En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Kevin Spacey

>Veckans Gosling: The United States Of Leland

> En ung förståndshandikappad pojke hittas brutalt knivmördad på en gräsmatta. Leland Fitzgerald (Ryan Gosling) erkänner mordet utan att blinka.

Mördaren verkar ha en ganska klar empatistörning och han har precis blivit dumpad av den mördade pojkens heroinmissbrukande syster. Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände författaren (Kevin Spacey) och hans mamma (Lena Olin) blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Det är många trådar som vävs samman i denna lågmälda och långsamma dramathriller.

Leland hamnar i fängelse/ungdomsanstalt och blir undervisad av läraren Pearl Madison (Don Cheadle) som blir så fascinerad av brottslingen att han får för sig att skriva en bok om honom. Han lyckas fippla till sig maximal tid på tu man hand med Leland och jobbar som en tok för att komma honom innanför skinnet men på något sätt är blir det tvärtom, Leland lyckas med knivskarp precision ställa rätt motfrågor och får därmed Pearl att öppna sig och erkänna misstag han gjort i sitt eget liv.

Jag trodde två saker om The united states of Leland som inte stämde för fem öre.
1. Att det var ett rättegångsdrama
2. Att Kevin Spacey hade en av huvudrollerna.

Inte en enda scen utspelar sig i en domstol och Kevin Spacey är med totalt i kanske tre minuter.

Ryan Goslings skådespelarinsats är precis som vanligt jättebra. Verkligen jättebra. Och för dig som läser som inte är född på 70-talet, nej, jag är inte ironisk.

Här finns filmen.

Annonser

>Månadens filmsnällis: Prot

>

På Manhattans psykiatriska klinik befinner sig mannen jag valt ut som maj månads filmsnällis. Prot heter han och säger sig komma från planeten K-pax. Han har kommit till Jorden som gäst för att undersöka både planeten och oss invånare.

Han landar på New Yorks centralstation mitt i rusningstid och det totala lugn han utstrålar i detta sammelsurium av folk och fä visar mig dels att han måste vara en utomjordning OCH att han är en skön snubbe.

Prots psykläkare (Jeff Bridges) och Prot själv (Kevin Spacey) blir vänner och själv sitter jag i soffan och ler. Jag vill också vara kompis med Prot. Jag vill spela schack med honom, jag vill kolla film med honom och poppa popcorn lite för länge så popcornen börjar brinna och jag måste släcka elden i balkonglådan. Jag vill sjunga Singstar med honom, jag vill äta pannkaksbrunch och gå promenader med honom.

Att Prot är en hypersnällis är jag helt övertygad om, precis lika övertygad som att han är ett UFO och att filmen K-pax är en alldeles utomordentligt bra film.


>Working girl

> På färjan från Staten Island och Frihets-gudinnan sitter Tess (Melanie Griffith) med sina tjejkompisar.
Jobbet på Manhattan är målet, ett Manhattan som då fortfarande stoltserade med två höga torn och en tuff men naivt skön syn på omvärlden och en Melanie Griffith med tuperad helikopterlugg och en liten, men ändock mänsklig, dubbelhaka.

Tess är en driftig, målmedveten och allt annat än arbetsskydd kvinna med skinn på näsan som inget hellre vill än att få och behålla ett bra jobb. Men en rak ryggrad och en stor käft gör att hon sätter sig själv i skiten (om man nu kan säga att det är det hon gör när hon står upp för sig själv mot skitskallechefer) och blir omplacerad, återigen. Hon får en fjärde och sista chans och blir förflyttad till en annan våning där hon blir sekreterare till Katharine Parker (Sigourney Weaver).

När Katherine råkar ut för en skidolycka hamnar allt ansvar på Tess och snart har hon både medvetet och omedvetet nästlat sig in i Katherines liv på massor med olika vis, varav ett av sätten stavas Jack Trainer (Harrison Ford).

Alltså, smaka på det. Working girl. 1988. Tänk, Alec Baldwin var tunn som en räka, Kevin Spacey såg ut exakt som nu, Carly Simon sjöng på ett soundtrack som var riktigt jäkla ballt när det begav sig. Joan Cusack såg ut som sin bror fast med väldigt långt och högt hår, Melanie Griffith hade ingen Antonio-tatuering men hon hade läppar som gick att stänga utan att hon såg ut som en badanka. Sigourney Weaver var lika snygg då som nu och Harrison Ford var mer Indy än geriatrisk klinik.

Jag gillar Working girl precis lika mycket nu som jag gjorde när den var ny. Det finns själ, hjärta och hjärna i manuset och skådespelare som lyfter den lättsamma berättelsen till oanade höjder. Inte alls ett dumt sätt att tillbringa en vintrig eftermiddag på.

Det här var första filmen som hackade vid uppspelning. Inte jättemycket, jag kunde se klart den, men det var ändå rätt irriterande.
Det fanns ett väldigt smidigt ”felrapporteringsformulär” på hemsidan där det bara var att klicka i vad som var fel samt om man vill ha ett nytt ex av samma film hemskickad eller en annan film.

Jag måste säga att det känns som den smidigaste lösningen som går att frambringa på ett problem som visserligen skriker I-land men som ändå är ett faktiskt sådant när man sitter där och längtar efter att se filmen.


>The usual suspects

> Jag var nog rätt trög 1995.

Jag såg The usual suspects på bio och jag tyckte inte om det jag såg. Jag tyckte det var långtråkigt, det var ointressanta skådespelare och en medioker story och jag kunde inte för mitt liv förstå what the fuzz was all about.

Nu, femton år senare, ser jag om den och grips av en extrem längtan att applådera.

Gabriel Byrne är fortfarande en tämligen beige skådis i mina ögon men inte här, inte i den här filmen. Benicio Del Toro som den halvknepige och läspande Fred är helt genial, Stephen Baldwin är som dom andra Baldwinbröderna: halvtrevlig att titta på men gick kanske inte ut som kursetta från New York Film Academy.

Chazz Palminteri har försvunnit en smula från den stora filmvärlden vilket kanske inte är helt orättvist, men han är bra på att spela myndighetsperson, vilket verkar vara hans paradroll. Pete Postlethwaite är inte heller nån snygging trots sina extremt höga kindben men han är perfekt i konstiga små skumma roller liksom även Kevin Pollack.

Sen är det Kevin Spacey i rollen som Roger ”Verbal” Kint och han gör filmen till den gnistrande pärla som den faktiskt är. Det är en ynnest att titta på honom.

Bortsett från en minimal svacka i mitten av filmen så är The usual suspects väldigt nära att vara en riktig fullpoängare.

1995 gav jag den betyget 2. Det var inte bara snålt, det var fullständigt FEL.

Trailern finns här.


>The men who stare at goats

> Om man ser till rollbesättning, om man läser en sammanfattning av handlingen och om man ser till utformningen av filmaffischen så känns The men who stare at goats som urtypen av en Bröderna-Coen-film.
Fast det är den inte. Den är regisserad av Grant Heslov, en kille som man oftast ser som en trofast birollsfigur i filmer, till exempel mot Arnold i True lies och mot George Clooney i Good Night, and Good Luck, ett manus som dom för övrigt även skrev tillsammans.

I The men who stare at goats får vi följa journalisten Bob (Ewan McGregor) som letar efter ett scoop i någonstans Kuwait. Några månader innan gjorde han en intervju med en skum man som hävdade att USA´s militär tillämpade psykoloskisk krigsföring genom telepati och fokuserade blickar och att det fanns en man vid namn Lyn som var helt grym på detta.

Bob avfärdade mannen som ett totalt pocoloco men när han sitter på en restaurang nånstans i Kuwait och börjar samtala med en mustaschprydd amerikansk man vid namn Lyn (George Clooney) känns det som att sammanträffande så otroligt att Bob inte kan släppa det. Han hänger på Lyn som är ute på ”hemligt uppdrag” på väg mot Irak och ju mer Bob lär känna Lyn desto mer säker blir han: han är en sån man som kan döda en get bara genom att stirra på den.

Jeff Bridges upplever nån slags andra (tredje? fjärde?) vår vid fyllda 60 och Kevin Spacey har en liten med knasig roll och det är alltid en fröjd att se honom agera, precis som det är med George Clooney. I rollistan finns det endast en enda kvinna representerad, Bobs ex-fru som inte har en enda replik i hela filmen, men det slog mig inte förrän efteråt. Med såna här snubbar i rollbesättningen behövs liksom inga kvinnor för att få fason på grejerna.

Filmen sackar i tempo sista halvtimmen men är en grymt underhållande. Kul filmat och en skruvad handling som får mig att sitta som ett frågetecken genom hela filmen och bara undra hur tusan det ska sluta.


>Shrink

>Jag har inte sett såhär mycket drogande på film sen Fear and loathing in Las Vegas. Jag har inte sett Kevin Spacey på film sen han spelade Lex Luthor i Superman Returns och då kunde jag hålla mig för skratt. Herregud, jag gick efter 25 minuter. Då är det beyond uselt.

Kevin Spacey är en sån skådis som får mig att känna ÅÅÅÅÅÅÅÅ-en-ny-film-med-Kevin-Spacey men efteråt blir det oftast ett Jaha-ännu-en-halvrutten-film-med-Kevin-Spacey. Framgångarna med American Beauty, De misstänkta och The life of David Gale var länge sedan nu, han har lite att bevisa, i alla fall för mig.

I Shrink spelar han en framgångsrik psykolog vid namn Henry Carter som hamnat på riktig dekis efter att frun dött. Han tröstar sig med de droger han kommer över samtidigt som han försöker hålla liv i sin praktik. Filmen kretsar också kring en handfull karaktärer för vilka Carter är navet. Den moderslösa skolflickan, manusförfattarwannabeen, den alkoholiserade och sexmissbrukande skådespelaren (undrar om Robin Williams spelar sig själv?), den narcissistiska rockstjärnans flickvän, filmbolagshöjdaren med multipla fobier och hans gravida sekreterare.

Shrink blir aldrig särskilt intressant. Spacey är bra på att utstråla ångest och bakfylla, men en film borde innehålla lite mer än så, kanske nån form av baktanke åtminstone?