En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

läskiga-djur-under-vatten-film

>Sjöodjursonsdag: Mega Piranha

> The Orinoco river i Venezuela är en smutsig sydamerikansk flod. Var skulle gen-manipulerade pirayor finnas om inte där?

Regissören Eric Forsberg är med all önskvärd tydlighet ett stort fan av Tony Scott. Satan så mycket snabba klipp och jösses så menlöst det blir när det inte är lika snyggt gjort som i Scotts filmer.

Här är det inte färgade linser och vackra människor i close-up, det är en ganska ful man med gröna tatueringar, det är en vuxen kvinna med tandställning och en bikini som vid första anblicken ser ut som ett gäng leverfläckar, det är en tjock man i hudfärgad skjorta och en handfull asiatiskor med och utan bikiniöverdel och med underdelen långt intryckt mellan skinkorna (och nej, inga string) och det är en sunkig båt mitt ute på den där leriga floden. Vad är det mer då? Jo, PIRAYOR såklart, massor massor MASSOR av pirayor!

Mega Piranha lider av en stor och svåravhjälpt åkomma: den är dum. Det är en film nåt så inihelvete korkad att jag redan efter tio minuter funderar på att stänga av. Människorna i båten blir nämligen – givetvis – uppätna av dessa hoppande fiskar men vad händer? Jo, båtens undersida börjar bubbla och BÅTEN sjunker. Varför då? Käkar pirayor skrov och båtinredning till dessert eller vadå?

Filmen hoppar till Los Angeles. Jason, en man med grym six-pack vaknar. Han jobbar i nån form av specialstyrka och skickas till Venezuela då USA´s ambassadör blivit dödad på en båt. Vad är viktigt här? Är det viktiga att någon högt uppsatt man mördats eller att Jason är en snygg uppumpad man i kalsonger? Vad skrev jag här ovan? Jo, att det är en DUM film och således är killens hockeylår det viktiga i den scenen.

Det hoppas vidare igen, nu till ett gäng mikrobiologer som kommit på nåt smart. Men jag som tittar tänker inte på VAD utan fokuserar på hur jävla tröttsamt det är att biologer och/eller forskare i fält på film alltid ska vara klädda i militärgröna västar och att naturintresserade och intelligenta kvinnor alltid är rödhåriga och klär sig i beigt.

Filmen fortsätter i samma anda och nu kan jag välja mellan att skriva norra Europas längsta sågning eller helt enkelt bara höja ett varningens pekfinger för det finns ingen – INGEN – anledning i världen för NÅGON att se den här filmen. Det räcker med att jag slösat bort 90 minuter av mitt liv, tro mig, snälla gör det. Lär av mitt misstag.

Det här var den sista läskiga-djur-under-vatten-sjöodjursonsdagsfilmen. Det är snart sommar. Snart ska bikini, baddräkt, sköna badbyxor eller tajta speedos tas fram ur gömmorna och nära och kära ska börja tjata om bad i svinkalla hav och insjöar fulla av myggägg och soppåsar.

Är du liksom jag en badkruka? Är du en stolt sådan? Svarar du ja på båda dessa frågor så skicka ett mejl med ditt namn och adress till badkruka@fiffisfilmtajm.se.

Jag har tio små presenter att dela ut och dom tio första som mejlar får ett pyttelitet men kärleksfullt bevis för att det 1. är helt okej att vägra bada ute för sjöodjur finns VISST och 2. du är inte ensam.

Annonser

>Sjöodjursonsdag: Megalodon

> ”Man blir brun i bastun – det är det bästa.”
”Jag är blyg som en tonåring och beter mig som en sån.”
”Jag gillar att tänka. Jag tycker det är kul.”

Dessa tre citat är alla ursprungna ur Linda Thelenius välformade mun under den tiden hon hette Rosing och befann sig i Big Brother-huset.

Jag har alltid tyckt och trott att hennes ordbajserier är det mest korkade som existerar men jag har haft fel. Det finns en överman och den heter Megalodon.

Enda anledningen till att denna film får ett betyg överhuvudtaget är den absolut sista scenen som faktiskt ger mig en liten ilning i magen. En liten, mikroskopisk nästan, men ändå.

Filmen ska vara 90 minuter lång men redan efter 78 minuter börjar eftertexterna rulla. 12 minuter eftertext, hallå, det klarar inte ens Avatar av och det här är ändå en effektfilm i princip helt utan effekter, i alla fall om man ska räkna dom vettiga.

Tröttsamt och urbota korkat, det är Megalodon i ett nötskal.
Uäk, säger jag och sväljer det som nyss kom upp.


>Sjöodjursonsdag: Alligator

> Efter att ha sett ett litet gäng alldeles nybakade läskiga-djur-under-vatten-skräckisar den senaste tiden tänker jag nu bege mig trettio år tillbaka i tiden.

I kölvattnet av Steven Spielberg´s kassasuccé Hajen (som kom 1975) gjordes en mängd filmer i samma genre men med mycket varierande resultat. Alligator från 1980 är en av dom och jag tjongar till med en liten hurv-varning på direkten för redan dom första två-tre sekunderna av filmen är läskigare än hela Dinoshark OCH Sharktopus tillsammans. Jag åt en bit ost just när filmen började och det var dumt.

Den lilla alligatorintresserade flickan Marisa (Robin Riker) får en alligatorbebis efter ett besök på en djurpark. Att hon är en härligt annorlunda liten tjej kan anas direkt eftersom hon ler med hela ansiktet och säger:”I´ll call him Ramon.”

Ramon bor i ett fint piffat litet terrarium i Marisas flickrum tills en dag när hennes pappa helt oprovocerat tröttnar på Ramon och spolar ner honom i toaletten. Var det smart gjort? Nej, inte direkt, men det är i alla fall upptakten till en riktigt bra film.

Kloakerna i Chicago är fulla med mat för en hungrig alligator som likt tjuren Ferdinand bara blir större och större och STÖRRE men det där med att lukta på blommorna är inte hans melodi. Ramon är mer den blodtörstiga typen, en sån som matadorerna, picadorerna och bandriljärerna hade älskat att få stryk av i det soliga Spanien.

Alligator något så ovanligt som en spännande och välgjord djurskräckis med bra skådisar rätt igenom. Effekterna är ganska enkla men väl fungerande och känns äkta på ett sätt som förra veckans krokodilrulle och många många andra saknar.

Filmens regissör Lewis Teague är mannen bakom filmer som Cujo, Den vilda jakten på juvelen och Wedlock och det känns som han kan sitt jobb. Huvudrollen innehas av den stilige Robert Forster och ja, av alligatorn Ramon också såklart.

Det här är absolut en film jag rekommenderar och en av dom bästa jag sett i den här fantastiska men ändå rätt smala genren. Slutet är dessutom heeeeelt genialt!


>Sjöodjursonsdag: Dinocroc Vs Supergator

> Okej, krokodiler är djur som lever både på land och i vatten. Krokodiler ska kanske inte klassas som sjöodjur i egentlig mening men hey, det är onsdag och sjöodjursdito igen och här är det jag som bestämmer. Wihii!

Dinocroc Vs Supergator utspelar sig på Kauai, Hawaii. Det är en liten liten ö på vilken jag själv befann mig för ett gäng år sedan och då var jag hundra procent säker på att jag såg minst ett par livs levande T-rexar (och en och annan långhalsad dinosaurie).

Jag åkte omkring på steniga småvägar i den lilla vita hyrbilen fullständigt livrädd för varenda palm som blåste i vinden för jag hade Jurassic Park i på tok för färskt minne. När jag nu ser att Dinocroc Vs Supergator utspelar sig just på denna ö blir jag inte direkt förvånad. Herregud, var ska dom annars finnas liksom?

Dinocroc Vs Supergator är precis som Sharktopus en charmig undervattensskräckis. Effekterna är halvbra (jodå!) och gjorda med om inte finess så väl med kärlek – och det räcker långt. Att jag sen suckar HÖGT åt scenen med två blonda bimbos i turkosa minimala bikinis som blir fotograferade i naturen och fotografen blir uppäten av en krokodil som gömt sig i VATTNET (såklart!) och tjejerna springer iväg och vevar med armarna som om dom skulle starta en gammal T-Ford och skriker ”IIIIiiiii, IIIIiiiiii” och rusar ut – i vattnet!! Jösses! Va fan liksom?!

Kvaliteten på många av skådisarna har som synes en hel del övrigt att önska men Helena Seger-look-aliken i en av rollerna gör det hon ska i urringad tight khakiblus (det är många kilo agerande silikon här) och David Carradine gör en av sina sista roller som Drake. Okej, det är ingen Kill Bill-Bill över karaktären men det spelar ingen roll, det är ju för tusan David Carradine!

Jag blir väldans fascinerad av att se flygplansbilder från ön som förutom dinosaurievajbsen gav mig två stora bioupplevelser: Goldeneye med Pierce Brosnan och den med rätta totalt bortglömda filmen Jade med David Caruso.

Summa summarum, jag hade aldrig, aldrig, ALDRIG badat i ett vattenfall på denna ö om jag sett den här filmen innan jag åkte dit. Aldrig.

Men jag hade inte sett den då.


>Sjöodjursonsdag: Sharktopus

> Den förra sjöodjursfilmen jag skrev om kommer inte påverka mitt framtida utomhusbadande åt något håll, inte en chans. Till och med en kombinerad djurfobiker/badkruka som jag kan se den utan biverkningar. Sharktopus är en helt annan femma, eller åtminstone en helt annan enkrona.

Första fem minutrarna av filmen är förvånadsvärt spännande. Sedvanlig blond tjej ska prompt ut och simma – ensam. Polaren ligger kvar på stranden och läser. Den blonda tjejen springer ner till vattnet och hon ser ut som en helt vanlig tjej när hon springer, huden rör sig, kroppen guppar, låren skumpar till och med! Hon simmar iväg – crawlar såklart (och vad vet ALLA som tittar på hajskräckisar? Jo, crawla inte, då kommer hajen! Ingen har någonsin dött i en hajskräckis simmandes bröstsim) och hajen som kommer efter henne är en vanlig old-school haj. Att det är HAJEN som sen blir uppäten, ja det är ju det som är själva historien. Det finns något större och läskigare därute än en fjantig haj.

Den jättestora Sharktopussen, hajbläckfisken, är en riktig mördarmaskin. Den är tillverkad åt militären och styrs av ett halsband kring halsen av Nathan Sands (Eric Roberts) men odjuret lyckas givetvis få av sig halsbandet och blir en fri fisk på djupa vatten.

Sharkotopus är till skillnad mot Dinoshark en helt okej film. Både storyn och skådespelarna är godkända, det är kekkiga men jättecharmiga effekter och jag personligen tycker det är en JÄVLIGT otäck tanke att inte ens vara safe när jag ligger på land. Dom där sugploppstentaklerna kommer att hemsöka mina drömmar både när jag sover och när jag dagdrömmer en sommardag på stranden.

En läskiga-djur-under-vatten-film som gör ett sådant intryck MÅSTE få godkänt.


>Sjöodjursonsdag: Dinoshark

> Idag är det onsdag. Onsdagar är en bra dag att titta på läskiga-djur-under-vatten-filmer (precis som alla andra dagar i veckan).

Därför kommer jag att skriva om två sådana filmer idag som båda innehåller kreativa simmande monster som hellre käkar folk i badkläder än påsklunch. Först ut är Dinoshark.

En man befinner sig på en båt i Alaska. Mannen dyker ner i vattnet. En muterad dinosauriehaj vaknar till liv och äter upp honom.

En kille i solglasögon kommer till Mexico. Killen vet troligtvis om att han ser ut som en ung Tom Cruise från sidan varför han i alla lägen ställer sig i profil mot kameran. Till och med Julio Iglesias ligger i lä där och han visar ändå ALLTID upp sig i profil.

En kille som på håll skulle kunna misstas för Jeff Bridges har en båt. Han drar iväg och Tom Cruise-profilen får vakta båten. Sen dör alla av en dåligt gjord CGI-haj som i vissa scener är stor som en normal gädda och i vissa större än Megalodon.

Ja det var väl det.
Typ.

Roger Corman har producerat skräpet och har även en liten roll som doktor i filmen. Nu ska jag ta mig an nästa höjdare som jag misstänker är av samma kaliber. Tjohoo!


>The reef

> Fem personer ger sig ut i en segelbåt nånstans utanför Australiens kust. Båten vänds upp-och-ner mitt i ingenting och dom har två val:

1. Sitta kvar på båtens undersida och invänta räddning och samtidigt riskera total uttorkning OCH att båten sjunker helt och då bli uppäten av hajar eller
2. Simma i land, vilket är huuuuuur långt som helst, det går inte ens att se land i horisonten och samtidigt riskera att bli uppäten av hajar.

Fyra av fem väljer simturen. Jag fattar inte för mitt liv varför.

Hajar är otäcka djur. Vatten är ett respektingivande element. Att känna deras rädsla och utsatthet är inte speciellt svårt men, för det finns ett men, denna typ av film lider av samma problematik som Open water-filmerna: det blir rätt enahanda att glo på folk i vatten i 90 minuter.

Väntan på hajen, på blod och död är det enda som håller mig vaken och det kan vara nog så spännande men inte när det enda som KAN hända är att simmarna ser en haj och hajen käkar upp dom. Det blir ett minimum av hoppa-till-i-soffan-scener (som det fanns ett gäng av i Hajen till exempel) eftersom det liksom inte finns utrymme för det. Hajen kan inte gömma sig, ej heller simmarna.

Nåja. The Reef är på inget sätt en dålig film. Det är bra skådisar, snyggt filmat och en enkel men effektiv story som inte dras ut på i alla oändlighet. Det är bara jag som saknar nåt. Jag saknar att få säga HUUUH – högt – och samtidigt lätta en halvmeter från soffan, fortfarande med uppdragna ben.

Flmr och Filmitch har sett filmen även dom.