En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Paul Verhoeven

>Black Book

> Den holländska judinnan Rachel (Carice van Houten) och hennes familj försöker fly undan nazisterna i det ockuperade Holland. Hennes föräldrar mördas mitt framför hennes ögon och hon svär för sig själv att hon ska hämnas.

Hon får kontakt med motståndsrörelsen och lyckas bli en infiltratör och inleder ett förhållande med chefen för den tyska underrättelsetjänsten.

Jag vet, det jag pysslar med nu är lite som att kasta ett urtuggat hundben till en uteliggare som inte sett mat på en månad men det händer så mycket i filmen som jag inte vill avslöja. Historien svänger fram och tillbaka, den som är god i scen 1, 2 och 3 är ond i scen 7, 8 och 9 och det är det som gör filmen så bra och att den håller hela vägen in i mål.

Regissören Paul Verhoeven kör inte på den trafikerade actiongatan som han känner så väl, inte den här gången. Här är det mer ett spännande tidsdokument, baserad – såklart – på en sann historia och han fixar den biffen hur bra som helst.

Black book gjordes sex år efter hans senaste film och nästa på tur, De stille Kracht, har releasedatum först 2013. Han slutar inte fövåna mig, den gode Paul.

Här finns filmen.


>Hollow man

> Efter att jag åter ha sett och fortfarande uppenbart gillar Paul Verhoevens klassiker Basic instinct så känner jag att det är fler av hans filmer som förtjänar en omtitt. Hollow man till exempel. Kevin Bacon som osynlige mannen, kan det a nåt?

Bacon spelar den något fanatiske forskaren Sebastian Cane. Med hjälp av hemliga experiment på djur försöker han komma på ett sätt att göra dom osynliga och precis som så många gånger förr i filmer med överintelligenta och narcisisistiska vetenskapsmän i huvudrollen så ska dom GIVETVIS prova på sig själva och SJÄLVKLART går det åt helvete.

Canes ex-flickvän Linda (Elisabeth SHue) och hennes nya snubbe Matthew (Josh Brolin) spelar dom andra stora rollerna men i ärlighetens namn är det vare sig dom eller Kevin Bacon som har huvudrollen, det är effektmakarna, för trots att Bacon är med i större delen av filmen så syns han väldigt lite. Det kan bero på det att jag gillar filmen så mycket som jag gör (eftersom jag inte gillar Kevin Bacon som skådis). Det kan också bero på att redan förtexterna skvallrar om att det kommer bli spännande och Jerry Goldsmiths musik är som färska hallon och kardemumma på filmjölken. Hollow man är en mycket välgjord liten petitess i filmhistorien och en film som trots elva år på nacken faktiskt håller mer än väl.

Den holländske regissören Paul Verhoeven blir 73 år i år och han är inte – och har aldrig varit – någon direkt produktiv man. Tyvärr. Jag gillar honom. Han har en skön känsla i sina filmer, en fingertoppskänsla som är rätt unik. Framöver kommer recensioner även av dom två kvarvarande actionklassikerna i hans repertoar: Robocop och Starship troopers. Total recall har jag redan skrivit om.


>Basic instinct

> Världens mest kända ispik gjorde sin entré på vita duken 1992. Basic instinct hette filmen, Paul Verhoeven regisserade och Sharon Stone och Michael Douglas höjde inomhustemperaturen med en 20 grader sisådär med sina nakna välformade kroppar.

Stone är Catherine Tramell, en mycket förmögen kvinna, en bisexuell författare till blodiga kioskdeckare, historier som har en förmåga att bli till verklighet i närheten av henne. Douglas är polisen Nick, hård på sprit, droger och kvinnor, som är satt på att försöka lösa mordfallet där en känd person, Tramells pojkvän, blivit brutalt dödad med en…tadaaaaam…ispik!

Basic instinct har egentligen allt en erotisk thriller ska ha enligt mig. En cool skitsnygg sexuellt utåtagerande kvinna med skinn på näsan å ena sidan, en manlig karaktär med stor personlighet och osviklig potens å andra sidan, en välskriven story, bra biroller, en påkostad ljudmatta, maximerade känslor åt alla håll och kanter och givetvis, en twist.

Jerry Goldsmith må ha komponerat sin sista strof men till Basic instinct lyckades han göra en av sina bästa tvärflöjtsteman, ett tema som sätter sig i skallen likt tuggummi under skosulan och som på sitt allra mest suggestiva sätt hjälper mig som tittar att komma i rätt stämning.

Basic instinct kom alltså 1992, det är snart tjugo år sedan. Till min stora glädje måste jag säga att det här är en film som åldrats inte bara med värdighet utan även med grace och stora oljefat med antirynkkräm. Det är nästan så jag häpnar faktiskt. Såna här filmer görs knappt längre.


>Robocop

> För 23 år sedan gjorde Paul Verhoeven denna film om hur det kan gå när polisen inte har staten som arbetsgivare utan ett privat företag.

Detroit är ett laglöst land och polisen står handfallen. Företaget OCP uppfinner en polisrobot, delvis tillverkad av en riktig polis som skjutits till döds under sin tjänsteutövning.

Företagets vice VD är tveksam till hela prylen, han ser helst att projektet stupar och helst att det gör det osnyggt. När Robocop oförhappandes börjar visa mänskliga sidor och tar letandet efter boven som skjutit honom i egna händer ser vice VD:n sin chans – han tillverkar en ÄNNU värre robot.

Det här var så sjukt ballt 1987. Det är inte riktigt lika häftigt 2010, men charmen finns kvar och 80-talskänslan är så mycket nostalgi för mig att jag mest sitter och ler som en pårökt delfin.

Peter Weller spelade Robocop även i ett par uppföljare, men dessa rullar är ingenting jämfört med denna. Robocop är en rätt tänkvärd historia egentligen, även om det inte var på det sättet jag såg filmen när jag var 15.


>Total recall

> Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.