En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

föräldraskap

>Kramer mot Kramer

> Om den förra filmen handlar om det ångestfyllda i att vara mamma så handlar denna om detsamma, fast ur en pappas synvinkel.

Ted Kramer (Dustin Hoffman) blir lämnad av sin fru Joanna (Meryl Streep) och det kom som ”en blixt från klar himmel” för honom. Varför verkar snubbar oftast tycka så? Är vi tjejer så jäkla dåliga på att säga vad vi tycker och tänker under tiden eller vad är det som gör att den ena parten inte fattar nånting och säger ”men vi hade det ju så bra!” medans den andra står med ena foten på balkongräcket och längtar efter ett helt annat liv? Nåja. Den frågan hör kanske inte hit.

Joanna lämnar i alla fall inte bara Ted vind för våg, hon lämnar även deras lille son Billy. Den extremt övertidsarbetande karriäristen Ted blir nu så illa tvungen att ta hand om sin son med allt vad det innebär av frukostlagande, skolskjutsande, tvättning, städ, fix och trix. Inte helt lätt till en början men självklart fixar han det, varför skulle han inte?

När Joanna en dag kommer tillbaka, ångrar sig och vill ha vårdnaden om Billy vänds Teds liv upp och ner återigen och han tar upp kampen för sin son i en vårdnadstvist som är allt annat än snygg.

Kramer vs Kramer är en viktig film. Den är viktig för alla pappor som kämpar för att få träffa sina barn i en värld där moderskap fortfarande verkar ha högre ”värde” än faderskap, den är viktig för alla mammor, alla Quinnor, som tror att deras sätt är sköta ett barn är allenarådande och vägrar släppa in männen och låta dom vara pappor på sina villkor OCH den är viktig för alla män som ynglat av sig och av olika anledningar vägrar/struntar i ta ansvar för sina barn annat än möjligtvis ekonomiskt för det ÄR INTE ett likamedtecken mellan att vara en bra pappa och att ha en fungerande kuk.

1980 sopade filmen röda mattan på Oscarsgalan genom att vinna fem av dom tyngsta priserna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvuroll, bästa kvinnliga biroll och bästa manus från annan förlaga. Ett bra val på samtliga punkter tycker jag.


>Daisy Diamond

> Finns det någon lägre stående varelse på jorden än en dålig mamma? Finns det något som är lägre ALLS?

En kvinna som inte vill ta hand om sitt barn eller en mamma som gör allt hon kan men det hon kan räcker ingenstans alls, finns det nåt värre, nåt mer…värdelöst?

Ja det gör det.
Det finns Daisy Diamond.

Stackars Noomi Rapace. Hon måste ha läst manuset och sett något mellan raderna som jag som åskådare absolut inte ser. Hon spelar den nyblivna mamman Anna vars enda dröm är att bli skådespelerska. Hon drar till Danmark och söker lyckan men det funkar inte. Provspelningar och vrålskrikande spädbarn är inte en bra kombo. Att titta på film med hörlurar och ha en vrålskrikande bebis i öronen är inte heller särskilt kul. Fan. Ungen skriker halva filmen igenom, jag blir galen! Jag blir så pass galen att jag egentligen bara vill stänga av.

Det är den danske regissören Simon Staho (Dag och Natt) som står bakom Daisy Diamond och jag förstår att han vill skapa debatt och trycka på olika tabubelagda moderskapsprylar men nä, det biter inte på mig. Filmen rinner av mig som havsvatten på Maldiverna och kvar finns endast början till tinitus och ekot av den tokskrikande jävla ungen i öronen.

Men Noomi Rapace är bra.
Noomi Rapace är alltid bra.

Här finns filmen att hyra.


>Somewhere

> På pressvisningen av Sofia Coppolas film Somewhere sitter en man i stickad grå kofta på raden bakom mig. Han pratar med en kritiker-kollega innan filmen börjar och säger högt:

”Jag känner att jag måste se den här trots att det är en kvinnlig regissör. Jag försöker jobba mot mina fördomar, men det går inte. Det är sällan jag förstår varför kvinnor gör film. Jag förstår inte sensmoralen.”

Jag har fördomar mot män, speciellt äldre. Mot äldre män som har fördomar mot yngre begåvade kvinnor för att dom är just kvinnor har jag extremt mycket fördomar så självklart lyssnade jag extra noga och antecknade vartenda ord han sa. Det gäller att citera korrekt om det ska citeras.

Sofia Coppola som regissör är intressant. Ska man fortsätta fördomsanalysera henne så tror jag att hade hon inte hetat Coppola och inte varit dotter till Francis Ford så hade hon antagligen inte fått göra film. Hon hade definitivt inte fått någon roll i Gudfadern 3 om hon inte varit regissörens dotter, DET är klart som korvspad i alla fall.

Nu säger jag däremot inte att hon är en usel filmmakare, för det är hon inte, men det finns många begåvade människor överallt i världen som inte kommer nånstans alls utan rätt kontakter och släktskap. Sofia Coppola fick rätt räkmacka och nu är hon här för att stanna, om detta är jag säker.

Somewhere handlar om Johnny, en nerdekad skådis spelad av en annan skådis på nedåtgående, nämligen Stephen Dorff. Han lever ett liv som mest kretsar kring starksprit och blonda poledansöser men inget av det verkar intressera honom nämnvärt. Han har en 11-årig dotter, Cleo (Elle Fanning), som han har hand om ibland och när Cleos mamma bestämmer sig för att ta en time-out i föräldraskap och överlämnar ansvaret för dottern till Johnny har han liksom inget val. Han måste växa upp.

Somewhere är inte en särskilt speciell film, kanske inte ens en särskilt bra film. Ja, jag vet att den fått Guldlejonet för bästa film i Venedig men det biter inte på mig. Jag gör inte vågen, jag hurrar inte ens litegrann. Å andra sidan somnar jag inte heller och jag hade inte en tanke på att resa mig från visningen och gå därifrån.

Somewhere är som ljummen potatissallad för mig. Inte bra, inte dåligt, inte main-stream och inte as-udda men för att odla mina fördomar så är Somewhere en film för dom som gillar P3-musik. Mannen bakom mig i biosalongen lär alltså såga den hårt.


>Sebbe

> Sebbe (Sebastian Hiort af Ornäs) är fjorton år och bor med sin mamma Eva (Eva Melander) i ett nedgånget bostadsområde nånstans i Sverige.

Pappan är död och mamman har problem med alkohol, hon röker oavbrutet, hon jobbar natt med att dela ut tidningar, verkar inte ha en endaste vän i hela världen och hon sover hela dagarna.
Eva orkar inte med att vara en närvarande förälder, hon har så dåligt med pengar att Sebbe inte ens får en present på sin födelsedag och Sebbe har ett mindre helvete med mobbare i skolan.

Handlingen i Sebbe är ingen discodans, inga disneystråkar eller hopp-och-skutt-glatt direkt. Herregud, det är ju en prisbelönt svensk film, klart som fan den handlar om vardagsrealism, förortsmisär och mobboffer i yngre tonåren, gärna med ett pärlband av P3-pop i bakgrunden – vad annars?

Men, jag tänker inte dissa filmen rätt av för det finns faktiskt tre saker med Sebbe som är riktigt bra.

1. Sebbe själv.
Sebastian Hiort af Ornäs är en otroligt begåvad kille och hans ansikte kommer synas i många filmer framöver det är jag bombsäker på. Han når fram, han når ut, han spelar inte – han ÄR och DET är man inte bortskämd med i svensk film.

2. Mamma Eva.
Eva Melander är för mig en okänd skådespelerska och jag tror inte en känd skådis hade kunnat göra den här rollen ett dugg bättre än hon.
Jag blir arg på henne, hon är vidrig, jag blir trött på hennes jävla rökande och gnället om att hon inte har några pengar (SLUTA RÖK DÅ FÖR I HELVETE!!!) men framförallt har hon och Sebbe en äkta känsla dom emellan och den är mycket värd i den här rullen.

3. Det autentiska språket.
Scenerna i klassrummet, bråken mellan Sebbe och Eva, snacket tonåringarna emellan, allt detta känns på riktigt. Det är ingen dramatensvenska, det är flyt i språket och DET gör mig glad.

Det mesta annat i filmen gör mig bara…irriterad. Sebbe är ännu en svensk film i raden som kallar sig långfilm fast den bara är 1 tim och 20 min och fast filmen är så himla kort så håller inte storyn hela vägen. Är det ingen som har koll på sånt innan liksom?

Äsch. Jag fattar inte grejen riktigt ändå tycker jag filmen är helt okej. Jag tänker inte ens tanken att varken stänga av eller spola fram, jag tittar och upprörs och det hade jag inte gjort om filmen var helt igenom kass.