En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Dustin Hoffman

>Kramer mot Kramer

> Om den förra filmen handlar om det ångestfyllda i att vara mamma så handlar denna om detsamma, fast ur en pappas synvinkel.

Ted Kramer (Dustin Hoffman) blir lämnad av sin fru Joanna (Meryl Streep) och det kom som ”en blixt från klar himmel” för honom. Varför verkar snubbar oftast tycka så? Är vi tjejer så jäkla dåliga på att säga vad vi tycker och tänker under tiden eller vad är det som gör att den ena parten inte fattar nånting och säger ”men vi hade det ju så bra!” medans den andra står med ena foten på balkongräcket och längtar efter ett helt annat liv? Nåja. Den frågan hör kanske inte hit.

Joanna lämnar i alla fall inte bara Ted vind för våg, hon lämnar även deras lille son Billy. Den extremt övertidsarbetande karriäristen Ted blir nu så illa tvungen att ta hand om sin son med allt vad det innebär av frukostlagande, skolskjutsande, tvättning, städ, fix och trix. Inte helt lätt till en början men självklart fixar han det, varför skulle han inte?

När Joanna en dag kommer tillbaka, ångrar sig och vill ha vårdnaden om Billy vänds Teds liv upp och ner återigen och han tar upp kampen för sin son i en vårdnadstvist som är allt annat än snygg.

Kramer vs Kramer är en viktig film. Den är viktig för alla pappor som kämpar för att få träffa sina barn i en värld där moderskap fortfarande verkar ha högre ”värde” än faderskap, den är viktig för alla mammor, alla Quinnor, som tror att deras sätt är sköta ett barn är allenarådande och vägrar släppa in männen och låta dom vara pappor på sina villkor OCH den är viktig för alla män som ynglat av sig och av olika anledningar vägrar/struntar i ta ansvar för sina barn annat än möjligtvis ekonomiskt för det ÄR INTE ett likamedtecken mellan att vara en bra pappa och att ha en fungerande kuk.

1980 sopade filmen röda mattan på Oscarsgalan genom att vinna fem av dom tyngsta priserna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvuroll, bästa kvinnliga biroll och bästa manus från annan förlaga. Ett bra val på samtliga punkter tycker jag.


>Mandomsprovet

> Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.


>Alla presidentens män (HEADWEB)

> Gud vad det är härligt ibland att se riktig kvalitetsfilm från 70-talet. Att beskåda Alla presidentens män är rentav kontemplativt.

Tempot är lugnt och skönt, manus är smart, färgerna dova, det är rediga telefonlurar, damerna har sköna tantiga BLUSAR, Robert Redford har sina brun-beiga kläder som går så fint ihop med hans rödblonda hår, Dustin Hoffmans hår är lite längre, lite yvigare, lite lockigare och vill man se på denna duo ur en liten annan synvinkel så är det lätt att förväxla dom med Starsky & Hutch, eller äldre modeller av Brad Pitt och Tom Cruise om man så vill.

Alla presidentens män är en sann historia baserad på en bok som Carl Bernstein (Hoffman) och Bob Woodward (Redford) skrev 1974 när dom beskriver hur det var att jobba som journalister på Washington Post när Watergateskandalen uppdagades.

För mig är politiska dramer ofta rena ytterligheter. På ena sidan kan det vara väl fungerande sömnmedel , å andra sidan riktigt spännande verklighetsthrillers (som denna) och jag vet egentligen inte vari skillnaden ligger. Alla presidentens män är ingen actionrulle direkt, helt ärligt, det händer inte mycket alls men det funkar på grund av den genuina stämningen, yrkesskickliga skådespelare och en fingertoppskänslig regissör.

Alan J Pakula var en skicklig thrillerregissör. Han står inte bara bakom denna utan även Misstänkt för mord med Harrison Ford, Pelikanfallet med Julia Roberts och En fiende ibland oss med Brad Pitt och Harrison Ford som han gjorde året innan han dog – plus den ultimata det-är-en-fantastisk-film-men-ingen-människa-på-jorden-klarar-av-att-se-den-mer-än-en-gång-det-finns-liksom-inte-tårar-nog-i-kanalerna, alla föräldrars mardröm: Sophies val.

Joråsåatteh, Alla presidentens män var ett glatt återseende. Det var hundra år sen jag såg den sist och antagligen ser jag om den om hundra år igen men jag är säker på att jag även då kommer tycka att den är bra.

Textning av filmen: Dom vanliga språken. Det går även att ta bort texten helt om man vill.
Språk: Engelska.
Extramaterial: Inget.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: Det kom upp ett felmeddelanderuta efter halva filmen och sen slutade den bara. Filmen alltså. Jag fick titta klart på den morgonen efter. Det funkar ju om man är ledig men det är surt om man ska till jobbet och går miste om både en betald film och en inplanerad filmkväll i soffan.
Buffring: Ingen alls första kvällen men 10 X 1 minut dagen efter.

Här kan du se filmen direkt på Headweb.


>Rain man

> Om Charlie Babbitt (Tom Cruise) hade bott i närheten av Stureplan i Stockholm hade han varit vad vi stockholmare kallar en stekare.
En välklädd snubbe som bryr sig alldeles för mycket om affärer, pengar och prylar och alldeles för lite om mänskliga relationer. Flickvänner inkluderade.

Charlie Babbitt har en vacker, tänkande flickvän (Valeria Golino) som verkligen försöker få fason på honom och som vill ta förhållandet ett steg längre. Charlies ego är dock större än snorren så för henne är det som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg – dagligen.

På väg mot en kärleksweekend på tu man hand får Charlie ett telefonsamtal. Hans pappa har dött. För att inte missa begravningen vänder dom om och kör mot pappans hemstad, men Charlies plan är inte att hedra sin pappa med att närvara vid begravningen då deras relation varit minst sagt frostigt under hela Charlies uppväxt, det är att ta reda på hur mycket stålar han ärvt.

Charlie ärver pappans veteranbil, resten går till en hemlig förmånstagare och givetvis tar Charlie reda på vem denne förmånstagare är. Det är en autistisk man som bor på en instutition. Mannen heter Raymond (Dustin Hoffman) och är Charlies bror.

Charlie kidnappar Raymond för att genom utpressning komma över dom 3 miljoner dollar han ärvt men att umgås dygnet runt med en handikappad bror han inte känner visar sig vara tuffare än Charlie trott.

1988 var Rain man Filmen med stort F, även för mig. Tom Cruise var snygg och filmen var ett riktigt känslosamt sevärt drama. Nu när jag ser om den är det fortfarande en bra film, men den ger inte jordbävningsliknande känslor under fotsulorna.

Rain man är filmmässigt ett rent spekulativt oscarsvinnande hantverk. Den är gjord enligt Formel 1A för att vinna en Oscar, vilken den också gjorde. Den vann till och med fyra: Bästa manus, bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll (Dustin Hoffman).

Who´s on first?