En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

kärlek

>Rabbit hole

>

Att göra film av extremt sorgliga historier görs oftast på något av dessa två sätt:

1. Det delas ut näsdukar i biofoajén, det hörs tyst viskande från raden bakom ”Vilken tuuuuur att jag har Lancômes nya vattenfasta mascara, jag är så blöööödig när det gäller sånthär”, det är extrema närbilder på snyggt gråtande stora filmstjärnor där tårarna liksom faller i perfekt uträknade banor nedför dom supersminkade släta kinderna och det ackompanjeras av ståkar och fanskap i parti och minut.

2. Allt i filmen är brunt, beigt, grått och svart, ordet MISÄR liksom blinkar i urinfärgade neonbokstäver. Det luktar gammal snus, tunnelbana och moderkaka, alla är fula, allt är skit, alla dör och jag sitter i salongen och tänker ”Jaha, det var som fan, undrar när Pizza Hut stänger”.

Efter idag finns det en punkt 3. Den heter Rabbit hole.

Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Eckhart) har förlorat sin son i en hemsk olycka. Pojken sprang ut i gatan jagandes sin hund Taz och en ung kille kom körande. Det behövs inte mer än så för att tragiken ska bli ett faktum och livet aldrig mer bli sig likt. Ett ögonblick verk.

Åtta månader har gått och Becca och Howie lever som i en bubbla. Dom sörjer på varsitt sätt, Howie med en önskan om att gå vidare, att kanske få närma sig sin fru fysiskt igen, Becca genom att baka kakor och utåt sett vara allmänt perfekt.

Men en sånhär livsomvälvande olycka går inte att strutsa bort, det går inte att förtränga, att glömma eller hålla för öronen och sjunga ”LALALALALALA” så högt det bara går. Dom måste fejsa faktum för att kunna gå vidare.

Rabbit hole är ett lysande exempel på hur två vuxna människor på ett konstruktivt sätt växer isär och ihop på en och samma gång. Det är inte så mycket sorgligt gegg, det känns väldigt äkta, paret Becca och Howie skulle mycket väl kunna finnas på riktigt och att dom gestaltas av Kidman och Eckhart som rent objektivt är väldigt docklika, felfria, nästan lite kalla, ja, det kunde inte bli bättre. Att se fasaden rämna på en Kendocka ger liksom ännu en dimension till begreppet vardagsrealism.

Det enda som står emellan mig och högsta betyg är en salt droppe som vägrar produceras i ögonvrån. Det hade behövts en enda men nej, det ville sig inte.


>Blue valentine

> Berättelsen om Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) är ingen självklar linjär saga, kärlekshistorier är sällan det. Det fanns ett liv före, det är oftast inte helt friktionsfritt under tiden och om framtiden kan ingen sia oavsett hur goda intentionerna är när man ger sig in i ett förhållande.

Jag vet, det här kan bli kanske den sämsta recension jag någonsin skrivit men jag vill verkligen inte berätta handlingen. Jag vill inte det alls. Nu är inte handlingen alls lika ”spektakulär” som i exempelvis Never let me go (som fick mig att bli lika spoilerobstinat förra veckan) men jag känner mig som en fyraåring med röd spade i sandlådan och en snorig dagispolare bredvid mig som vill att jag ska använda min spade till att gräva honom en grop.

– Nej, säger jag, N E J, jag vill inte! Jag vill INTE.

Jag vill att du ska se filmen med vakna, nakna och öppna ögon och utan förväntningar (vilket kanske inte är så lätt efter den här recensionen). Jag vill att du ska titta på filmen och se den för precis vad den är. Den förtjänar det. Den förtjänar din fulla uppmärksamhet.

Michelle Williams blev oscarsnominerad för sin roll som Cindy och det med all rätt. Men att akademin inte nominerade Ryan Gosling för manlig huvudroll eller filmen för bästa film (och kastade ut skräpet The fighter istället) är för mig en stor stor gåta.

Jag tycker Blue Valentine är en av förra årets bästa filmer, kanske DEN bästa till och med. I alla fall det bästa dramat. Den har allt, precis allt som ett bra vardagsdrama ska ha och det enda jag tänker på när eftertexterna rullar är att jag inte vill att den ska vara slut. Jag vill se den igen och det på direkten.


>Mandomsprovet

> Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.


>Never let me go

> Kathy, Ruth och Tommy går på en engelsk internatskola. Det är en sluten värld där mörka hotfulla historier lärs ut som sanningar och där fritt tänkande inte är något som direkt premieras.

Klassen får en ny ”beskyddare”, en lärarinna som öppnar deras ögon och talar om varför dom egentligen befinner sig på skolan. Självklart blir hon bortplockad, tystad, ivägskickad.

Nej, Never let me go är ingen ny Döda poeters sällskap om du tänkte den tanken. Lärarinnan i fråga är inte viktig som person, den stora frågan i den här berättelsen är vad den handlar om i grund och botten. Är det en kärlekshistoria? Ja. Är det ett mångfacetterat drama? Ja. Är det något så annorlunda som en science fiction-film i engelsk landsbygdsmiljö? Ja, faktiskt och just därför tänker jag inte droppa så mycket som en milliliter spoilervätska i den här recensionen för jag tycker du ska se filmen utan att veta för mycket.

Vad gäller skådespelarna så är Kiera Knightley som den vuxna Ruth precis lika rutten som hon brukar vara. Jag försöker-försöker-försöööööker tänka bort det, fokusera på annat, sluta med den där jävla klådan som infinner sig så fort hon är i bild, men det är så ruskigt svårt.

Carey Mulligan å andra sidan är den vuxna Kathy och hon är precis så bra som hon alltid är. Hon har en fantastiskt fin berättarröst som jag gärna hört mer av som en guide genom historien och en unik närvaro i varenda scen. Andrew Garfield – nya Spider-man – spelar Tommy och han verkar ha gjort någonting rätt med tanke på att han även var med i The social network men jag har ännu inte riktigt fnulat ut exakt vad. Han ser mest ganska…dum…ut.

Jag undrar om Kiera Knightley är castad för att tillföra någon form av högaristokratiska Jane Austen-vibbar över filmen, det kan vara så. Filmen är baserad på Kazuo Ishiguros bok med samma namn, Ishiguro som även skrivit Återstoden av dagen vilket för mig gör den här filmen bra mycket intressantare än om den baserats på något skrivet av Austen herself.

Never let me go är en bra film som hade varit så väldigt mycket bättre om någon hade sparkat det där Kiera-helvetet ner i botten på en återvinningscontainer märkt ”deponi” och sen tömt den upp och ner på nåt sopberg i obygden. Det retar mig. Det retar mig så fruktansvärt mycket att jag känner såhär och inte kan se bortom det för filmen förtjänar ett bättre betyg än jag kan ge den. Jag vet det. Men det går bara inte. Hon är värre för den här filmen än om Ove Sundberg kraschat min senaste Singstarfest.

Äsch, vad fan, FUCK KIERA! Nu har det gått några dagar sen jag såg filmen och skrev recensionen och filmen släpper inte, klumpen i magen går inte bort. Jag kan inte dissa ett helt fotbollslag på grund av en malplacerad back hur fel människa på fel plats det än är. Never let me go ÄR en fyra. Minst en fyra.

Filmen har biopremiär på fredag.


>PSH-helg: Jack goes boating

> Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!


>Livet efter detta

> Det här är en liten film med många infallsvinklar.

Den första: Matt Damon.

Sambo: Asså, jag har alltid tyckt att den där Matt Damon är rätt kass men han växer verkligen i mina ögon för varje film jag ser.
Jag: Jaså? Gör han?
Sambo: Ja. Han har ett såntdär föränderligt utseende. Han ser aldrig likadan ut.
Jag: Gör han inte?
Sambo: Nej.
Jag: Vilken var den senaste flmen du såg med honom då?
Sambo: Den där boxarrullen.
Jag: The fighter?
Sambo: Ja.
Jag: Men det var inte Matt Damon.
Sambo: Inte? Det förklarar varför jag inte kände igen honom.

Den andra: Tsunamin.

Filmen inleds som en riktig katastroffilm. En tsunami väller in över staden där ett av filmens huvudrollspar semestrar. Det är vidrigt. Det blir verklighet överförd på film på ett sätt som just nu känns alldeles för nära. Jag mår nästan illa.

Det som gör att jag ändå fixar att hålla helvetet i Japan på armlängds avstånd när jag ser filmen är att effekterna är tämligen keckigt gjorda vilket förvånar mig eftersom filmen var oscarsnominerad för Bästa visuella effekter tillsammans med Alice i Underlandet, Harry Potter, Inception och Iron Man 2 (Tron Legacy var mycket orättvist BORTGLÖMD i sammanhanget).
Men nä. Tsunamieffekterna var hopplöst pixliga och uppenbart tråkigt datoranimerade. Synd för filmen men bra för mitt psyke.

Den tredje: Clint Eastwood.

Jag älskar Clint Eastwood som regissör. Jag fanimej avgudar honom. Men det är jobbigt att för varje film han gör känna ”nämen nu ÄR det den sista…faaaaan också” men sen kommer det en till och jag blir Lille Skutt i magen och sen när jag sett den tänker jag samma sak igen. ”Gubben är typ hundra år, det här måste ju ändå vara hans sista…”

Livet efter detta/Hereafter är både vanlig och ovanlig som Eastwoodfilm betraktad. Stämningen, musiken, tonen i filmen är oefterhärmeligt Clintans men den ”hoppiga” handlingen, det andliga temat och dom osedvanligt dåliga skådespelarna är inget jag normalt sett kopplar ihop med hans regissörskap. Speciellt barnskådisarna är usla och det retar mig. Matt Damon och Cécile De France som franska Marie är dom enda som sköter sig helt utan anmärkning.

Filmen glider annars på i ett mysigt lugnt tempo, ingen brådska här inte och det är skönt. Däremot tycker jag Clintan ska trumma på lite så han hinner med en film till innan han beger sig mot Nangijala. Minst en till.


>Going the distance

> Alla som någon gång varit i ett långdistansförhållande vet att det inte är nån enkel match. Många mil emellan kan döda dom starkaste av känslor och det är svårt att se en filmadaption av ett sådant förhållande som något annat än Lars Norén.

Att det skulle kunna bli en romantisk KOMEDI av detta känns avlägset och en romantisk komedi som jag faktiskt både SKRATTAR och FNISSAR åt känns precis lika otänkbart som att jag någon gång skulle få sätta mina fötter på Mars.

Going on distance handlar om Garrett (Justin Long) och Erin (Drew Barrymore) som träffas i New York när hon jobbar som sommarpraktikant på en tidning. Sex veckors intensivt dejtande slutar när praktiken är över och Erin flyttar hem till San Fransisco igen.

Dom lämnar ett stort hål i varandras hjärtan och liv, dom har haft jättekul ihop, gillar varandra som fan och saknar varandra hiskeligt mycket när dom inte är tillsammans. Såklart gör dom det och inte tusan gör det avståndet lättare.

Justin Long har en förmåga att agera som om han inte agerar. Det är dyngskönt att se och det kompenserar Drew Barrymores oförmåga att spela någon annan än Drew Barrymore. Garretts bästa polare Dan spelas av Charlie Day, ett litet komiskt ordbajsande geni som jag tror vi kommer få se mycket mer av framöver och Christina Appelgate är Erins syster och alldeles mitt-i-prick även hon.

Jag tycker att den här filmen bäst kan beskrivas som vettig. Det kanske låter torrt och tråkigt men i dagens filmklimat är det snarare spännande. Människorna behandlar varandra väl, kompisarna pratar med varandra på ett visserligen skruvat vis men ändå med respekt och hjärtlighet. Det är inte en massa smutsig otrohet och lögner, det är bara ett komplicerat förhållande som två normalt fungerande människor försöker rädda och bevara på bästa sätt.

En scen ut filmen som inte släpper ur mitt medvetande är när Garrett och Erin är på en pub och träffas för första gången. Erin äter nån mat (kyckling?) som innehåller nån sås som hon kladdar ner hela munnen och halva kinden med och Garrett lägger huvudet på sned och jag ser att han tycker att hon är sådär oborstat charmig och liksom på riktigt (Hey! En tjej som käkar med god aptit bland folk hör inte till vanligheterna, inte på film från Hollywood i alla fall) och att en såskladdig kind på första dejten tydligen är ett stort plus.

Jag inte kan sluta tänka på den scenen för det sistnämnda är något som jag inte märkt av i min verklighet. Inte alls faktiskt. Det är lite synd för en söl-fia som jag.

Filmens soundtrack går inte heller av för hackor. Finns på Spotify. Klicka här.


>The human stain

> Om gårdagens recension handlade om en film som maximerat slutprodukten efter sina givna ekonomiska förutsättningar så är dagens film det precis omvända.

The human stain hade en budget på 30 miljoner dollar, ett stort filmbolag i ryggen, ett manus baserat på den amerikanske författaren Philip Roths bok med samma namn (på svenska heter den Skamfläcken) och en hel hög av världens mest namnkunniga och begåvade skådespelare i rollistan. På pappret borde detta vara en solklar succé, lika skinande blankt som ett nyputsat fönster i vårsolen men det blev liksom lite för mycket av det goda.

Coleman Silk (spelas av Anothony Hopkins som vuxen och Wentworth Miller som ung) är en omtyckt och erfaren litteraturprofessor som blir av med jobbet (han säger upp sig själv) då han anklagas för att vara rasist. Samma kväll som detta händer dör hans fru knall och fall i hans armar. Sen träffar Coleman en man, Nathan Zuckerman (Gary Sinise) som bosatt sig i en enslig stuga i skogen för att få vara ifred och dom två blir vänner. Samtidigt möter Coleman Faunia Farley (Nicole Kidman) som är en trasig kvinna med mörka hemligheter som försörjer sig som städerska och i hasorna har hon sin galna ex(?)man Lester (Ed Harris) som inte alls gillar att frugan sätter på den gamle gubben Coleman.

Historien pendlar mellan nutid (1998) och dåtid och berättar om Colemans liv, när han var ung och boxades, när han träffade sina kärlekar och det faktum att han egentligen är en svart man.

Det är många infallsvinklar på den här historien, vissa mer intressanta än andra och det är precis där felet med filmen ligger tycker jag. Mycket-vill-ha-mer är ett talesätt som inte gör sig på film. Det blir liksom inte en större och mer välsmakande pannkaka av att stoppa i chokladbitar, blodpudding, grönkål och mashmallows i smeten, det blir bara en väldigt knepig pannkaka.

Filmens absoluta höjdpunkter är alla scener med Anthony Hopkins, Nicole Kidman och Ed Harris. Speciellt Hopkins är helt makalöst bra här. Jag tror inte jag sett honom så minimalistiskt genialisk sen Återstoden av dagen. Varenda ryckning i mungipan, varenda ögonrörelse, allt är smått, finsmakande och heeelt perfekt och det är mycket tack vare honom som filmen håller sig flytande.

Det finns inte så många Anthony Hopkinsar och Nicole Kidmans i världen och för mig är det som att få en liten fint inslagen present att se dom agera, alldeles oavsett omständigheterna. Men omständigheterna just här är inte så kul.

Här finns filmen.


>The kids are all right

> Ett lesbisk par ville ha barn. En man donerade sperma. Det lesbiska paret får en dotter och några år senare en son. Barnen växer upp och blir två sökande ungdomar som är nyfikna på sitt ursprung och bestämmer sig för att kontakta den biologiske fadern.

Där är filmens handling, en smula förenklad. Krafsar man lite på ytan dyker det upp många fler och intressanta frågeställningar och jag måste säga att The kids are all right är rätt nytänkande i sin enkelhet.

Det är frågor om relationer i stort, om sexualitet, om kontrollbehov, om kärlek, om att vara barn och växa upp och om att vara vuxen och bli äldre. Jag är väldigt imponerad av filmmakarna, av skådespelarna, av helheten för det hade precis lika gärna kunnat bli en banal smörja av det här. Nu är The kids are all right istället en köttig berättelse som håller från A till Ö och hela vägen däremellan och detta tack vare Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo som den glödande och personliga vuxna trion. Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) är också bra som den osminkade tonårsdottern Joni.

Jag gör en liten våg i soffan för det här är bra. Det känns liksom som att det är…på riktigt.


>Förvandlingen

>

Det här är Paul Rudd, Rachel Weisz, Gretchen Mol och Frederick Weller i ett drama som lika gärna, eller ännu hellre, hade fått utspela sig på Stadsteatern med fyra unga svenska skådisar. Nu blev det tyvärr inte så.

Förvandlingen handlar om, ja, jag vet inte riktigt. Paul Rudd i lösnäsa kanske? Han har en lösnäsa med jättestora näsborrar som gör att det enda jag tänker på är om det är hans riktiga näsa INNAN eventuell förskönande operation eller om det är en påklistrad variant och om det är en påklistrad variant, varför i helvete var han tvungen och ha så överdoserade näsborrar? Det konstigaste med näsan är att i profil ser det ut som hans nuvarande men framifrån ser han ut som han sprungit in i en glasvägg och när halva filmen gått ser han ut som vanligt. Förvandling var det ja, plastikoperation var det ja, men för vems skull?

Hur långt är du beredd att gå, hur mycket är okej att förändra sig för kärlekens skull? Det är själva pudelns kärna i filmen. Intressant? Kunde ha varit. Kul? Nej. Engagerande? Inte ett dugg. Det är knappt ens välskrivet och det är regisserat av en blind med vänsterhanden. Filmen funkar inte ens som slött sällskap eller som bakgrundsljud.

Jag släpper det här nu. Uäk.

Här finns filmen.


>Adventureland

>

James (Jesse Eisenberg) hade tänkt åka på en efter-studenten-resa till Europa över sommaren men då hans pappa blev nedgraderad på jobbet fanns det inga pengar i föräldrarnas plånbok för resesponsring och James måste istället ta ett jobb för att tjäna egna pengar.

Ett jobb. Ett jobb! Ett jobb? Hur fixar man ett jobb om man inte pluggát annat än litteratur i skolan, klippt grannens gräsmatta och läser poesi inte för att man måste utan för att man gillar det?

James knallar till stadens lokala nöjesfält Adventureland och lyckas inte få det lite mer tuffa jobbet som ”åkturskille” utan som det aningens töntigare ”spelkille”. Han träffar en hel del nya vänner i samma ålder som han själv, däribland Em (Kristen Stewart) som han givetvis förälskar sig i. Den lite äldre gifte killen Connell (Ryan Reynolds) jobbar som nån slags vaktmästare/allt-i-allo-fixare på nöjesparken och han sätter i hemlighet på Em men blir samtidigt polare med James.

Det är lite fint med en film som kretsar kring en kille som verkligen tror på kärleken och lever efter det. Han är en nörd (Hey! Det är Jesse Eisenberg, what else is new??) men han är en nörd med både patos, ryggrad och gott hjärta.

Adventureland utspelar sig 1987 med allt vad det innebär. Jag kan inte säga att jag får värsta 80-talsvajbsen av filmens utseende men soundtracket är helt perfekt i sammanhanget och till skillnad från filmens James kan jag aldrig få för mycket av Falco´s Rock me Amadeus.

Jesse Eisenberg går från klarhet till klarhet även om han (fortfarande) håller sig till/enbart blir castad som osäkra-killar-karaktärer. Kristen Stewart visar att hon faktiskt KAN stänga munnen (vilket är det stora irritationsmomentet med just henne i Twilight, bortsett från att filmen suger babianröv). Annars tycker jag Matt Bush som idiotjäveln Frigo gör en toppenbra insats, även om han är våldsamt irriterande med sitt pungslagande och fönsterkissande.

Jag tycker om den här filmen. Den gör mig glad. Hela insidan av magen känns som en microuppvärmd vetekudde och är inte det ett jättebra betyg för en film så vet jag inte vad.


>Den röda filmen

> Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.

Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.

Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.

Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.


>Den vita filmen

> Den polske hårfrisören Karol Karol (Zbigniew Zamachowski) är kallad till rättegång. Hans franska fru (Julie Delpy) vill skilja sig då hon anser att deras äktenskap inte blivit fullbordat eftersom Karol varit impotent sedan deras bröllop.

– Det är enbart tillfälligt, säger Karol.
– Jag älskar inte dig längre, säger frugan och tar precis allt det som förut var gemensamt. Allt. Pengar, tillhörigheter, hemmet, ALLT.

Karol flyttar hem till Polen igen och livet vill honom inte direkt väl. Han bestämmer sig för att hämnas på allt och alla – och speciellt på ex-frun – men inte ens det går enligt planerna.

Den vita filmen handlar om jämlikhet. Den handlar om tron vi invaggats i att vi alla är lika inför lagen. Men precis som friheten i Den blå filmen visar sig vara en illusion så är jämlikheten i Den vita filmen inget annat än ett luftslott.

Den vita filmen är den andra filmen i Krzysztof Kieslowski trilogi Trikoloren och kanske den som jag har lättast att ta till mig. Zbigniew Zamachowski spelar den vanliga tjommen Karol på ett ytterst mänskligt vis och han är så närvarande i varenda scen att det bara inte går att koncentrera sig på annat.

Filmen handlar också om en av dom mest ångestladdade känslor som finns: att veta att man hamnat i skiten på alla sätt som går men utan egen förskyllan. Hur tar man sig upp från botten om det knappt finns hård mark under fötterna och hur mycket livslust och överlevnadsinstinkt ryms i tanken på den ultimata hämnden?


>Fur – Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus

> Diane Arbus (Nicole Kidman) känner sig inte som alla andra. Hon gillar att blotta sig för främlingar, hon fascineras av kropps-behåring, av dvärgar, av prostituerade.

Diane jobbar som assistent åt sin man, den berömda fotografen Allan Arbus (Ty Burrell) och dom har tillsammans två döttrar som Diane är fullkomligt övertygad om ser på sin mor som en väldigt udda person.

Det flyttar in en underlig man med mask på våningen ovanför. Diane kan inte släppa tanken på honom. När hon en kväll står på balkongen och insuper nattluften ser hon honom genom ett fönster och vips har hon knäppt upp sin stramt skräddade beiga klänning, en sån som inte kan bäras med värdighet av någon född efter 1910, bortsett från Kidman själv förstås.

Hon smyger upp till grannen med sin kamera i handen, ringer på och talar om sin önskning: att få ta ett porträtt av honom. Men grannen Lionel (Robert Downey Jr) vägrar visa sitt ansikte och ber henne komma tillbaka kvällen därpå, vilket hon gör och många kvällar efter det.

Diane Arbus var en av 1900-talets mest kända kvinnliga fotografer och filmen Fur är en påhittad saga om hennes liv. Vad som är sant och falsk är egentligen inte intressant, det filmmakarna vill ha fram är mer känslan av henne, vem hon var och varför hon tog samhällets särlingar, freaksen om man så vill, under sina vingar. Hon fotograferade dom i sina egna miljöer, således var dom bekväma under plåtningen medans den ”normale” betraktaren var den som skruvade på sig åt bilderna.

Här finns ett gäng av Diane Arbus bilder och visst är det lätt att förstå att dom rönte uppmärksamhet i mitten på 1900-talet.

Filmen är annars ett lågmält välspelat drama som inte blir tråkig en enda sekund. Kidman gör det Kidman gör bäst, agerar sval, distanserad, känslig och nästintill transparent. Den som förväntar sig få se Robert Downey JR som muskulös casanova kanske ska lägga dom tankarna på hyllan. Här är han mer Chewbacca.

Fur är en film jag letat efter i åratal. Den har inte funnits att varken köpa eller hyra, det är som att den varit försvunnen från jordens yta tills den gick på SVT en kväll och jag missade den. Men var kan jag hitta en film jag inte trodde fanns om inte på LOVEFILM. Respekt!


>Den blå filmen

> När jag var i tjugo-års-åldern var Krzysztof Kieslowski den kanske mest spännande regissören som fanns (näst efter David Cronenberg och Luc Besson som liksom alltid funnits där).

Det kryllade inte av filmpretton i min närhet och jag var rätt ensam om att ha koll på en polsk regissör med ett namn ingen ens kunde stava till så när han slog på stora trumman och gjorde sin färggranna trilogi Trikoloren med den blå, den vita och den röda filmen så var det ingen som direkt gjorde vågen när jag ringde runt och frågade kompisarna om biosällskap.

Vet man inte bättre så är det lätt att tro att en film signerad Kieslowski bara är nittio minuters svårmodigt helvete gjord för bibliotikarier och quinnor i pälsmössa. Vet man lite mer så är hans filmer mer som nedslag i vardagen, som livssymboler, för livet är sällan som i tjommiga Goldie Hawn-komedier eller som i Sex and the city. Allt kan hända och allt händer och där är Kieslowski med sin kamera och försöker visa det för omvärlden på det sätt han gör bäst.

Den blå filmen börjar med en bilolycka. Den framgångsrika kompositören och den 5-åriga dottern dör och ensam kvar blir Julie (Juliette Binoche), hustrun, som är den enda överlevande i kraschen. Hon ska reda upp allt efteråt, sälja det stora huset, ordna med ekonomin, rensa upp bland hemligheter, försöka stå på egna ben och få ett LIV. Kan det vara så hemskt att mitt i denna sorg, mitt i detta mörker så finns en liten liten känsla av frihet i att bli av med allt?

Vet du med dig att du avskyr allt som inte stavas Steven Seagal och hatar alla skådisar som inte pratar som en hederlig gammal redneck och att du gärna sitter i soffan och muttrar om ”franskt dynga” när du ser en svart page på film – se något annat. Slösa inte tiden på detta. Men vill du genom en films förtjänst kanske tänka en helt NY tanke så ge Kieslowski en chans. Den blå filmen sätter igång många funderingar om man tillåter sig öppna sina sinnen.

Det här är inte den bästa filmen Kieslowski gjort men bra, det är den.


>Harold and Maude

> Jag satt och klickade mig runt bland romantiska komedier på LOVEFILM i jakt på ”den där underliga men mysiga 70-talsrullen med han den där unga killen och hon den där gamla tanten” men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg filmens namn.

Så ser jag att Filmitch lagt upp ett nytt inlägg och döm om min förvåning när just den filmen jag letar efter recenseras där.
Harold and Maude! Så var det! Så hette filmen!

Längtar man efter en Runaway bride-Harry-mötte-Sally-type-of-romcom så är det här helt fel rulle för det här kan vara den mest underliga romantiska komedin någonsin.

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul.

Maude är en kortväxt snart-80-årig livsnjutare med små gula gnagarliknande tänder och långa flätor som hon sätter fast över huvudet på ett såntdär tyskt husmorsvis. Hon och Harold börjar prata och en mycket speciell vänskap växer fram, en vänskap som sedan övergår i kärlek.

Jag måste säga att jag är synnerligen begeistrad över denna film. Jag tittade klart på filmen, blev inte klok på vad jag nyss sett, kunde inte sluta tänka på den och såg den igen. När sonen gick förbi TV:n tittade han en sekund eller två och sa ”Vad är det med den där killen? Han är så vit.” och sen satte han sig bredvid mig och ville inte sluta titta.

För det är nåt med filmen som är så väldigt speciellt. Det kan vara färgerna, det kan vara tonen, det kan vara Cat Stevens mysiga musik, det kan vara 70-talsflummigheten som lyser igenom, det kan vara Bud Cort som gör Harold så mänsklig att det är omöjligt att inte tycka om honom fast han ser ganska läskig ut och beter sig sjukt konstigt och det kan vara Ruth Gordon som spelar Maude med den äran, men det troligaste är att det är en väldigt lyckad kombination av allt detta.

Jag tror att Harold and Maude är en film som antingen sitter kvar i magtrakten resten av livet eller en film som man vill slå sönder med en hammare och spola ner i avloppssystemet.

Vad jag tycker är nog tämligen självklart.

Jag satte i filmen i DVD-spelaren, klickade på orden SVENSKA och sen började filmen. Ingen meny, inga val, ingen pampig snart-börjar-filmen-musik. Det var som att se på en riktigt gammal VHS fast på DVD. Härligt!


>Bagdad café

> Jasmin Münchgstettner (Marianne Sägebrecht) sitter i bilen med sin man på väg genom Mojave-öknen.

Dom grälar, vilket jag kan förstå, för han känns som en väldigt osympatisk tysk man och hon, ja, jag vet inte om hon känns trevligare direkt men hon ska ha absolut cred för att hon får nog och inte bara gnäller utan försöker lösa sin situation.

Hur gör man det mitt i öknen kanske du undrar? Jo, man öppnar bildörren, tar sin väska och går.

Jasmin går och går och till slut kommer hon fram till ett gudsförgätet motell mitt i obygden som drivs av den bittra och rätt själsdöda Brenda, spelad av CCH Pounder, mest känd för mig som den stencoola Claudette Wyms i TV-serien The Shield.

Jasmin bestämmer sig för att stanna, vilket inte ses med blida ögon eftersom hon är en tovig katt bland hermelinerna där i ökenlandskapet med sin tyrolerhatt, tyska färgglada scarves, sina svettiga kinder och stora barm.

Percy Adlon filmade stora delar av första halvan av filmen på samma sätt som jag fotar med kamera: snett, för att få plats med så mycket som möjligt på varje bild. Jag kommer aldrig mer att fota så. Det är svinjobbigt att titta på och dessutom helt onödigt. Som tur är lägger han av med det otyget efter en timme och jag kan se filmen för precis vad den är: en magisk liten historia om vänskap, om att vad som helst kan hända om man ger av sin energidepå och fokuserar på bra saker och allt detta ackompanjeras av den fantastiska David Lynch-iga melodin Calling You med Jevetta Steele.

Jag såg Bagdad café när den kom 1987 och har inte sett om den förrän nu. Kanske var det meningen att jag skulle vänta så pass länge för jag tog till mig den på ett hela annat sätt nu än förra gången. Framförallt kan jag se storheten hos Jack Palance. Sicken skön gubbe han var!

Ingenting att klaga på, inga undringar whatsoever. Allt funkar hittills utan minsta missöden.


>The next three days

> Hur långt är en man beredd att gå för att rädda den han älskar?

Där har vi filmens tagline. Klämmigt kan tyckas. Spännande kanske en del anser. För egen del ger det mig en förhoppning om en passionerad thriller med nerv, hjärta och hjärna men efter att ha sett filmen känner jag mig mest som ett stort frågetecken.

Storyn kretsar kring John Brennan (Russell Crowe), hans fru Lara (Elizabeth Banks) och deras lille son Ty (Ty Simpkins som är en riktig Meg Ryan-look-alike) och hur deras liv förändras när Lara anklagas och döms för mordet på sin kvinnliga chef.
Alla misstankar tyder på att hon är skyldig men John vägrar ge upp. Han tror på sin fru, han kämpar för att hitta nya bevis som kan göra att fallet tas upp på nytt men när alla lagliga vägar stängs för gott tänker han om, han tänker nytt och hela hans liv kretsar kring den strålande idén att få ut henne ur fängelset och rymma för gott.

I min värld fungerar en sån här film bara om den för det första saknar logiska glapp i Grand Canyon-size och för det andra har en twist. Jag tänker inte vara nån Miss Spoiler nu men jag kan väl säga som så att för mig nådde storyn iiiiiinte riktigt ända fram för att uttrycka sig diplomatiskt.

Däremot måste jag säga att så bra som Russell Crowe är här har jag inte sett honom sen….jag vet inte när. Gladiator? A beautiful mind? Beats me. Bra är han i vilket fall och han har otroligt manliga underarmar. Elizabeth Banks som hans fru är också jättebra även om jag oftast blandar ihop henne med Maria Bello av nån underlig anledning. Nåja. Båda är duktiga skådespelerskor och när jag har polerat upp mitt halvblinda öga kanske jag lär mig vem som är vem.

Höjdpunkterna med filmen var ändå att få se Brian Dennehy i en ömsint fader&farfarsroll och att jag somnade till på förhandsvisningen och vaknade av mina egna snarkningar. Jag som aldrig snarkar!

Det var en powernap på fem minuter som jag trodde var femtio men så kändes också The next three days som världens längsta film. Den tog typ ALDRIG slut. Den är 45 minuter längre än det franska orginalet (som jag inte sett) men jag har svårt att tänka mig att denna historia inte skulle gå att berätta på kortare tid.

Ben Hur är en kortfilm i jämförelse, i alla fall mätt i träsmak.

(Bra skådespelarprestationer väger upp att filmen som sådan är väldigt nära en überkalkon.)


>Tre om en: Svenska böcker som blivit film

> Sandor /Slash/ Ida av Sara Kadefors

Sandor (Andrej Lunusjkin) är mobbad och dansar balett. Ida (Aliette Opheim) är populäraste tjejen i klassen, ett lättfångat byte för killarna och har en mamma (Lia Boysen) med grava psykiska problem.

Sandor bor i Göteborg, Ida i Stockholm. Båda känner sig misslyckade och ensamma och tycker livet mest suger hästballe.

Sandor och Ida börjar chatta på nätet och en vänskap växer fram som förflyttar sig från datorns opersonliga värld till verkligheten. Det är synd bara att 25% av filmen handlar om chattande. Okej, det kan vara hur kul som helst att chatta men när berättelsen förs framåt av att jag får se en ung kille i bild framför en dator och killens berättarröst säger vad han skriver – klipp till tjejen framför en dator och hennes berättarröst säger vad hon skriver. Kul? Nix. Snarare gäsp.

Sandor slash Ida är baserad på Sara Kadefors Augustprisvinnande bok med samma namn. Jag är fullkomligt övertygad om att det är en jättebra bok. Jag är så övertygad att jag har två pocketutgåvor av boken i bokhyllan men har fortfarande inte läst någon av dom.

Hur som helst, jag tror att historien såsom den är utformad gör sig bäst i bokstavsform. I filmformat blir det styltigt och föga engagerande, inte ens för mina små härhemma som ändå är 11 och 13 och borde vara mer i målgruppen än deras mamma.

Hyr filmen här.

Jerusalem av Selma Lagerlöf

1996 satte Bille August tänderna i Selma Lagerlöfs klassiker som handlar om vad som hände sommaren 1896 då en samling män, kvinnor och barn lämnade Nås i Dalarna för att flytta till Palestina.

Den stora väckelsevågen delade socknen i två läger, dom som lämnade allt för att få vara med om Jesus återkomst i det främmande landet och dom som blev kvar på gårdarna och levde sitt liv så som brukligt var sedan generationer tillbaka.

Filmen Jerusalems styrka är också dess svaghet som jag ser det: alla dom rätta skådespelarna. Som i alla svenska storfilmer som gjorts, i alla fall under min livstid, så har det kryllat av dom största namnen, dom som gör sig bäst på filmaffischer, dom som drar kreti och pleti till biograferna och jag förstår det. Jag förstår att det läggs ner massor med pengar i produktioner, pengar som måste komma tillbaka in nånstans ifrån men hur duktiga skådisarna än är så blir det tråkigt så man dör. Jerusalem är inget undantag. Bortsett från Ulf Friberg som spelar Ingmar så skulle bäckfisken Paul (som tippade årets fotbolls-VM så framgångsrikt) ha satt full pott även med den här rollistan.

Boken är en fullpoängare men filmen når tyvärr inte ända fram. Dessutom har den inte direkt åldrats med värdighet. Effekterna med vildvittrorna i Ronja Rövardotter känns mer genomarbetade och påkostade än åskovädret över Dalarna som är skrattretande dåligt gjort.

Bortsett från det så är Jerusalem ändå en fin film om kärlek, om försoning, om trons otäcka makt över små människor och om en arbetsmoral som knappt existerar nuför tiden.

Arn av Jan Guillou

Jag stoppar i Arn i DVD-spelaren. Sambon T har velat se den här jättelänge och jag kan inte förhala det mer, det börjar liksom bli larvigt. Han har ögon stora som tefat, en puls på 160, sitter på den yttersta kanten av soffan och klappar i princip händerna av förväntan. Jag å andra sidan är aningens mer….loj.

Jag: Alltså….jag vill inte se det här.
T: Jodå.
Jag: Jag vill verkligen inte. Verkligen verkligen inte. Det förstör hela lördagkvällen…
T: Nejdå.

Arn-menyn poppar upp.

Jag: Det går inte…
T: Jodå (utan att släppa blicken från TV:n).
Jag: Alltså, jag fixar inte det här. Den kommer vara såååååå dålig.
T: Nejdå.
Jag: Joooo….
T: Men du har LOVAT att titta på den här med mig och då vill jag att du är tyst och tittar.
Jag: Jag lovar.
T: Lova!
Jag: Meeeeeh! Jag lovar! Men kan du lova mig att om jag är tyst och inte gnäller eller gör miner eller säger det minsta negativa om vad jag tycker om filmen så ska du titta på ”Timmarna” med mig inom två veckor.
T: Hahaha. Jag lovar!

Arn börjar. Det går en halv minut. Berättarrösten hörs.

Jag: Men va faaaaaan!!!!!
T: …..
Jag: Det låter ju för fan som han som är Bamse!!! Eller han som är berättarrösten på Cosmonova.
T: Det gick undan. Nu slipper jag ”Timmarna”.


>Svart katt, vit katt

> Det är magra män med dåliga tänder, det är kreativt ihopsnickrade fordon, det är gäss i mängd, det är en ständig jakt på pengar, på en fru och på att bli nån.

Det gäller att ljuga för rätt person, att muta rätt person, att truga rätt person och att göra det med ett charmigt (men oborstat) leende och aldrig någonsin glömma en kindpuss.

Svart katt, vit katt utspelar sig någonstans på Balkan. Skumma män dealar med bensin som kommer i tågvagnar från Bulgarien, någon vill gifta bort sin syster som är liten som en smurf och kallas för Nyckelpigan, någon försöker sälja en trasig tvättmaskin från en båt och mitt i alltihop så ligger farfar på sjukan och får besök av en hel orkester med susafon och allt.

1988 gjorde Emir Kusturica mästerverket Zigenarnas tid. Det kan inte vara helt lätt att toppa den grejen, eller att göra NÅT som inte jämförs eller nåt som TÅL att jämföras med den fullpoängaren. Svart katt, vit katt kom tio år senare och är ett bra försök men inte mer än så. Filmmusiken gör mig glad som en speleman på crack men jag blir lika glad när jag blundar och bara lyssnar på filmen som jag blir när jag tittar och det är ju lite synd.

Det märks att halva Europa har stoppat in pengar i den här produktionen och att dom sponsrande länderna vill ha en bit av kakan för spretigare film har jag nog sällan sett. Inte spretig i direkt handling, inte alls, men i känsla. Det är alltså en serbisk film men som har solklara franska och tyska drag och en liten släng av Gudfadern på topp likt ett geléhallon på en mjukglass. Inte alls pjåkigt, men han kan bättre den gode Emir.

Den här filmen kom i fredags, filmen innan postades i onsdags så än så länge tickar filmerna in utan fördröjning. Inget att klaga på alls gällande kvalité på skivan.


>Tre om en: Filmer baserade på böcker skrivna av Michael Crichton

> Jag har funderat ett tag på varför jag inte hört nåt om Michael Crichton och nu tog jag mig tid att luska reda på svaret. Han är död.

Jag blev lite ledsen, jag var inte riktigt beredd på det men han avled redan 2008, 66 år gammal och han lämnade en imponerande samling böcker efter sig, varav dom allra flesta blivit film.

Personligen tycker jag att Crichton hade en osviklig förmåga att trycka in ett mänskligt pekfinger rätt i solar plexus på mystiska historier och han hittade ofta smarta och intressanta vinklar när han skildrade vardagsrelationer och situationer.

Han var några steg före hela tiden. Historierna han skrev kändes fräscha och intressanta och det fanns – och finns – en anledning till att folk vallfärdade till biograferna för att se filmerna baserade på hans böcker och att många av filmerna fortfarande håller.

Skamgrepp (Disclosure) 1994

Sexuella trakasserier på arbetsplatser har funnits så länge som kvinnor har jobbat och män i maktposition har utnyttjat sin beroendeställning och genom det trott sig ha frikort på tafs och annat ensidigt omysigt.

I filmen Skamgrepp vänds allt hundraåttiograder. Nu är det kvinnan (Demi Moore) som har makt och mannen (Michael Douglas) som blir utnyttjad för att dra historien mycket kort och även göra den en anings förenklad.

Okej, som film betraktad så är det ingen superhöjdare men den var välanvänd som diskussionunderlag i media när den kom och DET är Michael Crichton i ett nötskal.

Hyr filmen här.

Sphere – farkosten 1998

Undervattensfilmer ligger mig lika varmt om hjärtat som en flanellpyjamas i sommarstugan när det är strömavbrott och vebon är länsad av nån berusad lokal förmåga med släpvagn.

Sphere är något så ovanligt som en undervattensfilm som faktiskt är spännande även om man (som jag) redan läst boken. Rollistan är lång och imponerande, jag menar, det är svårt att inte lyfta på hatten åt att till och med Huey Lewis fått en liten roll.

Jag tittar på filmen och får uppenbara andningssvårigheter. Det är klaustrofobiskt, det är mörkt, det är sköna undervattens-blippiga ljud och vad är det egentligen för läskigt om finns därnere, långt nere i djupet? Förutom Sharon Stone så är my lips sealed.

Hyr filmen här.

Jurassic park 1993

Jag har aldrig varit särkilt förtjust i hamburgare men den Whopper cheese jag åt på Burger King i korsningen Kungsgatan Vasagatan efter att ha sett Jurassic park den glömmer jag aldrig.

Jag försökte tugga på den där grillade biten malet kött men det gick inte. Den växte i munnen, osten var som en kall bit gul skosula. Hela min världsbild hade förändrats, fan, här sitter jag och käkar burgare när jag har fått se alla dom där dinosaurierna jag lusläst om som barn, som jag drömt om som ung tonåring, som jag fascinerats av som vuxen – och jag hade fått se dom PÅ RIKTIGT! Precis så kändes det och hade Steven Spielberg gått förbi hade jag pussat honom på hakan, gett honom ett sugmärke genom skägget som han hade kunnat förklara bort som bältros om frun hade undrat.

Jurassic park har förändrat mig både som person och som filmtittare och det är inte många filmer som har lyckats med den bedriften. Det här är filmmagi när det är som allra bäst och även om jag efter detta sett hundratals försök till att göra konstiga datorfixade djur på film så finns det ingenting som går upp mot perfektionen jag upplevde av Jurassic park.

Steven Spielberg lyckades med dinosaurierna vad Columbus gjorde med Amerika och jag är sjukt tacksam att jag fick vara med och titta på slutresultatet även om baksidan var att det var slutätet Whopper efter det.


>Om Gud vill

> Det är sommar i Stockholm, det är 1975 och det är varmt som satan.

Juan (Amir Chamdin) har flyttat till Sverige, han jobbar tvåskift för att få ihop till en normal lön och väntar ivrigt på att hans fru ska komma efter och bo med honom. Det är sju dagar kvar tills dess. Han prickar av dagarna i en almanacka i omklädnings-rummet. Sju dagar av längtan och väntan och han räknar ner.

Så möter Juan Juli (Nina Persson), en ganska skum finsk sångerska som är om möjligt ännu mer ensam än Juan och plötsligt spritter det av liv i hans ögon. Det blir roligt både att leva och att jobba, men på allt det roliga läggs det gifta locket. Juans fru ska ju komma.

Efter att ha sett Amir Chamdins Cornelis blev jag väldigt nyfiken på att se hans långfilmsdebut och nu har jag alltså gjort det. Om Gud vill är en bra film och hade jag sett denna innan jag såg Cornelis hade jag fortfarande tyckt att Cornelis var en toppenfilm men jag hade kanske inte varit lika förvånat positiv.

Om Gud vill är filmad helt i svartvitt, den är tidstypisk in i minsta detalj (precis som Cornelisfilmen) och till och med förtexterna ackompanjeras av Somliga går med trasiga skor. Det är inte så konstigt att Om Gud vill på många sätt känns som en kompishistoria till Cornelisfilmen, som en lite mindre och lite sämre tvåäggstvilling, som en helt annan del av Sverige fast under samma tid, men ändå inte. Asch, det låter flummigt som fan nu, jag inser det, men, ja, det får vara så.

Chamdin lyckas drämma till med maximerad nostalgikänsla i båda dessa filmer. Han har här letat upp klipp med Kojak, med Palme, med Hedvig i Från A till Ö och hela scenografin med allt från reklamaffischer till kläder och hår till musik är väldigt väl genomtänkta. Janne Loffe Carlsson har förvandlats till en invandrarboss på ett fruktlager i Årsta och detta med så enkla medel att det är genialiskt och Chamdin själv är visuellt väldigt lik en av karaktärerna i min barndoms höjdarprogram Tårtan.

Att ingen har tänkt på att ge Nina Persson en filmroll förut är både konstigt och helt självklart (och guuuuud vad det känns som att jag sitter här och röker braj nu och bara väntar på att Suzanne Reuter ska komma och säga att det kommer en kanelbulle flygande) men det ÄR konstigt för att Nina Perssons utseende gör sig extremt väl på film och speciellt i svartvitt – alltså hon är ju jättevacker – och det ÄR helt självklart att filmrollerna INTE samlas i klungor runt henne för hon är inte någon stor aktris, för att uttrycka det diplomatiskt.

Men som helhet är Som Gud vill en sevärd film. Charmig i sin litenhet och ännu ett bevis för mig på att Amir Chamdin är en framtidsregissör värd att hålla ögonen på.


>Lyckan, kärleken och meningen med livet

> ”Getting a baby is like getting a tattoo in the face. You have to be totally committed.”

Elizabeth Gilbert skriv boken Eat Pray Love, en roman om en 30-årig på ytan lyckad kvinna som när hon skrapar sig själv en smula på ytan är allt annat än lycklig och som därför beger sig ut i världen för att hitta sig själv.

Boken har blivit en succé och, som jag förstått det, lite av en kvinnlig bibel. Fördomsskatan på min axel kraxar högt och hostar som en gammal storrökare – klart som faaaaan att kvinnor har lätt att ta till sig boken när den handlar om män, om mat, om att hitta gud och sig själv (eller om det nu är samma sak?), om att vägra känna skuld och om att kunna äta en pizza utan att tänka på vikten (lösningen är inte att tycka om sig själv precis som man ser ut, det är vetskapen om att det går att köpa större byxor).

Filmen Lyckan, kärleken och meningen med livet gör mig varken glad, kär eller hjälper mig att hitta någon form av mening. Däremot vet jag att jag inte är alla, den kan säkert hjälpa någon och jag tänker inte vifta bort den som likgiltigt plastanalyserande nyandligt krafs även om jag tycker att mycket av filmen är just det.

Det jag inte tycker om med filmen är att huvudkaraktären (Julia Roberts) måste åka till såna uppenbara platser som Rom, Indien och Bali för att hitta ingredienserna till sitt medvetna liv.

Det jag tycker om är att filmen även pekar på dom små små sakerna, vardagssaker som kan vara otroligt vackra bara man öppnar ögonen och TITTAR. Att sånt som kan kallas ödet, ovanliga möten nya människor emellan, faktiskt kan ske när som helst och var som helst. Du behöver inte åka till Livets ord i Uppsala, till Ängsbacka, till Peterskyrkan, till nån currydoftande guru i Indien, till en medicinman eller bli buddhist för att hitta andlighet, det räcker att gå ner till ICA, sitta en stund på en brygga med fötterna i vattnet, gå en promenad i skogen, titta i en stjärnkikare eller åka skridskor på en djupfrusen sjö. Allt sitter i ditt eget huvud.

Julia Roberts är självklart jättebra i rollen som Liz, hur skulle hon
inte kunna vara det? Tuva Novotny är supercharmig som svenska Sofie som bor i Rom och lär känna Liz av en slump och Javier Bardem är en av världens ballaste män och här är han en kombo av inkännande, übermacho, snygg, gråtmild och intelligent och det är säkerligen många kvinnor som ser filmen som mentalt bokar en enkel till Bali för att försöka hitta mannen i sitt liv.

Att hitta både mannen i sitt liv och meningen med detsamma är ingen lätt sak och även om en glättig hollywoodrulle som denna kan få nån enstaka sökande människa att öppna ögonen, få balans och tänka klarare så känns det som om denna film vill vara så väldigt mycket mer än den är.

Det är lite som att inbilla sig att man badar i söderhavet fast man sitter dubbelvikt i en uppblåsbar färgglad barnpool och sprattlar med benen.


>Tre om en: Stora genombrott

> Christian Slater i Häxor, läxor och dödliga lektioner (1989)

Den allra första filmen jag såg ensam på bio i Stockholm var Häxor, läxor och dödliga lektioner. Såna filmer gick inte på bio i byhålan. Jag visste inte att såna filmer fanns.

Jag visste inte något om filmen annat än att det var en cool titel och att gå på eftermiddagsbio på en filmstad med massa olika salonger var något jag med lätthet skulle kunna vänja mig vid. Vad fanns det mer av värde att veta?

När filmen var slut kastade jag mig på tåget hem och ringde en kompis.
– CHRISTIAN SLATER! skrek jag.
– Väm ä dä? sa kompisen.
– CHRISTIAN SLATER! Lägg det namnet på minnet och kom ihåg var du hörde det först. DEN killen kommer bli stor!

Kompisen var skeptisk men han blev stor och det fullkomligt osannorlika är att det är genom denna film den stora massan fick syn på honom, ändå är jag den enda jag känner som sett filmen.

Storyn om dom tre svinrika, uppnosiga, överklasstjejerna som alla lyssnar till namnet Heather (därav originaltiteln Heathers) och Veronica, den nya tjejen i klassen och hennes kille (den då 19-årige Slater) är inget att tatuera in på överarmen direkt, därmed inte sagt att den är usel, bara lite beige. Vilket inte Christan Slater var. Då.

Hyr filmen här.

Kate Winslet i Förnuft och känsla (1995)

Kate Winslet var med i Peter Jackson´s Svarta änglar redan 1994, jag vet det, men det var som den romantiska Marianne Dashwood i Ang Lee´s aristokratiska Jane Austen-drama Förnuft och känsla som hon blev stor – och nu snackar jag STOR!

Emma Thompson satt i intervju efter intervju och talade sig varm över denna 20-åriga tjej som kommer ta världen med storm och visst gjorde hon det. Först genom att bli oscarsnominerad för denna roll, sen genom att springa runt på Titanic med Leo och allra mest för att hon verkar vara en sån jävla skön brud.

Natalie Portman i Leon (1994)

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl knows his weakness.

Tolv, på det trettonde, var Natalie Portman när hon fick rollen som Matilda i Luc Besson´s hit-man-thriller Leon. Som pageklippt liten sidekick till Jean Renos Leon är hon både klockren och superovanlig, så perfekt att alla som sett filmen för alltid kommer minnas henne.

Att det skulle bli något stort av henne var det nog ingen som tvivlade på men det jag personligen tycker är kaxigt är att hon lyckats bibehålla både sin integritet och hjärna, vilket verkar vara få barnskådisar förunnat.

För mig är Leon en modern klassiker, en tidlös historia om kontraster, om omänsklighet och mänsklighet och ett genombrott av en liten tjej som förtjänar all stjärnglans hon kan få (och som är nu är så stor att hon borde kunna säga nej till bajsroller. Hmm!).