En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

läskiga-djur-under-vatten-film

>Sjöodjursonsdag: Mega Piranha

> The Orinoco river i Venezuela är en smutsig sydamerikansk flod. Var skulle gen-manipulerade pirayor finnas om inte där?

Regissören Eric Forsberg är med all önskvärd tydlighet ett stort fan av Tony Scott. Satan så mycket snabba klipp och jösses så menlöst det blir när det inte är lika snyggt gjort som i Scotts filmer.

Här är det inte färgade linser och vackra människor i close-up, det är en ganska ful man med gröna tatueringar, det är en vuxen kvinna med tandställning och en bikini som vid första anblicken ser ut som ett gäng leverfläckar, det är en tjock man i hudfärgad skjorta och en handfull asiatiskor med och utan bikiniöverdel och med underdelen långt intryckt mellan skinkorna (och nej, inga string) och det är en sunkig båt mitt ute på den där leriga floden. Vad är det mer då? Jo, PIRAYOR såklart, massor massor MASSOR av pirayor!

Mega Piranha lider av en stor och svåravhjälpt åkomma: den är dum. Det är en film nåt så inihelvete korkad att jag redan efter tio minuter funderar på att stänga av. Människorna i båten blir nämligen – givetvis – uppätna av dessa hoppande fiskar men vad händer? Jo, båtens undersida börjar bubbla och BÅTEN sjunker. Varför då? Käkar pirayor skrov och båtinredning till dessert eller vadå?

Filmen hoppar till Los Angeles. Jason, en man med grym six-pack vaknar. Han jobbar i nån form av specialstyrka och skickas till Venezuela då USA´s ambassadör blivit dödad på en båt. Vad är viktigt här? Är det viktiga att någon högt uppsatt man mördats eller att Jason är en snygg uppumpad man i kalsonger? Vad skrev jag här ovan? Jo, att det är en DUM film och således är killens hockeylår det viktiga i den scenen.

Det hoppas vidare igen, nu till ett gäng mikrobiologer som kommit på nåt smart. Men jag som tittar tänker inte på VAD utan fokuserar på hur jävla tröttsamt det är att biologer och/eller forskare i fält på film alltid ska vara klädda i militärgröna västar och att naturintresserade och intelligenta kvinnor alltid är rödhåriga och klär sig i beigt.

Filmen fortsätter i samma anda och nu kan jag välja mellan att skriva norra Europas längsta sågning eller helt enkelt bara höja ett varningens pekfinger för det finns ingen – INGEN – anledning i världen för NÅGON att se den här filmen. Det räcker med att jag slösat bort 90 minuter av mitt liv, tro mig, snälla gör det. Lär av mitt misstag.

Det här var den sista läskiga-djur-under-vatten-sjöodjursonsdagsfilmen. Det är snart sommar. Snart ska bikini, baddräkt, sköna badbyxor eller tajta speedos tas fram ur gömmorna och nära och kära ska börja tjata om bad i svinkalla hav och insjöar fulla av myggägg och soppåsar.

Är du liksom jag en badkruka? Är du en stolt sådan? Svarar du ja på båda dessa frågor så skicka ett mejl med ditt namn och adress till badkruka@fiffisfilmtajm.se.

Jag har tio små presenter att dela ut och dom tio första som mejlar får ett pyttelitet men kärleksfullt bevis för att det 1. är helt okej att vägra bada ute för sjöodjur finns VISST och 2. du är inte ensam.


>Sjöodjursonsdag: Megalodon

> ”Man blir brun i bastun – det är det bästa.”
”Jag är blyg som en tonåring och beter mig som en sån.”
”Jag gillar att tänka. Jag tycker det är kul.”

Dessa tre citat är alla ursprungna ur Linda Thelenius välformade mun under den tiden hon hette Rosing och befann sig i Big Brother-huset.

Jag har alltid tyckt och trott att hennes ordbajserier är det mest korkade som existerar men jag har haft fel. Det finns en överman och den heter Megalodon.

Enda anledningen till att denna film får ett betyg överhuvudtaget är den absolut sista scenen som faktiskt ger mig en liten ilning i magen. En liten, mikroskopisk nästan, men ändå.

Filmen ska vara 90 minuter lång men redan efter 78 minuter börjar eftertexterna rulla. 12 minuter eftertext, hallå, det klarar inte ens Avatar av och det här är ändå en effektfilm i princip helt utan effekter, i alla fall om man ska räkna dom vettiga.

Tröttsamt och urbota korkat, det är Megalodon i ett nötskal.
Uäk, säger jag och sväljer det som nyss kom upp.


>Sjöodjursonsdag: Alligator

> Efter att ha sett ett litet gäng alldeles nybakade läskiga-djur-under-vatten-skräckisar den senaste tiden tänker jag nu bege mig trettio år tillbaka i tiden.

I kölvattnet av Steven Spielberg´s kassasuccé Hajen (som kom 1975) gjordes en mängd filmer i samma genre men med mycket varierande resultat. Alligator från 1980 är en av dom och jag tjongar till med en liten hurv-varning på direkten för redan dom första två-tre sekunderna av filmen är läskigare än hela Dinoshark OCH Sharktopus tillsammans. Jag åt en bit ost just när filmen började och det var dumt.

Den lilla alligatorintresserade flickan Marisa (Robin Riker) får en alligatorbebis efter ett besök på en djurpark. Att hon är en härligt annorlunda liten tjej kan anas direkt eftersom hon ler med hela ansiktet och säger:”I´ll call him Ramon.”

Ramon bor i ett fint piffat litet terrarium i Marisas flickrum tills en dag när hennes pappa helt oprovocerat tröttnar på Ramon och spolar ner honom i toaletten. Var det smart gjort? Nej, inte direkt, men det är i alla fall upptakten till en riktigt bra film.

Kloakerna i Chicago är fulla med mat för en hungrig alligator som likt tjuren Ferdinand bara blir större och större och STÖRRE men det där med att lukta på blommorna är inte hans melodi. Ramon är mer den blodtörstiga typen, en sån som matadorerna, picadorerna och bandriljärerna hade älskat att få stryk av i det soliga Spanien.

Alligator något så ovanligt som en spännande och välgjord djurskräckis med bra skådisar rätt igenom. Effekterna är ganska enkla men väl fungerande och känns äkta på ett sätt som förra veckans krokodilrulle och många många andra saknar.

Filmens regissör Lewis Teague är mannen bakom filmer som Cujo, Den vilda jakten på juvelen och Wedlock och det känns som han kan sitt jobb. Huvudrollen innehas av den stilige Robert Forster och ja, av alligatorn Ramon också såklart.

Det här är absolut en film jag rekommenderar och en av dom bästa jag sett i den här fantastiska men ändå rätt smala genren. Slutet är dessutom heeeeelt genialt!


>Sjöodjursonsdag: Dinocroc Vs Supergator

> Okej, krokodiler är djur som lever både på land och i vatten. Krokodiler ska kanske inte klassas som sjöodjur i egentlig mening men hey, det är onsdag och sjöodjursdito igen och här är det jag som bestämmer. Wihii!

Dinocroc Vs Supergator utspelar sig på Kauai, Hawaii. Det är en liten liten ö på vilken jag själv befann mig för ett gäng år sedan och då var jag hundra procent säker på att jag såg minst ett par livs levande T-rexar (och en och annan långhalsad dinosaurie).

Jag åkte omkring på steniga småvägar i den lilla vita hyrbilen fullständigt livrädd för varenda palm som blåste i vinden för jag hade Jurassic Park i på tok för färskt minne. När jag nu ser att Dinocroc Vs Supergator utspelar sig just på denna ö blir jag inte direkt förvånad. Herregud, var ska dom annars finnas liksom?

Dinocroc Vs Supergator är precis som Sharktopus en charmig undervattensskräckis. Effekterna är halvbra (jodå!) och gjorda med om inte finess så väl med kärlek – och det räcker långt. Att jag sen suckar HÖGT åt scenen med två blonda bimbos i turkosa minimala bikinis som blir fotograferade i naturen och fotografen blir uppäten av en krokodil som gömt sig i VATTNET (såklart!) och tjejerna springer iväg och vevar med armarna som om dom skulle starta en gammal T-Ford och skriker ”IIIIiiiii, IIIIiiiiii” och rusar ut – i vattnet!! Jösses! Va fan liksom?!

Kvaliteten på många av skådisarna har som synes en hel del övrigt att önska men Helena Seger-look-aliken i en av rollerna gör det hon ska i urringad tight khakiblus (det är många kilo agerande silikon här) och David Carradine gör en av sina sista roller som Drake. Okej, det är ingen Kill Bill-Bill över karaktären men det spelar ingen roll, det är ju för tusan David Carradine!

Jag blir väldans fascinerad av att se flygplansbilder från ön som förutom dinosaurievajbsen gav mig två stora bioupplevelser: Goldeneye med Pierce Brosnan och den med rätta totalt bortglömda filmen Jade med David Caruso.

Summa summarum, jag hade aldrig, aldrig, ALDRIG badat i ett vattenfall på denna ö om jag sett den här filmen innan jag åkte dit. Aldrig.

Men jag hade inte sett den då.


>Sjöodjursonsdag: Sharktopus

> Den förra sjöodjursfilmen jag skrev om kommer inte påverka mitt framtida utomhusbadande åt något håll, inte en chans. Till och med en kombinerad djurfobiker/badkruka som jag kan se den utan biverkningar. Sharktopus är en helt annan femma, eller åtminstone en helt annan enkrona.

Första fem minutrarna av filmen är förvånadsvärt spännande. Sedvanlig blond tjej ska prompt ut och simma – ensam. Polaren ligger kvar på stranden och läser. Den blonda tjejen springer ner till vattnet och hon ser ut som en helt vanlig tjej när hon springer, huden rör sig, kroppen guppar, låren skumpar till och med! Hon simmar iväg – crawlar såklart (och vad vet ALLA som tittar på hajskräckisar? Jo, crawla inte, då kommer hajen! Ingen har någonsin dött i en hajskräckis simmandes bröstsim) och hajen som kommer efter henne är en vanlig old-school haj. Att det är HAJEN som sen blir uppäten, ja det är ju det som är själva historien. Det finns något större och läskigare därute än en fjantig haj.

Den jättestora Sharktopussen, hajbläckfisken, är en riktig mördarmaskin. Den är tillverkad åt militären och styrs av ett halsband kring halsen av Nathan Sands (Eric Roberts) men odjuret lyckas givetvis få av sig halsbandet och blir en fri fisk på djupa vatten.

Sharkotopus är till skillnad mot Dinoshark en helt okej film. Både storyn och skådespelarna är godkända, det är kekkiga men jättecharmiga effekter och jag personligen tycker det är en JÄVLIGT otäck tanke att inte ens vara safe när jag ligger på land. Dom där sugploppstentaklerna kommer att hemsöka mina drömmar både när jag sover och när jag dagdrömmer en sommardag på stranden.

En läskiga-djur-under-vatten-film som gör ett sådant intryck MÅSTE få godkänt.


>Sjöodjursonsdag: Dinoshark

> Idag är det onsdag. Onsdagar är en bra dag att titta på läskiga-djur-under-vatten-filmer (precis som alla andra dagar i veckan).

Därför kommer jag att skriva om två sådana filmer idag som båda innehåller kreativa simmande monster som hellre käkar folk i badkläder än påsklunch. Först ut är Dinoshark.

En man befinner sig på en båt i Alaska. Mannen dyker ner i vattnet. En muterad dinosauriehaj vaknar till liv och äter upp honom.

En kille i solglasögon kommer till Mexico. Killen vet troligtvis om att han ser ut som en ung Tom Cruise från sidan varför han i alla lägen ställer sig i profil mot kameran. Till och med Julio Iglesias ligger i lä där och han visar ändå ALLTID upp sig i profil.

En kille som på håll skulle kunna misstas för Jeff Bridges har en båt. Han drar iväg och Tom Cruise-profilen får vakta båten. Sen dör alla av en dåligt gjord CGI-haj som i vissa scener är stor som en normal gädda och i vissa större än Megalodon.

Ja det var väl det.
Typ.

Roger Corman har producerat skräpet och har även en liten roll som doktor i filmen. Nu ska jag ta mig an nästa höjdare som jag misstänker är av samma kaliber. Tjohoo!


>The reef

> Fem personer ger sig ut i en segelbåt nånstans utanför Australiens kust. Båten vänds upp-och-ner mitt i ingenting och dom har två val:

1. Sitta kvar på båtens undersida och invänta räddning och samtidigt riskera total uttorkning OCH att båten sjunker helt och då bli uppäten av hajar eller
2. Simma i land, vilket är huuuuuur långt som helst, det går inte ens att se land i horisonten och samtidigt riskera att bli uppäten av hajar.

Fyra av fem väljer simturen. Jag fattar inte för mitt liv varför.

Hajar är otäcka djur. Vatten är ett respektingivande element. Att känna deras rädsla och utsatthet är inte speciellt svårt men, för det finns ett men, denna typ av film lider av samma problematik som Open water-filmerna: det blir rätt enahanda att glo på folk i vatten i 90 minuter.

Väntan på hajen, på blod och död är det enda som håller mig vaken och det kan vara nog så spännande men inte när det enda som KAN hända är att simmarna ser en haj och hajen käkar upp dom. Det blir ett minimum av hoppa-till-i-soffan-scener (som det fanns ett gäng av i Hajen till exempel) eftersom det liksom inte finns utrymme för det. Hajen kan inte gömma sig, ej heller simmarna.

Nåja. The Reef är på inget sätt en dålig film. Det är bra skådisar, snyggt filmat och en enkel men effektiv story som inte dras ut på i alla oändlighet. Det är bara jag som saknar nåt. Jag saknar att få säga HUUUH – högt – och samtidigt lätta en halvmeter från soffan, fortfarande med uppdragna ben.

Flmr och Filmitch har sett filmen även dom.


>Piranha

> Imorgon har denna film då ÄNTLIGEN premiär på bio.

Regissören Alexandre Aja verkar ha en förkärlek för kroppar som delas/går av/dras isär på olika sätt och jag kan tänka mig att det funkar alldeles utmärkt i 3D, liksom många sylvassa tänder på äckliga fiskar i närbild.

I Piranha har han hittat den ultimata storyn för att goffa sig i blod, inälvor och kroppsdelar men det saknades inte våldsamma och slaffsiga scener i vare sig The hills have eyes eller Switchblade romance, vilket också är filmer han ligger bakom.

Filmen börjar med att Richard Dreyfuss sitter i en båt och fiskar och jag blir alldeles lycklig. En liten Hajen-cameo kan man ana, men han är inte ensam som ”stort namn” i rollistan. Elisabeth Shue spelar ortens polis (och hon har fanimej inte åldrats en dag sen Farväl Las Vegas) och Ving Rhames är hennes kollega.

Sen kommer jag till resten av böset, horden av ungdomar som enbart var anlitade som statister och pirayamat. Herregud, EAT THEM ALL ville jag bara skrika för jag blir rädd för hela mänskligheten när jag ser alla dessa likformade unga killar med långa badbyxor och pumpade hårlösa överkroppar och tjejer som inte väger ett hekto för mycket och som utan att skämmas gärna dansar i minimal bikini till ost-musik med en kameraman hängandes mellan dom tillfixade bröna.

KOM IGEN PIRAYAJÄVLAR, HUGG DOM, BUSS PÅ DÅÅÅÅÅÅ, KOOOM IGEEEEEEEN!

Jag ropar och tjatar och försöker mentalt muta dom små vasstandiga firrarna att sätta lite fart på beachpartyt och ja, till slut så. HA, DOM HÖR BÖN! tjoade jag och bevittnade en halvtimmes blodbad av sällan skådat slag.

Läskiga-djur-under-vatten-filmer är en favoritgenre hos mig och även riktigt skräp kan jag finna någorlunda underhållande. Piranha anno 2010 är inte en dålig film men det är alldeles för mycket datoranimerat bjäfs mellan alla läskiga scener. Det känns ibland som att det är tänkt som små lugna pauser men jag vill inte ha pauser, jag vill ha fullt ös medvetslös och som sagt, den sista halvtimmen är precis vad jag önskade.

Resten av filmen är halvseg och ett stort minus är att trots att det finns många karaktärer i filmen som Aja försöker få oss att ”lära känna” så bryr jag mig inte ett dugg om vem av dom som blir uppäten och dödad. Inte en enda, inte ens barnen och DET är något jag tycker är konstigt. Piranha 2010 är annars en vrickad men ändå rätt skapligt underhållande film.


>The host

> Att titta på The host är som att åka världens ballaste berg-och-dalbana med Lars Norén bredvid sig. Nu tänker jag mig en sån där berg-och-dalbana gjord i trä, en sån som vobblar av både friktion och blåst och som det känns att spikar, skruvar och muttrar lossnar på hela tiden.

I vagnen framför sitter Steven Spielberg och skrattar sig hes och i vagnen bakom samsas partihöjdarna i Fi som inte vet om dom ska fnissa sig kissnödiga eller gråta blod.

The host är ingen enkel film att recensera. På ytan är det en simpel mosterfilm, i mellanskiktet en lättsam action och på djupet råsvart humor och genusvridet familjedrama och alltihop är packeterat i ett skitsnyggt fodral fullt av berättarglädje.

Om jag hade varit korean hade jag säkert förstått lite mer exakt HUR kul den här filmen är, nu förstår jag inte riktigt allt men skrattar ändå. Om jag hade varit korean hade jag antagligen kunnat förutse vissa delar av handlingen som jag som västerlänning inte köper, men jag tittar och blir både förbannad och förvånad. Om jag hade varit korean hade jag varit jättestolt över regissören Joon-ho Bong som då hade varit min landsman. Tjohoo, liksom! Jag vill åka IGEN!

Filmen kom på utsatt dag, det var inte ett hack så långt ögat nådde och inget extramaterial men det var heller inget jag saknade efter 119 minuter brutal monsterrulle.


>Tre om en: Filmer baserade på böcker skrivna av Michael Crichton

> Jag har funderat ett tag på varför jag inte hört nåt om Michael Crichton och nu tog jag mig tid att luska reda på svaret. Han är död.

Jag blev lite ledsen, jag var inte riktigt beredd på det men han avled redan 2008, 66 år gammal och han lämnade en imponerande samling böcker efter sig, varav dom allra flesta blivit film.

Personligen tycker jag att Crichton hade en osviklig förmåga att trycka in ett mänskligt pekfinger rätt i solar plexus på mystiska historier och han hittade ofta smarta och intressanta vinklar när han skildrade vardagsrelationer och situationer.

Han var några steg före hela tiden. Historierna han skrev kändes fräscha och intressanta och det fanns – och finns – en anledning till att folk vallfärdade till biograferna för att se filmerna baserade på hans böcker och att många av filmerna fortfarande håller.

Skamgrepp (Disclosure) 1994

Sexuella trakasserier på arbetsplatser har funnits så länge som kvinnor har jobbat och män i maktposition har utnyttjat sin beroendeställning och genom det trott sig ha frikort på tafs och annat ensidigt omysigt.

I filmen Skamgrepp vänds allt hundraåttiograder. Nu är det kvinnan (Demi Moore) som har makt och mannen (Michael Douglas) som blir utnyttjad för att dra historien mycket kort och även göra den en anings förenklad.

Okej, som film betraktad så är det ingen superhöjdare men den var välanvänd som diskussionunderlag i media när den kom och DET är Michael Crichton i ett nötskal.

Hyr filmen här.

Sphere – farkosten 1998

Undervattensfilmer ligger mig lika varmt om hjärtat som en flanellpyjamas i sommarstugan när det är strömavbrott och vebon är länsad av nån berusad lokal förmåga med släpvagn.

Sphere är något så ovanligt som en undervattensfilm som faktiskt är spännande även om man (som jag) redan läst boken. Rollistan är lång och imponerande, jag menar, det är svårt att inte lyfta på hatten åt att till och med Huey Lewis fått en liten roll.

Jag tittar på filmen och får uppenbara andningssvårigheter. Det är klaustrofobiskt, det är mörkt, det är sköna undervattens-blippiga ljud och vad är det egentligen för läskigt om finns därnere, långt nere i djupet? Förutom Sharon Stone så är my lips sealed.

Hyr filmen här.

Jurassic park 1993

Jag har aldrig varit särkilt förtjust i hamburgare men den Whopper cheese jag åt på Burger King i korsningen Kungsgatan Vasagatan efter att ha sett Jurassic park den glömmer jag aldrig.

Jag försökte tugga på den där grillade biten malet kött men det gick inte. Den växte i munnen, osten var som en kall bit gul skosula. Hela min världsbild hade förändrats, fan, här sitter jag och käkar burgare när jag har fått se alla dom där dinosaurierna jag lusläst om som barn, som jag drömt om som ung tonåring, som jag fascinerats av som vuxen – och jag hade fått se dom PÅ RIKTIGT! Precis så kändes det och hade Steven Spielberg gått förbi hade jag pussat honom på hakan, gett honom ett sugmärke genom skägget som han hade kunnat förklara bort som bältros om frun hade undrat.

Jurassic park har förändrat mig både som person och som filmtittare och det är inte många filmer som har lyckats med den bedriften. Det här är filmmagi när det är som allra bäst och även om jag efter detta sett hundratals försök till att göra konstiga datorfixade djur på film så finns det ingenting som går upp mot perfektionen jag upplevde av Jurassic park.

Steven Spielberg lyckades med dinosaurierna vad Columbus gjorde med Amerika och jag är sjukt tacksam att jag fick vara med och titta på slutresultatet även om baksidan var att det var slutätet Whopper efter det.


>Territory

> Northern Territory i Australien är ett av världens mest krokodiltätaste områden. Filmen Territory utspelar sig just precis där. Kan det bli fel?

En krokodilskräckfilm kan snubbla på eget grepp på hur många sätt som helst egentligen men Territory klarar alla fallgropar galant.

Skådespelarna är ett skönt gäng till synes vanligt folk med Avatar-Sam Worthington i spetsen, krokodileffekterna är läskigt bra, så bra att jag får kalla kårar längs ryggen flera gånger och storyn håller i princip hela vägen (en smula ologiskt slut men det kan jag leva med). Krydda detta med helt makalöst vackra vyer över en bit av vår värld som det är få förunnat att ha sett i verkligheten så får du en rätt oklanderlig skräckfilm som jag antagligen inte kommer se igen men heller inte glömma i första taget.

Nog för att Australien är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, men 95 minuter av just Northern Territory räcker faktiskt alldeles utmärkt till och med sett ur soffvinkeln, för jag skulle aldrig våga åka dit efter det här.

Du kan hyra filmen direkt om du vill. Klicka bara här.

Originaltiteln och originalplanschen är förresten skitball. Kolla här.


>The rig

> ”Some things shouldn´t be disturbed” står det på filmaffischen. Gud så sant det är.

Nån som inte vill bli störd är typ jag. Jag vill speciellt inte bli störd när jag längtar efter att se en läskig film som handlar om monster i kombination med vatten och blir skitglad när jag hittar The rig som enligt all info handlar om ett alien-ish-monster på en oljerigg mitt i en jättestorm som liksom betar av besättningen en efter en i ett svindlande tempo och i en klaustrofobisk miljö.

Nostromo eller en oljerigg, det kan väl inte spela nån roll? Ja, för tusan, det kan bli nåt, tänkte jag i min enfald och satte på filmen.

Nu såhär efteråt när filmen är sedd och pulsen lagt sig har jag bara en sak att säga till teamet bakom The rig: GÅ OCH DÖÖÖÖ! Ni har fan ingen aning om någonting alls, JÄVLA klåpare!!

Ni är tydligen fullkomligt okunniga i psykologi, relationer, spänningsuppbyggnad, rolltillsättning, scenografi, monster-tillverkning och den lilla men ack så viktiga punkten i en skräckfilm: hur blod ser ut. Vilken färg har det, vilken konsistens?

Men det värsta, det absolut värsta av allt är valet av bakgrunds-musik. Soundtracket består av ett brassband som tutar loss genom hela filmen och jag undrar redan efter tio minuter om det är en columbiansk TV-film jag tittar på eller nåt som sänds på helgnätter på Hallmark. Skräckfilmskänsla får jag bara efteråt när jag tittar mig i spegeln och undrar hur fan jag tänkte. ”Are you talkin´to me?”

The rig gör mig faktiskt BARA förbannad. Ingen annan känsla befinner sig i kroppen, allt annat har rymt. Nåt så urbota jävla korkat packeterat i en alldeles för snygg förpackning – som ett sämre avsnitt av Paradise Hotel.


>Piranha

> Nu ska jag göra en liten jämförelse.

Om man tänker sig en riktig hitlåt, en sån låt som alla nynnar på och sjunger med till oavsett om man gillar den eller inte. Låt oss säga för enkelhetens skull att låten heter Boten Anna.
Basshunter gjorde låten 2006. Går det att tänka sig att någon annan skulle göra en cover på Boten Anna bara nåt/några år senare? Går det att tänka sig att någon gjorde en låt som hette Boten Ellen och som var på pricken lik Boten Anna samtidigt som Basshunter kom med en ny hitlåt som lät precis som Boten Anna (men hette Now you´re gone)?

Snurrigt?
Nja. Egentligen inte alls. Det är nämligen filmen Piranhas dilemma i ett nötskal.

Steven Spielberg är Basshunter i den här jämförelsen. Hajen är Boten Anna. Spielberg gjorde Hajen 1975. 1978 gjorde han Hajen 2 och samma år kom Piranha som egenligen är ett flummigt plagiat av Hajen från 1975, bara med töntigare fiskar.

Jag tycker inte Piranha är så kul faktiskt. Jag tycker inte det är underhållande med svart-vita skuggfiskar som ser ut som några urklippta figurer från en tjeckisk dockfilm som visades i Farbror Frippes skafferi.

Någon sitter på en båt och dinglar med benen i vattnet. Båten är till vänster i bild och tjejen med benen tittar åt höger. Klipp – skuggfiskarna är vända åt vänster och låtsas simma ditåt.

Några paddlar sig fram på en hemmagjord flotte till höger i bild och vips – klipp – dom larviga skuggfiskarna är vända åt höger så man som åskådare ska förstå att dom typ ”jagar” flottfolket.

Inte en enda sekund av Piranha är spännande, däremot inte sagt att det är en genomusel film. Eftersom jag avskyr djur i allmänhet och djur under vatten i synnerhet så finns det trots allt ett viss mått av fascination i mina ögon när jag tittar på det här. Den fascinationen yttrar sig såhär:

1. Jag har absolut ingen lust att någonsin mer bada i någon form av sjö/insjö/hav.
2. Jag anser att om en pojke ser sin pappa ramla ur deras gemensamma kanot och bli uppäten av gläfsande små, jävligt ettriga, fiskar och grabben knappt reagerar så är det nåt riktigt stor-knas mentalt liksom.
3. Jag har ingen lust alls att se om filmen.


>Fiffis filmtajm konstaterar: det lär bli svårt att bada även nästa sommar. PIRAYA 3D

>


>Primeval

> Huvudrollsinnehavaren i den här filmen heter Gustave.

Gustave är enligt legenden en jättegammal och jättestor krokodil som lever och frodas i Burundis lerbruna vatten.

Dom andra stora rollerna utgörs av kåkfararbrorsan Lincoln Burrows från TV-serien Prison Break (Dominic Purcell), den härligt ärriga tysken Jürgen Prochnow som känns igen från filmklassiker som Das Boot, Judge Dredd och Snuten i Hollywood 2 och ett gäng andra rätt okända skådisar som inte är med för att agera annat än krokodilmat.

Primeval är en vacker film. Långa stunder påminner den om en Mitt i naturen-dokumentär om Afrikas savanner och jag fastnar i tanken att jag hör Arne Weises berättarröst samtidigt som kameran sveper över torrt gulbeige gräs och låga träd.

Jag tycker krokodiler är rätt äckliga djur. Jag tycker i princip alltid att stora-djur-under-vatten-filmer är skitläskiga just för att jag inte klarar av att tänka ”det är ju bara film-tanken”.
Det ÄR INTE bara på film för mig. Går jag över Brooklyn bridge ser jag Godzilla komma upp ur vattnet. Sitter jag i en båt i en insjö nånstans ser jag Nessies skugga strax under mig. Badar jag i havet skulle det aldrig falla mig in att crawla för då kommer Hajen. Simmar man bröstsim klarar man sig, det vet ju en nyfödd. Och nu kan jag inte åka till Burundi heller.

Som i dom allra flesta filmer i skräckgenren är det riktigt spännande så länge man inte vet hur mördaren/monstret/djuret ser ut. Efter första anblicken försvinner rädslan och även den mest nervkittlande film förvandlas till ett jaha, var det inte värre än så. Primeval är urtypen av en sådan film. Det är en illa gjord krokodil av sällan skådat slag, men, gillar man denna typ av film är det liksom helt okej ändå.


>Deep blue sea

> Den finländske regissören Renny Harlin har en rätt cool meritlista: Terror på Elm Street 4, Die hard 2, Cutthroat Island, Ford Fairlane, Long kiss goodnight, stallonehöjdaren Cliffhanger och väldigt mycket mindre stallonehöjdaren Driven för att nämna några.

Han var gift med Geena Davis under större delen av 90-talet och det var då han var som hetast. Eller, ja, då var han het. Nu är han skild från Davis sen 12 år tillbaka och det är inte mycket snack om honom alls även om han faktiskt gjorde Exorsisten: Begynnelsen 2004 som jag såg alldeles sönderpratad av skitungar på en förortsbiograf.

Det var i alla fall 1999 som han drämde till med den riktiga höjdpunkten i sin karriär: hajacstionfilmen Deep blue sea.

Mitt ute i havet har ett forskarlag byggt ett hajobservatorium eftersom dom hittat ett ämne i hajarnas hjärnor som skulle kunna vara ett botemedel mot Alzheimer. Men hajar är smarta djur. Och hungriga.

För att vara en läskiga-djur-under-vatten-film dräller det av riktigt bra skådespelare. Saffron Burrows, Stellan Skarsgård, Samuel L Jackson, Thomas Jane, Michael Rapaport och stjärnan som lyser allra klarast: LL Cool J. Han är grymt underskattad som skådelspelare.

Jag hatar hajar och är livrädd för vatten och det här är en kombination som skrämmer skiten ur mig varenda gång jag ser filmen, hur keckiga effekterna stundtals än är.

Alltså, det här funkar på mig.


>Frankenfish

> Jag var lite för liten när jag såg Hajen första gången. Den var aningens för läskig för någon som jag, tre-äpplen-hög, hemma hos en äldre polare med moviebox. Den satte sig kanske lite väl djupt i mitt psyke, så djupt att jag periodvis haft svårt att bada i både insjö och saltvattenspool. Stundtals även i badkar.

Att bli av med Hajen-oskulden en smula för tidigt kan också vara boven i dramat som stavas ”Skräckblandad förtjusning för otäcka undervattensdjur”. Jag är fascinerad och jag försöker se alla filmer jag kommer över i ämnet.

Frankenfish är en typisk sådan rulle. Ett riktigt Q-namn på en till synes D-film men som faktiskt inte är sämre än vilken B-film som helst. Den är till och med uppe och nosar på nästa trappsteg, så nej, den är inte usel alls.

Frankenfish är nåt så ovanligt som en välspelad film med okända skådisar, det är sköna, välgjorda effekter fast man fattar att budgeten är begränsad. Det är kreativt, det är smart, det är kul, det är annorlunda och lite läskigt också ibland men det är inte något jag skriker ut på torget direkt.

Det är perfekt att se den som söndagsbakisrulle eller närsomhelst när man känner att man vill trycka på resetknappen i hjärnan en liten stund. Eller helt enkelt bara skita på sig.