En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

homodrama

>Fyra år till

> Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

Annonser

>Patrik 1,5

> Precis såhär var det.

Jag satt i en fullsatt biosalong. Filmen Patrik 1,5 hade precis börjat och Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård pussas. Det går ett sorl genom publiken, det fnissas, skrattas och nån säger ”oooooäääääääähhhhhh, näääääääeeeeee” alldeles för högt.

Vafandåför, undrar jag? Det är ju inte så att det tillämpas random-movie-nights i Sverige, där man köper en biljett och inte vet vad man ska få se. Köper man en biljett för 90 spänn för att se en film om homoadoption, varför blir man överraskad att snubbarna pussas?
Det var precis likadant när jag såg Brokeback mountain på bio. Tre personer gick i affekt efter första halvtimmen och två av dom proklamerade med hög röst vad dom tyckte om ”äckliga bögjävlar”.

Vet man med sig att man är homofob och måste typ bua så fort det visas någon form av manlig ömhet – varför går man inte och ser nån annan film istället? Nån machofilm om heteromän, för heteromän. Typ…..Arn?

Filmen för övrigt var helt okej. Ingen kioskvältare känslomässigt men jag hade en trevlig stund. Torkel Peterson spelar som vanligt Torkel Peterson men här funkar det jättebra. Och i mina ögon gör den annars ganska beige Gustaf Skarsgård en av sina bättre rollprestationer.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.