En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Kiera Knightley

>En glad påsk: Pojken med pruttbyxorna

> Patrick Smash (Bruce Cook) föddes med ett klafs, en flygtur på ett par meter och en fis som hette duga.

Som liten bebis höll han sina föräldrar vakna med sina öronbedövande tarmljud och väl uppe i skolåldern var han den mobbade ”pruttpojken” med hela klassen.
Hans bäste – och ende – vän är Alan A Allen (Rupert Grint, Ron i Harry Potter), den lillgamla geniförklarade pojken som lätt får Jönssonligan-Sickan att kännas som ett flepphuvud.

Alan är finurlig och vill gärna hjälpa Patrick att hitta en lösning på pruttproblemet. Han låser in sig en natt och uppfinner Thunderpants, ett par kreativa shorts som samlar upp gaserna i en liten väska som sedan kan användas till bränsle till en flygande farkost han också bygger på.

Pojken med pruttbyxorna börjar hysteriskt kul. Första tio minuterna skrattar jag hejdlöst åt lillkillens vansinniga mökar men filmen håller inte måttet så mycket längre än så. Komedin förvandlas till en fars för dom minsta och där tappar jag intresset även om jag faktiskt tittar klart. Filmen kantas av välspelade biroller signerade Paul Giamatti, Stephen Fry och Ned Beatty och till och med Kiera Knightley är med på ett hörn (men hosta eller gäspa inte för då missar du henne).

Om du ska se den här och har firat fler egna födelsedagar än fem så är det en förutsättning att du har barnasinnet i behåll. Att ha en brutalt utvecklad kiss-bajs-och-fis-humor underlättar om du ska stå ut mer än ett par minuter.

Som sagt, jag stod ut en kvart. Med skrattårar rinnandes nedför kinderna.

Här kan du hitta filmen.


>Never let me go

> Kathy, Ruth och Tommy går på en engelsk internatskola. Det är en sluten värld där mörka hotfulla historier lärs ut som sanningar och där fritt tänkande inte är något som direkt premieras.

Klassen får en ny ”beskyddare”, en lärarinna som öppnar deras ögon och talar om varför dom egentligen befinner sig på skolan. Självklart blir hon bortplockad, tystad, ivägskickad.

Nej, Never let me go är ingen ny Döda poeters sällskap om du tänkte den tanken. Lärarinnan i fråga är inte viktig som person, den stora frågan i den här berättelsen är vad den handlar om i grund och botten. Är det en kärlekshistoria? Ja. Är det ett mångfacetterat drama? Ja. Är det något så annorlunda som en science fiction-film i engelsk landsbygdsmiljö? Ja, faktiskt och just därför tänker jag inte droppa så mycket som en milliliter spoilervätska i den här recensionen för jag tycker du ska se filmen utan att veta för mycket.

Vad gäller skådespelarna så är Kiera Knightley som den vuxna Ruth precis lika rutten som hon brukar vara. Jag försöker-försöker-försöööööker tänka bort det, fokusera på annat, sluta med den där jävla klådan som infinner sig så fort hon är i bild, men det är så ruskigt svårt.

Carey Mulligan å andra sidan är den vuxna Kathy och hon är precis så bra som hon alltid är. Hon har en fantastiskt fin berättarröst som jag gärna hört mer av som en guide genom historien och en unik närvaro i varenda scen. Andrew Garfield – nya Spider-man – spelar Tommy och han verkar ha gjort någonting rätt med tanke på att han även var med i The social network men jag har ännu inte riktigt fnulat ut exakt vad. Han ser mest ganska…dum…ut.

Jag undrar om Kiera Knightley är castad för att tillföra någon form av högaristokratiska Jane Austen-vibbar över filmen, det kan vara så. Filmen är baserad på Kazuo Ishiguros bok med samma namn, Ishiguro som även skrivit Återstoden av dagen vilket för mig gör den här filmen bra mycket intressantare än om den baserats på något skrivet av Austen herself.

Never let me go är en bra film som hade varit så väldigt mycket bättre om någon hade sparkat det där Kiera-helvetet ner i botten på en återvinningscontainer märkt ”deponi” och sen tömt den upp och ner på nåt sopberg i obygden. Det retar mig. Det retar mig så fruktansvärt mycket att jag känner såhär och inte kan se bortom det för filmen förtjänar ett bättre betyg än jag kan ge den. Jag vet det. Men det går bara inte. Hon är värre för den här filmen än om Ove Sundberg kraschat min senaste Singstarfest.

Äsch, vad fan, FUCK KIERA! Nu har det gått några dagar sen jag såg filmen och skrev recensionen och filmen släpper inte, klumpen i magen går inte bort. Jag kan inte dissa ett helt fotbollslag på grund av en malplacerad back hur fel människa på fel plats det än är. Never let me go ÄR en fyra. Minst en fyra.

Filmen har biopremiär på fredag.


>Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 1.

>Vad gör du när det kommer en film med två huvudroller varav den ena spelas av någon du högaktar och respekterar och den andra av någon du gärna skulle se tugga grus alldeles fullsmockad med klipulver? Skulle du strunta i filmen eller hur skulle du göra? Titta men blunda och tänka på annat när den jobbige fan är i bild? Det är klurigt det där.

Hur pass mycket sämre blir en film av att den ena skådisen är en irriterande sopa? Kan det till och med vara så att irritationsmomentet känns mindre på grund av en strålande motpol och att filmen blir riktigt sevärd ändå?

Jag tänkte ta mig an tre filmer framöver som jag tycker lider av detta problem. Först ut är The jacket med en av mina stora favoriter, Adrien Brody, i den manliga huvudrollen och som den kvinnliga ser vi Kiera Knightley. Henne har jag föga till övers för. För att tala klarspråk, jag tycker hon är helt jävla USEL!

Handlingen i korthet: Jack (Brody) är soldat i Gulfkriget. Han blir skjuten i huvudet, överlever men drabbas av minnesförlust. När han kommer hem igen blir han anklagad för att ha mördat en polis. Han blir inlagd på mentalsjukhus, fullproppas med starka mediciner och tvingas genomgå en omänsklig behandling. Under drogpåverkan börjar han mentalt resa in i framtiden och där träffar han Jackie (Knightley) och hon kommer på att han befinner sig fyra dygn från sin egen död.

Ja, det är flummigt så det förslår, hela filmen är som en mörk LSD-tripp. Adrien Brody gör dock precis som vanligt, han har sitt manus och han vrider det mellan händerna som en gammal disktrasa och han lyckas göra det absolut bästa av det råmaterial han har till förfogande. Kiera Knightly gör inte riktigt samma sak.

Jag skrev om Kiera och hennes insats i The jacket redan 2005 på min andra, nu avsomnade, blogg (inlägget om henne och två andra kända miffotjejer går att läsa här) och trots att det gått nästan sex år och att jag egentligen inte ser mig som en långsint person så kan jag inte släppa det. Hon är S Å D Å L I G i allt hon gör men det finns grader även i helvetet och med The jacket har hon grävt sig så långt ner att till och med lavan skriker när den träffar henne.

Den bra skådespelarens insats:

Den dåliga skådespelarens insats:

Filmen som sådan:

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Ja. Jag hade sluppit slita mitt hår och svära mig grön i ansiktet över Kieramänniskans bedrövlighet men det handlar inte bara om det. Scenerna när Brody och Knightley spelar tillsammans är skrattretande dåliga och med någon annan i hennes roll kunde det bara bli bättre. Vem som helst kunde ha gjort det bättre. Vem som helst.