En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Martin Wallström

>Gränsen

> Krigsfilmer som genre är något jag inte riktigt har vett att uppskatta. Jag förstår oftast inte grejen, jag tycker bara det blir testosteronfånigt och jag funderar mest på vem som tvättar kläderna och hur det kommer sig att soldater verkar klara sig otroligt länge utan mat.

När jag skulle se Gränsen ville jag försöka göra den ordentlig rättvisa och tog därför med mig en man till bion som verkligen älskar krigsfilm och som i väldigt få lägen skulle välja någon annan film att se än Rädda menige Ryan (jo, möjligtvis Kellys hjältar) alldeles oavsett humör.

Vad tyckte då han om Gränsen? Och vad tyckte jag?

Det här är mitt manliga biosällskaps samlade intryck av filmen:

Det första som slog mig är hur äkta filmen känns. Uniformerna, utrustningen, vapnen, kylan, till och med ansiktena känns igen. Att se filmen var på sätt och vis som att göra lumpen igen. Då blev man ihopföst med folk från olika delar av landet, det funkar ju så och det var skönt att se att handlingen inte kretsade kring fem stockholmare utan att det var en riktig blandning.

Har man varit tre veckor i skogen på en vintermanöver så vet man hur dom mår, att elden måste brinna dygnet runt, att man fryser och att man inte får bli blöt om fötterna. Har man dessutom stått på försvarets skidor, vilka för övrigt är samma som 1942, så blir det ännu mer autentiskt. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka, det är som att ha en toadörr under varje fot.

Jag kan förstå nyfikenheten soldaterna känner när dom ville ta sig över norska gränsen för att se fienderna, nazisterna, livs levande. Jag känner med dom och jag uppslukas av filmen på ett sätt jag sällan gör.

Gränsen är en av dom bästa svenska filmerna jag sett. Den var spännande från första sekund, välgjord och genuin. Jag rekommenderar den varmt, speciellt till alla killar som varit fjälljägare – eller någon gång lekt krig i skogen.

Vad tyckte då jag?

Det finns inget som säger så lite om en films förtjänster som dess budget. Mycket av det jag läst om Gränsen kretsar kring pengar och att filmen blev gjord helt utan ekonomiskt stöd från Filminstitutet. Men en bra story och kreativa idéer kostar inte pengar, det är allt runtomkring som drar iväg och visst, självklart underlättar det att ha en stor säck med stålars om man vill förverkliga sin dröm men ibland går det lika bra ändå, kanske bättre till och med.

Mina irritationsmoment gällande Gränsen är uppenbara brister som inte går att skylla på tajt budget. Dialektala missar till exempel. Om en skådespelare ska spela värmlänning och således prata värmländska kanske hon (i det här fallet) ska göra det hela tiden och inte bara ibland. Dessutom tror jag inte på att soldater, inte ens svenska sådana – och definitivt inte 1942! – hälsar på varandra genom att ge varandra en kram.

Gränsen är nyskapande på ett häftigt sätt. Krigsfilm som genre på svenska har inte existerat förrän nu. Jag tycker det är modigt och kaxigt att lyckas dra ihop en sån här produktion och trots en del larviga missar är filmen ändå helt okej.

Till en början hamnar jag i nån slags mental snurra där mina tankar pendlar mellan Röd snö och julkalendern med Staffan och Bengt från 1984 men hjärnaktiviteten lugnar ner sig så småningom och jag lyckas se bortom fördomarna.

Jag tycker killarna bakom filmen, Richard Holm, Johnny Steen och André Sjöberg har gjort ett mycket bra jobb. Dom behöver inte skämmas ett endaste dugg.

Fler recensioner av Gränsen kan du läsa här:
Royale with cheese
Jojjenito

Annonser

>Till det som är vackert

> Jag står framför den där tavlan på bion på vilken man kan läsa filmtitlar och visningstider. Jag vill gå på bio kl 16 och jag har tre filmer jag inte sett att välja mellan: den kritikerrosade Hämnden, publikfavoriten Himlen är oskyldigt blå och det till synes pretentiösa dirigentdravlet Till det som är vackert.

Jag vet inte vad det är som får mig att välja den sistnämnda men nånting är det. Kanske hoppas jag på att få gå loss med en ordentlig tarmtömnings-recension när jag kommer hem? Kanske har jag inte tillräckligt höga tankar om dom övriga två filmerna? Kanske vill jag bara se nåt jag inte vet så mycket om?

Nåja. Hur som helst så går jag in i salongen och med ens sänks medelåldern med tjugo år. Vi är nio personer därinne, inte en chipspåse, inte en enda android mobil som pockar på uppmärksamhet, inte så mycket som ett viskande försnack eller nåt Samuel Fröler-skvaller bakom ryggen på mig. Det är bara knäpptyst och det är asskönt!

Filmen börjar och jag får lite dålig smak i munnen redan efter några minuter. Att klämma in nånting nytt (Youtube), nånting gammalt (Mozart) och två könsord (fitta och kuk) i dom första fem meningarna känns en anings…krystat…men jag bestämmer mig för att vara open minded och inte sparka på någon som mentalt redan ligger.

Till det som är vackert handlar om Katarina (Alicia Vikander), en 20-årig tjej som har levt ett hårt liv på många sätt, bland annat genom att ha vuxit upp med en alkoholiserad mamma. Hon bor med sin hantverkarsnubbe Mattias (Martin Wallström) och jobbar i skolbespisningen, men får ett utbrott, spöar på en elev som snackar skit om henne och får sparken. I samma veva får hon nys på Mozart och blir alldeles tagen av musiken.

Efter ett gäng turer lyckas hon få jobb i receptionen på Göteborgs konserthus och där kommer hon i kontakt med Den Store (och gifte) Dirigenten Adam (Samuel Fröler) och dom inleder en kärleksaffär.

Alicia Vikander är en unik skådespelerska, hon är av en sort vi inte är direkt bortskämda med i Sverige. Hon lyckas pendla i uttryck mellan en oskuldsfull trettonåring till en tärd fyrtio-plussare till en gammal gammal kvinna och hon tappar aldrig fokus, hon spelar aldrig över, inte en sekund.

Samuel Fröler däremot är både kung och president i riket Överspel men på nåt underligt sätt så köper jag det här. Jag antar att egocentriska dirigenter med narcissistiska drag beter sig just som han gör.

Däremot blir jag inte klok på FILMEN. Den drar åt en massa håll och just som jag tror jag får kläm på vad den vill säga så sliter den sig som en obstinat gammal hund. Lisa Langseth har både skrivit manus och regisserat och enligt det jag kan läsa mig till ska filmen handla om ”nedärvda maktförhållanden i den högkulturella världen”, vilket för mig är ren mumbo-jumbo. Det är som att försöka göra Darin till Rachmaninov eller Marcus Birro till Ernest Hemingway.

Till det som är vackert är som en lägga Lilja 4-ever, Så som i himmelen, I rymden finns inga känslor (bara för att Martin Wallström är med, ingen jämförelse för övrigt) och Hundtricket i en blender och trycka på On. Resultatet blir spretigt och halvdant och Alicia Vikander. Det är dessa tre ingredienser jag kommer minnas i alla fall.


>I rymden finns inga känslor

> Sam (Martin Wallström) bor ihop med Frida (Sofie Hamilton). Sam har en bror som heter Simon (Bill Skarsgård) som bor hemma hos deras föräldrar.

Simon har Aspergers syndrom och är inte helt lätthanterlig ens för föräldrarna och när Simon återigen gömmer sig i en tunna med lock (som han tror är ett rymdskepp) och vägrar komma ut får hela familjen nog. Sam tar med sig Simon hem till lägenheten och där ska dom försöka bo och samsas alla tre. Ja, lycka till säger jag bara.

I rymden finns inga känslor är en vettig film. Det är skönt att se en ungdomsfilm men tänkande, kännande, MÄNSKLIGA människor, där det händer jobbiga saker som karaktärerna får deala med och visa riktiga känslor som i verkligheten. Precis som när Sams och Simons mamma (spelad alldeles fenomenalt av Lotta Tejle) får nog, när måttet är rågat och hon bara VRÅLAR, det är så jävla härligt att se. Inga fasader, inget påklistrat låtsasliv, bara ett jävla desperat urvrål.

Jag har egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen mer än att jag, min vana trogen, är alldeles för arbetsskadad för mitt eget bästa och reagerar på tapeterna i lägenheten och rabblar artikelnummer och kollektionsböcker i huvudet. Det är en knapp jag inte kan stänga av men det är också en olat jag kan leva med.

Det jag därmot INTE kan leva med och VÄGRAR att acceptera är alla dessa UNGJÄVLAR som envisas med att PRATA, RINGA, MESSA och SPARKA I STOLSRYGGEN FRAMFÖR under filmen. Jag blir fan galen. Jag blir RABIAT och det var beteendet från vissa ungdomar under denna film som fick mig att skriva detta blogginlägg.

Men jag får ta tillfället i akt och passa på att tacka dom störande unga tjejerna att dom åtminstone hade vett nog att bara göra grimaser och lipa och inte svara mig med svordomar och könsord när jag bad dom lägga av eftersom min dotter satt i stolen bredvid och ingen unge mår bra av att höra sin morsa bli kallad fitta offentligt.

Nog om det. Tillbaks till filmen. Bill Skarsgård gör mig glad. Han visar att efternamnet inte bara öppnar dörrar, det förpliktar och han lever upp till förväntningarna. Han är duktig.

Min dotter hade svårare för Cecilia Forss än jag hade men det beror antagligen på att hon är mer bevandrad i reklam-TV än jag. Så visst finns det en fara i att sälja sitt ansikte för länge till en specifik produkt, jag tror nämligen inte att hon vill förbli känd som ICA-bruden.

Martin Wallström är annars filmens stora behållning. Jag vet inte var han kommer ifrån, jag vet inte vart han är på väg, jag vill bara att han stannar kvar och filmar mer för han gjorde det här riktigt riktigt bra.