En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Headweb

>Hard candy

> 14-åriga Hayley (Ellen Page) har chattat med en kille på nätet några veckor och dom bestämmer sig för att ses på ett café. Killen Jeff (Patrick Wilson) visar sig vara mer man än kille då han är fotograf och arton år äldre än henne själv.

Hayley är en brådmogen och beläst ung dam med skinn på näsan och Jeff är till synes en belevad man med ett något överdrivet – och rätt otäckt – fokus på väldigt unga flickor. Hayley går med på att hoppa in i bilen och åker med Jeff hem.

”Inget är ditt när du släpper in en tonåring i ditt hem”, säger Hayley.

”Nu avslöjar jag ingenting mer”,
säger jag, för det här är en film jag absolut tycker att du ska se och helst med så lite bakgrundsinformation som möjligt i minnet.

Jag tyckte Ellen Page skulle bli den perfekta Lisbeth Salander redan när jag såg henne i Inception men efter att ha sett Hard candy blir jag nästan förbannad över att det inte var hon som blev vald till rollen. Hon är precis samma skådespelartyp som Noomi Rapace (trots att hon är rätt mycket yngre), hon är intelligent och fysisk och varenda stark känsla i världen ryms i hennes lilla kropp.

Patrick Wilson såg jag senast som pretty-boyen Roland i Pappa på burk och då trodde jag inte han kunde spela nåt annat än en äckligt stomatolleende och överdrivet glad renlevnadsman men SE så fel jag hade!

Hard candy är en spännande och ständigt aktuell thriller där ingenting är som det ser ut att vara, inga svar är givna och inga frågor så enkla att dom inte går att vrida runt ett par varv och det är definitivt en film som alla som internetdejtar borde se – både pojkar, flickor, män och kvinnor.

Här kan du hyra filmen om du vill.

Annonser

>Jag är nyfiken – gul

> Lena Nyman är en skådespelerska som liksom alltid funnits. Nu finns hon inte mer och det känns lite konstigt tycker jag. För att minnas henne och försöka navelskåda hennes skådespeleri en smula tittade jag på Jag är nyfiken gul, filmen som verkligen satte henne på kartan.

Jag är nyfiken gul känns som en film jag redan ”borde” ha sett, men den har fallit mellan stolarna och jag har aldrig direkt haft nån anledning att hyra den. Förrän nu då.

Filmen handlar om Lena Nyman (Lena Nyman) som är teaterelev och ska spela in en intervjufilm tillsammans med regissören Vilgot Sjöman (Vilgot Sjöman) som hon även delar säng med.

Hon går runt på stan med en mikrofon och frågar folk frågor om politik, om utbildning, om sex, om kvinnofrågor, fångvården, klassamhället samtidigt som hon utforskar sin sexualitet genom att sätta på en ung Börje Ahlstedt. Olof Palme intervjuas och visar prov på sitt sköna och tydliga sätt att prata som jag minns från min barndom och han säger kloka vettiga saker samtidigt som Lena slickar sig om munnen och flirtar med Vilgot i bild.

Som tidsstudiedokument är Jag är nyfiken gul väldigt intressant men som film, nej, inte alls. Inte för mig. Jag tycker filmen spelar alldeles larvigt mycket på ”den svenska synden”, den frispråkiga och frigjorda blonda svenska kvinnan och men inte för att det ger en extra dimension och behövs i handlingen utan mer för att skapa debatt och löpsedlar. Det kanske inte var Vilgot Sjömans baktanke men jag kan inte se det på något annat sätt.

För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans i denna film. Så är det.

Här kan du hyra filmen om du själv blir nyfiken gul.

Filmen går även på SVT2 ikväll kl 22:45.


>Kärlek i New York

> I tisdags skrev jag en fördomsanalys av den här filmen. Jag försökte känna in den bara genom att titta på fodralet och fundera på titeln och jag måste säga att jag tycker min analys var rätt bra om jag ser till dom hundratals filmer jag tidigare sett i denna genre, däremot hade den ingenting att göra med just denna film.

Blondinen på bilden, Annie (Malin Åkerman), är inte blond i filmen. Hon har faktiskt inte ens hår. Hon lider av sjukdomen alopeci och har inte ett hårstrå på hela kroppen och bara där känner jag mig en smula lurad av fodralet (fast lurad på ett larvigt sätt eftersom jag egentligen skiter en hel hög i hennes hår). Jag trodde att blondinen skulle vara en killmagnet men eftersom blondinen alltså inte var en blondin var hon heller inte en killmagnet utan mer en ganska olycklig tjej som fortfarande hade känslor för sitt rätt otrevliga ex.

Brunetten Mississippi (Kate Mara) jobbade i en bar och drömde om att bli sångerska. Jag trodde hon skulle vara den ”snälla kompisen”, hon som aldrig får den snygga killen för att hon är reko och fulsöt, inte beräknande och asläcker och min analys av henne var både rätt och fel. Hon är snäll i filmen. En bra tjej liksom. Men hon är också tjejen som snygge killen faller för.

Att han med stora skor, Sam (Josh Radnor), skulle vara en kvinnotjusare hade jag också rätt i men han är mer än så. Han är lite tyst, rätt underlig, skönt framfusig och otippat personlig för denna typ av film.

Mitt absolut största fördomsanalysfel är den lille svarta killen som jag trodde skulle vara ”en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop”. Jag vill bara köpa en stor hockeytuta och bröla mig själv i örat, SÅ fel hade jag. Rasheen (Michael Algieri) vet inte hur gammal han är, han har ingenstans att bo, han säger inte flaska större delen av filmen, han är bara en liten ensam pojke som hellre rita än pratar vilket är ljusår ifrån den tokrolige sidekicken jag trodde han skulle vara.

Sammanfattningsvis är Kärlek i New York inte riktigt den film jag inbillade mig att den skulle vara. Framförallt var den sämre än jag trott. Ganska mycket sämre dessutom.

Här finns filmen att hyra.


>En sydfransk affär

> Suzanne (Kristin Scott Thomas) har allt man kan tänka sig, i alla fall om ”allt man kan tänka sig” är ett hypervackert hus, en läkare till man som tjänar multum och två tonårsbarn som mest befinner sig i periferin.

Den spanske ”mångsysslaren” Ivan (vet inte riktigt vad karln gör egentligen, men han verkar jobba med det mesta som inbringar timlön) anlitas av den rika läkarfamiljen för att rensa i ett utrymme som Suzanne ska kunna använda som sjukgymnastpraktik är det tänkt. Ivan gör våldsamt intryck på Suzanne, speciellt efter att han genom hennes klantighet bryter foten. Dom inleder ett passionerat förhållande, nåt som tydligen på svenska klassas som ”en sydfransk affär”, vilken är en skitdålig översättning av originaltiteln Partir (Lämna) som säger betydligt mer om filmens handling.

Suzanne lämnar nämligen sin familj. Hon väntar inte på att bli påkommen och tvingad till sanning, hon berättar som det är för sin man och han reagerar på alla möjliga – och omöjliga – sätt, precis som vilken bedragen äkta partner som helst skulle göra.

Det är inte snyggt, det är inte vuxna och noga övervägda beslut som tas, det är svartsjuka och hämnd och hat och alla människans svarta uttrycksmedel som visas i filmen och jag kan förstå dom. Allihop.

Jag förstår Suzanne som inte kan lägga lock på sin starka förälskelse. Jag förstår maken (Yvan Attal) som är ledsen, beter sig som ett svin och hämnas med dom medel han har. Jag förstår Ivan (Sergi López) som anser sig vara den som satt Suzanne i skiten. Jag förstår, jag känner med dom allihop och jag tror det är därför jag under större delen av filmen har en klump i magen.

Det här är ingen mysigpysfransk film som doftar teracottakrukor och solrosor direkt. Det är mer svett, kön och ångest och även det kan faktiskt vara underhållande ibland.

Här finns filmen att hyra.


>Cemetery Junction

> Redan till förtexterna sitter jag där med ett såntdärnt* skönt avslappnat smajl i ansiktet.

Elton John sjunger Saturday night´s alright (for fighting), tre engelska killar är på puben och hamnar i bråk. Jag förstår att det hör till vanligheterna och jag tycker verkligen inte att tjafs är särskilt kul men just nu, just med dessa charmiga killar i centrum så blir det sjukt underhållande, ja till och med lite mysigt.

Att växa upp i Cemetery Junction är ingen lek. All form av sunt tänkande säger ”lägg benen på ryggen, spring, spring så långt du kan utan att hjärtat lägger av om du vill bli NÅGOT här i världen, om du vill bli NÅGON, om du vill hitta dig själv” och det är just precis det som filmen handlar om. Att hitta sig själv, kanske oavsett var i världen man befinner sig, att våga vara den man är och förstå varför.

Jag vet hur det är att växa upp i en liten byhåla full med rädda inskränkta människor och kanske är det därför historien om Bruce, Freddie och Snork träffar mig extra hårt i magen men det kan också vara så himla enkelt att det är en otroligt skönt berättad historia om tre unga killar som är väldans lätt att tycka om.

Ricky Gervais och Stephen Merchant har skrivit och regisserat filmen och då Gervais är född i Reading (en stad till vilken Cemetery Juntion är en förort) så inbillar jag mig att han skrivit ner ett visst mått av självupplevda scener i manus. Trots att Gervais till och med har en liten roll i filmen (som Freddies pappa) och att Ralph Fiennes och Emily Watson finns med i rollistan så är det här grabbarnas film. Tom Hughes som Bruce Pearson, Christian Cooke som Freddie Taylor och Jack Doolan som Snork, det är dom som ska ha den stora äran även om samtliga skådespelare i filmen är helt och hållet FENOMENALA.

Har du inte redan sett den här filmen – gör det, snälla, bara gört – och när du gör det, lägg lite extra uppmärksamhet på skådespelarnas ögon. Det finns LIV där, äkta glödande liv och det är så häftigt att se.

Min enda yttepyttelilla brasklapp, det som gör att jag inte smäller till med en fullpoängare, är slutet. Dom sista fem minutrarna var lite för simpla för att jag ska smälta som smör. Men jag bubblar, bryns och bränns och det fortfarande med ett skönt smajl inte bara vid munnen utan i hela kroppen.

(* = vanligt ord och korrekt svenska i byhålan där jag är född och uppväxt.)

Filmen kan du hyra direkt här om du vill.


>En handfull filmer om vargar

>Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?

Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

Klicka här för att hyra den på Headweb.

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

Jag kan inte sluta fascineras av LOVEFILMS enorma utbud. Det spelar ingen roll vilken suspekt liten udda film jag letar upp för att lägga i min filmlista, filmen finns och jag fortsätter vara glad och förvånad.

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.


>Bröderna Karlsson

> Nicklas är singel, affärsjurist och bor i en dyr innerstadslägenhet med kaffelatteväggar och värsta jävla takterrassen. Hasse bor några mil utanför nån liten håla. Han är en gift bonnig kvinnotjusare som har en bitter arg fru, två snoriga ungar och traktor.

Nicklas och Hasse är tvillingar men har ingen aning om varandras existens förrän deras biologiska mamma dör.

Nicklas åker till byhålan där Hasse bor för att skriva på lite papper och redan efter ett ögonblick står det klart att hur lika dom än är utseendemässigt så är dom varandras totala motsatser på insidan.

En dag ringer Hasse på hemma hos Nicklas med en moraklocka under armen och baktanken att stanna några dagar. Det visar sig bli både ganska många dagar och en hel del förvecklingar som vänder upp och ner på båda deras liv.

Jag trodde i min fördomsfulla enfald att Bröderna Karlsson skulle vara som vilken svensk överårspubertal springa-i-dörrar-fars som helst. Det var lite dumt. Nu får jag krypa till korset och stå och skämmas i ett hörn med polkagrisrandig dumstrut på huvudet för det här är en film som gått från att vara Göta Kanal-varning i mitt huvud till någonting heeelt annat.

Tuva Novotny är precis så bra som hon brukar vara, både som glad, kär, allvarlig, bitter och asförbannad. Kjell Sundvall har i mitt tycke inte gjort något riktigt intressant sen Tomten är far till alla barnen, men tiden går och det var elva år sedan nu. Med filmen Bröderna Karlsson lyckas han med konststycket att regissera Björn Bengtsson gånger två så att denne Björn bräcker allt jag tidigare sett honom i. Han spelar så bra att jag flera gånger undrar om det verkligen ÄR samma person i båda rollerna.

Men jag tror att det är hjärnan bakom filmen, manusförfattaren Ulf Kvensler, som ska tackas för att filmen funkar så bra som den gör. Han skriver dialoger så som folk pratar, precis som han gjort så framgångsrikt i Solsidan och DET hör inte till vanligheterna i svensk film.

Nähäpp. Bort med fördomarna och ge den här filmen en ärlig chans.

Här kan du hyra filmen.