Los Alamos, en sömnig småstad i New Mexico, cirka fyra mil nordväst om Santa Fe. Rollen som den ruggiga ”pappan” som spelades så fenomenalt av Per Ragnar har Richard Jenkins fått och han är väldigt lik originalet.

Let me in är en lyckad remake. Den har klarat av att behålla en hel del av den suggestiva känslan från originalfilmen och återanvänder vissa hela scener rätt av. Sen är det klart att nostalgikänslan som kom till mig med den svenska filmen, med Per Gessles musik (och Flash in the night med Secret service) plus att jag kunde känna lukten av skoltidens omklädningsrum och gymnastikpåsar, den infann sig inte riktigt nu men jag antar att den gör det för amerikanska medelåldringar som ser sin version av filmen.

Det den svenska versionen ska ha absolut cred för är att effekterna är MYCKET bättre där än i remaken. ”Pappans” sönderfrätta ansikte till exempel. Det är bland det makabraste jag sett i en svensk film (jag trodde inte när jag läste boken att det ens var genomförbart att få till) men i remaken blev det bara ett jaha, där var det stelnat bananmos och hallonsylt i hela fejset, suck.

Precis som John Ajvide Lindqvist sa själv på Nyhetsmorgon härom veckan så är det amerikanska slutet ännu mer öppet än det svenska och därför har han skrivit ett eget slut, en fortsättning på historien om Oskar och Eli. Låt de gamla drömmarna dö heter den och finns här.


>Match point

> Chris (Jonathan Rhys Meyers) är ett föredetta tennisproffs som hamnat i en riktig knepig kärlekskarusell. Han träffar överklasstjejen Chloe (Emily Mortimer), vars bror Tom (Matthew Goode) även är hans kompis och denne Tom är upp över öron kär i sin flickvän, den amerikanska skådespelerskewannaben Nola (Scarlett Johansson).

Tom och Chloes föräldrar gillar Chris men inte Nola och då pappan (Brian Cox) är en framgångsrik företagare erbjuder han Chris jobb inom koncernen. Chris skulle kunna ha ett rätt soft liv framför sig om det inte vore så att han kärade ner sig i Nola, bäste kompisens kärlek och sin egen svägerska.

För att vara en Woody Allen-film så känns Match point rätt….annorlunda. Dels är den en halvtimme längre än hans i det närmaste exakta 90 minuter som han oftast har som filmlängdsmall, dels utspelar den sig i England, det pratas brittisk engelska och det finns egentligen inte någon som har den obligatoriska ”Woody Allen-rollen” som snurrig överårig ordbajsande gigolo.

Jag har alltid tyckt att Scarlett Johansson bara är en läppsvullen, överskattad bimbo som tagit sig fram på suspekta vägar genom Hollywood utan tillstymmelse till skådespelarbegåvning. Jag har tänkt om. Jag tycker hon går från klarhet till klarhet (även om jag inte sett hennes filmer i kronologisk ordning) och hon har ”nåt”, precis det ”nåt” som Woody Allen såg i henne för länge länge sedan när han gjorde henne till sin nya ”musa”.

Woody kan kvinnfolk. Han kan åtminstone läsa dom och få dom att prestera sitt absolut bästa i alla lägen (och nej, nu tänker jag inte sjunka till nivån att jag tänker skämta om adoptivdottern som nu är hans fru). Match point utan Scarlett vore en beige tillställning, men även med Jonathan Rhys Meyers sätter en personlig prägel på hela historien. Det här är riktigt bra!

Går att streama gratis på Lovefilm om man är prenumerant.


>Irreversible

> Att se filmer som leker med tid är alltid intressant tycker jag. Filmer som vänder upp och ner och fram och tillbaka på hela konceptet som kallas tidsaxel.

Det finns ett gäng bra filmer som filmats ”baklänges”, alltså med slutet först och där jag som åskådare blir serverad lite av sanningen, lite av förklaringen, som småkakor på ett 70-års kalas. En i taget, jag förstår lite mer och lite mer för att sedan när filmen är slut inte vilja något annat än att se den igen, fast nu åt ”rätt” håll.

Irreversible. Oåterkalleligt. Time destroys everything. Alla aktioner får en reaktion. Alla handlingar en konsekvens. Det är många sanningar som får sig en känga här.

Det här är en film som inte liknar någon annan. Den är suggestiv, den är köttig, det är mycket hud, mycket kön (både manliga och kvinnliga) och det är en fruktansvärd våldtäktsscen som pågår under tolv minuter mitt i filmen.

Irreversible är mycket men framförallt är det en viktig film. Smart. Tänkvärd. Hemsk. Fin. Intelligent. Annorlunda. Egentligen allt på en och samma gång. Jag har svårt att vara tydligare än så. Jag tycker bara väldigt mycket om filmen. Jag känner manshatet komma flödande men trots det känner jag i samma andetag en tro på kärleken – och på att det finns manliga snällisar. Irreversible sätter igång många tankar och känslor och en sådan film kan aldrig vara dålig.

Dåliga filmer glömmer jag runt eftertexterna, bra filmer försöker jag analysera när jag skalar potatis.

Det här är urtypen av en potatisskalarfilm.


Filmen finns att hyra här.


>Easy A

>

Ibland när jag ser vissa filmer får jag som en reflexmässig reaktion att jag vill stoppa ner fingrarna djupt i halsen. Jag vill krafsa lite på gomseglet och sen se resterna av dagens lunch liksom glida ner längs sanitetsporslinets insida och ut till reningsverket. Dom gånger detta händer är när jag ser idiotfilmer och samtidigt har den intelligenta, tänkande delen av hjärnan satt på ON.

Sen händer det, visserligen mycket sällan men ja det händer, att kräkreflexerna liksom sätts igång men att jag verkligen inte kan spy för det är otroligt svårt att kräkas och skratta samtidigt. Kanske något du känner för att prova? Jag lovar dig, det ÄR svårt.

Att se Easy A är att mentalt utmana allt jag tror på. Easy A spelar på alla klyschor jag egentligen avskyr, den radar upp (amerikanska) kristna höga-häst-ryttare som moralpredikar, den pendlar mellan att ha en syn på sexualitet som ansågs pryd på 1700-talet för att i nästa sekund prångla ut den lukrativa idén med prostitution i high school-miljö och den spelar bra länge på den unga kvinnan som offer.

Men. Easy A är en asrolig film! Där skiter sig alla mina argument. Jag kan sitta här och vara vuxen och klok och tycka si och tycka så men fan, jag garvade läppen av mig! Emma Stone är ett komiskt geni och även om jag inte för en sekund tror på att hon är 17 när hon använder ett språk och har ett röstläge som påminner om en whiskyhinkande storrökande 40-plussare med 680 högskolepoäng och eget direktnummet till CSN så krattar jag gången, jag skottar uppfarten, jag putsar skorna, ja, jag lägger mig platt ner och erkänner att jag är typ KÄR i hela hennes uppenbarelse.

Easy A är helt enkelt en skitjobbig feel-good-film. Hur det är praktiskt möjligt att förena detta vet jag egentligen inte men det är sannorlikt där filmens storhet ligger. Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Thomas Hayden Church, Amanda Bynes, Dan Byrd, Lisa Kudrow, hela ligan hjälper till att göra Easy A till mer än en vanlig collegefilm.

Jag tar upp fingrarna ur halsen, torkar skrattårarna och dristar mig till att applådera en smula. Collegefilmer är inte någon av mina favoritgenres men det här är en collegefilm med eftersmak och det funkar på mig.


>Cemetery Junction

> Redan till förtexterna sitter jag där med ett såntdärnt* skönt avslappnat smajl i ansiktet.

Elton John sjunger Saturday night´s alright (for fighting), tre engelska killar är på puben och hamnar i bråk. Jag förstår att det hör till vanligheterna och jag tycker verkligen inte att tjafs är särskilt kul men just nu, just med dessa charmiga killar i centrum så blir det sjukt underhållande, ja till och med lite mysigt.

Att växa upp i Cemetery Junction är ingen lek. All form av sunt tänkande säger ”lägg benen på ryggen, spring, spring så långt du kan utan att hjärtat lägger av om du vill bli NÅGOT här i världen, om du vill bli NÅGON, om du vill hitta dig själv” och det är just precis det som filmen handlar om. Att hitta sig själv, kanske oavsett var i världen man befinner sig, att våga vara den man är och förstå varför.

Jag vet hur det är att växa upp i en liten byhåla full med rädda inskränkta människor och kanske är det därför historien om Bruce, Freddie och Snork träffar mig extra hårt i magen men det kan också vara så himla enkelt att det är en otroligt skönt berättad historia om tre unga killar som är väldans lätt att tycka om.

Ricky Gervais och Stephen Merchant har skrivit och regisserat filmen och då Gervais är född i Reading (en stad till vilken Cemetery Juntion är en förort) så inbillar jag mig att han skrivit ner ett visst mått av självupplevda scener i manus. Trots att Gervais till och med har en liten roll i filmen (som Freddies pappa) och att Ralph Fiennes och Emily Watson finns med i rollistan så är det här grabbarnas film. Tom Hughes som Bruce Pearson, Christian Cooke som Freddie Taylor och Jack Doolan som Snork, det är dom som ska ha den stora äran även om samtliga skådespelare i filmen är helt och hållet FENOMENALA.

Har du inte redan sett den här filmen – gör det, snälla, bara gört – och när du gör det, lägg lite extra uppmärksamhet på skådespelarnas ögon. Det finns LIV där, äkta glödande liv och det är så häftigt att se.

Min enda yttepyttelilla brasklapp, det som gör att jag inte smäller till med en fullpoängare, är slutet. Dom sista fem minutrarna var lite för simpla för att jag ska smälta som smör. Men jag bubblar, bryns och bränns och det fortfarande med ett skönt smajl inte bara vid munnen utan i hela kroppen.

(* = vanligt ord och korrekt svenska i byhålan där jag är född och uppväxt.)

Filmen kan du hyra direkt här om du vill.


>Revolver

> Jake Green (Jason Statham) är en första klassens buse med ständiga bad-hair-days. Han har suttit massor med år på kåken, har buntvis med pengar i ett bankfack och en rätt bra intuition som han inte lyssnar på.

Jake Green satt alla dom där åren i fängelset oskyldigt dömd för ett brott gangsterbossen Dorothy Macha (Ray Liotta) stod bakom. Åren i fängelset spenderade han i en cell mitt emellan en storstötarnas mästare och ett schackgeni och Green lyckades såklart snappa upp en hel del av deras kunskaper. Så mycket att när han väl är en fri man ger han sig ut efter Macha och lyckas spela av honom en gigantisk summa pengar, vilket såklart resulterar i att Macha, den ocharmige solariebrände tandblekte fan, sätter alla sina män på att döda Green.

Sen får Green små lappar tilldelade sig, som mystiska skrivmaskinsskrivna intuitionsbevisen – plus en ovanlig blodsjukdom och diagnosen tre dagar kvar att leva.

Jag slutar där. Jag vill inte berätta mer. Jag tycker nämligen du ska se filmen.

Om Lock, stock and two smoking barrells var Guy Ritchies partykostym så är Revolver den där galna pudelrockarperuken från Buttericks.

Om Snatch var Guy Ritchies Dry Martini så är Revolver den där TUNNAN med kalamataoliver, direktimporterade från nån liten ekoodlare i Grekland (men nånting säger mig att kalamataoliver är svarta och att man har gröna oliver i Dry Martini, men vad vet jag, jag dricker inte sånt bjäfs).

Hur som helst så är Revolver en sjukt underhållande film som med fördel lyssnas på med hörlurar, för filmmusiken är en stor del av upplevelsen, liksom Jason Stathams stencoola berättarröst.

Vad är det med mig och den nyvunna fascinationen för brittiska män i öronen?


>Tre om en: Charlize Theron

>Dagens tre-om-en fokuserar jag på en kvinna som är bland det ballaste jag vet.

Charlize Theron är vacker som en dag, kaxig, frispråkig, stencool, har självdistans och är en helt makalöst bra skådespelerska. Hon kan alldeles ensam göra vilken skitfilm som helst sevärd.

Jag har tidigare recenserat ett par filmer med henne i huvudrollen, Hancock och Monster, men här kommer tre till.

Æon Flux 2005

Charlize Theron är sjukt cool och nästan osmakligt snygg som actionhjältinna.

Jag kan inte förmå mig att brista ut i ett Carrie-Anne Moss, gå och dra nåt gammalt över dig!” när jag jämför henne med Matrix-Trinity men jag kan utan minsta tvekan ställa mig på barrikaden och skrika Milla Jovovich, gå och dööö!” när jag tänker på Resident evil-Alice i samma mening som Æon Flux.

Som film betrakad (ur ett objektivt perspektiv) så är Æon Flux inte mycket mer än ett effektfullt spektakel. Det är inte mycket verklighet här inte, jag skulle gissningsvis tro att 99,62% av filmen är gjord framför en dator eller två. Men jag köper det, inte helt utan problem, men ja, jag köper det.

Det är tuff musik, tuff brud i lyxförpackning och en kanske inte helt glasklar story men jag hoppas få se Charlize i fler liknande roller framöver för den här genren behärskar hon till fullo.

Djävulens advokat 1997

Al Pacino är Djävulen, charmig och lömsk. Keanu Reeves hans stela advokat. Charlize Theron är Mary Ann Lomax, advokathustru med bumsiga kinder och naiv permanent.

I den stela överklassmiljö som filmen utspelar sig i fungerar Mary Ann som det mänskliga ankaret, det kvinnligt varma, det vettiga. I alla fall ett tag. Hon vill ju bara ha ett vanligt svenneliv (Vad heter det i USA? Johnnylife?) med sin kostymnisse, jag tror inte hon hade räknat med att han skulle sälja sin själ till hin håle, utan att spoila för mycket.

Djävulens advokat är en ganska otippad favorit hos mig. Den började sin bana som en stor besvikelse, ja rent av en tokgäspning så stor att det klickade till längst bak vid käkbenen och nånting hoppade ur led. Av någon konstig anledning gav jag inte upp filmen. Jag tittade igen och igen och igen och döm om min förvåning när jag insåg att jag tycker bättre och bättre om den ju fler gånger jag ser den och det beror mycket på skådisarna. Inte bara Charlize.

Charlize ger hempermanenten ett ansikte

(nästan nästan nästan en femma)

Ljuva november 2001

Här teamar hon återigen upp med Keanu Reeves och då Ljuva november är en mycket mindre känd film än den jag skrev om här ovan så måste jag erkänna att utan Charlize fejs på framsidan av fodralet så hade jag aldrig hyrt den. Nu är den här filmen inte bara mer okänd än Djävulens advokat den är hästlängder sämre också, MEN på nåt underligt vänster blir den ändå fullt tittbar – thanks to Miss Theron.

Nelson Moss (Keanu Reeves) ska ta körkort. Det ska Sara Deever (Theron) också göra. Dom känner inte varandra, dom har ingenting mer gemensamt än att dom varit på en trafikskola en timme. Typ.

Liksom små blommor kan gro genom asfalt så kan kärlek dyka upp där man minst anar det och mellan människor så olika att man kan tro att dom är från olika planeter. Sara är en überbohem, Nelson en apstressad arbetsnarkoman och ja, opposites attract.

Filmen är sådär lagom romantiskt, inte så jag satt och åååååå-ade mig i soffan utan mer tänkte lite lojt jaha, såhär har dom det. Jag brydde mig inte så mycket, deras förhållande flöt liksom förbi som en bortkastad grillad korv vid en insjöstrand. Men Charlize var bra. Såklart.


>Vägen ut

> Reine (Björn Kjellman) är en framgånsrik skådis med fast anställning på en av dom större teatrarna i Stockholm. En kollega får sparken av en anledning Reine inte kan acceptera och han går i klinsch med sin kvinnliga teaterchef, målar in sig i ett hörn och tvingas säga upp sig själv.

Reine blir snart varse att det inte kryllar av jobb på Arbetsförmedlingen för arbetslösa skådespelare och han tvingas ta jobb som fritidsledare på Kumlafängelset. Som en frisk men väldigt blåögd vind drar han in på anstalten och vispar runt med sin energi. Han vill sätta upp en pjäs med internerna själva i rollerna. Fängelsedirektören Hillevi Gibson (Viveka Seldahl) är den som är minst skeptisk till hela idén men både fångvaktaren Jakobsson (Peter Haber) och fångarna själva är allt annat än med på noterna.

En klick av fångarna ser pjäsen som vägen ut ur finkan, som chansen till den perfekta rymningen och säger ja till att medverka i uppsättningen och det är en brokig samling tilltufsade brottslingar som ska lära sig agerandets ädla konst.

Michael Nyqvist som Diego har en backslick som skulle göra stekarna kring Stureplan gröna i fejset av avund, Göran Ragnerstam är Heikki den aggressive, Thomas Hanzon är Ekman, kungen på avdelningen som alla är rädda för, Oliver Loftéen är nykomlingen Andrej, Lamine Dieng är greken Kostas som längtar efter livet på utsidan med sin kvinna och Shanti Rooney är Glenn och aldrig förr har jag sett någon som passar bättre att heta just Glenn än Shanti Rooney i den här rollen.

Vägen ut är en film som håller från första minutrarna till den sista vilket är ganska få svenska filmer förunnade. Dessutom är det en film som både min son och dotter tyckte var ”en av dom bästa filmerna vi sett”, vilket kanske är otippat. Å andra sidan tycker dottern att Björn Kjellmans ”Älskar du livet” är en av dom bästa låtarna i Melodifestivalens historia så ja, hon kan vara liiiite jävig i just den här frågan.

Det finns en imponerande samling svenska filmer i Lovefilms filmbibliotek varav denna är en av ganska många riktiga guldkorn.


>En fisk som heter Wanda

> Efter att ha sett Working girl, som är en film från 1988 som fortfarande håller, bestämde jag mig för att se en annan komedi från samma år.

Precis som det finns mat jag åt som yngre som jag inte tycker om nu, precis som det finns ställen jag minns som jättespeciella från min barndom som jag skulle tycka var blaha-blaha om jag åkte tillbaka till, precis som det finns dofter jag älskar som påminner om min barndoms nära kära vuxna som luktar ren skit på andra, precis som det finns filmer som jag minns som gnistrande pärlor och härliga skrattfester från min tonårstid så är det ibland dumt att ge dessa filmer en andra titt. Ibland är det bättre att leva på minnen men den klokskapen får jag oftast när det är för sent.

En fisk som heter Wanda var stor komik för en sextonårig Fiffi. Fiffi 38 tycker inte att en naken John Cleese, en överspelande Kevin Kline, en tokflirtande Jamie Lee Curtis och ketchupkladdiga pommes frites upptryckta i näsan på en stammande Michael Palin är lika kul.

Jag fnissar fortfarande åt scenerna med dom små hundarna men det är liksom allt. Jag vill inte bli spydig här men En fisk som heter Wanda har inte åldrats med grace direkt. Knappt med värdighet. Jag är ledsen faktiskt och väldigt väldigt förvånad.

1988:

2011:

Inte minsta klagomål på filmen som pryl. Den kom när den skulle och var helt felfri.


>Fish tank

> När jag såg den här filmaffischen första gången tänkte jag ”En film om fiskar? Gud så tråkigt.”

Strax efter det läste jag om den på några ställen och det enda ord som stack ut var ”tjej” och ”häst” och en tjejfilm om hästar kan vara det tråkigaste jag fantisera ihop i vaket tillstånd.

När filmen dök ner i min brevlåda hade jag faktiskt glömt att jag klickat i den på min Lovefilm-önskelista och blev nästan lite sur. Jag vill inte se nån socialrealistisk version av Black Beauty! Herregud så pissig den här dagen blev liksom.

Men jag skvätte iskallt vatten i ansiktet, försökte fokusera på den i sammanhanget ändå ganska stora hög riktigt usla filmer jag sett och bestämde mig för att ge Fish tank en ärlig chans, helt fri från djurfilmsfördomar.

Det finns EN fisk med i Fish tank. Det finns EN häst med i Fish tank. En vit anskrämlig. Dessa djur tar upp kanske fyra minuter sammantaget, resten av filmen är en resa för mig som tittar, en resa utan karta, utan kompass, utan biljett, utan uttalat mål, det är knappt det finns en sol att orientera sig efter.

Mia (Katie Jarvis) är femton år och har blivit relegerad från skolan. Hon är arg, hon är frustrerad, hon är ensam. Arg förresten, arg är bara förnamnet. Hon är SKITFÖRBANNAD på allt och alla vilket jag efter en stund förstår mer en väl.

Hon bor med sin fulverbala white-trash morsa och toksvärande lillasyster i nåt slumområde utanför Essex och livet suger verkligen. Det enda som får Mia att skina upp om så bara en smula är att dansa, att dricka cider och att vara nära den där anskrämliga gamla hästen som ägs av några killar som bor i husvagn.

Mias mamma träffar en kille som heter Connor (Michael Fassbender), en snygg, bra, vettig kille som på sitt sätt lyckas förena den trasiga lilla familjen. Han är omtänksam, han pratar, lyssnar och ser och för några minuter tror jag mig ha filmen i min hand, jag tror jag hittat krysset på skattkartan och vet vad filmen går ut på. Men icke! Jag vet inte om jag någonsin förr blivit lurad på handlingen så många gånger. Varenda gång jag tänkt ”Ahaaa! Nu kommer det DÄR att hända!” så har jag bara sekunder senare tänkt ”Hmmmm. Nähäää, hrmpf….”. Det går inte att läsa filmen och det är jätteskönt för när eftertexterna börjar rulla är det första gången jag tänker på att det ÄR en film jag sett.

Mia är en riktig betonghjältinna. Fish tank är en film som är precis så ful, så skitig och så mänsklig som livet kan vara.
Jag är glad. Fasiken, det här var bra.

Det var kul att se att även relativt nya filmer går fort att få.


>Tre om en: Regi Alfredsson

> Med start imorgon kväll sänder SVT tre filmer regisserade av en far Alfredsson och hans två söner.

Imorgon visas Daniel Alfredssons Varg med Peter Stormare i huvudrollen och min recension av filmen kan du läsa här.

Fredagkvällen krönts med en stor svensk klassiker signerad Hans Alfredsson. Den enfaldige mördaren är en enligt mig av dom absolut bästa svenska filmer som någonsin gjorts.
Tyvärr har jag inte skrivit någon egen recension om den men här kan du läsa en riktig hyllning av Rasmus på RJ:s filmblogg.

På lördagen visas Tomas Alfredssons filmatisering av John Ajvide Lindqvists sjukt bra bok Låt den rätte komma in där Per Ragnar en gång för alla ristade i sten att han är kanske bäst i Sverige på att spela läbbig. Min recension av filmen hittar du här.

Det här är tre riktigt bra anledningar till att krypa ner i soffan med en stor kopp thé och njuta av både reklamfri och riktigt bra svensk film på TV.

SVT1 Torsdag 6/1 kl 22.00
Varg 2008
Regi: Daniel Alfredsson

SVT1 Fredag 7/1 kl 22.00
Den enfaldige mördaren 1982
Regi: Hans Alfredsson

SVT1 Lördag 8/1 kl 21.30
Låt den rätte komma in 2008
Regi: Tomas Alfredsson


>Adventureland

>

James (Jesse Eisenberg) hade tänkt åka på en efter-studenten-resa till Europa över sommaren men då hans pappa blev nedgraderad på jobbet fanns det inga pengar i föräldrarnas plånbok för resesponsring och James måste istället ta ett jobb för att tjäna egna pengar.

Ett jobb. Ett jobb! Ett jobb? Hur fixar man ett jobb om man inte pluggát annat än litteratur i skolan, klippt grannens gräsmatta och läser poesi inte för att man måste utan för att man gillar det?

James knallar till stadens lokala nöjesfält Adventureland och lyckas inte få det lite mer tuffa jobbet som ”åkturskille” utan som det aningens töntigare ”spelkille”. Han träffar en hel del nya vänner i samma ålder som han själv, däribland Em (Kristen Stewart) som han givetvis förälskar sig i. Den lite äldre gifte killen Connell (Ryan Reynolds) jobbar som nån slags vaktmästare/allt-i-allo-fixare på nöjesparken och han sätter i hemlighet på Em men blir samtidigt polare med James.

Det är lite fint med en film som kretsar kring en kille som verkligen tror på kärleken och lever efter det. Han är en nörd (Hey! Det är Jesse Eisenberg, what else is new??) men han är en nörd med både patos, ryggrad och gott hjärta.

Adventureland utspelar sig 1987 med allt vad det innebär. Jag kan inte säga att jag får värsta 80-talsvajbsen av filmens utseende men soundtracket är helt perfekt i sammanhanget och till skillnad från filmens James kan jag aldrig få för mycket av Falco´s Rock me Amadeus.

Jesse Eisenberg går från klarhet till klarhet även om han (fortfarande) håller sig till/enbart blir castad som osäkra-killar-karaktärer. Kristen Stewart visar att hon faktiskt KAN stänga munnen (vilket är det stora irritationsmomentet med just henne i Twilight, bortsett från att filmen suger babianröv). Annars tycker jag Matt Bush som idiotjäveln Frigo gör en toppenbra insats, även om han är våldsamt irriterande med sitt pungslagande och fönsterkissande.

Jag tycker om den här filmen. Den gör mig glad. Hela insidan av magen känns som en microuppvärmd vetekudde och är inte det ett jättebra betyg för en film så vet jag inte vad.


>Rosens namn

> Det finns vissa filmer som jag bara behöver se ett par sekunder av för att dels pricka namnet på dels hamna i rätt stämning. Rosens namn är en av dessa filmer.

Jean-Jacques Annaud har med den här filmen gjort ett riktigt mästerverk av en bok som är detsamma, vilket många regissörer både före och efter honom misslyckats med.

Historien om William av Baskerville (Sean Connery) och hans unge förljeslagare Adso (Christian Slater) är på nåt sätt helt tidslös. Dom kommer ridande till ett kloster i bergen där en av munkarna dött på ett kanske inte helt naturligt sätt.

William är intelligent, han använder sin analyserande hjärna och följer ledtrådarna inte dit ledtrådarna själva vill utan där dom kom ifrån. Likt en Miss Marple i munkklädsel försöker han lösa det mystiska pusslet innan fler munkar dör, men han hinner inte, fler munkar hittas mördade och abboten kallar dit inkvisitionen vars representant Bernardo Gui (F. Murray Abraham) lägger skulden på en ung, vacker och fattig flicka som Adso förälskat sig i.

Med rätt massmedial upprepning skulle Rosens namn helt klart kunna bli en ny Ivanhoe eller Röda nejlikan för nyårshelgens TV-tablå för det här är högkvalitativ film, det är konst, underhållande konst. Sean Connery som nu hunnit bli 80 år och förmodligen gjort sin sista film är här i sitt absoluta esse och Christian Slater som spelade Adso tre år innan han enligt mig slog igenom i Häxor läxor och dödliga lektioner är här inte bara en ljushyad pojkspoling, han är en högpresterande pojkspoling.

Rosens namn är en film att se om du inte sett den och en film att se om om du redan är invigd.


>En handfull filmer om vargar

>Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?

Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

Klicka här för att hyra den på Headweb.

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

Jag kan inte sluta fascineras av LOVEFILMS enorma utbud. Det spelar ingen roll vilken suspekt liten udda film jag letar upp för att lägga i min filmlista, filmen finns och jag fortsätter vara glad och förvånad.

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.


>Den röda filmen

> Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.

Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.

Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.

Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.


>Semestersabotören

> Jacques Tati var skådespelare, regissör och komiker. Det är nästan tjugo år sedan han dog och jag lyckades inte se inte en enda av hans filmer under tiden han var i livet.

På julafton förra året fick jag Tati-boxen av min sambo och efter att ha plöjt igenom den med muntert fnissande miner slog det mig att han var så mycket mer än sina yrkesroller, något mycket viktigare: han var en snällisvisionär.

Det finns ingenting ont i hans filmer eller i hans framtoning, det är bara mänsklighet som lyser igenom. Även när saker och ting går åt pipsvängen så är det aldrig med berått mod eller illaluktande baktankar. Jag vet att jag kanske inte borde skriva ordet aldrig i den föregående meningen för jag har inte sett alla hans filmer men det är en slutsats jag dragit av dom filmer jag sett (så trampar jag ingen på tårna eller i klaveret).

Jag tycker Semestersabotören är hans bästa film (med Fest i byn som god tvåa). Den är mysig som en gammal välkramad teddybjörn, den är fullsmockad med komiska scener och trots att den i mångt och mycket liknar en stumfilm (det pratas knappt alls) så känns den inte föråldrad på något vis och den har filmmusiken att tacka för mycket av den känslan.

Tati spelar en herre som åker på semester till en liten fin badort. Det är folk i randiga badkläder och kvinnor i dyra klänningar och män i vita tennisshorts och det doftar baguette och musettdragspel och det mesta går på tok, lite på samma sätt som det brukar göra för Mr Bean fast Tati gjorde det med stil, klass och finess.

Om du är en gammal-tyst-komedi-skeptiker som vill prova EN film i genren för att se om det är din grej, titta på Semestersabotören. Gillar du den inte kan du lägga ner tanken på någonsin förstå dig på denna del av filmhistorien men märker du att det börjar dra i smilbanden och att du omedvetet gungar med huvudet i takt med musiken, ja, då finns det en hel Tati-skatt kvar att upptäcka och det är bara att ta fram hink och spade och börja gräva.

[Ikväll kl 21.30 på TV3 visas Mr Beans semester. Bra som jämförelsematerial om inte annat.)


>The snapper

>

När jag tänker på The snapper så tänker jag på nånting gulbrunt. Hela filmen går liksom i smutsirländska brunbeiga toner med ett stänk av senap, som om dom dragit en diarréfärgad nylonstrumpa över kameralinsen. Detta faktum är inget som gör filmen dålig på något vis, bara…gulbrun.

Sharon (Tina Kellegher) är 20 år, bor hemma, är gravid och hon vägrar säga vem pappan är. Mamman och speciellt pappan (Colm Meaney)är otroligt engagerade, dom ställer upp och finns där och även om pappan hänger mycket på puben med polarna om kvällarna så är han definitivt en närvarande förälder.

Sharon har fyra, fem, sex (?) syskon, vet inte hur många faktiskt, det dräller av ungar i det där solkiga radhuset men det som slår mig är att fast det är uppenbart att det inte dräller av pengar i familjen, att det inte finns några dyra prylar eller snygga kläder så finns det kärlek. Massvis med kärlek.

Scenerna när familjen tittar på TV är så vardagligt softa att jag blir varm i hela magen. Mysbyxor, fula välanvända kaffemuggar, mamman med en stickning, pappan pratar högt om nåt som retar honom, fan, det är mysigt. Det är sådär det är, sådär det borde vara. Det är inte snyggt, det är inga cofféetablebooks, inga Filippa K-muggar, inga danska möbler, inte en tandblekning så långt ögat når, knappt en hårborste, det är bara en familjekänsla som går rätt igenom min TV och in magen.

Det finns några frågeställningar i filmen som känns gammalmodiga och då tänker jag inte bara på att den blivande modern är stupfull i var och varannan scen utan även på synsättet att den unga gravida inte är gift. Herregudochfasa vilket elände hon satt sig i. Tjugo år, mamma och ogift dessutom. Kan det vara värre?
Det är klart det kan. Det kan alltid vara värre. Men väntan på the snapper (= oäktingen) sätter fart på många i bekantskapskretsen, relationer ställs på sin spets och Sharon blir tvungen att växa upp på riktigt.

Roddy Doyle har fått ihop ett filmmanus som håller hela vägen och Stephen Frears har regisserat en film som trots den gulbruna sörjan är myspysig, småkul och tänkvärd. Sen tycker jag det är skönt att ibland att se ”vanligt folk” på film. Folk med skavanker, otvättat hår, osminkade ansikten och som har magar som är en massa i rörelse när dom sätter sig ner, inte nåt stenhårt gjort av plast. Nu såhär i jultider är det extra skönt att se. Undrar varför?!

Det här är en film min sambo velat se i på pricken 17 år. När den fanns på LOVEFILM hjulade han, definitivt inte på riktigt utan mer mentalt. Fy satan vad jag skulle ha skrattat annars.