En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

musikal

>Fiffis filmtajm jämför: Hairspray då och nu

> Året var 1988. Den excentriske regissören John Waters samlade ihop en på pappret helt galen samling folk för att göra filmmusikalen Hairspray.

Ögonbrynen kunde aldrig sluta höjas. Debbie Harry? Eeeeh, som skådis…? Sonny Bono? Häum? Divine? Whått?!? Ricki Lake? Vem är det?

Historien utspelar sig i Baltimore 1962. Den knubbiga och dansglada Tracy Turnblad (Ricki Lake) bor hemma hos sin mamma Edna (Divine) och pappa Wilbur (Jerry Stiller) som har ett tvätteri. Tracy vill inte göra något annat än att titta på det lokala dansprogrammet på TV på eftermiddagarna och hon har extremt lätt för att härma dansstegen. Programmet leds av den dansante glade unge mannen Corny Collins (Shawn Thompson) med den yppiga blondinen Velma von Tussle (Debbie Harry) som producent. Velmas dotter Amber är programmets stora stjärna och linslus och hennes pojkvän Link den store charmören.

Tracy är, precis som alla andra tjejer i skolan, hemligt förälskad i Link och har egentligen bara en dröm i livet: att få dansa i programmet och med honom – INTE ta över tvätteriet som mamma och pappa Turnblad vill.

2007 bestämde sig regissören och koreografen Adam Shankman att världen behövde en remake av Hairspray. Även han samlade ihop ett spretigt gäng skådisar och även denna gång höjdes ögonbryn. John Travolta som fet kvinna? Christopher Walken som Travoltas äkta man? James Marsden ska dansa och Michelle Pfeiffer ska…harkel…SJUNGA! Och vem fan är Nikki Blonsky?

Utanför varje medelstor svensk stad med självaktning finns ett godisbutik modell gigantisk. Lösgodis för 3,90 hektot (typ) prånglas ut tonvis varje dag och ingen som sätter sin fot där kommer ut med mindre än ett kilo gummigott i prasslig påse.

Det finns en anledning till att detta godis kostar småpengar och att vanliga affärers lösgodis kostar tre gånger så mycket: billigt godis är bajs. Det är inte riktigt godis, det är inte välkända märken, det är godis som smakar skit men bra drag i färgämnena gör att ögat blir glatt, magen kurrar och shoppingnerven retas.

Hairspray anno 2007 är precis som sånt ”dåligt” godis. Jag äter det ibland men frågar mig varför. Det har egentligen inget existensberättigande, det finns ju så mycket ”riktigt” godis med bra smak och mindre mängd ”Fight club-fett” i sig, varför äter jag då färgglatt billigt godis när jag inte behöver?

HAIRSPRAY 1988

Speltid = 92 min. Perfekt för en film som denna.
Exceptionell skådespelarinsats = Alla. Alla är tamejfan jättebra.
Storyns aktualitet = Integration och rasfrågor kändes aktuella när filmen kom, nästan lika aktuella som när filmen utspelar sig.
Musik&dansnummer = Bra. Finns bättre musikaler men flera mycket sämre också. Jag får faktiskt en liiiten lust att spontansjunga och dansa.
Ricki Lake som Tracy Turnblad = Alltså, hon är ju supercharmig. Jag förstår att John Waters fastnade för henne och fortsatte ge henne roller i sina kommande filmer.

HAIRSPRAY 2007

Speltid = 117 min. Why, why, whyyyyyy???
Exeptionell skådespelarinsats = Michelle Pfeiffer är jättebra, likaså James Marsden och Queen Latifah.
Jag väntar på = Att Christopher Walken ska skaka rumpa, ungefär som här.
Storyns aktualitet = När dansprogrammet ska ha ”negroday”, ja, det känns jobbigt bara att höra n-ordet.
Återanvändning = Jerry Stiller är återigen med på ett hörn och Ricki Lake har en yttepytteliten roll.
Musik&dansnummer = Jag stampar inte i takt med foten en enda gång. Inte en enda.
Filmens ”sparka in en öppen dörr” = Zac Efron spelar Link. Nähäää? Är Zac Efron med i en musikal???

Nikki Blonsky som Tracy Turnblad = När musikklasser har sång&dans-uppträdanden för släkt, vänner och närmast sörjande är det alltid nån tjej eller kille som dansar hellre än bra, som sjunger halv-illa MEN som är sprudlande glad över att få stå på scen och vara i centrum. Det blir lite skämskuddevarning men det är en liten liten kudde jag tar fram för ”man gör inte så”, ”man tänker inte så” och jag vill inte känna mig som en dålig människa.

När jag ser Nikki Blonsky strutta fram tar jag fram en Fatboy som skämskudde och om det skulle vara fel eller inte ger jag blanka fan i.


>Burlesque

> Det finns några saker här i världen som jag är riktigt allergisk mot: dumhet, orättvisor, tanken på att äga en hund, ja, det finns några grejer.

Sen finns det detta.

En tjej med cheerleader-lockar klädd i ett ganska fult linne (så det känns som om hon är granntjejen men alla fattar att hon är alldeles för snygg för att låtsas vara the girl next door) som smiter åt över brösten och hon tittar i fjärran med stängd mun men precis i samma sekund som hon fastnar med blicken på något obestämbart öppnar hon munnen bara så lite så underläppen fuktas och hon ser sådär peddokåt ut samtidigt som hon iklädd högklackade skor (som hon inte kan gå i utan att knäa) står med fötterna lite snett inåt. Tuggar hon dessutom tuggummi är det grädde på moset, då snackar vi ANAFYLAKTISK CHOCK!

För att göra det väldigt enkelt, denna bimbofördom och allergi är hos mig personifierad av, ja, just det: Christina Aguilera.

Självklart är jag skeptisk när jag sätter mig i biofåtöljen och filmen börjar. Storyn har vi sett på film hundratals gånger förut. Lantlollan Ali (Aguilera) drömmer om att bli ”någon” och drar från hålan, flyttar till Los Angeles, vet vad hon vill göra och stapplar fram på höga klackar mot målet. Som den lantis hon är är hon givetvis 1. snäll,
2. moralisk, 3. lojal, 4. eftertänksam 5. klok och 6. envis vilket gör att ingen kan tycka illa om henne, inte ens jag som sitter där och morrar och bara väntar på att huggtänderna ska växa ut.

I Los Angeles går hon förbi klubben Burlesque som drivs av Tess (Cher, som för övrigt är så plastikopererad att hon nu är mest lik kattkvinnan, minus morrhåren). Hon betalar entré i kassan och undrar lite försynt om det är en strippklubb hon kommit till men vid blotta åsynen av dom lättklädda kvinnliga dansarna förstår både hon och jag att hon är där för att stanna, på ett eller annat sätt.

Det finns inte en enda minut i filmen som inte går att förutse. Inte en scen som inte går att förutspå. Inte ett sång-och-dans-nummer som inte känns som en reklamfilm för Miss Aguilera herself. Därmed inte sagt att jag tycker filmen är dålig för dålig är ett alldeles för enkelt ord i sammhanget.

Filmen är ytlig, den är simpel, den är förutsägbar. Inget nytt under varken solen eller kjolen. Filmen är också påkostad, välgjord och rätt underhållande med sina musikalnummer, vackra flickor, gaymän, paljettklänningar och pärlband av moralpredikningar. Men det som filmen ger mig mest är en eftersmak av Kvinnor-Kan-mässa. Skulle jag spotta skulle det komma ut guldglitter och en och annan lösögonfrans men det skulle också komma upp en rosa klump slajm som låter som Gunde när jag trycker på den: Ingenting är omöjligt, kom ihåg det!

Ingenting ÄR omöjligt. Jag vet det. Efter att ha sett Burlesque är jag bomsäker på det. Christina Aquilera kan faktiskt agera, hon är väldigt porträttlik en ung Dolly Parton så vem som kommer få spela henne i filmen om hennes liv känns ganska solklart. Cher har jag alltid tyckt om som skådespelerska men jag vet inte vad det är för insprutat sönderkarvat toksminkat skal jag tittar på längre. Finns hon nånstans där innanför eller är har Madame Tussaud fått jobb som effektmakare?

Cam Gigandet, Kristen Bell, Eric Dane, Peter Gallagher och Stanley Tucci gör alla bra rollprestationer, den sistnämnde alldeles speciellt och det är tack vare hela ensemblen att filmen inte går att såga lika hårt som jag först trodde. Den gick uppenbarligen knappt att såga alls.

Förvånad? Någon?
Jag är det i alla fall.


>Music maestro: Topp 5 musikfilmer

> Martin som har bloggen Royale with cheese har dragit igång en uppmaningsutmaning som han kallar Music maestro.

Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).

För mig är musik i film ett sätt att förstärka en känsla och även om det inte är en musikfilm så är filmmusik otroligt viktigt. Dom fem klippen jag valt till min lista innehåller musik från fem kanonfilmer som gör mig sinnesmaxad på fem olika sätt.

1. Ewan McGregor och Nicole Kidmans fantastiska medley från Moulin rouge.

Det här är känslan att vara nyförälskad, insikten om att bara vi är tillsammans så kan vi skapa magi och den brutala vetskapen om att det är en kärlek dömd att sluta i olycka.


>Woody Allen-helg: Alla säger I love you

> ”Just you, just me, let´s find a cozy spot where noone can see.”

Jahaja. Sådärja. 48 sekunder har gått av filmen och jag är fast.

Edward Norton i beiga byxor och beige-brun-rutig kavaj sjunger för sin käresta Drew Barrymore och om det är något filmintro som egentligen borde ha varit med på min lista så är det denna.

Det är töntigt så det blir världsklass men är man så mycket som en promille påverkbar av musikaler så är det här krämen av krämen, det är som att stå mitt i en kubikmeter grädde när någon droppar i rosa karamellfärg och man sträcker ut armarna och snurrar runt och snurrar och snurrar och skrattar och mår så jävla bra att inget skit i världen kommer åt en.

Alla säger I love you är en snällisfilm ut i varenda molekyl. Det är genomgående ansikten som får mig att säga åååååå och hihi och aaaaamen, HAN har jag inte sett på länge: Alan Alda, Goldie Hawn, Julia Roberts, Natalie Portman, Drew Barrymore, Edward Norton, Tim Roth och Woody himself och alla – ALLA – sjunger och dansar som om det inte fanns en morgondag.

Jag kan inte värja mig mot det här. Det finns inte en sköld eller svärd stenhård nog att mota bort glädjen, lättheten och barnsligheten i den här filmen. Alla säger I love you är en sån film som skulle kunna skrivas ut på recept istället för Prozac till behövande eller ges bort gratis av resebyråer till folk som är i desperat behov av en semesterresa men inte har råd att åka iväg.

Jag smörjer in mig i sirap, rullar runt i sockervadd, hoppar i vattenpölar med alldeles för stora röda gummistövlar och ler som en påtänd delfin – SÅ jävla bra är det!

[Tror du mig inte? Klicka här och se filmens första tre minuter.]


>Det våras för sheriffen

> Det finns vissa situationer då jag verkligen kan ifrågasätta min mentala hälsa som ung.

Jag minns att jag i min barndom under mitten av 80-talet hade svårt att hitta någon film som var roligare än Det våras för sheriffen.

Hur fan tänkte jag?

Jag måste helt klart ha varit helt humorbefriad under den tiden i mitt liv för när jag nu ser om den här filmen skrattar jag inte en enda gång. Jag drar inte ens på smilbanden.

Mel Brooks har gjort en ”komedi” om en järnväg i amerikanska södern. Järnvägen ska passera den gudsförgätna hålan Rock Ridge och när den väl är färdigbyggd kommer marken vara värd massor med pengar. Höjdarnas sluga plan är att jaga dom boende i Rock Ridge på flykten och det med hjälp av det konstigaste/värsta dom boende kan tänka sig: att tillsätta en svart sheriff.

Det våras för sheriffen är en slags cowboy-musikal utan tillstymmelse till roliga scener. Däremot är både Cleavon Little som sheriffen och Gene Wilder som Jim rätt charmiga och för mig som är närmast psykotisk-fascistisk-betuttad Magnum P.I-fan är det en glädje att se Higgins – John Hillerman – i en liten roll. Därav det snälla betyget.


>Prinsessan och grodan

> Den tjocka lilla vita rika flickan leker med den smala söta svarta flickan, dotter till en sömmerska.

Den vita tjocka flickan får allt hon pekar på, allt från hundvalpar och leksaker till prinsessklänningar i mängder, specialuppsydda av den svarta sömmerske-mamman. Pappa ”Big daddy” LaBouff öppnar plånboken och ger henne allt hon önskar, men den största önskningen av dom alla kan han inte köpa: att kyssa en groda som sen blir en prins för att själv bli prinsessa.

Tiana, den svarta lilla flickan, drömmer inte om en prins. Hon drömmer att en dag äga en alldeles egen restaurang, en dröm hon delar med sin pappa.

Tjejerna växer upp och den tjocka rika vita flickan blir en större variant av sig själv, fortfarande pappas flicka och fortfarande klädd i rosa prinsessklänningar och Tiana blir en målmedveten ung kvinna som jobbar i stort sett dygnet runt för att få ihop pengar till sin restaurang.

När den alldeles äkta prinsen Naveen gästar staden händer det grejer. Naveen förvandlas till en groda och vem ska kyssa honom?

Hmmm. Man behöver inte vara medlem i Mensa för att fatta det.

Prinsessan och grodan är urtypen för en Disneyfilm. När Dreamworks och Pixar hela tiden strävar efter att föra animerad film framåt mot nya dimensioner så gör Disney precis tvärtom. Dom agerar inget annat än bakåtsträvare och traditionalister.
Disney fortsätter teckna sina tjejer enligt samma mall – Tiana är en svart tjej som fått samma ansiktsdrag som Ariel, Belle, Pocahontas eller Lady för den delen – och dom fortsätter specialkomponera sina små musikalnummer som prompt ska inflikas i filmen oavsett om dom passar in eller inte.

Men på nåt sätt så klarar sig både Disney och filmen på rätt sida kräkreflexen. Det är en rätt charmig film och låtarna svänger, ja, inte alla, DET vore att ta i, men det lilla musikaliska numret med eldflugorna får till och med mina torra fotsulor att klappra mot vardagsrumsgolvet och Louis, krokodilen, är rätt ball med sin lilla jazztrumpet.

Att det blir en liten, men ändock, vändning i storyn när en groda blir två hjälper också till. Den är inte likafullt förutsägbar som jag trodde första kvarten. Eller jo, men va fan, jag köper det när det är så gulligt.


>Nine

> Nine är musikalversionen av Fellinis film 8 1/2 från 1963.

Då spelade Marcello Mastroianni Guido, Fellinis alter-ego-typ, en excentrist italiensk regissör runt vilken kvinnor flockas och han älskar både dessa kvinnor och sig själv alldeles för högt för att kunna tacka nej. I filmversionen av musikalen Nine spelar Daniel Day-Lewis Guido.

Nå. Funkar Daniel Day-Lewis som italiensk kvinnokarl och sång-och-dansman? Tillåt mig brisera i ett fullkomligt asgarv!

Daniel Day-Lewis i min värld är en pretentiös, överreklamerad och totalt onödig skådespelare. Han är i mina ögon varken intressant eller unik och definitivt inte stor nog i något avseende att bära en hel film med sitt namn och det oavsett om han målar med foten i Min vänstra fot, är arg irländare i I faderns namn, springer omkring som en långhårig ”hjälte” i Den siste mohikanen eller som här, en sjungande gigolo.

Jag har sett mängder av musikaler både live och på film. Är en musikal bra vill jag köpa skivan. Jag gnolar på låtarna och dom framkallar känslor av alla de slag. På så sätt är Nine en värdelös musikal. Till och med Starlight Express, musikalen som framförs på rullskridskor och handlar om tåg fick mig att gråta i London och se om den i Las Vegas och det händer fortfarande att jag lyssnar på skivan och jag gör det med glädje. Men Nine…Nine…detta spektakel. Suck. Vad kan jag säga?

Kvinnorna är filmen är utsökta. Dom är som små handgjorda chokladpraliner i guldigt prassligt papper. Penelope Cruz spelar lättklädd hora och sjunger med den äran, Kate Hudson är amerikansk kaxig journalist, Marion Cotillard är som alltid supervacker och spelar Guidos bedragna hustru med en finstämd sorg i ögonen, Nicole Kidman, Judi Dench, Sophia Loren som Guidos mamma och Fergie som spelar den prostituerade Saraghina som i Guidos väldigt unga ungdom tog hans oskuld och lärde honom ”navigera på kärlekens vägar”

Utan dessa kvinnor skulle filmen inte ens få ett betyg. Den skulle inte vara värd att skriva en endaste rad om. Men det ÄR coolt att se dessa tjejer, dessa stora stjärnor i varierande åldrar gå loss med kläder, peruker och stämband även om det är skitlåtar och en helt ointressant handling.


>Sweeney Todd

> Ja, jag erkänner direkt utan omsvep: jag tycker om musikaler. Således har jag inte något problem med Sweeney Todd vilket jag har förstått att många andra har, för ja, här kryllar det av sång och musik.

Filmen handlar om Benjamin Barker (Johnny Depp) som bor i London med sin fru och dottern Johanna. Han blir åtalad för ett brott han inte begått och blir utvisad ur England. Domaren som åtalade honom, Turpin (Alan Rickman) är förälskad i Barkers fru och passar på att bjuda hem henne och sedan våldta henne.

Barker återvänder till London efter 15 år i exil och har då bytt namn till Sweeney Todd. Han letar upp huset där han och hans familj bodde men varken frun eller dottern bor kvar där. Istället träffar han på Fru Lovett (Helena Bonham Carter) som är en hejare på att göra de mest smaskiga och sjuka köttpajer och hon berättar att Todds fru tagit självmord och att domaren Turpin adopterat dottern Johanna. Då bestämmer sig barberaren Sweeney Todd för att hämnas och det sjungandes, blodigt och grundligt med sin rakhyvel.

Som alltid med Tim Burton bakom kameran är filmen exeptionellt snygg. Varenda scen är som en tavla. Johnny Depp är självklar och perfekt som Sweeney Todd. Han sjunger dessutom fint. Helena Bonham Carter är jag dödligt trött på som skådespelerska men utseendemässigt är hon som klippt och skuren för filmer a la Tim Burton, hon är grafisk och snygg och dessutom hans fru och mamma till deras två barn Indiana och Billy. Tänk att heta Billy Burton Bonham Carter! Han kommer gå långt, den grabben!

Musikalen Sweeney Todd hade premiär på Broadway redan 1979 och då med Angela Lansbury som Fru Lovett.


>Skönheten och odjuret

> Det finns bara två filmer som jag sett tre gånger på bio. Den första är Forrest Gump och den andra är Skönheten och odjuret.

När denna kom 1991 var det inte riktigt kosher för en vuxen människa att gå på barnfilm utan barn. Det syntes i ögonvrån på småbarnföräldrar att man var lite eljest där man satt mitt i horden av halvfigurer som inte fattar vare sig handling eller att man ska va tyst. Dock skrämde det inte mig.

Jag hade klippkort till mitten på rad 4 och där satt jag som förtrollad i Disneys magiska värld. För Disneys värld VAR magisk då. Dom var rätt ensamma om välgjord animerad film, dom gjorde EN storfilm om året och haussen runt den var både välregisserad, påkostad och välförtjänt. Skönheten och odjuret var den första tecknade film som blev oscarsnominerad för Bästa film och jag förstår det – både att det var den första och att den sågs som en ”riktig” film.

Den vackra flickan Belle bor med sin uppfinnar-Jocke till pappa i en liten fransk by. Hon gillar böcker mer än killar och uppfattas (precis som jag just då i biosalongen) som en anings udda. Den konformade atleten Gaston uppvaktar henne bryskt och till ingen direkt nytta.

Samtidigt ber en ful fattig kvinna om skydd för natten i ett närbeläget slott och det enda hon har att erbjuda som betalning är en enkel ros. Prinsen tycker hon är frånstötande och säger nej. Kvinnan försöker få honom att förstå att skönhet inte sitter på utsidan utan på insidan, men Prinsen svarar med hån och vägrar hjälpa henne. Då berättar kvinnan att hon kan trolla och eftersom Prinsen beter sig så fult och dumt förvandlar hon honom till ett Odjur, för att hans vämjeliga insida ska avspegla sig på utsidan. Hon ger honom rosen och säger att förtrollningen endast kan brytas om han hittar någon som älskar honom precis som han är och ser ut just nu, innan det sista kronbladet har fallit till marken.

Skönheten och odjuret är en såndär film som försätter tittaren i en blandning av trans och barndomsmys. Visst, det är en musikal med allt vad det innebär, men musiken är jättefin och för handlingen framåt. Det blir varmt i magen och blött i ögat. Både det vänstra och högra.


>Mamma Mia

> Jag var rätt säker på att dottern önskade sig filmen Mamma Mia i julklapp. Jag bokade den på Discshop för att inte glömma bort den. Jag glömde bort att jag hade bokat den och bokade den en gång till. Dagen den släpptes kom två exemplar av Mamma Mia i brevlådan. 178 kr styck.

Dottern var helt säker på att jag ville ha Mamma Mia i julklapp. Jag fick ett presentkort för att gå på Mamma Mia på bio med henne. 10 sparade veckopengar för att kunna betala för oss två.

Idag var vi på bio, dottern, sonen och jag. Sonens biljett betalade jag.

När Meryl Streep sjunger ”Slipping through my fingers” tittar sonen på mig.

Son: Gråter du mamma?
Jag: Huhuuuuuu…..mmmm……uuuuuuu
Tårarna rinner, jag typ hulkar, nästan fulgrinar. Dottern tittar på mig, håller mig i handen.

Jag fortsätter grina genom hela filmen. När vi kommer ut frågar jag ungarna om dom tyckte det var jobbigt att jag grät så mycket.
Nä. Inte jobbigt, sa sonen. Men när jag tittade på dig och du var sågär geggig runt ögonen, vad heter det, mascara, överallt var det kladdigt, då såg du sådär smutsig ut…det var inte så kul.