En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Eric Ericsson

>Fyra år till

> Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

Annonser

>Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet

> Jag vet att en recension baserad på svordomar och könsord inte är särskilt lustfylld att läsa.
Jag vet också att en endimensionell brutal sågning egentligen inte säger särskilt mycket om en film, men hur faaaaan ger man konstruktiv kritik till en hög med barnbeck?

Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet fick 9 miljoner i stöd från Svensk filmindustri men hur mycket jag än googlar kan jag inte hitta ansvarige filmkonsulentens namn. Jag känner litegrann för att hänga ut honom/henne på samma sätt som undermåliga fotbollsdomare hängs ut på Sverigescenen, med mobilnummer, personnummer, hela köret.

Om jag hade varit lika aningslös och kvalitetsomedveten i mitt yrke som konsulenten i fråga gällande denna film så hade jag fått sparken i ett huj och jag hade fått leta nytt jobb bland betongblock och gamla skelett i botten av Nybroviken.

Bara för att vara tydlig: Göta kanal 3 har faktiskt INGENTING med den svenska charmiga filmklassikern Göta kanal från 1981 att göra. Ingenting. Och när jag såg Göta kanal 2 så trodde jag att det inte skulle gå att göra något ännu sämre men jodå, det gick. Allting går när det gäller svensk lågintelligent film för den stora breda biomassan. Allting går att sälja. I det här sammanhanget är biografbesökare verkligen höns.

Jag vill spotta. Spotta hårt, långt och snorigt för FY FAN vad det här är lågt. Det här är att undervärdera filmtittare, det här är att som skådespelare och manusförfattare, som regissör och klippare hora för småpengar (även om jag fattar att dom fått rejält med pröjs för att tacka ja, vilket dom i och för sig SKA ha eftersom den här filmen blir en del av deras arv till kommande cineastgenerationer – och jag undrar hur DET känns när det går upp för dom…)
Att sälja stjärt på centralstationen har mer värdighet än att vara inblandad i den här smörjan.

Jag är 37 år gammal. Sedan 1986 har jag sett sjukt mycket film.
Jämfört med dom tusentals filmer jag sett under dessa år är Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet den i särklass sämsta film jag sett.

Så, jag är ledsen, jag kan inte ens betygsätta den. Det är under även min värdighet.


>Storm

> DD (Eric Ericson) är en såndär kille som inte tror sig behöva någon annan i sitt liv för må bra. Han klarar sig själv. Punkt.

Lova (Eva Röse) är en tjej som jagas av elaka män och som hux flux dyker upp hemma hos egoboy DD. Lova ger DD en hemlig ask som hon mer eller mindre tvingar DD att vakta och snart befinner sig DD i en kamp mellan det onda och det goda, mellan Lovas förföljare och Lova själv.

Filmen är en blandning av serietidningsestetik, TV-spel och actionfilm och som svensk film betraktad är den rätt ensam i sitt slag. Det är skönt tyst på Vänersborgs gator och behagligt att det inte är huvudstadens sönderfilmade ditos jag ser. Den känns påkostad, den är kreativ, jag blir skitglad och förvånad. Det är inget cinematografiskt mästerverk men nyskapande, mod och uppenbarliga brainstormningsmöten där inga idéer strykts ska premieras.

Håll i kepsen, se och njut.

(på gränsen till ett UFO till)