En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Johan Hedenborg

>Gränsen

> Krigsfilmer som genre är något jag inte riktigt har vett att uppskatta. Jag förstår oftast inte grejen, jag tycker bara det blir testosteronfånigt och jag funderar mest på vem som tvättar kläderna och hur det kommer sig att soldater verkar klara sig otroligt länge utan mat.

När jag skulle se Gränsen ville jag försöka göra den ordentlig rättvisa och tog därför med mig en man till bion som verkligen älskar krigsfilm och som i väldigt få lägen skulle välja någon annan film att se än Rädda menige Ryan (jo, möjligtvis Kellys hjältar) alldeles oavsett humör.

Vad tyckte då han om Gränsen? Och vad tyckte jag?

Det här är mitt manliga biosällskaps samlade intryck av filmen:

Det första som slog mig är hur äkta filmen känns. Uniformerna, utrustningen, vapnen, kylan, till och med ansiktena känns igen. Att se filmen var på sätt och vis som att göra lumpen igen. Då blev man ihopföst med folk från olika delar av landet, det funkar ju så och det var skönt att se att handlingen inte kretsade kring fem stockholmare utan att det var en riktig blandning.

Har man varit tre veckor i skogen på en vintermanöver så vet man hur dom mår, att elden måste brinna dygnet runt, att man fryser och att man inte får bli blöt om fötterna. Har man dessutom stått på försvarets skidor, vilka för övrigt är samma som 1942, så blir det ännu mer autentiskt. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka, det är som att ha en toadörr under varje fot.

Jag kan förstå nyfikenheten soldaterna känner när dom ville ta sig över norska gränsen för att se fienderna, nazisterna, livs levande. Jag känner med dom och jag uppslukas av filmen på ett sätt jag sällan gör.

Gränsen är en av dom bästa svenska filmerna jag sett. Den var spännande från första sekund, välgjord och genuin. Jag rekommenderar den varmt, speciellt till alla killar som varit fjälljägare – eller någon gång lekt krig i skogen.

Vad tyckte då jag?

Det finns inget som säger så lite om en films förtjänster som dess budget. Mycket av det jag läst om Gränsen kretsar kring pengar och att filmen blev gjord helt utan ekonomiskt stöd från Filminstitutet. Men en bra story och kreativa idéer kostar inte pengar, det är allt runtomkring som drar iväg och visst, självklart underlättar det att ha en stor säck med stålars om man vill förverkliga sin dröm men ibland går det lika bra ändå, kanske bättre till och med.

Mina irritationsmoment gällande Gränsen är uppenbara brister som inte går att skylla på tajt budget. Dialektala missar till exempel. Om en skådespelare ska spela värmlänning och således prata värmländska kanske hon (i det här fallet) ska göra det hela tiden och inte bara ibland. Dessutom tror jag inte på att soldater, inte ens svenska sådana – och definitivt inte 1942! – hälsar på varandra genom att ge varandra en kram.

Gränsen är nyskapande på ett häftigt sätt. Krigsfilm som genre på svenska har inte existerat förrän nu. Jag tycker det är modigt och kaxigt att lyckas dra ihop en sån här produktion och trots en del larviga missar är filmen ändå helt okej.

Till en början hamnar jag i nån slags mental snurra där mina tankar pendlar mellan Röd snö och julkalendern med Staffan och Bengt från 1984 men hjärnaktiviteten lugnar ner sig så småningom och jag lyckas se bortom fördomarna.

Jag tycker killarna bakom filmen, Richard Holm, Johnny Steen och André Sjöberg har gjort ett mycket bra jobb. Dom behöver inte skämmas ett endaste dugg.

Fler recensioner av Gränsen kan du läsa här:
Royale with cheese
Jojjenito

Annonser

>Kommissarie Späck

> Det finns tre olika sätt att göra film på: med hjärtat, med hjärnan eller med förhoppning om att fylla på bankkontot snabbt och till alla bredder.

Kommissarie Späck känns, precis som så många andra svenska polisfilmer, enbart som ett sätt att jävligt enkelt tjäna stora pengar och det är fine, det är det absolut, om det finns ett uns av någon av dom andra kroppdelarna med på ett hörn – OCKSÅ.

Det gör det inte här och det förvånar mig lite faktiskt. Nu har inte Fredde Granberg någonting med manus att göra men när han står bakom kameran brukar det kunna bli inte bara sådär barnsligt småkul utan även rätt finurligt och det blir det inte här, inte på en endaste fläck.

Leif Andrée gör antagligen vad han kan för att blåsa lite liv i den äckliga polisen Martin Späck, men det funkar inte. Johan Hedenberg är Grünwald Karlsson och jaaaa, han är arg hela jävla tiden (precis som Persbrandt) och nej, det är inte humor att höra honom lyssna på Sudda sudda sudda sudda bort din sura min varannan minut. Vad har dom fått det ifrån liksom?

Cecilia Frode spelar Irene Snusk. När hon var med i Roast på Berns och så uppenbart inte ville vara där sa hon med allvar i rösten:

”Jag frågade mig själv när jag gick hit om jag tyckte det var roligt med snusk. Könsord, bajs och kiss och sånt och nääe, jag tycker inte det är roligt. Jag tycker det är ett osofistikerat sätt att skämta på.”

Ja, då vet vi åtminstone varför hon tackade ja till den här filmen. Money talks, i alla lägen (och här kan du se hela det ångestladdade ”roliga” klippet. 4 min in i klippet är citatet ovan.).

För Kommissarie Späck är ingenting annat än snusk i ordens mest skitiga bemärkelse. Det är plumpt, sexistiskt, taffligt, lågt och dessutom ”onödigt blodigt” (enligt sonen) och ”helt enkelt inte kul alls” (enligt dottern). Själv skrattar jag åt det som händer före förtexterna men kan man ens tillskriva det en del av filmen? Jag vet inte. Jag vet bara att Kommissarie Späck kan tacka just denna lilla sekvens för det höga betyget.