En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Lovefilm

>Veckans Gosling: The United States Of Leland

> En ung förståndshandikappad pojke hittas brutalt knivmördad på en gräsmatta. Leland Fitzgerald (Ryan Gosling) erkänner mordet utan att blinka.

Mördaren verkar ha en ganska klar empatistörning och han har precis blivit dumpad av den mördade pojkens heroinmissbrukande syster. Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände författaren (Kevin Spacey) och hans mamma (Lena Olin) blir åtminstone jag inte riktigt klok på. Det är många trådar som vävs samman i denna lågmälda och långsamma dramathriller.

Leland hamnar i fängelse/ungdomsanstalt och blir undervisad av läraren Pearl Madison (Don Cheadle) som blir så fascinerad av brottslingen att han får för sig att skriva en bok om honom. Han lyckas fippla till sig maximal tid på tu man hand med Leland och jobbar som en tok för att komma honom innanför skinnet men på något sätt är blir det tvärtom, Leland lyckas med knivskarp precision ställa rätt motfrågor och får därmed Pearl att öppna sig och erkänna misstag han gjort i sitt eget liv.

Jag trodde två saker om The united states of Leland som inte stämde för fem öre.
1. Att det var ett rättegångsdrama
2. Att Kevin Spacey hade en av huvudrollerna.

Inte en enda scen utspelar sig i en domstol och Kevin Spacey är med totalt i kanske tre minuter.

Ryan Goslings skådespelarinsats är precis som vanligt jättebra. Verkligen jättebra. Och för dig som läser som inte är född på 70-talet, nej, jag är inte ironisk.

Här finns filmen.


>Trubbel i paradiset

> Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inte en komedi i världen som håller för en speltid på två timmar.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en komedi med Vince Vaughn håller knappt alls för jag blir så trött i öronen av hans monotona röst att jag till slut sitter och håller för dom. Öronen alltså. Det spelar liksom ingen roll om han är rolig eller ej, det funkar inte för mig. Dodgeball funkade helt okej tack vare alla andra utom Vaughn, The break-up var ett sömnpiller Jennifer Aniston till trots, Wedding crashers (119 minuter lång och hela 128 (!) minuter i den oklippta versionen) föll långt före målsnöret och Trubbel i paradiset har knappt ett mål att springa till.

Fyra par med mer eller mindre svajiga relationer ska åka till en paradisö för att ”komma närmare varandra”. Upplägget är nånstans liiiite som Adam Sandlers Grown-ups, fast jävligt mycket tristare och utan alla barn. Jag drog inte på munnen en enda gång, jag tamejfan GÄSPADE med stängd mun och detta trots en line-up som på pappret kändes väldigt skoj.

Om inte ens Jason Bateman, Kristen Bell, Jon Favreau, Malin Åkerman, Kristin Davis och Jean Reno kan rädda den här filmen, ja, what to do? Släng dit all världens flytvästar, världmästaren i SOS-morse, kapten Klänning och hela hans brandmansarsenal, en veckokurs i hjärt-och-lugn-räddning och en köfri akutavdelning, jag lovar, det hjälper inte ett skit.

Se inte den här filmen om du planerar en romantisk filmkväll med din partner. Ta honom/henne i handen, åk till det lokala badhuset och hoppa bomben från tre-meters-svikten tillsammans istället. Det blir ett mindre plask än detta, det kan jag lova.

Här finns filmen.


>Daisy Diamond

> Finns det någon lägre stående varelse på jorden än en dålig mamma? Finns det något som är lägre ALLS?

En kvinna som inte vill ta hand om sitt barn eller en mamma som gör allt hon kan men det hon kan räcker ingenstans alls, finns det nåt värre, nåt mer…värdelöst?

Ja det gör det.
Det finns Daisy Diamond.

Stackars Noomi Rapace. Hon måste ha läst manuset och sett något mellan raderna som jag som åskådare absolut inte ser. Hon spelar den nyblivna mamman Anna vars enda dröm är att bli skådespelerska. Hon drar till Danmark och söker lyckan men det funkar inte. Provspelningar och vrålskrikande spädbarn är inte en bra kombo. Att titta på film med hörlurar och ha en vrålskrikande bebis i öronen är inte heller särskilt kul. Fan. Ungen skriker halva filmen igenom, jag blir galen! Jag blir så pass galen att jag egentligen bara vill stänga av.

Det är den danske regissören Simon Staho (Dag och Natt) som står bakom Daisy Diamond och jag förstår att han vill skapa debatt och trycka på olika tabubelagda moderskapsprylar men nä, det biter inte på mig. Filmen rinner av mig som havsvatten på Maldiverna och kvar finns endast början till tinitus och ekot av den tokskrikande jävla ungen i öronen.

Men Noomi Rapace är bra.
Noomi Rapace är alltid bra.

Här finns filmen att hyra.


>Neverwas

>Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.”
Så sa Pippi Långstrump innan hon käkade sina krumelurpiller för att försäkra sig om att aldrig bli vuxen.

Jag skulle kunna sätta en månadslön på att hon bjussade sin killpolare på ett par stycken också – MEN – jag tror att kompisen inte alls hette Tommy utan Aaron och att han numera försörjer sig som aktör någonstans på den amerikanska västkusten.

Aaron Eckhart är född 1968. När han spelade in Neverwas var han 37 år. Kolla på bilden här ovanför – är det ett normalt fejs för en 37-åring (det är Eckhart till vänster, INTE till höger)?

I filmen Neverwas spelar Aaron psykologen Zach Riley som tjatar till sig ett jobb på nåt slags psyk/mentalsjukhus där hans pappa vårdades innan han dog. Pappan var författare och skrev barnboken Neverwas, boken som kanske även var anledningen till att han blev institutionaliserad eftersom han led av vanföreställningar. Eller gjorde han det? Var fantastierna som ledde fram till boken fantasier eller skrev han om verkliga äventyr?

Jag blev jätteglad när jag hittade den här filmen! Min nya favvo-Aaron i ett såndärnt härligt färgglatt fartfyllt barn-och-ungdomsäventyr, wohooo, fram med maraccas och xylofon liksom! Första halvtimmen är precis sådär bra som jag trodde, ja, kanske lite mer än så till och med. Sen dalar filmen sakta sakta hela tiden för att sluta i ett ganska likgiltigt ”jaha”.

Brittany Murphy, frid över hennes minne, har en fin liten roll och mysfarbrorn Ian McKellen gör en större och mer blindgalen arbetsinsats som den schizofrene Gabriel Finch. Han har såna fina lite ledsna och gamla ögon och det slår mig att såhär, precis såhär, kommer Haley Joel Osment se ut när han blir gammal.

Nick Nolte, Jessica Lange, Vera Farmiga, Alan Cumming och William Hurt är även dom med i den imponerande rollistan, det känns bara lite synd att det inte blev den tredubbla saltomortalen jag hoppats på utan mer ett litet magplask, fast utan det obligatoriska svidet.

Här hittar du filmen.


>Angels in America

> I tisdags var jag inbjuden av Linda Skugge & co på en bloggvisning av teaterpjäsen Angels in America på Stockholms stadsteater.

Den 10:e december förra året lät jag min ”vanliga blogg” somna in och jag har inte saknat den alls, inte förrän nu. Det hade kunnat bli ett MYCKET underhållande inlägg om tisdagkvällen om jag fortfarande bloggat där men på en filmblogg passar det sig tyvärr inte skriva om allt som hände även om mycket hade kunnat platsa i vilken slapstick-film som helst.

Hur som helst så fick pjäsen mig att tänka tillbaka på TV-serien Angels in America som har just denna pjäs som förlaga (och som är väldigt trogen den) och hur jag tyckte och tänkte när jag för flera år sedan hyrde den 5 timmar och 40 minuter långa serien på DVD och såg den i ett svep, utan att blinka.


Historien
kretsar kring det homosexuella paret Louis och Pryor (Ben Shenkman och Justin Kirk) där Pryor får aids och Louis får ångest och flyr och den maktfullkomlige höjdaradvokaten Roy Cohn (Al Pacino) som inte kan och vill erkänna att han är bög utan tror sig vara en ”heterosexuell man som sätter på män” som även han får aids men tycker att lungcancer låter bättre. Hans assistent Joe (Patrick Wilson) är gift och mormon och har tryckt ner sin homosexualitet så långt ner i skorna att det är knappt sulorna håller honom uppe och hans tablettmissbrukande fru Harper (Mary-Louise Parker) är visserligen psykiskt sjuk men inte dum. Hon anar, hon vet och sanningen är inte lätt att bära.

Tony Kushners pjäs är ett osedvanligt engagerande och välskrivet stycke nutidsdramatik och oavsett om man ser den på film eller på Stadesteaterns scen så går det inte att värja sig. Det är riktiga människor av kött och blod som reagerar på mycket mänskliga vis och det pratas ett språk som är ovanligt på teatern: ett språk alla kan förstå.

I filmen är det tio skådespelare som gör alla rollerna (imponerande bara det) och i Stadsteaterns version är det enbart åtta.
HATTEN AV för Peter Gardiner, Allan Svensson, Ola Rapace, Emil Almén, Ida Engvoll, Bergljót Arnadóttir, Carina B Eriksson och Johannes Bah Kuhnke. En strålande ensemble som på alla sätt lyckas göra historien rättvisa och kanske egentligen ÄNNU bättre än Al Pacino, Emma Thompson, Meryl Streep och gänget. På teatern finns ju inga omtagningar. Allt händer där och då och DET är häftigt!

(för både filmen och pjäsen)

Här kan du läsa mer om pjäsen som har premiär imorgon.

Här finns filmen att hyra.


>Black Book

> Den holländska judinnan Rachel (Carice van Houten) och hennes familj försöker fly undan nazisterna i det ockuperade Holland. Hennes föräldrar mördas mitt framför hennes ögon och hon svär för sig själv att hon ska hämnas.

Hon får kontakt med motståndsrörelsen och lyckas bli en infiltratör och inleder ett förhållande med chefen för den tyska underrättelsetjänsten.

Jag vet, det jag pysslar med nu är lite som att kasta ett urtuggat hundben till en uteliggare som inte sett mat på en månad men det händer så mycket i filmen som jag inte vill avslöja. Historien svänger fram och tillbaka, den som är god i scen 1, 2 och 3 är ond i scen 7, 8 och 9 och det är det som gör filmen så bra och att den håller hela vägen in i mål.

Regissören Paul Verhoeven kör inte på den trafikerade actiongatan som han känner så väl, inte den här gången. Här är det mer ett spännande tidsdokument, baserad – såklart – på en sann historia och han fixar den biffen hur bra som helst.

Black book gjordes sex år efter hans senaste film och nästa på tur, De stille Kracht, har releasedatum först 2013. Han slutar inte fövåna mig, den gode Paul.

Här finns filmen.


>Tre om en: Carey Mulligan

> En karriär för Carey av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

Carey Mulligan är en av de unga kvinnor som under 2010 tycks ha exploderat på vita duken, i sällskap med bland andra Jennifer Lawrence och Hailee Steinfeld. Och fort har det gått, bara fyra år efter debuten 2005 var hon nominerad till en Oscar som bästa kvinnliga skådespelerska för An Education (även om elaka tungor tycks ha menat att filmen var det årets The Fighter). Hon missade guldgubben den gången men knäade å andra sidan redan under utmärkelser som BAFTA Award for Best Actress in a Leading Role och Hollywood Breakthrough Award for Actress of the Year för sin roll som den brådmogna Jenny Mellor, samtidigt som Variety utnämnde henne till ”den nya Audrey Hepburn”.

En sådan blixtkarriär gör i alla fall mig nyfiken på ”hur det började”, minst lika nyfiken som jag är på att få se henne som Daisy Buchanan i Baz Luhrmans kommande The Great Gatsby (peppen börjar faktiskt snart nå oroväckande proportioner).

Trots att hennes föräldrar inte var särskilt uppmuntrande (de ville att hon skulle plugga istället) tycks Mulligan vara en av de där människorna som från första början velat bli skådespelerska. Starten var kanske inte så hoppingivande, dramaskolorna gav henne nobben och brevet hon full av beundran skrev till Kenneth Branagh där hon bad honom bli hennes mentor avvisades artigt men bestämt.

Men brevskrivande måste ändå ha några meriter i dagens high-techsamhälle för nästa skrivelse (det kan i och för sig mycket väl ha varit ett mail, det förtäljer inte historien), som ställdes till den namnmässigt inte lika kände men däremot lättigenkännlige skådespelaren och manusförfattaren Julian Fellowes (försvarsministern i Tomorrow Never Dies och Kilwillie i Monarch of the Glen samt manus till Gosford Park tillsammans med Robert Altman). Fellowes fixade Carey en audition till adaptionen av Pride and Prejudice som var på gång och hon bör ha fallit teamet på läppen eftersom hon fick göra Jena Malone sällskap som en av de yngre och mer svärmiska av Bennett-systrarna.

Pride and Prejudice anno 2005 är regisserad av Joe Wright och därmed så mättad med visuell britporr (icke att förväxlas med britpop) att endast en härdad anglofob skulle kunna motstå den. Däremot ligger fullt naturligt fokus på Kiera Knightleys Lizzie och Matthew Macfadyens Mr. Darcy, snarare än på Lizzies småsystrar. Dessutom är det Malone som får vara den olydiga Lydia, vilken skandalrymmer med Mr. Wickham, medan Mulligan är Kitty som förhoppningsvis något visare av sin systers snedsteg stannar hemma. Under sina scenminutrar gör hon dock självklart ett bra jobb som den mest engelska av rosor med skära kinder och cendréfärgade lockar.

Men blotta möjligheten till audition i ett så pass stort projekt måste ha öppnat upp andra vägar för redan samma år stod Carey på teaterscenen och spelade rollen Ada Clare i en hyllad BBC-miniserieversion av Dickens Bleak House.

Även här håller sig Mulligans karaktär i bakgrunden, till förmån för bland andra Gillian Andersons Lady Dedlock och Anna Maxwell Martins Esther Summerson. Men Ada Clare är ändå en viktig karaktär i historien kring det ändlösa rättsfallet Jarndyce och Jarndyce, genom att tillsammans med sin älskade och kusin Richard Carstone vara en av, förvisso många, potentiella förmånstagare.

Ada och Esther är i många avseenden parallella karaktärer och delar flera personlighetsdrag. Det är två kärleksfulla, välmenande och förnuftiga kvinnor men Ada är ändå den som mer helhjärtat ger efter för sin kärlek till Richard, vilket hon givetvis får sota för i slutänden. Men med sina redliga egenskaper kontrasterar hon tydligt sin betydligt mer lättpåverkade make som låter sig förtäras av den evinnerliga rättsprocessen.

Ada Clare ger ändå Mulligan mer att bita i än Kitty Bennett och för egen del blev jag fullkomligt betagen av det helt fantastiska produktionsvärdet på serien som sådan. Från Dickens något röriga förlaga har manusförfattaren Andrew Davies lyckats tälja fram den där egentligen riktigt spännande historien som man hela tiden hade en känsla av låg och lurade. Bleak Houses alla femton avsnitt serverar den sömlösa illusion som de flesta filmtittare jagar med en terriers envishet: man ser inte ett gäng skådisar agera utan en fängslande berättelse som inbegriper ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer (Charles Dance som den gemene advokaten Tulkinghorn och Phil Davis som den lika gemene lånehajen Smallweed var alldeles…alldeles…underbart vidriga).

Lyckas Carey Mulligan försvara sin plats i detta illustra sällskap? Absolut, hon gör mesta möjliga av sin Ada och ingjuter både värdighet och resning, när karaktären lika gärna hade kunna reduceras till ett beskedligt våp. Ser man redan 2005 att detta kommer att bli det sena 2000-talets nya ”it-girl”? Mjna, för det är kanske både Kittys och Adas roller lite väl mycket bi.

Men redan två år senare, 2007, har hon inte bara roller i tre olika filmer och två TV-serier utan slår också igenom med dunder och brak som Nina i Anton Tjechovs Måsen på Royal Court Theatre mot Kristin Scott Thomas (”quite extraordinarily radiating” enligt The Daily Telegraph). Resten är inte så mycket historia som i allra högsta grad nutid och jag är synnerligen nyfiken på vart denna talangfulla skådespelerska ska ta sig härnäst.

Om filmen An education av Henrik från Fripps filmrevyer

Jag blev medveten om Carey Mulligans existens då jag såg filmen ”An education” på Stockholms Filmfestival 2009.

Anledningen till att vi valde just den filmen var att favoriten Nick Hornby skrivit manus. ”An education” verkade vara en humoristisk berättelse om en tonårsflickas uppväxt under tidigt 60-tal i London. Filmen vi fick se stämde vagt in på den beskrivningen, men under ytan var filmen mer komplex. Det var med blandade känslor jag lämnade salongen. Jag var dock helt säker på en sak. Jag hade sett en ny stjärna födas i Carey Mulligan. Nu har jag på Fiffi’s initiativ sett filmen igen.

Nick Hornby skrev filmens manus som är baserat på Lynn Barbers memoarer. Det faktum att filmen berättar om en verklig historia är centralt för filmen. Filmen handling i all enkelhet är som följer. Jenny är en ung ambitiös elev som drömmer om att studera på Oxford, ivrigt påhejad av en drivande far. Hon träffar David, en stilig 25-åring med sportbil, och han charmerar och förför både Jenny och hennes föräldrar.

Skådespeleriet är lysande hela filmen igenom. Peter Sarsgaard är perfekt i rollen som David. Alfred Molina som Jennys far är överraskande bra och Rosamund Pike som den något korkade blondinen Helen är hysteriskt rolig.

Carey Mulligan överglänser dock dem alla. Hon har en personlighet som förhäxar mig. Trots sina 22 år vid filmens inspelning spelar hon den endast 16-åriga Jenny. Carey har inga problem att spela ung, oerfaren och naiv. I nästa scen spelar hon Jenny äldre än hennes jämnåriga kamrater, eller Jenny som är mer mogen än sina föräldrar. I andra scener är hon sårbar och fragil som en ung tonåring kan vara, för att sluta helt förkrossad men samtidigt stolt. Jag blir än en gång imponerad av att Carey fyller rollen med alla dessa karaktärsdrag med en sådan enkelhet. Hennes skådespeleri verkar vara så naturligt. Det som är allra mest magiskt med Carey är hennes underbara skratt. Det är bubblande, lockande och pockande.

När jag såg filmen första gången var jag osäker på vad jag tyckte om handlingen. Jag älskade Carey Mulligan och de övriga skådespelarna, men jag var frågande för övrigt. Filmen var uppenbarligen inte en Nick Hornby-komedi även om den har flera mycket roliga scener. Det var inte diskbänksrealism, filmen flirtar med stil och överklassmiljöer för mycket.

Nu när jag sett filmen under mer ordnade former börjar jag förstå att det finns ett stort djup i filmen. Det är lager på lager av stilar och symbolik. Förtexterna är lekfulla och musiken därtill indikerar att det kan vara en varm komedi som startar. Inledningen av filmen påminner mig om Wes Anderson’s underfundiga humor i en ”coming-of-age”-film. Sedan byter filmen obemärkt still om och om igen. Det är speciellt märkbart i valet av musik och andra stämningssättare. Till och med mitt i vissa scener ändrar filmen ton, precis som om vi åskådare åker med i den känslomässiga berg-och-dalbana som Jenny råkar ut för. Vid denna titt fann jag filmen till och med dovt skrämmande. Jag tror att denna ”oharmoni” i filmen är helt medveten, för den understryker handlingen perfekt, men det är också anledningen till att jag finner filmen oroväckande på gränsen till störande. Detta gör den dock bara mer intressant. I vissa scener påminner ”An education” mig lite om Carey Mulligans senaste film ”Never let me go”. Och det är en riktigt ruggig film.

Som slutord vill jag lyfta fram de underbara scenerna i Paris. Carey Mulligan är i dessa scener helt otroligt lik den gudomliga Audrey Hepburn. Carey är inte bara mycket lik Audrey till utseendet. Jag har inte blivit tagen av en kvinnlig skådespelare som jag blev av Carey Mulligan sedan jag såg Audrey Hepburn i ”Roman Holiday” för några år sedan. Det är det bästa betyget jag kan ge den unga fröken Mulligan.

Jag gav ”An education” en fyra efter första titten och nu har fyran förstärkts, men den når ändå inte ända upp till högsta nivån. Än.

The greatest med the greatest av Fiffi från Fiffis filmtajm

Jag håller filmen The greatest i min hand. Jag stoppar in den i DVD-spelaren, trycker på play och tre minuter och trettio sekunder senare tänker jag min första riktiga tanke:

”Var har den här filmen varit i hela mitt liv? Vem har undanhållit mig den? VEM? Fram med dig nu!”

Favoriten Carey Mulligan hånglar med favoriten Aaron Johnson och i scenen efter den ligger favoriten Pierce Brosnan i en furusäng med favoriten Susan Sarandon. OooohLordAlmighty liksom, var ska det här sluta?

Ja, var SKA det sluta… Brosnan och Sarandons son dör, Johnson alltså och Mulligan är gravid med Johnsons barn. Och ung. Och korthårig. Och söt som spunnet rosa sockervadd. Sarandon är gråtmild, Brosnan klär som ingen annan i blåjeans och ljusblå skjorta, ja det ska vara Matthew McConaughey som ser bättre ut i den munderingen än honom och kanske Bradley Cooper också när jag tänker efter. Det är dom tre sen är det ingen, ingen, ingen och sen kommer på sin höjd Kevin Costner. Det är sånt jag tänker på när det gått tretton minuter av filmen och första chocken lagt sig.

Mulligan, Mulligan, SATAN hon är bra. Hon är så JÄVLA JÄVLA bra, hon utagerar det gamla gardet med lätthet, hon bara svischar in i handlingen i kornblå klänning, limegrön bolero och det där korta fina bruna håret och tiden liksom stannar. Jag kan inte förklara hennes storhet, jag VILL INTE förklara den. Hon är så äkta att det känns som om hon körts till inspelningsplatsen på en hjullastare och nån liksom bara dumpat henne här och hon pratar på lite sådär som man gör, går lite här, kollar lite där för inte fan har hon nåt manus att gå efter, nej, så känns det aldrig med Carey Mulligan. Sen är hon lite tantig samtidigt, jag gillar det. Hon vågar vara ålderslös, flytande, precis på samma sätt som Susan Sarandon vågar åldras naturligt vilket gör att jag vill köpa en röd hockeytuta och bara….tuta….av glädje.

När filmen är slut förstår jag varför jag aldrig hört talas om den, den är nämligen inte så bra. Att misslyckas med den här filmen när man har tillgång till dessa A-skådisar och en handling som på pappret faktiskt håller gör att jag känner mig MYCKET tveksam till regissören Shana Feste. Mycket. Mucho. A lot. Hade jag varit på det humöret hade jag dragit lite dåliga blondinskämt med nämnda Feste som huvudperson men det är inget som blir bättre av det. Inte filmen heller. Tyvärr.

Här finns filmen om du blir nyfiken och här hittar du min recension av An education.


>Veckans Gosling: Half Nelson

> Här går det fanimej inte undan!

När jag läste på om Half Nelson fick jag känslan av att det var en amerikansk Die welle fast utan nazismen. Det var det inte. Det var en myyyyycket lååååångsam och rätt tråkig film om en trasig lärare (Gosling) som försöker hålla en ren och energifylld fasad inför sina elever men egentligen är han en knarkande ensam kille.

Han gör misstaget att droga på skolan och blir påkommen av en elev och mellan den tjejen och honom växer det fram nån underlig form av vänskap som inte heller den är särskilt kul att följa.

Tyvärr måste jag säga att filmen inte höll måttet, inte av någon sort. Ryan Gosling själv gjorde däremot inte bort sig. Han fortsätter välja (få?) roller som är VÄLDIGT olika varandra, det går verkligen inte att genrebestämma honom alls och det är ballt. Han får dessutom ett mer karaktäristiskt utseende ju äldre han blir vilken bådar gott i filmvärlden dom närmaste fyrtio åren.

Här är han ofräscht ljusgrön i ansiktet, det klär honom inte för fem öre men han är en kul skådis att hänga i hasorna för alldeles oavsett om han är snygg eller lurkig så är han makalöst bra.

Här finns filmen.


>En glad påsk: Pojken med pruttbyxorna

> Patrick Smash (Bruce Cook) föddes med ett klafs, en flygtur på ett par meter och en fis som hette duga.

Som liten bebis höll han sina föräldrar vakna med sina öronbedövande tarmljud och väl uppe i skolåldern var han den mobbade ”pruttpojken” med hela klassen.
Hans bäste – och ende – vän är Alan A Allen (Rupert Grint, Ron i Harry Potter), den lillgamla geniförklarade pojken som lätt får Jönssonligan-Sickan att kännas som ett flepphuvud.

Alan är finurlig och vill gärna hjälpa Patrick att hitta en lösning på pruttproblemet. Han låser in sig en natt och uppfinner Thunderpants, ett par kreativa shorts som samlar upp gaserna i en liten väska som sedan kan användas till bränsle till en flygande farkost han också bygger på.

Pojken med pruttbyxorna börjar hysteriskt kul. Första tio minuterna skrattar jag hejdlöst åt lillkillens vansinniga mökar men filmen håller inte måttet så mycket längre än så. Komedin förvandlas till en fars för dom minsta och där tappar jag intresset även om jag faktiskt tittar klart. Filmen kantas av välspelade biroller signerade Paul Giamatti, Stephen Fry och Ned Beatty och till och med Kiera Knightley är med på ett hörn (men hosta eller gäspa inte för då missar du henne).

Om du ska se den här och har firat fler egna födelsedagar än fem så är det en förutsättning att du har barnasinnet i behåll. Att ha en brutalt utvecklad kiss-bajs-och-fis-humor underlättar om du ska stå ut mer än ett par minuter.

Som sagt, jag stod ut en kvart. Med skrattårar rinnandes nedför kinderna.

Här kan du hitta filmen.


>En glad påsk: Nördskolan

> Jag är inte särskilt religiös men tillhör ändå dom som tycker det är aningens underligt att ägghalvor och chokladkaniner blivit representanter för påskhelgen i allmänhet och Jesu lidande i synnerhet.
Å andra sidan ger det mig carte blanche att låta skitdumma komedier bli påskens tema här på bloggen, med stenhård betoning på skit.

Påskhelgens tre filmer är så långt ifrån högkvalitativt filmskapande man kan komma men, jag måste lägga till ett MEN här, dom är inte helt utan förtjänster. Om ett gott skratt förlänger livet så har jag efter att ha sett dessa filmer förlängt mitt liv med åtminstone ett par-tre månader och DET kan aldrig vara dåligt.

Påskaftonens komedi heter Nördskolan. Att vara kille och bli klassad som nörd är inte särskilt svårt, det är alldeles tydligt. Det räcker med att ha det jobbigt med att få tjejer, att bo hemma hos mamma för länge, att vara för mesig på jobbet, att vara gift med en alltför stark fru, att helt enkelt bara vara för snäll – eller att se ut som Moby.

Billy Bob Thornton spelar Doktor P, läraren på Nördskolan som ska lära vuxna mespojkar att bli män och han har dom mest okonventionella metoderna att lyckas. Paintballkrig, fuskdejter med stor svart man i blond peruk (Michael Clarke Duncan såklart), dejt-fusklappar (lie, lie and lie som more) och ett ständigt mantra att killarna ska känna sig som lejon för att få det (eller den) dom vill ha.

Roger (Jon Heder) har lite svårt med hela grejen. Han ses som en Nörd med stort N men det enda han egentligen behöver är liiite bättre självförtroende, då skulle både trakasserierna på jobbet minska OCH han skulle våga fråga grannen Amanda om en dejt. Men hur macho-Lasse kan en kille känna sig som åker runt på en P-lisa-permobil och lappar bilar hela dagarna?

Den här filmen är inte helt oäven, jag skrattade gott ett par gånger och log desto mer. Jon Heder och jag klickar inte nämnvärt men visst funkar han, han ser precis så dum ut som han ska för att få sitt gage. Sarah Silverman och Ben Stiller har små men pricksäkra biroller och Billy Bob Thornton är stenhård och sliskig på en och samma gång. Filmen hade sina poänger även om JAG aldrig kan fatta det negativa sambandet mellan ordet nörd och att vara snäll.

I min värld kan snällhet aldrig vara nördigt. Det kanske är så att ”du är en nörd” är den finaste komplimang man kan få?

Här finns filmen att hyra.


>Definitely, maybe

> Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

Här finns filmen.


>Veckans Gosling: Lars and the real girl

> Lars (Ryan Gosling) är en kuf. Han är en såndär udda snubbe som man kan se i små byar, en sån som bor hemma hos mamma i det grå eternithuset tills mamma dör och han ärver huset och sen bor han kvar där med sjutton tufsiga katter och kanske en stor hund tills han själv dör och under hela denna tid har han endast ägt EN täckjacka vilken aldrig känt doften av Ariel.

Nu bor inte Lars hemma hos sin mamma för hans mamma har varit död länge. Lars bor i sin brors garage och både hans släkt och arbetskamrater börjar känna oro för att han ”aldrig träffar nån”. Så gör han det och inte ens då blir det bra.

Lars träffade sin Bianca ”på internet”. Det är visserligen sant men ses inte som särskilt normalt av invånarna i byn eftersom Bianca är en uppblåsbar Barbara som visserligen har ”anatomiskt korrekta funktioner” men som trots allt är gjord av plast (okej, hon är ingen Barbara, den korrekta benämningen är Real Doll).

Lars bror och svägerska (Emily Mortimer) blir oroliga och tror att Lars lider av vanföreställningar. Doktor Dagmar (Patricia Clarkson åååå vad du är bra!!) tar sig an Lars och lyckas få byborna att spela med och på så sätt komma innanför skalet på Lars.

Bianca välkomnas nu med öppna armar i den lilla stan och behandlas som vem som helst. Fru Gruner konstaterar högt och krasst i kyrkorådet att det är väl inte konstigare än att fru Schindlers systerson gav alla pengar till en UFO-klubb eller fru Petersens kusin som klär sina katter i små klänningar.

Lars and the real girl är en liten anspråkslös film som på ett fint och humoristiskt sätt tar upp rätt svåra frågor. Rädslan för närhet kontra oviljan att vara ensam kontra paniken i att bli lämnad är frågor så allmängiltiga att dom riskerar att bli banala men skrapar man på ytan så inte fan är det banalt. Det är kärlek, det är stort – det är livet.

Ryan Gosling är för övrigt HELT FANTASTISK i den här rollen! HELT FANTASTISK är han i sina urtvättade loppiskläder och varenda liten känsloyttring sitter som en smäck. Han kör runt med sin Bianca av plast i en rullstol och jag önskar inget hellre än att han fick slösa all sin kärlek på någon som kunde ge honom lika mycket tillbaka men nej…det är Bianca han vill ha. Det finns en speciell scen när han dansar lugnt för sig själv på en fest (53 minuter in i filmen) med stängda ögon och ser ut att vara helt inne i sin egen värld. Den scenen är helt magisk!

Sa jag att han är FANTASTISK?

Här finns filmen.


>Veckans Gosling: Bristande bevis

> Med start idag och ett gäng torsdagar framöver kommer jag att skriva om filmer med en viss Ryan Gosling i rollistan.

Jag blev lite betuttad i honom i Blue valentine och jag tror jag missbedömde honom rätt rejält i Dagboken så nu tänker jag titta igenom några fler filmer och syna honom i sömmarna. Bristande bevis från 2007 blir först i raden och återigen hade jag tokfel om en film bara genom att överanalysera ett fodral.

Den här gången gällde felet inte kvalitén utan innehållet. Anthony Hopkins och Ryan Gosling i ett advokatdrama med innehållande mord, ja, jag trodde det var Hopkins som skulle spela advokat och Gosling misstänkt (lite som i Primal fear) men så var det inte, det var precis tvärtom.

Ted Crawford (Hopkins) blir bedragen. Hans vackra yngre fru (Embeth Davidtz) träffar sin älskare två gånger i veckan på ett hotell och Ted luskar reda på det. När han konfronterar henne säger det klick inte bara i hjärnan utan även i den pistol Ted håller i. Han skjuter henne kallblodigt rätt i ansiktet.

När poliserna omringar huset blir polisen Robert Nunally (Billy Burke) den som Ted släpper in. Han står där med pistolen i handen, den döda frun på golvet och han erkänner sitt brott rätt av. Inte mycket till plot kan tyckas men jo, Ted är mer intelligent än så. Nunally är nämligen mannen frun bedragit honom med och han har ingen aning om att kvinnan han älskar är gift.

Ryan Gosling spelar Willy Beachum, uppkomlingen, åklagaren, stekaren som vunnit 97% av alla sina fall och han har inte för avsikt att förlora mot en gubbe som trots allt faktiskt erkänt.

Bristande bevis (som för övrigt är en sann titel sett till filmens handling men en SKITDÅLIG översättning av originaltiteln Fracture) är en smart och snygg film som i sakta mak låter mig som tittar involveras i Hopkins och Roslings intriger, lite likt en skalbagge i ett spindelnät. Det blir aldrig riktigt spännande men det är heller aldrig ointressant.

Gosling har ett kameleontutseende som jag tror kommer bli hans smala lycka i arbetslivet. Ibland ser han ut som David Arquette, ibland som Giovanni Ribisi men alltid som Ryan Gosling ändå på nåt vis. Som skådespelartyp är han ”Edward Nortonsk” vilket är en stor komplimang och Anthony Hopkins går från klarhet till klarhet på äldre dar. Om några dagar kommer en annan recension där han spelar bedragen farbror, ett fack han behärskar till fullo!

Summa summarum så är Bristande bevis en potent thriller med ett extremt välskrivet manus (bitvis hysteriskt kul faktiskt!) som ger mig mersmak både på genren i sig och huvudrollsinnehavarna.

Här hittade jag filmen.


>Extract

> Joel (Jason Bateman) är ägare av en liten vanilj-extraktfabrik och extremt sexuellt frustrerad. Hans fru Suzie (Kristen Wiig) vill aldrig ligga och inte är hon intresserad av försäljnings-siffror heller. Joel å andra sidan är inte överdrivet intresserad av Suzies jobb att designa kuponger heller så man kan väl säga att dom lever rätt parallella liv där utrymmet för spontant mys inte är så stort.

Det händer en olycka i fabriken, ”Step” (Clifton Collins Jr) blir av med testiklarna och kan stämma Joel på miljonbelopp. Den flirtiga kleptomanen Cindy (Mila Kunis) får nys om ”Step” och tycker det vore det perfekta bedrägeriet: få honom att kära ner sig, slippa ha sex och sen sno alla pengarna.

Samtidigt springer Joels Ove Sundberg-look-alike-granne Nathan omkring och är allmänt jobbig, Joels kollega Brian (J.K. Simmons) kallar alla deras anställda för puckon, kärringarna vid löpande bandet arbetsvägrar, Joel blir betuttad i Cindy, Suzie detsamma i den köpta poolpojksgigolon, Gene Simmons är med på ett hörn och Dean (Ben Affleck) bjussar sin bäste vän fabriksägaren på allt från Xanax till hästmedicin med varierat resultat.

Jag gillar det här. Jag gillar alltihop, jag gillar (kors i taket å håll i hatten) till och med Ben Affleck! Han har helskägg, permanentad page och är allmänt hög, han är helskön här!

Regissören Mike Judge är hittills mest känd för att ha regisserat Beavis and Butt-head och Office space men jag tycker Extract är det bästa han gjort. Om det beror på honom eller det lysande hopkoket skådisar vet jag inte men det spelar ingen roll. Underhållande och bitvis riktigt kul är det i alla fall.

Här finns filmen.


>Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 3

> Jag erkänner, jag har hårda Colin Firth-cravings efter hans insats i The king´s speech. När jag då hittade filmen Sanna lögner jublade jag lite inombords. En spännande mordhistoria i regi av Atom Egoyan med nämnde Colin (hurra!) och….Kevin Bacon (eeeeehm).

Kevin Bacon är inte en kille som får mig att hjula av glädje direkt. Jag tycker han har gjort ett par sevärda rollinsatser i sitt liv, mer än så är det inte, men här fanns klara förutsättningar för att det skulle kunna bli bra. Det var min åsikt innan jag tjongade in skivan i spelaren och kanske tre-fyra minuter till, SEN insåg jag att det kan bli en låååång kväll framför TV:n.

Lanny (Bacon) och Vince (Firth) är ett känt TV-par, lite som Filip & Fredrik kan man säga. Dom är oskiljaktiga roliga sång-och-dansmän som är tjommiga med och mot varandra och dom får tittarna att samlas runt TV-apparaterna. Kvinnorna flockas kring dom och varje chans att få ligga tas, på mer eller mindre snygga sätt. Så hittas en kvinna död i Lannys hotellbadkar men mordet klaras aldrig upp. En ung journalist (Alison Lohman) vill skriva om mordet femton år senare och börjar snoka.

Kevin Bacon som entertainer var hysteriskt skrattretande redan när han dansade sig fram i Footloose och här ska han dessutom spela lite gigolo vilket inte funkar alls. Att Colin Firth sjunger hellre än bra såg vi i Mama Mia men här är han inte ens charmig bara konstigt aggro och dessutom iklädd en SVINFUL moppemusche. Han måste vara den ende mannen i världen som inte klär i ansad ansiktsbehåring.

Sanna lögner borde ha kunnat vara en helt okej film. Det är den inte. Kevin Bacon som i min bok är både ointressant, rätt ful och fullkomligt obegåvad är precis det även här och jag blir inte ett dugg besviken på honom. Däremot blir jag förbannad för att han drar ner Colin Firth i soppåsen och knyter igen den. Jag har aldrig sett Firth så dålig som han är här. Aldrig. Jag trodde inte det var möjligt men med en riktig papphatt som motspelare så vad fan ska han göra?

Min tes att en bra skådespelare kan bli en usel skådespelare i fel sällskap stämmer och den här filmen är beviset.

Den bra skådespelarens insats:

Den dåliga skådespelarens insats:

Filmen som sådan:

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Kanske, men jag skulle inte sätta pengar på det.

Här hittar du filmen.


>Tre om en: Det handlar om mat

> Brakfesten 1975

Fyra män utan minsta aptit på livet men med en otrolig förkärlek för mat stänger in sig i ett hus på landet för att äta ihjäl sig. För att mätta sina mer kroppsliga lustar har männen bjudit med sig några horor av olika kroppstyp och begåvning.

När Ingmar Bergman himself sa ”Detta är en snuskig och motbjudande film!” när denna öppnade Cannesfestivalen 1973, ja, då förstår vem som helst att det vankas äckelpäckel en masse.

Piloten Marcello (Marcello Mastroianni), kocken Ugo (Ugo Tognazzi), TV-reportern Michel (Michel Piccoli) och den tuttfixerade domaren Philippe (Philippe Noiret) är männen som bestämt sig för att sluta sitt liv bland vildsvin, ankleverpastej, bröstformade fromagetårtor, champinjonpasta och vaktel på spätt.

Självklart är det så att det som inmundigas måste på något sätt ta sig ut, så funkar liksom människokroppen. I Brakfesten gestaltas det med både önskvärd och icke önskvärd tydlighet. Jag med min rätt ickeintellektuella kiss-och-bajs-humor garvar åt rediga pruttar men när brutala fisar övergår till att mannen i fråga gräddar ner sig och dör i sin egen avföring, ja, då fastnar skrattet i halsen.

Det som slog mig när jag såg filmen var att dessa män ska framstå som virila karlakarlar som frossar i mat och sex med samma glupskhet, men när enorma mängder mat förändrar vissa kroppsfunktioner, när glimten i ögonen svalnar, där färgen i ansiktet skiftar från normal hudfärg till grågrön, när tröttheten och impotensen sätter in vem är det som fixar ätandet och knullandet utan att förändras det minsta? Jo, kvinnan! Vad regissören och manusförfattaren Marco Ferreri vill säga med det vet jag inte men jag slickar på pekfingret, håller upp det i luften och känner rätt stenhårt att NÅT är det.

Här finns filmen.

Delicatessen 1991

Få materiella ting är lika rysningsframkallande på film som en nyslipad och polerad slaktarkniv, en såndär bred rektangulär sak som skär genom märg och ben i ett nafs. Slaktaren Clapet (Jean-Claude Dreyfus) i Delicatessen har givetvis en sån, precis som att han lika givetvis utstrålar en oförklarig testosteronosande manlighet med sitt naturligt handhavande av kött. Hade han haft aningens bredare händer hade illusionen av en modern grottman varit perfekt.

Delicatessen är en vacker film precis som alla filmer av Jeunet och Caro. Förtexterna är en orgie i genialitet, jag blir alldeles lyrisk och trots att hela filmen är målad i all världens smutskulörer så känns den inte ofräsch. Dominique Pinon har en grovstickad gul tröja i en scen, en scen där allting annat är olika nyanser av brunt – förutom en skum klock-lampa med gul skärm, samma gula färg som Pinons tröja förstås.

Vad handlar då filmen om? Kanske motsatsen till mat, nämligen hunger. Alla letar desperat efter mat och slaktaren har mest av den varan, han har kylar fulla med kött. Att han ständigt letar efter medhjälpare och dessa försvinner en efter en är det ingen som tänker på eller åtminstone inte pratar om högt.

En kortvuxen fjäderviktare och före detta cirkusartist söker jobbet hos slaktaren men han är tveksam till att anställa honom, mycket tveksam då han tycker cirkusmannen är för tanig. Slaktarens dotter håller inte med, hon blir kär i den lilla smala mannen och när det börjar närma sig slakt vill hon inte alls att pappa ska stycka honom. Såklart.

Delicatessen är en underlig film och knasig och annorlunda och precis allt det där som Jean-Pierre Jeunets filmer alltid är men överlag tycker jag Delicatessen funkar bättre som koncept än som film. Däremot inte sagt att den är dålig.

Råtatouille 2007

Dagens filmer handlar (ju) om mat och alldeles oförhappandes blev det två franska filmer och en amerikansk som utspelar sig i Paris och tamejtusan om inte den amerikanska är den franskaste av dom alla.

Remy är den blå lilla råttan med dom utsökta smaklökarna. Han är finsmakaren som inte äter vilka sopor som helst, han njuter av mat som en tvättäkta gourmand och han kan sin sak och vet vad han vill. Han vill laga mat.

Som matfilm spelar Råttatouille i en hel egen liga och som animerad matfilm tror jag banne mig den är helt ensam. Ibland önskar jag att den här filmen fanns i kortfilmsformat med ett hopklipp av Remys matnjutarscener, speciellt när middagsmaten ska lagas och inspirationen inte vill infinna sig. För när jag sett Råtatouille finns det ingenting jag hellre vill göra än att laga mat. Eller jo, äta den! Knispriga baguetter som bryts för hand, goda ostar, stora vindruvor utan kärnor, mat lagad med kärlek, omtanke och kunskap, jamen, herregud vilken lyx, vilken ynnest det är att få äta god mat.

Det här är en riktigt mysig familjefilm som går att se om och om igen. Fanns det lukt-TV så skulle den inte behövas för dofterna från filmen sprider sig i rummet och i näsan vare sig jag vill eller inte. Härligt med en film som gör mig så genomglad.

(filmen är lite för lång, annars är det kantboll på en fullpoängare)


>Ombytta roller

> Har du svårt för svordomar och andra fula ord? I såna fall skulle jag råda dig att klicka dig vidare in på någon frikyrklig låtsas-borgerlig modeblogg istället för ett par centimeter längre ner kommer det fullkomligt VINA okvädningsord.

Fortfarande kvar?

Okej.

Hur i hela förbannade helvete kunde jag tycka att Ombytta roller var kul när den kom? Hur FAN var jag funtad som skrattade åt den här skiten? Vuxna rika gubbjävlaluder som roar sig på andra människors bekostnad, som hittar på ”experiment” med andras liv för sitt eget vridna nöjes skull, enbart för att dom kan, för att dom har stålars nog att köpa andra. Är det nåt att garva åt?

Jag tyckte filmen var inte bara rolig utan även smart och tankeväckande när jag som tonåring såg den (jag har hittat anteckningar och dessa brinner nu i en plåtskål i köket). Rikisen som blir tvingad att byta plats med den småkriminelle hemlöse och *huuuulk* nu känner jag att gårdagens middag är på väg upp. Det är surt i hela halsen.

Dan Aykroyd som Louis Winthorpe III är BARA ocharmig, Eddie Murphy som Coleman är inte kul på en fläck och gubbarna Duke & Duke (Ralph Bellamy och Don Ameche) skulle jag vilja stoppa ett varsitt äpple i truten på och lägga upp på julbordet och sen glömma kvar till flugornas och larvernas stora mellandagsglädje.

N-ordet används stenhårt av dom två vita gubbjävlarna – både med ett g och två – såpass ofta att det får vilken civiliserad nutids-människa som helst att skämmas (barnen satt med stora ögon i soffan och sa ”MEN SÅDÄR FÅR MAN JU INTE SÄGA!”) och filmen uppvisar en kvinnosyn som andas förra sekelskiftet. Hora (Jamie Lee Curtis) eller pidestalmadonna (Kristin Holby), allt däremellan är icke existerande.

Det här är en ”komedi” med en tydlig bäst-före-dag. Var den inte förr så var den absolut 80-talet sista dag – fast det kunde lika gärna ha varit 1931.

Mitt betyg när jag såg den 1985:

Mitt betyg 2011:

(Och nu är jag snäll. Solen skiner, jag är ledig och det är lördag.)

Här finns filmen.


>Mandomsprovet

> Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.


>Frontier(s)

>

För att en film ska bli spännande måste den i mina ögon ha en rätt tydlig story och situationer i vilken jag kan sätta in mig själv i (om jag vill) och/eller känna igen mig i.

För mig är det också viktigt att filmens huvudpersoner är sådana jag kan känna sympati för, såna jag bryr mig om och vill väl. Att kasta in femtiofem kubikmeter artificiellt blod gör ingen film varken bra eller spännande, inte ens om den är fransk och ska vara sådär ”superäcklig”. Nyligen utskurna tarmar i närbild hjälper inte heller, inte avkapade hälsenor (jo, i Jurtjyrkogården, men då var hela filmen läbbig) eller döda människor inlindade i plast och upphängda i kylrum.

Nu måste jag erkänna att jag blev besviken. Frontier(s) är återigen en film som en del säger är ”det värsta dom sett” men jag tittade och käkade lunch samtidigt helt utan problem och det gjorde jag av en enda anledning: jag brydde mig inte ett skit om människorna i filmen dog eller överlevde.

Frontier(s) för mig är BARA en film och jag kan med lätthet se kameramän och make-up-artister springa omkring under inspelningen och då tappar filmen liksom hela meningen.

Ungdomar som kommer till ett läskigt motell med tveksam personal såg jag redan med avbitna naglar i Hostel (2005), att det är ett hotell drivet av franska nynazister i den här filmen är liksom inget extra pålägg, mer härsket smör.

Äsch. Det här var bjäfs.
Numera bortglömt bjäfs.

Här finns filmen.


>PSH-helg: Capote

> Författaren Truman Capote var en levande legend på sin tid.

En homosexuell man med falsettröst som använder sig av samtliga bögmanér som man ser hos någon som ska ”spela gay”: tveksamma handleder, vickande höfter, det ena benet över det andra när han sitter på en stol, knäppta händer över skrevet och aldrig försitta en chans att berätta vem som designat den nyligen inköpta halsduken. Men Truman Capote var ingen karikatyr, han var på riktigt.

En dag läser han i tidningen om en hel familj på landsbygden som blivit brutalt mördade och han bestämmer sig för att åka dit och skriva om det.

Med sin personliga och envisa journalistiska stil tar han sig in och fram till alla i sin iver att ta reda på fakta. Han träffar vänner till dom döda, han hamnar på middag hos sheriffen, han pratar med advokater och till sist även mördaren. Det resulterade i boken Med kallt blod, en av dom första dokumentärromanerna som skrivits. Den boken blev även Capotes sista.

Philip Seymour Hoffman ÄR Truman Capote i den här filmen, han är Capote in i minsta detalj, in i varje mikroskopisk fiber av den beiga ullkappan.

Första kvarten kändes det som att han ageeeeerade (uttalas på [dramatensvenska]) eller som att det var Claes Malmberg som stod på Chinateaterns scen och skulle leka rolig bög men sen, sen när den första chocken lagt sig och mina förväntningar på PSH i en roll kommit till sans släpper jag alla hämningar och flyter med strömmen.

Att Philip Seymour Hoffman fick en Oscar för bästa huvudroll för denna film är helt rätt. Inget kunde vara mer rätt. Men det här är en lika udda roll för honom som om Hugh Grant skulle ha spelat Sylvester Stallones karaktär i Copland.

Här finns filmen.


>Collateral

> Max (Jamie Foxx) längtar bort. Han kör taxi i Los Angeles men drömmer om en ha en egen limousinfirma på en paradisö. Han har en bild på ön i bilen där bilden symboliserar hans frihet och han tittar på den så fort han känner att pulsen eller irritationen blir för hög av att ha en idiotjävel till kund i baksätet.

Han får en drömkörning från flygplatsen. Annie (Jada Pinkett Smith), en snygg åklagare, börjar prata med Max och dom får bra kontakt. När dom är framme vid hennes kontor byter dom kort, han får hennes visitkort och hon hans bild på paradiset.

Nästa körning kommer som ett brev på posten. En gråhårig man i välskräddad kostym kommer ut från kontoret och hoppar in i bilen. Mannen, Vincent (Tom Cruise), är en översittartyp som vill köpa Max taxitjänster hela natten för en summa Max inte kan tacka nej till. Dom beger sig av till första stoppet, ett stopp som kommer förändra Max liv för alltid.

Collateral är regisserad av Michael Mann, snubben som även gjorde den skittråkiga Pacino-DeNiro-snackisen Heat 1994 och den om möjligt ännu tristare Johnny Depp-maffia-rullen Public enemies men även den relativt intressanta OCH första Hannibal Lector-filmen Manhunter 1986 med Brian Cox som Hannibal. Det jag vill säga med detta är att Michael Mann är en regissör som normalt sett inte får mig att gå ner i brygga men med Collateral har han hittat en ton och en känsla som får mig att utbrista i ett ljudligt HURRA i soffan.

Collateral är en spännande film med två huvudrollsinnehavare som spelar på det yttersta av sin förmåga. Jag känner med Jamie Foxx som Max, jag har inga problem med att förstå hans utsatthet och panik. Tom Cruise som Vincent är en komplex människa som det är svårt att avsky trots att han är ett svin.

Mark Ruffalo som polisen Fanning (i skitsnygg mustasch) är jättebra, likaså Peter Berg och Javier Bardem som har små men tongivande roller. Jason Statham har kanske den minsta birollen av dom alla, några få sekunder i början av filmen, men dom är fullt tillräckliga för att jag som tittar ska förstå en hel del om vem Vincent är som person. Han är ingen som vinner Månadens filmsnällis här på bloggen direkt.

När jag ser Collateral vill jag sätta mig i bilen, dra på en skiva med U96 och bara åka helt planlöst genom ett nattsovande och neonupplyst Stockholm. Jag vill dock köra själv, ensam i bilen. Jag vill absoluuuut inte åka taxi.

Här hittar du filmen.


>Die Welle

> Ibland får jag idéer som jag själv tycker är smått lysande.

Efter att ha läst Sofias välskrivna recension av Die Welle tändes glödlampan på skalpen och jag beslutade mig för att hyra filmen och se den med mina barn. Det ena barnet läser tyska och det andra allt han kommer över om andra världkriget,visst måste denna film vara helt mitt i prick för en pedagogisk filmkväll i familjesoffan? Ja, trodde jag då. Nu vet jag att det korrekta svaret var: nej.

Alla med en någorlunda fungerande hjärna och empatiskt hjärta har nog tänkt denna tanke: Hur faaaaaan kunde det som hände i Nazityskland hända? Det är ju helt sjukt tamejfan! Funderar jag vidare så är det inte helt offside att fortsätta meningen med: inte faaaaan skulle det kunna hända igen.

Jag vill så gärna tro att historien lärt oss något men jag inser också hur otroligt enkelt det är att hamna där igen.

Die Welle handlar om Rainer, en engagerad, omtyckt och otroligt pedagogisk lärare som ska hålla i en projektvecka i sin skola i ämnet autokrati. Diskussionerna kör igång och några pojkar längst bak brölar om att dom är trötta på att höra om nazisterna, att det inte har någonting med dom att göra och att det ändå inte är nåt som kan hända nu.

Det resonemanget får Rainer att spinna loss och han drar projektet, experimentet, till sin spets. Han får eleverna att bete sig likadant och att klä sig likadant. Dom tar fram en logga, gör en hemsida, trycker upp 5000 klistermärken och dom kommer på en armrörelse som blir hälsningsfras. Klassen hittar på ett namn till gruppen: Die Welle, Vågen.

Experimentet blir lite som jag skulle vara i startfållan till Hahnenkammrennen. Det är nåt som från början var en god tanke men som slutar i en stor jävla snöboll utan möjlighet att bromsa.

Jag uppskattade verkligen Die Welle som film. Bra tempo, inget onödigt bjäfs, klara och tydliga karaktärer och en viktig historia som är lätt att ta till sig. Sett till småfolket i familjen så var det just DÄR mina goda intentioner sket sig. Filmen är jobbig, den är hemsk och är man en liten känslig tänkande person så kan det slå över, vilket det gjorde härhemma. Gråt, tandagnisslan och en frågestund som varade i flera timmar efteråt blev kontentan av vår ”mysiga filmkväll”.

Men hur jag än vrider och vänder på det och hur jobbigt det än är att se sina barn ledsna och panikslagna över människors ondska så tycker jag det är viktigt att lära ungarna titta på annan film än glättig Hollywood-yta. Livet är inte en Disneyfilm. Livet är heller inte något snabba-klipp-producerat av Jerry Bruckheimer. Livet är inte Johnny Depp i kajal eller dånande 3D effekter med Daft Punk i bakgrunden. Livet är inte Carrie Bradshaw i stilettklackar eller J-Lo, nej för helvete, livet har definitivt inte med J-Lo att göra. Inte nånstans.

Livet är piss och skit och orättvist och hemskt och irriterande och det är ens egen skyldighet att göra det så bra som möjligt, både för sig själv och så långt det går, även andra. Att förstå sin egen samtid, att lära sig tänka själv och ifrågasätta information är ingenting man får gratis eller som lärs ut av Svamp-Bob, Tinky Winky eller illa tecknat Nickelodeon-skit, det är nåt man måste hacka i sig själv.

Med Die Welle hjälpte jag barnen att hacka.
Med isdubbar. Rätt in i solar plexus.

Här finns filmen.


>Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 2.

> Den andra filmen jag gett mig på i mina funderingar kring filmer med en bra och en dålig huvudrollsinnehavare är Changing lanes.

Det här är en film jag medvetet förskjutit av en enda orsak, en orsak som stavas Ben Affleck.

Där har vi definierat ännu ett problem med denna typ av filmer: det kanske inte är så att filmen ALLTID blir sämre av att ha en jättebra och en sjukt dålig huvudrolls-innehavare (som i del 1 av min fundering), men det kan bli så att jag väljer att inte se den alls.

Storyn i Changing lanes är nämligen helt okej, egentligen mer än okej. Objektivt sett är den faktiskt RIKTIGT intressant men hade det inte varit för det här lilla bloggeriexperimentet så hade jag på riktigt ALDRIG sett filmen.

Doyle Gipson (Samuel L Jackson) är nykter alkoholist, nyskild och rätt panikslagen över att ex-frun hotar med att flytta till Oregon med deras två små söner. Gavin (Ben Affleck) är en uppkomling på en advokatbyrå, en byrå ägd av hans skrupelfria svärfar (Sydney Pollack). Gavin är på väg till ett otroligt viktigt domstolsförhör, det kanske viktigaste i hans karriär, när han kör på Doyle på motorvägen. Doyle är även han på väg till domstolen för att få klart med den smutsiga vårdnadstvisten och få en chans att bli pappa igen på riktigt.

Gavin tycker att hans liv är så viktigt att han struntar i försäkringspappren och skriver en blank check till Doyle så han kan betala reparationen. Det enda Doyle behöver är skjuts till domstolen för att komma i tid men Gavin vägrar ge honom det. Gavin tappar en fullmakt som är superviktig för honom och Doyle plockar upp den. Den enes bröd, den andres död.

Samuel L Jackson är en skådespelare jag högaktar. Jag har aldrig sett honom dålig i en roll även om han varit med i en del tveksamma filmer. Jag älskar honom i Long kiss goodnight, i Pulp fiction, Juryn, Jungle fever och Deep blue sea – och även här i Changing lanes.

Ben Affleck är en pudrad vuxen man med mjölktänder. Jag kan inte ta en sådan kille på allvar. Att han och polaren Matt Damon skrev och sedan själva fick göra Will hunting 1997 är för mig lika underligt som om Christer Björkman skulle säga ja till en centrumalkis att vara med i Melodifestivalen med en egenkomponerad snapsvisa och sen sjunga duett med Carola.

Ben Affleck spelar över även när han inte spelar alls. Det i sig är en befrift men det gör honom inte till en bra skådis. I min värld är han är så satans dålig att det egentligen krävs svordomar av den högre skolan för att poängtera detta faktum.

Den bra skådespelarens insats:

Den dåliga skådespelarens insats:

Filmen som sådan:

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Sover Dolly Parton på rygg?
Har E.T ett långt pekfinger?
Behöver Carl Bildt Lypsyl?

Här finns filmen.


>En studie i brott

> Det ska till en man som Alfred Hitchcock för att göra en film som denna och det ska till en svensk översättare som får Vertigo (= Svindel) att bli En studie i brott.

Den före detta polisen John ”Scottie” Ferguson (James Stewart) lider svårt av sin svindel, han får yrsel bara han går upp på en pall. Det som hände när han slutade som polis var att han jagade en bov tillsammans med en kollega och kollegan ramlade ner från ett tak och dog, mycket på grund av Scotties oförmåga att hjälpa honom när svindeln satte in.

En förmögen man anlitar Scottie som privadetektiv, han vill att Scottie ska skugga hustrun, Madeleine (Kim Novak), som beter sig konstigt och han misstänker att hon inte är sig själv utan besatt av en död kvinna. Scottie åtar sig uppdraget men det han inte hade räknat med var att Madeleine är mycket vacker, urtypen av en ta-hand-om-mig-kvinna och Scottie faller pladask. Hans bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes) är skeptisk och trots att hon försöker hålla masken så förstår jag att hon gärna hade velat ha Scottie för sig själv.

I En studie i brott är ingenting vad det ser ut att vara och sakta sakta tar sig handlingen framåt. Hitchcock har inte bråttom, han litar på sina tittare, att dom har gott om tid, stort tålamod och en stark vilja att få sig svaret serverat. Jag hade inte riktigt det tålamod som krävdes, jag erkänner det. Jag somnade dom första två kvällarna jag såg filmen, vilket är lätt hänt med det saktfärdiga tempot, samtidigt som det gjorde mig irriterad för filmen är på intet sätt tråkig. När jag den tredje kvällen såg filmen från A till Ö märkte jag det.

Fotot är ett ämne för sig. Det är supervackert. När jag ser ljussättningen av James Stewarts grå hår, när det liksom ska matcha Madeleines dovt gråblå klänning, det är inget annat än utsökt. Dessutom var få regissörer lika medvetna om musikens spänningshöjande roll som Hitchcock var på sin tid.

För min generation är skådespelarna i denna film mer kända som TV-serie-skådisar. Kim Novak spelade Kit Marlowe i Falcon Crest, James Stewart var Miles Colbert i Nord och syd och Barbara Bel Geddes var mystanten Miss Ellie i Dallas. För den äldre generationen var James Stewart vår tids…Matt Damon?

Här finns filmen.