En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

droger

>Veckans Gosling: Half Nelson

> Här går det fanimej inte undan!

När jag läste på om Half Nelson fick jag känslan av att det var en amerikansk Die welle fast utan nazismen. Det var det inte. Det var en myyyyycket lååååångsam och rätt tråkig film om en trasig lärare (Gosling) som försöker hålla en ren och energifylld fasad inför sina elever men egentligen är han en knarkande ensam kille.

Han gör misstaget att droga på skolan och blir påkommen av en elev och mellan den tjejen och honom växer det fram nån underlig form av vänskap som inte heller den är särskilt kul att följa.

Tyvärr måste jag säga att filmen inte höll måttet, inte av någon sort. Ryan Gosling själv gjorde däremot inte bort sig. Han fortsätter välja (få?) roller som är VÄLDIGT olika varandra, det går verkligen inte att genrebestämma honom alls och det är ballt. Han får dessutom ett mer karaktäristiskt utseende ju äldre han blir vilken bådar gott i filmvärlden dom närmaste fyrtio åren.

Här är han ofräscht ljusgrön i ansiktet, det klär honom inte för fem öre men han är en kul skådis att hänga i hasorna för alldeles oavsett om han är snygg eller lurkig så är han makalöst bra.

Här finns filmen.

Annonser

>Requiem for a dream

> Idag har Darren Aronovskys Black swan premiär på svenska biografer. Det är inte en dag för tidigt.

Bortsett från filmen Pi från 1998 har jag i och med denna recension skrivit om Aronovskys samtliga verk (Black swan, The wrestler och The fountain).

Requiem for a dream står sig bra i jämförelse med dom andra och jag måste säga att ju fler filmer jag ser där Aronovskys namn står som regissör ju större beundran hyser jag för honom.

Han lyckas nämligen med något så ovanligt som att varje gång bjuda in mig som tittar i sin egen lilla värld men inte på det vis som exempelvis Tim Burton gör, för där hans värld är konsekvent och igenkännande oavsett filmtitel där är Aronovskys i ständig förändring. Det finns inte en likhet mellan världarna annat än att Aronovsky själv skapat dom och det imponerar på mig.

I Requiem for a dream hamnar jag i världen sett från en drogmissbrukande kille, hans likasinnade polare och flickvän – och hans chokladmissbrukande mamma. Det är snabba klipp, det är kokain i närbild, det är jakt på pengar och nya droger och det är energisk musik. När det handlar om mamman är det ingen musik, det är enerverande tystnad, ångest, det är mat som tröstar, chokladbitar som lindrar och ett ofantligt ensamt och tragiskt liv som förutom runt mat mest kretsar kring TV:n.

Ellen Burstyn som mamman, Jared Leto som den drogande sonen, Jennifer Connelly som hans flickvän och Marlon Wayans som polaren, alla fyra har haft bra dagar på jobbet och gör helt oklanderliga rollprestationer. Black swan har satt Aronovsky på kartan en gång för alla men glöm inte bort hans tidigare filmer. Det vore så onödigt.


>Maria full of grace

> 2005 var Catalina Sandino Moreno nominerad för en Oscar i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för rollen som columbianska Maria som inte bara var full av grace utan även full av knark.

Hon vann inte, det gjorde Hilary Swank (Million dollar baby), men nomineringen satte ändå filmen på kartan. Trots det tog det mig sex år innan jag fick tummen ur och såg den. Det är illa.

Maria full of grace handlar om Maria som är sjutton år, nybliven arbetslös och gravid. Inget höjdarläge om man dessutom bor med sin mamma, sin syster och systerson i en fattig förort till Bogotà och dom förlitat sig på lönen Maria hittills fått från packa-rosor-fabriken hon precis sagt upp sig från i affekt då hon inte fick gå på toaletten när hon behövde kräkas utan spydde rakt över rosorna.

Maria behöver en inkomst och pappan till barnet är ingen ung man hon kan luta sig mot när det blåser så hon tar sitt liv i sina egna händer och skaffar ett ”jobb”: hon ska smuggla knark till USA, svalda plastkapslar, en 6-7 stycken blir hon lovad men 6-7 stycken blev 62.

Det här är en film som på pappret har allt. En historia ur verkligheten med allsköns hemskheter och dramaturgi. Men… Det händer nästan ingenting. Jag sitter där framför TV:n och min hjärna går i spinn för att liksom ha lite framförhållning till allt elände som komma skall men det kommer inte så mycket alls och när filmen är slut lämnar den mig i ett stort vakuum. Det är sällan jag vill se MER elände men just i detta fall hade filmen växt av just det, alternativt ett olyckligt slut – eller både och om jag ska leka självplågare.

Filmen hittar du här.