En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

jorden runt på film

>Limbo

> Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

Filmen har biopremiär på fredag.

Annonser

>Fiffis filmtajm ser fram emot: Circumstance

>
Maryam Keshavarz är en iransk-amerikansk regissör och manusförfattare och Circumstance är hennes första långfilm.

Jag har höga tankar om den här filmen. Jag tror nämligen att problematiken som Elin och Agnes brottades med i Fucking Åmål är rätt allmängiltiga och jag tror att dom två muslimska 16-åriga flickorna Atafeh och Shireen i den här filmen kan skriva under på det.

Byt ut Åmål mot Teheran och behåll ordet fucking så har du Circumstance. Snart – förhoppningsvis – på en biograf nära dig.


>Los ojos de Julia

> Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.


>Hämnden

> 28 oktober förra året stod jag på en SF-bio nära mig och valde bort att se Hämnden. Jag vet att det inte är nån idé att blicka bakåt och bli förbannad för det är ju inte mycket jag kan göra åt saken nu, men jag kan lugnt konstatera att jävlar vad jag valde fel.

Susanne Bier fick gå fram och ta emot en Oscar för bästa utländska film i söndags natt och inte sedan 1998 när Livet är underbart vann samma pris har jag känt samma oförställda glädje.

Nu kunde jag inte vråla mig glädjehes i direktsändning för jag hade som sagt inte sett filmen då, men nu jublar jag. Jag jublar och skickar en famn stora gula heliumfyllda ballonger hela vägen till rød-pølse-landet och Susanne Bier för det här är så bra att jag nästan får skrivkramp. Men bara nästan.

Historien kretsar kring läkaren Anton (Mikael Persbrandt) vars arbetsplats är ett fältsjuk någonstans i Afrika och hans danska fru (Trine Dyrholm) som vill skiljas efter Antons otrohet. Dom har två söner, varav den ene, Elias (Markus Ryygard) blir brutalt mobbad i skolan.

Samtidigt i London dör 12-årige Christians (William Jonk Nielsen) mamma i cancer och han flyttar hem till Danmark med sin pappa (Ulrich Thomsen). Både Christian och hans pappa är introverta tryckkokare fyllda av känslor och sorg men ingenting ens så mycket som pyser ut. Allt stannar på insidan.

Christian hamnar i samma klass som Elias och det behövs bara en första skoldag innan Elias lynchmobb visar sitt fula ansikte även mot Christian. Skillnaden är nu att Christian ger tillbaka, han vägrar ta skit.

Filmens röda tråd är just hämnd (nähä!) och frågeställningen om det verkligen är det bästa att i varje läge vända den andra kinden till. Jag är inte så säker på det även om jag önskade att det var så.

Komplexa frågor, inga lätta svar, män som kämpar med sin manlighet, en kvinna som kämpar med sig själv, två pojkar på väg att växa upp som kämpar med det mesta, alltså, det är ingen enkel film det här. Det är två timmar skruvstäd, två timmar film där det känns fel att ens blinka, än värre att sörpla i sig lite kaffe. Jag vill liksom inte missa nåt.

Barnskådespelarna är obegripligt bra, det känns inte som att dom spelar, dom bara ÄR och Persbrandt är så sjukt närvarande i varenda scen, jag tror inte jag sett honom såhär bra sen Dag och natt.

Jag är mäkta imponerad av helheten. Efter det här är Susanne Bier inte ”regissören till Livet är en schlager” om någon frågar mig, hon har regisserat Hämnden.


>Gudar och människor

> I väntan på den stora filmgalan i söndags såg jag veckans Big Brother-show.

Jag vill väldigt gärna bygga mig en tipi långt ut på den sibiriska tundran när jag ser program som detta. Jag vill ha mitt tält, jag vill trycka in mina barn, mina homies, alla mina viktiga människor och sen dra över en stor jävla infravärmare och där kan vi leva tillsammans till livets ände och strunta i människor som tror att det ballaste som finns, det smartaste draget för trygg inkomst och det vettigaste sättet att bli ”nån” är att ha Greta Garbo-glasögon inomhus och att knulla i TV.

Tyvärr stämmer det ju. Det funkar att bli känd genom att vara ung och bortskämd – i TV -, att vara kvinnlig eller manlig Big Brother-bimbo – i TV – eller att gifta sig rikt och anställa mexikanska tjänstehjon i Hollywood – sålänge det visas i TV.

Häromdagen hade en vänlig bloggläsare åkt förbi mitt jobb och lämnat fribiljetter till filmen Gudar och människor. Jag undrar om han kände på sig att min kropp några dagar senare skulle skrika efter den sanna berättelsen om sju franska kristna munkar i ett kloster i Algeriet? Hur som helst, så var det. Sällan har en långsam sällsam film om sju troende gubbar i vita klänningar och grovstickade tröjor som blir lyriska över en bit ost passat mig bättre.

Gudar och människor är en film om människor som med stenhård ryggrad och stake (häpp!) i kombination med en orubblig tro på vad som är rätt och riktigt finner ett slags inre lugn trots att terrorister lamslagit den lilla byn där klostret ligger och bara väntar på rätt tillfälle att avsluta munkarnas liv.

Om Gudar och människor befinner sig på ena änden av Vintergatan så är Big Brother längst ut på den andra. Två fenomen vars ramhandling är så lika som dessa kan inte bli mer olika. Människor med olika bakgrund och förutsättningar bor tillsammans i ett hus utan att ha någon annan koppling till varandra än en tro. I munkarnas fall en tro på en god Gud och på att göra gott här i livet, i Big Brother-deltagarnas fall en tro på ingenting mer än sin egen alkoholindränkta och utseendefixerade förträfflighet.

Jag väljer munkarna i tio fall av tio.


>Trolljägaren

> Thomas, Kalle och Johanna går på medialinjen i Volde och dom får till uppgift att göra en dokumentär. Samtidigt hörs starka röster i byn om björnjakt och om att det finns en man utan licens som tydligen dödar björnar. Ungdomarna bestämmer sig för att leta upp den hemlige mannen och intervjua honom.

Mannen, Hans, är inte den mest öppenhjärtlige och lättpratade av människor och vill inte ha dom i närheten. Det är full förståligt då han har ett av Norges mest hemliga yrken. Han är jägare men det är inte björn han letar upp och dödar utan troll.

Men ungdomarna ger sig inte. En natt följer dom efter honom upp i skogen och det dom får se där är en av Norges största statshemligheter. Troll finns och dom är varken små eller speciellt söta.

Trolljägaren är filmad som en mockumentär, alltså på samma sätt som [Rec] eller Cloverfield eller om man så vill, en upphittad mockumentär i samma anda som Blair witch project eller Cannibal holocaust. Det betyder skakig kamera, oskärpa och mikrofonflås. Det betyder också att när det görs bra ger det en autentisk känsla som inte går att återskapa i en ”vanlig” film.

Trolljägaren är en skön film med en handling som jag köper rätt av. Jag ifrågasätter den inte ens. Klart troll finns, det har jag alltid trott, men att det finns så många fler sorter/arter än dom som beskrivs i Trolltyg i tomteskogen det har jag aldrig fattat. Raglefant till exempel. Är det inte världens coolaste ord?

Jag blir glad av Trolljägaren precis som jag blir av alla nytänkande och modiga filmskapare som finns runt om i Skandinavien just nu. En action-effekt-skräckis om norska troll är precis lika fränt som en svensk krigsfilm, en dansk oscarsvinnande film om hämnd eller en finsk kolsvart basturysare. Det känns som den nordiska filmlampan lyser både flitigare och klarare än på mycket länge.


>Miss Kicki

> Miss Kicki är allt en riktig soppa!

För att minimera risken att förra meningen missförstås tänker jag utveckla den en aning.

Miss Kicki är filmad i Göteborg och Taipei av Håkon Liu, en norsk-kinesisk regissör som föddes i Kirkenäs men växte upp i Taiwan. Manuset skrevs av Alex Haridi direkt för huvudrollsinnehavaren Pernilla August. Hennes son i filmen spelas av Ludwig Palmell och hans kompis av Huang He River.

Alltså, Miss Kicki är en sån blandning av länder och kulturer att det med lätthet hade kunnat bli världens mest underligt kryddade mix av det hela, men det blir det inte. Det blir en välsmakande, varm och len soppa som jag gärna skulle vilja ha backning på. Jag är inte mätt när den är slut, snarare lite sorgsam, lite hoppfull och med ett fortsatt behagligt kurr i magen.

Kicki (Pernilla August) bor ensam i sin lägenhet och ser till att hon aldrig är mer än en armlängds avstånd från sitt av billigt BIB-vin halvfulla Ikeaglas Svalka (6-pack för 39:-, det är rätt galet egentligen. Man behöver inte ens diska, det finns ju glasigloos).
Hon känns ensam, ledsen och trasig och i sin jakt på kärlek (eller på att bara fylla den där tomhetskänslan i bröstkorgen med något annat än alkohol för en stund) chattar hon med en man från Taipei. Via webkameran får hon pussar och uppmärksamhet och hon lever upp en stund. När kameran släcks är hon ensam igen i det snömoddiga Sverige, till synes utan något att leva för.

När hon fyller år ringer det på dörren. Hennes mamma kommer med blommor och en stund senare hennes son Viktor som växt upp med sin mormor sen mamma Kicki lämnade landet – och honom – när han var fyra. Mormor vill bjuda Kicki och Viktor på en resa och Kicki bestämmer att dom ska åka till Taipei. Viktor vet inte att Kickis baktanke är att träffa sitt internetragg, han tror på hennes ord om att hon vill lära känna sin son bättre och dom åker iväg.

Utan andra jämförelser får jag samma känsla av Miss Kicki som jag fick av Lost in translation. Det är en film som i sakta mak och med utsökt skådespeleri tar mig med in i andras liv, liv som både är andra världar och väldigt bekanta. Håkon Liu regisserar med en härlig fingertoppskänsla och jag kan i ärlighetens namn säga att hade jag sett den här filmen innan Guldbaggegalan hade jag kastat ut TV:n genom fönstret när Alicia Vikander knep Bästa kvinnliga huvudroll före Pernilla August.

Miss Kicki är väldigt nära en fullpoängare i all sin enkelhet och det är möjligt att jag skulle vilja höja betyget ett snäpp om/när jag ser om filmen. Eller så struntar jag i det och väntar med spänning och fem fiffiluror på Lius nästa film istället.

Här kan du hyra filmen och här är länken till filmens jättefina sajt där allt jag glömt att skriva finns att läsa och där kan du även höra exempel på filmens jättefina musik skriven av Fredrik Viklund.