En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

krig

>Gränsen

> Krigsfilmer som genre är något jag inte riktigt har vett att uppskatta. Jag förstår oftast inte grejen, jag tycker bara det blir testosteronfånigt och jag funderar mest på vem som tvättar kläderna och hur det kommer sig att soldater verkar klara sig otroligt länge utan mat.

När jag skulle se Gränsen ville jag försöka göra den ordentlig rättvisa och tog därför med mig en man till bion som verkligen älskar krigsfilm och som i väldigt få lägen skulle välja någon annan film att se än Rädda menige Ryan (jo, möjligtvis Kellys hjältar) alldeles oavsett humör.

Vad tyckte då han om Gränsen? Och vad tyckte jag?

Det här är mitt manliga biosällskaps samlade intryck av filmen:

Det första som slog mig är hur äkta filmen känns. Uniformerna, utrustningen, vapnen, kylan, till och med ansiktena känns igen. Att se filmen var på sätt och vis som att göra lumpen igen. Då blev man ihopföst med folk från olika delar av landet, det funkar ju så och det var skönt att se att handlingen inte kretsade kring fem stockholmare utan att det var en riktig blandning.

Har man varit tre veckor i skogen på en vintermanöver så vet man hur dom mår, att elden måste brinna dygnet runt, att man fryser och att man inte får bli blöt om fötterna. Har man dessutom stått på försvarets skidor, vilka för övrigt är samma som 1942, så blir det ännu mer autentiskt. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka, det är som att ha en toadörr under varje fot.

Jag kan förstå nyfikenheten soldaterna känner när dom ville ta sig över norska gränsen för att se fienderna, nazisterna, livs levande. Jag känner med dom och jag uppslukas av filmen på ett sätt jag sällan gör.

Gränsen är en av dom bästa svenska filmerna jag sett. Den var spännande från första sekund, välgjord och genuin. Jag rekommenderar den varmt, speciellt till alla killar som varit fjälljägare – eller någon gång lekt krig i skogen.

Vad tyckte då jag?

Det finns inget som säger så lite om en films förtjänster som dess budget. Mycket av det jag läst om Gränsen kretsar kring pengar och att filmen blev gjord helt utan ekonomiskt stöd från Filminstitutet. Men en bra story och kreativa idéer kostar inte pengar, det är allt runtomkring som drar iväg och visst, självklart underlättar det att ha en stor säck med stålars om man vill förverkliga sin dröm men ibland går det lika bra ändå, kanske bättre till och med.

Mina irritationsmoment gällande Gränsen är uppenbara brister som inte går att skylla på tajt budget. Dialektala missar till exempel. Om en skådespelare ska spela värmlänning och således prata värmländska kanske hon (i det här fallet) ska göra det hela tiden och inte bara ibland. Dessutom tror jag inte på att soldater, inte ens svenska sådana – och definitivt inte 1942! – hälsar på varandra genom att ge varandra en kram.

Gränsen är nyskapande på ett häftigt sätt. Krigsfilm som genre på svenska har inte existerat förrän nu. Jag tycker det är modigt och kaxigt att lyckas dra ihop en sån här produktion och trots en del larviga missar är filmen ändå helt okej.

Till en början hamnar jag i nån slags mental snurra där mina tankar pendlar mellan Röd snö och julkalendern med Staffan och Bengt från 1984 men hjärnaktiviteten lugnar ner sig så småningom och jag lyckas se bortom fördomarna.

Jag tycker killarna bakom filmen, Richard Holm, Johnny Steen och André Sjöberg har gjort ett mycket bra jobb. Dom behöver inte skämmas ett endaste dugg.

Fler recensioner av Gränsen kan du läsa här:
Royale with cheese
Jojjenito

Annonser

>Dear John

> Efter den formidabla hundfloppen Hachiko: A Dog’s Story känns det som att Lasse Hallström behöver åtminstone en liiiiten flipp för att behålla sin plats som Hollywoods mesta mysgubbe.

Är Dear John den filmen?

Savannah (Amanda Seyfried) tappar sin handväska från en pir och hennes mesige kunde-ha-blivit-en-pojkvän tvekade några sekunder för länge innan han joggade mot vattnet. John (Channing Tatum), en soldat på permission, stod nämligen och tittade och kastade sig snabbt som en gazell ner från den sex meter höga piren och hämtade upp väskan från sjöbotten och gav den till Savannah.

Spännande början på en film?
Ja. Som FAN.

Jag tror aldrig under hela min livstid att jag känt samma ”klick” mellan två människor på film som jag gör mellan Savannah och John. Jag hamnar in nån sorts trans, minns känslan själv, den där känslan av att ha hittat den rätte bara genom ett ögonkast och det är så sjukt sällan den nerven infinner sig mellan skådespelare som har ett helt kamerateam runt omkring sig.

Det är smart av Hallström att ge rollen som John till Channing Tatum som i min värld är en okänd skådis (fast han hade en liten roll i Public enemies och ja, även i G.I. Joe: The Rise of Cobra, men den sistnämnda är INTE en film som ligger på min måste-se-lista).
Han är klockren som soldat, klockren som vanlig kille, han beter sig precis som som vilken romantisk lagd nykär tjej vill att ens kille ska bete sig och han är skitsnygg men på ett ordinärt vis. Amanda Seyfried är även hon helt klart rätt i rollen som Samantha.

Dear John är på pappret inget mer än en vanlig kärlekssaga men en kärlekssaga är egentligen aldrig vanlig, det är aldrig ”bara” en historia. En kärlekssaga är aldrig en petitess, aldrig förgäves, aldrig utan minnen, mål och mening även om den tar slut.

Ja. Jag gillar Dear John. Den känns äkta och på riktig precis som kärlek gör för dig och mig och alla som någon gång upplevt den.
Lasse Hallström är definitivt tillbaka och han sitter rätt säkert där han sitter, på sin stol stoppad med mysiga och välgjorda filmstunder som Gilbert Grape, Once around, Chocolat, Mitt liv som hund – och Dear John.


>Green zone

> Filmen börjar med att ett gäng soldater med Roy Miller (Matt Damon) i täten ska leta efter en hemlig vapengömma någonstans i Bagdad.

Det sprängs och skjuts och det letas i mörker och tillslut kommer dom fram till vad som enligt en hemlig källa ska vara ett stort lager med vapen men som inte är något annat än en bortglömd toalettfabrik.

Varje gång Miller beger sig ut på Bagdads gator och ska göra sina ”tillslag” så blir det fel och till slut får han nog, höjer rösten och ifrågasätter denna hemliga källa och vad denna källa egentligen vet och är ute efter.

Green zone känns som en helt ordinär krigsthriller. Att jag själv just nu är urbota less på allt som rör Irakkriget vs USA får jag liksom lägga åt sidan om jag ska kunna se filmen objektivt, men å andra sidan, vem har sagt att jag måste vara objektiv?

Visst, filmen är inte dålig men jag sitter heller inte i soffan och gör vågen med visslor och vuvuzelor.

Matt Damon är Matt Damon, alltid bra, sällan bländande (förutom i denna film förstås) och Greg Kinnear är egentligen samma typ av skådis.

Det går liksom inte att kräkas även om jag stoppar fingrarna i halsen och det det går inte att vråla Hallelujah heller. Det blir mer ett stort…trött…gäsp.


>Tropic thunder

> Filmer regisserade av Ben Stiller har EN gemensam nämnare som jag ser det: dom håller inte från A till Ö.

Oavsett om filmen heter Cable guy, Zoolander eller Tropic thunder så är humorintentionerna dom allra bästa och halva filmen är oftast sevärd och jättekul men sen händer nåt. Det är som att filmen är en bil och skådespelarna sitter på flaket bakom och åker på ångorna in mot slutet som är bensinstationen.
Filmen blir trött – och jag med.

Tropic thunder handlar om ett gäng skådisar som ska spela in en Vietnamnfilm. Kirk Lazarus (Robert Downey JR), Jeff Portnoy (Jack Black), Tugg Speedman (Ben Stiller) och Alpa Chino (Brandon T. Jackson) är riktigt usla skådespelare och både filmens regissör (Steve Coogan) och den karismatiske producenten Les Grossman (Tom Cruise)har fått nog av divalater och empatistörningar så regissören riggar upp kameror i den vietnamesiska djungeln, trycker in huvudrollsinnehavarna i en helikopter och släpper av dom mitt ute i ingenting.

Det manus dom lärt in är nu inte fiktion längre, det är verklighet och dom tvingas bli sina karaktärer.

Jag tycker att det här är Robert Downey Jr´s film. Han är jättebra som Kirk, killen som gick så långt att han bytte hudfärg för att få rollen. Tom Cruise är även han helt klart sevärd. Ja, jag ska inte vara elak i onödan nu för filmen är underhållande, men det är ingen genomtänkt och fullfjädrad komedi. Den har både sina berg, sina höga berg och sina bråddjupa dalar.


>Brothers

> Tommy (Jake Gyllenhaal) är familjens svarta får. Nyss utsläppt ur finkan blir han hämtad av brorsan Sam (Tobey Maguire) som är militär, lyckligt gift med Grace (Natalie Portman) och pappa till två söta flickor. Vad Tommy än gör, vad han inte gör, så jämförs han med den lyckade brodern och då speciellt av deras grinige far (sam Shepard).

Sam är utposterad i Afganistan, han åker dit, han blir dödad, Grace blir ledsen och Tommy finns där i närheten, som tröst och stöd men Sam är inte död, han har blivit tillfångatagen av våldsamma afganer och kommer så småningom hem igen. Men hemma är inte detsamma som innan han åkte. Sam själv är inte samma person och vad är det egentligen som hänt mellan Grace och Tommy?

Brothers är hollywoodversionen av Susanne Biers danska film Bröder. Jag har inte sett den men det skulle förvåna mig mycket om den INTE är bättre än denna remake. För hur det än är, Sam och Tommy känns inte som Sam och Tommy, dom känns som Spindelmannen och Jack Twist, speciellt eftersom musiken i långa stycken påminner om den i Brokeback mountain. Just det problemet kan inte finnas med danska skådisar i huvudrollen (om skådisen inte möjligtvis heter Mads i förnamn och Mikkelsen i efternamn).

Brothers är som en gäspning. En såndär fin-middags-gäspning när man försöker dölja tröttheten i handen och le mot sin bordsherre samtidigt. Brothers är ingen dålig film men den berör heller inte ett jota. Brothers är som om en stjärnkock ska laga spagetti och köttfärssås: det finns ingenting att klaga på, det är gott men det ligger ingen möda bakom och ingen själ i slutprodukten.


>The men who stare at goats

> Om man ser till rollbesättning, om man läser en sammanfattning av handlingen och om man ser till utformningen av filmaffischen så känns The men who stare at goats som urtypen av en Bröderna-Coen-film.
Fast det är den inte. Den är regisserad av Grant Heslov, en kille som man oftast ser som en trofast birollsfigur i filmer, till exempel mot Arnold i True lies och mot George Clooney i Good Night, and Good Luck, ett manus som dom för övrigt även skrev tillsammans.

I The men who stare at goats får vi följa journalisten Bob (Ewan McGregor) som letar efter ett scoop i någonstans Kuwait. Några månader innan gjorde han en intervju med en skum man som hävdade att USA´s militär tillämpade psykoloskisk krigsföring genom telepati och fokuserade blickar och att det fanns en man vid namn Lyn som var helt grym på detta.

Bob avfärdade mannen som ett totalt pocoloco men när han sitter på en restaurang nånstans i Kuwait och börjar samtala med en mustaschprydd amerikansk man vid namn Lyn (George Clooney) känns det som att sammanträffande så otroligt att Bob inte kan släppa det. Han hänger på Lyn som är ute på ”hemligt uppdrag” på väg mot Irak och ju mer Bob lär känna Lyn desto mer säker blir han: han är en sån man som kan döda en get bara genom att stirra på den.

Jeff Bridges upplever nån slags andra (tredje? fjärde?) vår vid fyllda 60 och Kevin Spacey har en liten med knasig roll och det är alltid en fröjd att se honom agera, precis som det är med George Clooney. I rollistan finns det endast en enda kvinna representerad, Bobs ex-fru som inte har en enda replik i hela filmen, men det slog mig inte förrän efteråt. Med såna här snubbar i rollbesättningen behövs liksom inga kvinnor för att få fason på grejerna.

Filmen sackar i tempo sista halvtimmen men är en grymt underhållande. Kul filmat och en skruvad handling som får mig att sitta som ett frågetecken genom hela filmen och bara undra hur tusan det ska sluta.


>Slakthus 5

> Jag fick en fodrallös film av en kompis. Han tyckte att det ”måste vara en film för dig”. Filmen hette Slakthus 5 och jag visste absolut ingenting om filmen och ville inte ta reda på något alls heller innan jag såg den.

Slakthus 5. Låter som en skräckfilm. Kan vara en komedi, en musikal, ett drama, en krigsfilm, action, kanske science fiction? Jag har iiiingen aning.

Jag sätter på filmen. Jag kommer direkt till menyn där jag ska välja undertext. Där är en bild på ett tecknat jordklot, en man, en blondin, nazistsympoler, en bil, en hoppande hund, några barn och ett flygplan. Jag blev inte direkt klokare. Tankarna snurrade.
Vad fan ÄÄÄR det här för nåt?

Jag börjar titta på filmen. Tittar och tittar och tänker ”WHAT?” och tittar och tittar. Fastnar. Vilken annorlunda film. Och mysig!

Slakthus 5 är precis den sådan slags film som jag trodde innan. Den är rolig, den är dramatisk, det handlar om krig, om resor (både mentala och bokstavliga), om kärlek, om föräldraskap. Det händer oförklarliga grejer, det händer olyckor och det är folk som dör, plus att det sjungs litegrann. Mitt i allt detta är navet, killen det handlar om, Billy Pilgrim (Michael Sacks).

Slakthus 5 är baserad på Kurt Vonneguts roman med samma namn som skrevs 1969. Den orsakade bokbålar över hela USA eftersom Vonnegut var otroligt anti krig och i boken beskrev sina egna händelser som krigsfånge i Dresden under andra världskriget. Slakthus 5 är namnet på fånglägret han satt i.

Det var sjukt roligt att se en film jag hade noll koll på innan och det känns bra i magen att ha fått se en liten filmpärla som tillverkades samma år som jag (1972). Slakthus 5 är en mycket annorlunda film och Michael Sacks är strålande i rollen som Billy Pilgrim.