En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Brian Cox

>The good heart

> Det var längesedan jag såg en filmaffisch som gjorde mig lika glad som denna. Röd, glad och fin och med en vitt fjäderfä mitt i bild, självklart blev jag sugen på filmen.

The good heart handlar om surgubben och barägaren Jacques (Brian Cox) som jobbar med att slippa ännu en hjärtattack med alla till buds stående medel. I hans fall stavas det: avstressningskassettband. Men det går inte så bra, hans korta stubin gör att han lackar ut på berättarrösten och hey, där kom den femte hjärtattacken som ett brev på posten.

På sjukhuset tvingas han dela rum med Lucas (Paul Dano), en hemlös och mycket ensam ung man som ligger i sin sjukhussäng på grund av ett misslyckat självmordsförsök. Dom två udda filurerna hittar varandra och märker att dom faktiskt behöver varandra.

Den här typen av otrolig vänskap har setts förr mången gång på film och kommer att ses lika många gånger till. Det är en tacksam infallsvinkel att tota ihop två olika personlighetstyper, få dom att förstå sig på varandra och därmed också – till slut – sig själva. Att den ena typen är en grumpy gammal gubbe, ja, det gör det tydligen ännu mer intressant. Jag skriver tydligen eftersom jag personligen inte riktigt tycker det men filmmakare världen över verkar ha en uppenbar faiblesse för just dessa gamla hundar som prompt ska läras att sitta på äldre dar.

Jag får inga bra vajbs mellan Jacques och Lucas och det är liksom en förutsättning för att en film som denna ska klicka till. Men nej, det sa inte klick, inte den här gången.

Annonser

>Match point

> Chris (Jonathan Rhys Meyers) är ett föredetta tennisproffs som hamnat i en riktig knepig kärlekskarusell. Han träffar överklasstjejen Chloe (Emily Mortimer), vars bror Tom (Matthew Goode) även är hans kompis och denne Tom är upp över öron kär i sin flickvän, den amerikanska skådespelerskewannaben Nola (Scarlett Johansson).

Tom och Chloes föräldrar gillar Chris men inte Nola och då pappan (Brian Cox) är en framgångsrik företagare erbjuder han Chris jobb inom koncernen. Chris skulle kunna ha ett rätt soft liv framför sig om det inte vore så att han kärade ner sig i Nola, bäste kompisens kärlek och sin egen svägerska.

För att vara en Woody Allen-film så känns Match point rätt….annorlunda. Dels är den en halvtimme längre än hans i det närmaste exakta 90 minuter som han oftast har som filmlängdsmall, dels utspelar den sig i England, det pratas brittisk engelska och det finns egentligen inte någon som har den obligatoriska ”Woody Allen-rollen” som snurrig överårig ordbajsande gigolo.

Jag har alltid tyckt att Scarlett Johansson bara är en läppsvullen, överskattad bimbo som tagit sig fram på suspekta vägar genom Hollywood utan tillstymmelse till skådespelarbegåvning. Jag har tänkt om. Jag tycker hon går från klarhet till klarhet (även om jag inte sett hennes filmer i kronologisk ordning) och hon har ”nåt”, precis det ”nåt” som Woody Allen såg i henne för länge länge sedan när han gjorde henne till sin nya ”musa”.

Woody kan kvinnfolk. Han kan åtminstone läsa dom och få dom att prestera sitt absolut bästa i alla lägen (och nej, nu tänker jag inte sjunka till nivån att jag tänker skämta om adoptivdottern som nu är hans fru). Match point utan Scarlett vore en beige tillställning, men även med Jonathan Rhys Meyers sätter en personlig prägel på hela historien. Det här är riktigt bra!

Går att streama gratis på Lovefilm om man är prenumerant.


>Trick´r treat

> Första fem minutrarna är som en salig blandning av Halloween (originalet) och Spider-man (fast i molnig solnedgång). En maskerad kille som andas tungt, en läskig stämning och mörka seriestripsförtexter som gör mig alldeles glad.

Nästa halvtimme bådar gott. Det är en helt galen Dylan Baker, en extremkräkande tjock pojke, lysande läskiga pumpor överallt, Anna Paquin utklädd till Rödluvan, det är varulvar, zombies, blod och så mycket kleggiga ljud att jag absolut avråder från att göra som jag: se filmen och samtidigt lyssna på ljudet i hörlurarna.

I andra halvan av filmen vänder det. Brian Cox dyker upp och det är inte hans fel att filmen urartar, men urartar är just vad den gör. Filmen blir nån slags Twilight zone-parodi, en ”Twilight Klegg” och jag sitter mest och häpnar över hur mycket skräckerier det går att klämma in på 82 minuter utan att det känns läskigt alls. Inte förrän filmen når det absoluta slutet förstår jag att det faktiskt finns en röd tråd genom historierna även om den är tunn som fiskelina.

Det ingen kan ta ifrån filmen är att den är snygg. Jävligt snygg till och med. Ska jag jämföra den med något så blir det med en stor påse plockgodis men där nån snott dom riktigt goda bitarna och kvar är bara sötlakrits och såna där billiga geléhallon som enbart smakar strösocker. Däremot är postern så snygg att jag lugnt hade kunnat ha den på väggen.


>Fiffis filmtajm känner att det inte gör så mycket att nästa Bondfilm är satt på paus när denna är på gång: RED

>