En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

naket

>Jag är nyfiken – gul

> Lena Nyman är en skådespelerska som liksom alltid funnits. Nu finns hon inte mer och det känns lite konstigt tycker jag. För att minnas henne och försöka navelskåda hennes skådespeleri en smula tittade jag på Jag är nyfiken gul, filmen som verkligen satte henne på kartan.

Jag är nyfiken gul känns som en film jag redan ”borde” ha sett, men den har fallit mellan stolarna och jag har aldrig direkt haft nån anledning att hyra den. Förrän nu då.

Filmen handlar om Lena Nyman (Lena Nyman) som är teaterelev och ska spela in en intervjufilm tillsammans med regissören Vilgot Sjöman (Vilgot Sjöman) som hon även delar säng med.

Hon går runt på stan med en mikrofon och frågar folk frågor om politik, om utbildning, om sex, om kvinnofrågor, fångvården, klassamhället samtidigt som hon utforskar sin sexualitet genom att sätta på en ung Börje Ahlstedt. Olof Palme intervjuas och visar prov på sitt sköna och tydliga sätt att prata som jag minns från min barndom och han säger kloka vettiga saker samtidigt som Lena slickar sig om munnen och flirtar med Vilgot i bild.

Som tidsstudiedokument är Jag är nyfiken gul väldigt intressant men som film, nej, inte alls. Inte för mig. Jag tycker filmen spelar alldeles larvigt mycket på ”den svenska synden”, den frispråkiga och frigjorda blonda svenska kvinnan och men inte för att det ger en extra dimension och behövs i handlingen utan mer för att skapa debatt och löpsedlar. Det kanske inte var Vilgot Sjömans baktanke men jag kan inte se det på något annat sätt.

För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans i denna film. Så är det.

Här kan du hyra filmen om du själv blir nyfiken gul.

Filmen går även på SVT2 ikväll kl 22:45.

Annonser

>Love and other drugs

> Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.