En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Lena Olin

>Veckans Gosling: The United States Of Leland

> En ung förståndshandikappad pojke hittas brutalt knivmördad på en gräsmatta. Leland Fitzgerald (Ryan Gosling) erkänner mordet utan att blinka.

Mördaren verkar ha en ganska klar empatistörning och han har precis blivit dumpad av den mördade pojkens heroinmissbrukande syster. Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände författaren (Kevin Spacey) och hans mamma (Lena Olin) blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Det är många trådar som vävs samman i denna lågmälda och långsamma dramathriller.

Leland hamnar i fängelse/ungdomsanstalt och blir undervisad av läraren Pearl Madison (Don Cheadle) som blir så fascinerad av brottslingen att han får för sig att skriva en bok om honom. Han lyckas fippla till sig maximal tid på tu man hand med Leland och jobbar som en tok för att komma honom innanför skinnet men på något sätt är blir det tvärtom, Leland lyckas med knivskarp precision ställa rätt motfrågor och får därmed Pearl att öppna sig och erkänna misstag han gjort i sitt eget liv.

Jag trodde två saker om The united states of Leland som inte stämde för fem öre.
1. Att det var ett rättegångsdrama
2. Att Kevin Spacey hade en av huvudrollerna.

Inte en enda scen utspelar sig i en domstol och Kevin Spacey är med totalt i kanske tre minuter.

Ryan Goslings skådespelarinsats är precis som vanligt jättebra. Verkligen jättebra. Och för dig som läser som inte är född på 70-talet, nej, jag är inte ironisk.

Här finns filmen.

Annonser

>Remember me

> Med någon annan kille än Twilight-Robert Pattison som omslagspojke hade jag sett den här filmen för länge sedan. Nu skrek den liksom bara BIGBIG-NO-NOOOO från hyllan i videobutiken.
Tills idag. Tills just nu. Tills den liksom slog på sin ge-mig-en-chans-nuråååå-aura och fick mitt hårdnackade motstånd att stämpla ut.

Nu sitter jag här och undrar vad tusan som hände.

Varje gång jag ser en film som får mina fördomar på skam eller som jag redan innan klassat som kalkon men som när jag ser den får mina mungipor att leta sig uppåt och mitt hjärta att bli alldeles varmt, det är då jag vet varför jag gör det här. Det är därför jag tittar på film, det är därför jag älskar det här. Dessa minutrar är värda allt.

Egentligen är Remember me varken mer eller mindre än en anspråkslös liten historia om människor. Det behöver inte vara mer komplicerat än så för att bli intressant.

Tyler Hawkins (Robert Pattison) delar sunkig lägenhet med polaren Aidan (Tate Ellington). Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände advokaten Charles Hawkins (Pierce Brosnan), han älskar sin 11-åriga sladdissyster mer än allt på jorden och mamman Diane (Lena Olin) har träffat en ny man.

Allys (Emilie de Ravin) mamma blev skjuten i tunnelbanan för tio år sedan och sen dess bor hon med sin pappa, den temperamensfulle och inte alltför trevlige polisen Neil (Chris Cooper). Ally och Tyler börjar träffas och…hmmm…nej, jag berättar inte mer.

Att ha Remember me liggande i filmer-jag-ska-se-nångång-högen är som att ha ett ostron i handen och inte veta om det innehåller en pärla eller inte när man öppnar det.

Nu vet ju jag att den innehöll en pärla för mig, men man kan aldrig veta. Det är precis som med alla filmer man ser, you´ll never know…

Klicka här få kan du se filmen just precis nu på Headweb.