En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

intelligent svensk komedi

>Fyra år till

> Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

Annonser

>I rymden finns inga känslor

> Sam (Martin Wallström) bor ihop med Frida (Sofie Hamilton). Sam har en bror som heter Simon (Bill Skarsgård) som bor hemma hos deras föräldrar.

Simon har Aspergers syndrom och är inte helt lätthanterlig ens för föräldrarna och när Simon återigen gömmer sig i en tunna med lock (som han tror är ett rymdskepp) och vägrar komma ut får hela familjen nog. Sam tar med sig Simon hem till lägenheten och där ska dom försöka bo och samsas alla tre. Ja, lycka till säger jag bara.

I rymden finns inga känslor är en vettig film. Det är skönt att se en ungdomsfilm men tänkande, kännande, MÄNSKLIGA människor, där det händer jobbiga saker som karaktärerna får deala med och visa riktiga känslor som i verkligheten. Precis som när Sams och Simons mamma (spelad alldeles fenomenalt av Lotta Tejle) får nog, när måttet är rågat och hon bara VRÅLAR, det är så jävla härligt att se. Inga fasader, inget påklistrat låtsasliv, bara ett jävla desperat urvrål.

Jag har egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen mer än att jag, min vana trogen, är alldeles för arbetsskadad för mitt eget bästa och reagerar på tapeterna i lägenheten och rabblar artikelnummer och kollektionsböcker i huvudet. Det är en knapp jag inte kan stänga av men det är också en olat jag kan leva med.

Det jag därmot INTE kan leva med och VÄGRAR att acceptera är alla dessa UNGJÄVLAR som envisas med att PRATA, RINGA, MESSA och SPARKA I STOLSRYGGEN FRAMFÖR under filmen. Jag blir fan galen. Jag blir RABIAT och det var beteendet från vissa ungdomar under denna film som fick mig att skriva detta blogginlägg.

Men jag får ta tillfället i akt och passa på att tacka dom störande unga tjejerna att dom åtminstone hade vett nog att bara göra grimaser och lipa och inte svara mig med svordomar och könsord när jag bad dom lägga av eftersom min dotter satt i stolen bredvid och ingen unge mår bra av att höra sin morsa bli kallad fitta offentligt.

Nog om det. Tillbaks till filmen. Bill Skarsgård gör mig glad. Han visar att efternamnet inte bara öppnar dörrar, det förpliktar och han lever upp till förväntningarna. Han är duktig.

Min dotter hade svårare för Cecilia Forss än jag hade men det beror antagligen på att hon är mer bevandrad i reklam-TV än jag. Så visst finns det en fara i att sälja sitt ansikte för länge till en specifik produkt, jag tror nämligen inte att hon vill förbli känd som ICA-bruden.

Martin Wallström är annars filmens stora behållning. Jag vet inte var han kommer ifrån, jag vet inte vart han är på väg, jag vill bara att han stannar kvar och filmar mer för han gjorde det här riktigt riktigt bra.


>Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet

> Jag vet att en recension baserad på svordomar och könsord inte är särskilt lustfylld att läsa.
Jag vet också att en endimensionell brutal sågning egentligen inte säger särskilt mycket om en film, men hur faaaaan ger man konstruktiv kritik till en hög med barnbeck?

Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet fick 9 miljoner i stöd från Svensk filmindustri men hur mycket jag än googlar kan jag inte hitta ansvarige filmkonsulentens namn. Jag känner litegrann för att hänga ut honom/henne på samma sätt som undermåliga fotbollsdomare hängs ut på Sverigescenen, med mobilnummer, personnummer, hela köret.

Om jag hade varit lika aningslös och kvalitetsomedveten i mitt yrke som konsulenten i fråga gällande denna film så hade jag fått sparken i ett huj och jag hade fått leta nytt jobb bland betongblock och gamla skelett i botten av Nybroviken.

Bara för att vara tydlig: Göta kanal 3 har faktiskt INGENTING med den svenska charmiga filmklassikern Göta kanal från 1981 att göra. Ingenting. Och när jag såg Göta kanal 2 så trodde jag att det inte skulle gå att göra något ännu sämre men jodå, det gick. Allting går när det gäller svensk lågintelligent film för den stora breda biomassan. Allting går att sälja. I det här sammanhanget är biografbesökare verkligen höns.

Jag vill spotta. Spotta hårt, långt och snorigt för FY FAN vad det här är lågt. Det här är att undervärdera filmtittare, det här är att som skådespelare och manusförfattare, som regissör och klippare hora för småpengar (även om jag fattar att dom fått rejält med pröjs för att tacka ja, vilket dom i och för sig SKA ha eftersom den här filmen blir en del av deras arv till kommande cineastgenerationer – och jag undrar hur DET känns när det går upp för dom…)
Att sälja stjärt på centralstationen har mer värdighet än att vara inblandad i den här smörjan.

Jag är 37 år gammal. Sedan 1986 har jag sett sjukt mycket film.
Jämfört med dom tusentals filmer jag sett under dessa år är Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet den i särklass sämsta film jag sett.

Så, jag är ledsen, jag kan inte ens betygsätta den. Det är under även min värdighet.


>Looking for Eric

> Såhär i fotbolls-VM-tider så finns det en del människor som tycker att all tid mellan matcherna är onödig tid, även om det såhär i början faktiskt är TRE matcher om dagen.

Jag är en sådan människa.

Så för att göra den onödiga tiden lite mer betydelsefull roade jag mig idag med att titta på en film. Om…..ta-daaaa…fotboll!

Palindromet Steve Evets spelar Eric, den fotbollsfanatiske brevbäraren som inte är så värstans glad. Han är i kris kan man säga. Han bor i den gråtrista Manchesterförorten Salford och hans allra största idol är fransmannen Eric Cantona, en av Manchester Uniteds mest kända och omtyckta spelare genom tiderna.

Eric har pigga, snälla hamsterögon och det är lätt att känna med honom. Han är omtyckt av sina arbetskamrater och dom gör sitt bästa för att muntra upp honom.

Eric börjar prata med planschen av Cantona som hänger på väggen hemma, frågar honom frågor om livet och ber om råd och plötsligt står han där i egen hög person, Eric Cantona står på det lortiga lägenhetsgolvet och pratar. Franska. Såklart.

Cantona blir nån slagt psykologvän åt Eric och han får Eric att fatta knepet: det gäller att träna och träna hårt, oavsett om man vill bli bra på fotboll eller på att leva livet till fullo.

Regissören Ken Loach är för mig mest känd som en riktig arbetarklassfilmare, en brittisk Roy Andersson – men mer…tragisk.

Looking for Eric är den Loach-film som varit lättast att ta till sig av alla hans filmer jag sett. Om det beror på att den delvis handlar om just fotboll eller bara är lite ytligare och färggladare än normalt vet jag inte riktigt, men det är skönt att han inte alltid behöver fastna i den där fattiga, skitiga, fula förortsmisären.

Och självklart är det kul att se Cantona igen, även utan boll.


>Sommaren med Göran

> Göran (Peter Magnusson) är en innerstads-event-kille.

Han slår knut på sig själv och friar till sin on-off-kärlek Sofia (Alexandra Rapaport)genom att fixa en picknick på en höjd med utsikt över Stockholm, med rutig filt, med champagne och guldring i glaset. Det går sådär kan man säga.

Göran blir singel igen, han vantrivs med jobbet och chefen på eventfirman (Peter Dalle) är en riktig stekarwannabe, men han når liksom inte fram.

Det är sommar. Han blir bjuden på en såndär ”riktig” midsommarfest på västkusten: segelbåtar, märkeskläder, kulörta lyktor och musik, snubbar som tycker dom är avslappnade och lite pittoreska bara för att dom kavlat upp byxorna en decimeter, kvinnor som är mer och ses mer som galjonsfigurer än som vanligt folk.

Göran lyckas få med sig sin bäste vän (David Hellenius) till festen. Han har transformerats till en riktig prakt-toffel efter att ha blivit sambo med valkyrian Ann.

Jag trodde jag skulle klara av att se ungefär en kvart av Sommaren med Göran innan jag skulle stänga av. Jag trodde det här var en riktig svensk kalkon-de-luxe. Det är det inte. Sommaren med Göran är en rätt välgjord film, småputtrig och fnissig handling, välskriven dialog och framförallt är skådisarna trovärdiga. Speciellt Peter Magnusson är riktigt bra (vilket jag aldrig kunnat tro).

Filmen har egentligen bara två missar.
1. Peters nya flamma säger att hon ”bloggar på nätet”. Var skulle hon annars blogga?
2. Göran. En kille som ÄR som Göran, som beter sig som Göran, som bor där Göran bor heter inte Göran. Inte en chans i världen. En Göran i verkligheten heter Pontus eller Sterre.


>Eurotrip

> Scotty har en tysk mailkompis som heter Mieke. Han har också en notoriskt otrogen flickvän, en sexuellt frusterad bäste vän, en halvgalen och helskön lillebror och han är kompis med ett udda tvillingpar. Scotty han har precis tagit studenten och hela världen ligger vidöppen framför hans fötter.

Han får för sig att han är kär i Mieke och beger sig på en backpackerresa mot Berlin och den stora kärleken. Med sig får han sin inte direkt svårövertalade kompis som ser en resa till Europa som ett smörgåsbord av ohämmat och skrupelfri sex.

Jag är så glad att jag sket i ful-fodral-fördomen och faktiskt tittade på denna film med visserligen kritiska ögon, men samtidigt med ett vidöppet sinne. För Eurotrip är inte någon tonårsrulle tillverkad enligt Standardformulär 1A, inte på en fläck. Eurotrip är välgjord in i minsta detalj, skådespelarna må vara unga och okända men dom är trovärdiga i varenda scen. Det är ett smart manus som driver med alla våra fördomar och som tar oss på blixtvisit genom Europas kanske inte helt självklara turiststråk.

Matt Damon gör en lysande miniroll i filmen som annars kantas av rätt okända förmågor som jag hoppas ska dyka upp i många filmer framöver.

Ge Eurotrip en chans. Det är svårt att skratta mer på 1,5 timme än jag gjorde – och gör – åt den här filmen.


>Bad Santa

> Billy Bob Thornton spelar Willy, en alkad och jävligt otrevlig snubbe som varje jul jobbar extra som jultomte på varuhus. Som sidekick/tomtenisse har han dvärgpolaren Marcus (Tony Cox). Man kan inte med bästa välvilja i världen säga att deras extrajobbsintentioner hör julen till, alltså att dom skulle vara godhjärtade, empatiska, snälla och givmilda. Snarare precis tvärtom.

Willy är en ladiesman och skäms inte för sig. Han har noll koll på världen och sin omgivning men blir tvingad in i nån sorts familjetänk när han träffar på en ung tjock pojke och en snygg servitris som tycker att Jultomten är det sexigaste som finns. Däremot släpper Willy och Marcus inte sin ide: att råna varuhuset på självaste julafton.

Bad Santa är lite som att ge bort toalettpapper i julklapp eller servera förra årets Aladdinask till Kalle Anka, sådär så chokladbitarna har blivit lite vita och tråkiga på ytan. Det är liksom inte…okej.

Visst, Bad Santa ÄR en julfilm, den ÄR bitvis sjukt kul, men den är också grov, sexistisk, elak och framkallar inte direkt värsta julmys-med-raggsockor-och-knaster-i-öppna-spisen-känslan. Däremot tror jag att filmen kan få den mest luttrade bitterfittan att garva läppen av sig så in med Bad Santa i DVD:n framåt juldagskvällen så blir det liv i släktingarna ska du se.

Här kan du se filmen alldeles gratis.