En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

kiss och bajshumor

>En glad påsk: Pojken med pruttbyxorna

> Patrick Smash (Bruce Cook) föddes med ett klafs, en flygtur på ett par meter och en fis som hette duga.

Som liten bebis höll han sina föräldrar vakna med sina öronbedövande tarmljud och väl uppe i skolåldern var han den mobbade ”pruttpojken” med hela klassen.
Hans bäste – och ende – vän är Alan A Allen (Rupert Grint, Ron i Harry Potter), den lillgamla geniförklarade pojken som lätt får Jönssonligan-Sickan att kännas som ett flepphuvud.

Alan är finurlig och vill gärna hjälpa Patrick att hitta en lösning på pruttproblemet. Han låser in sig en natt och uppfinner Thunderpants, ett par kreativa shorts som samlar upp gaserna i en liten väska som sedan kan användas till bränsle till en flygande farkost han också bygger på.

Pojken med pruttbyxorna börjar hysteriskt kul. Första tio minuterna skrattar jag hejdlöst åt lillkillens vansinniga mökar men filmen håller inte måttet så mycket längre än så. Komedin förvandlas till en fars för dom minsta och där tappar jag intresset även om jag faktiskt tittar klart. Filmen kantas av välspelade biroller signerade Paul Giamatti, Stephen Fry och Ned Beatty och till och med Kiera Knightley är med på ett hörn (men hosta eller gäspa inte för då missar du henne).

Om du ska se den här och har firat fler egna födelsedagar än fem så är det en förutsättning att du har barnasinnet i behåll. Att ha en brutalt utvecklad kiss-bajs-och-fis-humor underlättar om du ska stå ut mer än ett par minuter.

Som sagt, jag stod ut en kvart. Med skrattårar rinnandes nedför kinderna.

Här kan du hitta filmen.


>En glad påsk: Jackass 3D

> Johnny Knoxville, Bam Margera, Steve-O, Wee Man och dom andra är inga youngsters längre.

När dom började med sina knasigheter på MTV för massor med år sen var dom unga, till synes osårbara och fullskitna med kreativitet och dumheter som dom filmade till mångas stora glädje och ja, även min. Jag skrattade både högt, ofta och länge åt dom och fick mig ett par idéer som jag faktiskt provade själv (varav ett börjar med K och slutar med undvagn).

Jackass är lite av ett guilty pleasure för mig. Det är liksom inte riktigt okej att gilla det här men det struntar jag i. Det är roligt att skratta och det är bara att hugga alla tillfällen som bjuds.

Jackass 3D som film betraktad är egentligen inget nytt under solen. Det är en samling män, numera lite slitna och rynkiga, i till synes total avsaknad av hjärnceller och självrespekt som klättrar upp i en gran och fäller den, som retar en bock till vansinne, som dricker svett, som vulkanbajsar i en tågbana, som använder superlim och klistrar ihop sig med varandra, som lattjar bakom en jetmotor, som stänger in sig i en bajamaja full med hundbajs, som kräks, skrattar, plågas, pinas och skämmer ut sig själva.

Om det är roligt? JA, det är ju det!

Jackass 3D ÄR en kul film. Tyvärr når den inte dom stora komiska höjderna då jag personligen tycker gänget är som roligast när dom kommer på sina enkla men effektiva knasbollehyss (ofta sånt som har med bollar, gummisnoddar, fordon, hopp och vatten att göra), alltså sånt som inte visas för att det ska vara så äckligt som möjligt utan för att det BARA är kul. Många episoder i den här filmen går ut på kräks och så himla kul är det inte vare sig att se andra kräkas i närbild eller sitta och hulka själv i soffan.

Jag kan sammanfatta filmen såhär: jag garvade många gånger men inte åt allt och jag fick inga nya idéer som jag vill prova att genomföra själv. Det kanske inte BARA är Jackass-killarna som blivit äldre?

Filmens soundtrack går inte av för hackor. Jag har lagt in mina favoriter på den här listan. Fyll gärna på med dina filmmusikfavoriter.


>Date movie

> Precis som Scary movie hånar och häcklar, vänder och vrider på skräckfilmsgenren gör Date movie detsamma fast med romantiska komedier.

Om man är över 15 år gammal och gör ett aktivt val att se denna typ av film måste man antingen:
1. vara på ett bubbelgumsfnissigt humör
2. vara salongsberusad och/eller övertrött
3. ha ett glatt kompisgäng hemma där alla känner för att se något pubertalt hjärndött
4. aldrig lyckas komma över kiss-och-bajs-humor-stadiet

När jag såg Date movie lyckades jag pricka in både punkt 1 och punkt 4 och det räckte mer än väl för att få en ganska trevlig stund framför TV:n.

Det är ju dumt så det förslår, det är ytligt, enahanda, larvigt, blåst och bitvis så lågt och under bältet att jag blir lite rädd för mig själv när jag faktiskt skrattar åt eländet men vissa bitar, vissa scener är så roliga att jag inte ens skäms. Jag tänker på scenerna med den något annorlunda katten och speciellt den när nämnde katt sitter på muggen.

Alyson Hannigan (som jag mest känner igen från American Pie-filmerna) som Julia, Adam Campbell som Grant Funkyerdoder och Tony Cox som relationsrådgivaren Hitch gör det absolut bästa dom kan av sina manuskript.

Jag kan inte för mitt liv tycka att detta är en BRA film, men precis som McDonalds ibland duger för att mätta en kurrande mage så har denna typ av film ett absolut existensberättigande.