En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

John Travolta

>Fiffis filmtajm jämför: Hairspray då och nu

> Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.

Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?

Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.

Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.

2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?

Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.

Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.

Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?

HAIRSPRAY 1988

Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.

HAIRSPRAY 2007

Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???

Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.

När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.


>From Paris with love

> James Reece (Jonathan Rhys Meyers) jobbar som nån attache på USA´s ambassad i Paris. Han är en rätt ordinär man med oklanderlig klädsel, vacker flickvän och ordnat liv.

Sen dyker det upp en amerikansk spion, Charlie Wax (John Travolta), som blir hans ”partner” och dom letar upp drogkarteller, bordeller, terrorister och annat löst folk i jakten på….ja, säg det.

Jag fattar faktiskt inte storyn och det känns osannorlikt jobbigt då jag ändå ser mig som en någorlunda medelintelligent kvinna. Manusförfattaren Luc Besson har freakat loss totalt och gjort Charlie Wax till en totalt skoningslös ”spion” (läs massmördare) med fittskägg som dödar folk helt utan pardon och mening. Det fullkomligt drösar döingar där han befinner sig och han höjer inte ett ögonbryn, vilket inte heller James Reece gör fast han ska föreställa nån form av skrivbordsnisse.

Den så kallade ”actionspäckade handlingen” (gapskratt!) kryddas med ”humor” i stil med passningar till Travoltas figur i Pulp Fiction som precis som denna films Wax pratar om hamburgare och en Royale with cheese och Wax´s Karate Kid-snodda uttryck ”Wax on, Wax off” som han säger till en skummis.

Jag tycker synd om John Travolta. Hans kämpar med att komma över sin sons död och han har en agent som vill honom illa. För så känns det. John Travolta har som ingen annan fått chans på chans till filmens finrum och han tar chanserna, det gör han, men där emellan väljer han roller ur avskrädeshinkar och det är synd.

I hans läge vore det bättre om han högg på daggmaskarna och gav fan i agnen rullade av mögligt bröd. För ja, det är så. From Paris with love är jävligt mögligt bröd.


>A love song for Bobby Long

> White-trash-bruden Purselane (Scarlett Johanson) bor i nåt white-trash-hus med sin white-trash-pojkvän när hon en dag får reda på att hennes white-trash-mamma Lorraine dött. Hon har inte haft kontakt med mamman på länge men bestämmer sig ändå för att packa väskan, lämna white-trash-pojkvännen och resa till mammans white-trash-håla för att kanske eventuellt hinna till begravningen.

Hon hinner inte men när hon kommer fram till mammans white-trash-hus märker hon att två white-trash-snubbar bor där: Bobby (John Travolta) och Lawson (Gabriel Macht).

Purselane gillar ingen av dom, Bobby beter sig som ett gubbluder, Lawson försöker leka diplomat men lyckas inte så vidare värst, men ändå fortsätter dom bo där under samma tak och ”stå ut” med varandra.

Ja. Det var filmens synopsis som låter ungefär lika intressant som filmen var. Eller ja, den var väl inte helt genomusel, Travolta och Scarlett skötte sig bra, men underhållande var den inte. Mer som en sömnmedelskompis.


>The taking of Pelham 123

> Tunnelbaneactionthriller. Låter det kul?
Nej, precis. Det är det inte heller.

Ja, John Travolta ser skittuff ut med halstatuering.
Nej, det går inte att göra en film bara för att filmfolk vill visa en tuff John Travolta med halstatuering och Denzel Washington är ungefär lika full av liv som en 100 år gammal tall med rotröta.

Att den hade 100000000 dollar i budget, att det finns ett original från 1974 och en TV-serie från 1998 baserat på samma skitmanus gör inte saken ett dugg bättre.

Sätt dig på tuben och åk mellan Akalla och Mörby Centrum. Jag kan lova att det händer mer spännande saker under den åkturen än under dessa 106 minuter.