En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

gubbluderfilm

>The good heart

> Det var längesedan jag såg en filmaffisch som gjorde mig lika glad som denna. Röd, glad och fin och med en vitt fjäderfä mitt i bild, självklart blev jag sugen på filmen.

The good heart handlar om surgubben och barägaren Jacques (Brian Cox) som jobbar med att slippa ännu en hjärtattack med alla till buds stående medel. I hans fall stavas det: avstressningskassettband. Men det går inte så bra, hans korta stubin gör att han lackar ut på berättarrösten och hey, där kom den femte hjärtattacken som ett brev på posten.

På sjukhuset tvingas han dela rum med Lucas (Paul Dano), en hemlös och mycket ensam ung man som ligger i sin sjukhussäng på grund av ett misslyckat självmordsförsök. Dom två udda filurerna hittar varandra och märker att dom faktiskt behöver varandra.

Den här typen av otrolig vänskap har setts förr mången gång på film och kommer att ses lika många gånger till. Det är en tacksam infallsvinkel att tota ihop två olika personlighetstyper, få dom att förstå sig på varandra och därmed också – till slut – sig själva. Att den ena typen är en grumpy gammal gubbe, ja, det gör det tydligen ännu mer intressant. Jag skriver tydligen eftersom jag personligen inte riktigt tycker det men filmmakare världen över verkar ha en uppenbar faiblesse för just dessa gamla hundar som prompt ska läras att sitta på äldre dar.

Jag får inga bra vajbs mellan Jacques och Lucas och det är liksom en förutsättning för att en film som denna ska klicka till. Men nej, det sa inte klick, inte den här gången.


>Det vita bandet

> Det vita bandet utspelar sig någonstans runt 1910.
I den tyska byn bor en liten mängd människor fördelat i alla samhällsklasser och den röda tråden – eller vita bandet om man så vill (häpp!) – är att oavsett klass så är det ett patriarkaliskt styre i varenda familj och det är ena riktiga gubbluder till fäder allihop.
Elaka, misshandlande tyranner med traditioner, konventioner och vriden sexualitet i ryggmärgen – och alldeles för nära till både tillhyggen och sina hela och rena barn.

Det är något väldigt fel i den där tyska lilla byn. Det är något unket, nåt gammalt som ligger och osar, lite som överbliven sushi i en soppåse som man glömt slänga. Det luktar död och moderkaka på en och samma gång och även om man kastar påsen så sitter lukten kvar i näsan och liksom fräter sönder flimmerhår i veckor.

Barn hittas misshandlade i skogen och invånarna blir mer och mer oroliga. Vem är förövaren – och varför?

Michael Haneke har gjort en film som kanske handlar om en förlorad generation. Den kan också handla om baksidan av barnaga eller ta upp frågan om barn föds onda eller om kvinnor borde ha rätt att kapa snorren av sina män om dom beter sig som vidriga svin.

Vad filmen egentligen handlar om vet jag inte. Dom ”hanekenska frågetecknen” står som spön i backen när dom tysta eftertexterna rullar och det där WOW:et, den där vändningen, den där LÖSNINGEN på själva handlingen som jag väntade på kom inte. Det var två timmar och nitton minuter av märkvärdig svartvit tysk misär, inte alls tråkigt uppvisat, men jag saknar nåt. Jag saknar det:et, klicket och känslan efteråt – den som var så stark efter Funny games och den jag saknade även med Pianisten.

Filmen var felfri och kom när den skulle. Det räcker för mig.
Har även fått reda på att det går att beställa extra kuvert på LOVEFILM´s hemsida så det går att skicka tillbaka filmerna en och en. Det gjorde mig glad. Minuset raderat.


>The bucket list

> Jag såg den ”mysiga” och ”sentimentala” filmen The bucket list.

Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar cancersjuka gubbs med bara nån månad kvar att leva. Dom skriver en gemensam lista med sånt dom vill hinna med innan dom dör, vilket dom kan eftersom Nicholson spelar miljardär och kan bjussa fattiga bilmeckar-Freeman på allt.
Dom gör det dom ska, sen *spoilervarning* dör dom. Såklart. Ett regelrätt hollywoodending.

– Åååå, den här var bra, sa min snubbe när eftertexterna rullade.
– Äh!
– Jooo. Det var en mysig film.

Han som jag tycker om satt och gjorde känsloljud genom hela filmen så att för mig var det liksom ingen direkt förstasidesnyhet att han gillade den.
”Näääääh” (när man ser Nicholsons operationsärr och han ligger i sängen och skakar),”IIIIIIIIh” (när dom hoppar fallskärm) och ”Hahahahahaha” (flera gånger, varför vet jag inte).

– Klart du gillar den här filmen, sa jag. Det är ju bara snubbar.
– Gubbar!
– Ja, gubbar då.
– Jag gillar gubbar!!!
– Jag vet……
– När jag blir gammal ska jag bli gubben med snuggan som säger ”hocken” om allt hela tiden.
– En rätt ensam gubbe kan jag lova.
– Vadådå?
– Jag ska sätta gung på gungstolen allt vad jag har och sen springer jag, eller kanske hoppar fram jättefort med mitt deltastöd som en geriatrisk Lille Skutt. Då kan du sitta där i din ensamhet med din pipa och titta på The bucket list på kabel-TV.
– Jaaa,det kan jag väl! Vad mysigt!


>Soraya M

> Soraya är en rätt vanlig iransk kvinna. Mor till fyra, två pojkar och två flickor och gift med Ali.

Ali är en gris. Han är en våldtäktsman, en hustrumisshandlare och ett otroget arsel som har hittat en 14-åring med porslinsansikte och rik far som han vill gifta sig med – och därmed skilja sig från Soraya. Han vill inte ge henne en enda krona men han kan tänka sig att ta hand om sönerna. Döttrarna lämnar han mer än gärna därhän. Men Soraya säger nej. Hon klarar inte att ta hand om sin familj utan Alis pengar.

En äldre kvinnlig granne dör och änklingen behöver hjälp. Han har aldrig behövt klara ett hushåll och sonen själv och byns män tycker det är en bra idé att Soraya tar anställning där och hjälper honom genom sorgen. Hon går motvilligt med på det men inser också att det är hennes chans till en inkomst och den frihet som egna pengar ger.

Det är då Ali kommer på den strålande lösningen på sitt kvinnoproblem: han ska leta upp/övertala/tvinga/hota några personer som kan vittna och säga att Soraya varit otrogen med grannen för enligt sharialagarna är det inte den gifte mannen som ska bevisa att frun legat med nån annan, det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld – hur nu det är möjligt – och straffet för otrohet är döden genom stening.

En död Soraya betyder fritt fram för bröllop med 14-åringen och Ali hånler som bara Ali kan och jag vill bara bli Hulken, åka till Stonehenge och ta dom där stora stenarna mellan tummen och pekfingret som vore dom kikärtor och KASTA på Ali så skallen spricker som ett spegelgolv under vassa klackar.

Så är det, filmen igenom är det så. Filmen framanar hat. Ingen mentalt väl fungerande människa kan titta på den här filmen utan att känna människohat och tonvis med mansförrakt. Ingen intelligent tänkande person kan se det här och komma med vettiga argument för det positiva med islam eller det sharialagarna står för.

Jag är alldeles för okunnig om islam för att bege mig in i en religös analys av det här, jag går BARA på känsla, på det som pulserar till vänster i bröstkorgen.
Soraya M är bland det mest vidriga, det mest känslosamma, det mest välspelade, det viktigaste och det mest absurda jag sett på film.

Det är en sann liten historia om en liten kvinnas öde i en liten by i Iran men det är också en film om de stora mänskliga egenskaperna: förmågan att älska, stoltheten i att vara ärlig och modet att våga stå emot.

Se den här fantastiska filmen på Headweb. Klicka här så kan du se den direkt.


>Arga män utan ben

> Ben och Gus är grannar. Bens fru är otrogen och när han kommer på det blir han så förbannad att det går ut över Gus och dom börjar slåss på en åker vilket slutar med att dom båda blir överkörda av en skördetröska, hamnar på sjukhus, blir förlamade från midjan och nedåt och förpassas till ett liv i rullstol.

Livet blir ett riktigt miserabelt helvete för både Ben och Gus som båda tappar gnistan totalt och försöker sluta sitt liv på varsitt håll – men inte ens det lyckas dom med. En dag ses dom igen av en slump på en järnvägsstation och då bestämmer dom sig, dom ska tillsammans ta sig till Finland och stämma den där jävla jordbruksmaskinstillverkaren som förstört deras liv.

Arga män utan ben är en titel det inte går att blunda för. Jag tror att det är den bästa felöversatta filmtiteln i världshistorien (svenska översättningar brukar annars vara riktigt unkna). I original heter den Aaltra, vilket är den finska staden dom reser till.

Filmen är nåt så udda som en belgisk svartvit rullstolsroadmovie med två rollfigurer som jag i början av filmen faktiskt får lite tycka-synd-om-känslor för, men som ju längre filmen går bara blir mer och mer osympatiska. Det är kolsvart humor som jag ibland sätter i halsen, ibland skrattar gott åt, ibland åker skämskudden upp och ibland vill jag bara trycka in en sax i däcket och ge dom båda rullstolspunka så dom ramlar i diket och skrapar näsan.

Sevärt som omväxling till amerikanska actionrullar och svenskt dramatendravel? En film jag gärna ser igen?

På A svarar jag ja och på B nej.


>Million dollar baby

> Det finns en tjej som jobbar på Waynes coffee på Heron City i Skärholmen som är väldigt lik Hilary Swank. Varenda gång jag fikar där och hon jobbar så tänker jag att det är rätt fränt egentligen, där står hon och fixar frappuccino, hon som filmat med Clintan och som boxat på en päronboll med sån frenesi att Åsa Sandell lätt ligger i lä.
Men hon är ju inte Hilary Swank, jag vet, men det är ändå en cool tanke.

I Million dollar baby spelar den riktiga Hilary Swank Maggie, en white-trash-brutta, 30 år fyllda, utan familj och med en ekande tom plånbok. Hon kommer till den sunkiga träningslokalen Hit Pit som den gamle boxningstränaren Frankie Dunn (Clint Eastwood) och hans sidekick Eddie (Morgan Freeman) försöker hålla liv i.

Frankie är som en gammal envis hund: okänslig, vägrar låta någon komma honom in på livet, ger inte ett uns av sig själv i onödan och är allmänt….inte en kul typ helt enkelt.

Maggie vill bli boxare. Hon inte bara vill bli det, hon VILL det, det finns inget annat. Hon vill att Frankie ska börja träna henne men Frankie tycker dels att hon är för gammal, dels vägrar han kategoriskt att träna kvinnfolk.

Bli inte rädd för att detta är en film som handlar om sport och bli inte rädd för att det handlar om en sport som i mångas ögon inte ens är en sport utan misshandel med lön. Million dollar baby fick fyra tunga priser vid Oscarsgalan 2005: Bästa manliga biroll (Morgan Freeman), Bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank), Bästa film och Bästa regi (Clint Eastwood) och filmen förtjänar dom alla. Det här är gråtvarning a-la-Titanic men det är svårt att torka tårar och snyta en rinnande näsa med boxhandskar på. Därför sitter gråten kvar i halsen lång tid efteråt.


>Gran Torino

>Clint Eastwood som regissör är en av mina absoluta favoriter. Han har fått mig att gråtande snyta mig i tröjärmen många gånger – Broarna i Madison County och Million Dollar Baby. Herregud, jag behövde saltsten efteråt.

Clint Eastwood som skådis är något helt annat. I mina ögon är han symbolen för beige gammal gubbe, fåordig, fårig, träig, uschig, nä, han är inge kul helt enkelt. Dirty Harry är ett sömnpiller av guds nåde och hade han inte haft sina oneliners är det lätt att tro att nån kapat tungan på karln.

Nu är han apgammal och ska regissera sig själv i huvudrollen. Kan det gå annat än åt pipan? Ja. Det kan gå riktigt bra.

Gran Torino är så mycket som en film man ska se, inte skriva om. Jag visste nästan ingenting om den innan jag såg den, mer än att jag var i London när den hade premiär men filmaffischen var så urbota brun och tråkig att jag nog inte hade gått ens om någon kastat en biljett efter mig.

T satt och ”uhhmmm-ade”, blinkade sakta och suckade tungt genom hela filmen. Han kärar ofta ner sig i gubbs och jag blev inte det minsta förvånad att han gillade filmen. Clintan hade kunnat filma en 90-minuter lång tungskrapning och T hade köpt det med hull och hår. Att jag gillade filmen så mycket som jag gjorde är däremot en överraskning för mig. En glad sådan. Det finns gubbluder som ger mig hopp om livet. Clintan i Gran Torino är en sån.