En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Quentin Tarantino

>Brutt

> Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.

Annonser

>Tre om en: Pulp Fiction-reflektioner

> Tarantinos intellektuella bakgata
av David från Filmmedia.se

Pulp Fiction ses idag som en modern klassiker. Den ligger högt på listor över världens bästa filmer och blev snabbt en av de mest hyllade. Det är smått ironiskt att Quentin Tarantinos lekfulla våldsorgie har blivit så pass upphöjd, med tanke på hur den bryter mot tidigare konventioner i amerikansk action- och gangsterfilm.

Istället för en film konstruerad enligt sedvanlig Hollywoodstruktur med utfyllnadsaction i brist på handling, presenterar Tarantino en actionfilmernas ”Short Cuts”, som istället är sprängfylld med just handling.

Något som har slagit mig lika mycket som berättarglädjen och det icke-linjära berättandet, är Tarantinos sätt att gestalta karaktärer. Hårt gestaltade karaktärer, men samtidigt känsligt uppbyggda sådana. I konventionell gangsterfilm, inte minst gällande Film Noir, gestaltas i regel samhällets kriminella bottenskikt som enkla och ytliga människor. Ofta är de lågutbildade och ointellektuella. Streetsmartness utgör gatans överlevnadsimpulser, något som utvecklats genom tuffa år och många svåra motgångar. Så långt som till streetsmart sträcker sig oftast gangsterns intelligens.

Men Quentin Tarantino skildrar helt andra gatuslagskämpar än sedvanliga Hollywoodgangsters. Tarantinos kriminella liga i Pulp Fiction är reflekterande individer, smarta, listiga och rör sig på ett högre intellektuellt plan än i konventionella gangsterfilmer. De diskuterar alltifrån hamburgare till etik och filosofiska spörsmål.

När jag tänker på vissa karaktärer ur filmen kommer jag ihåg när jag lärde känna ett par individer från ett raggargäng utanför Arvikatrakterna. De var intresserade av konst, kultur och historia och diskuterade sådant friskt. En av dessa var briljant tecknare och hade under flera år fött upp bland annat sköldpaddor och sålt dessa(olagligt) runt till zoologiska butiker. Det är härligt när människor på detta sätt bryter mot ens fördomar om en viss typ av personer i ett visst samhällsskikt.

Tarantino visar i Pulp Fiction att människor inte alltid är enkla och enkelspåriga, att deras tankar, intellektuella förmåga och önskningar inte alltid är avhängiga den miljö som format deras livsöden.

”Royal avec Cheese”
av Martin från Royale with cheese

Året var 1994 och en film vid namn Pulp Fiction hade premiär. Filmen skulle snart bli en av årets stora snackisar inom filmvärlden och den då relativt okände regissören Quentin Tarantino skulle snabbt skapa sig ett namn i branschen, mycket tack vare Pulp Fiction och hans debutfilm Reservoir Dogs. I Pulp Fiction vrängde och vred Tarantinos på filmens tidslinje, hämtade inspiration från gamla avdammade filmklassiker – av tvivelaktig kvalitet – och kryddade det hela med knivskarp dialog, bland annat om hamburgare, som flödade märkbart fritt ur den stjärnfyllda ensemblen. Det hela var något som få hade sett tidigare.

Pulp Fiction skulle några år senare bli filmen som fick mig själv att bli verkligt intresserad av film och allt runt omkring denna underbara värld. Det var mina föräldrar som på något sätt någon gång nämnde för mig om en knasig film där man hoppade fram och tillbaka i historien, så att man knappt visste vart man var till slut. Med detta i bakhuvudet såg jag senare filmen på egen hand och jag var fast direkt. Den olinjära berättarstilen var inte så svår att följa med som jag först trodde och det gav historien en extra dimension, där enskilda scener tilläts att skina utan att den ack så viktiga helheten fick lida.

Nu i efterhand har jag sett en mängd filmer med samma upplägg, men ingen har fungerat lika väl som Pulp Fiction. I Pulp Fiction byggde detta tillvägagångsätt vidare på historien och fördjupade filmens plot, utan bli en gimmick enbart för att visa publiken att filmen var annorlunda. En stor hjälp till detta får tillskrivas filmens klippare Sally Menke (RIP) som tillät Tarantinos manus, skriven med hjälp av Roger Avary, att breda ut sig utan att bli för omständligt. För trots filmens stjärnfyllda cast är det manuset som är den klarast lysande stjärnan här. Citaten flödar om hamburgare, livsfilosofier och sådant som yrkesmördare pratar om en helt vanlig dag när de är på väg till ett uppdrag.

Pre-Pulp Fiction hade jag inte insett regissörens viktiga del i filmskapandet, eller hur viktigt det var med ett riktigt starkt och välskrivet manus. Sådana saker som man idag tar för givet, när man väger in olika saker till en films slutbetyget, var inte självklart just då. Pulp Fiction var alltså filmen som gjorde mig mer intresserad av personerna bakom kameran än de som var framför, vilket har hållit i sig sedan dess. Det är större chans att jag idag väljer en film utefter dess regissör, än vem som är med i rollistan.

Pulp Fiction var även bland de första filmerna där jag märkbart noterade låtarna som användes i filmen och att man kunde använda dessa till mer än att i bakgrunden spela med i filmens historia. Tarantino valde med omsorg sin musik och flyttade fram de till förgrunden, där de fick lysa. Detta musikfrö som Pulp Fiction sådde har gjort att filmen inte enbart påverkade mitt filmintresse, utan även tillät mitt musikintresse sakta men säkert växa sig starkare och starkare. Idag är musik minst lika viktigt inslag i en film som skådespelarna och miljöerna. Mitt musikintresse ”privat” är även det starkt präglat av det jag snappar upp via filmerna jag ser.

Efter mina första upplevelser av Pulp Fiction kände jag mig starkt manad att plöja igenom Tarantinos övriga verk och när det var klart var det Tarantinos ”kloner” (Snatch, Boondock Saints etc.) som gällde. Sedan snubblade jag in på IMDb top250 och därifrån cementerades mitt filmintresset på allvar. Jag har mycket att tacka Pulp Fiction för och mitt [trevliga] lilla filmberoende har gett mig många underhållande, minnesvärda och tänkvärda stunder genom åren.

Pulp Fiction har jag inte sett så många gånger som man kanske kan tänka sig, med tanke på dess betydelse för mig, men jag vill försöka suga på karamellen så länge jag kan och inte tjata ut filmen direkt. Filmen har även lärt mig förmågan att värdesätta en filmupplevelse och ifall man gör samma resa om och om igen kan den speciella känslan från den försvinna eller flagna. Men ibland när humöret är rätt sätter jag gärna igång Pulp Fiction och njuter i fulla drag av den, gärna med en hamburgare som tilltugg.

Och vad jag beställde i matväg när jag var i Paris på klassresa? En ”Royal avec Cheese” såklart!

En såndär….klassiker
av Fiffi från Fiffis filmtajm

Tre killar nånstans i 15-16-års-åldern sitter bakom mig i biosalongen. Snart vankas det Dumma mej men först reklamfilm. Dom frodiga tanterna Judit & Judit i Comhem-reklamen dyker upp och gör parodi på olika TV-serier och långfilmer.

Kille 1: Kolla. Nu sitter dom där i bilen. Vet ni vem hon ska låtsas vara?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: John Travolta. Fett grym!
Kille 2: Vem?
Kille 1: John Travolta. Grym skådis!
Kille 2: Jahaaa. Men vem är den andra då? Han med polisongerna?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Vasadu?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Okej.
Kille 1: Vet ni var det är för film då?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: Pulp Fiction heter den.
Kille 2: Jaha. Pulp….fiction?
Kille 1: Ja. Det är en såndär…vad säger man….klassiker. En grym film helt enkelt. Fett grym. Hahaha. Lyssna nu.

Killarna tystnar. Ena tanten i reklamfilmen säger ”Royaaale with cheeese”.

Kille 1: Hahahaha! Royale with cheese. Så jävla skönt!
Kille 2: Ofta!
Kille 1: Fett grymt.
Kille 2: Royale with cheese! Hahaha.

Reklamen är slut. Lamporna slocknar. 3D-glasögonen tas på och filmens förtexter drar igång. Då hör jag den tredje killen bakom mig vrida sig oroligt i stolen.

– Hörrni, vad är en royale with cheese?


>From dusk till dawn

> 1996 kom filmen som fick mig att förstå att mitt eget ihopknåpade halvfärdiga filmmanus vars handling var en morf mellan Änglagård och Night of the living dead kanske inte var en sån skitdålig idé trots allt.

From dusk till dawn är liksom ett Kinderägg flera överraskningar i ett.

Den börjar som en helt ordinär pang-pang-roadmovie när bröderna Seth och Ritchie Gecko (George Clooney och Quentin Tarantino) lite osmidigt rånar en spritbutik och efter några blodiga omvägar, ett motell, döda människor och ännu mer blod tar familjen Fullers husbil och dess passagerare som gisslan och tvingar dom att köra till The Titty Twister, ett skumt hak in the middle of fucking nowhere.

Där svänger filmen 180 grader och blir något heeeeeelt annat.

Regissören Robert Rodriguez har samlat hela sitt posse och utnyttjar dom till max. Salma Hayek, Fred Williamson, Tom Savini, Cheech Marin, Danny Trejo, alla får några inspelningsveckor dom aldrig lär glömma och gör massor av sina biroller. George Clooney är sjukt snygg i sin halstatuering och Juliette Lewis som dotter i familjen är precis som vanligt: tuffaste bruden i stan.

Det här är fullt ös, medvetslös från start till mål och inte det minsta intellektuellt nånstans. Det är snabbmat de luxe på stora fat och med en Big Gulp stor som en silo att skölja ner födan med.
Smakfullt smaklöst helt enkelt.


>Hostel

> Tre polare från det stora landet på andra sidan Atlanten är på tågluff i Europa. Pårökta som böcklingar träffar dom på en skum snubbe i Amsterdam som tipsar dom om ett hostel strax utanför Bratislava där kvinnorna är übervackra och otroligt tända på just amerikanska grabbar. Vad gör dom? Åker till Bratislava, såklart.

Korkade tjejer har man sett på film sen urminnes tider. Otaliga är dom skrikande, halvnakna, dumma våp som blivit mördade på mer eller mindre kreativa sätt. Korkade killar i grupp är lite av en frisk fläkt faktiskt och självklart förstår man att det kommer gå käpprätt åt helvete för åtminstone två av dom, eller alla tre, det kan bli hur som helst.

Hostel känns till en början inte alls som en skräckfilm skriven efter konstens alla regler, men ju längre in i filmen jag kommer inser jag att så jäkla annorlunda är den inte.

Filmfodralet lovar en hel del, ”Sick and twisted unrated” och ”Obs! Känsliga personer varnas” är inte sånt som står skrivet på varenda rulle direkt, så ja, jag var beredd på riktigt äckel faktiskt, att kanske till och med behöva stänga av för att det blev too much. Men nej, det var lugnt. Det är ändå en amerikansk film och även om Quentin Tarantino är en av männen bakom filmen så finns det en tydlig gräns för vad man visar – och inte visar.

Det som däremot gör mig ledsen med filmen är att handlingen mycket väl kan vara verklighet. Jag tror inte alls att det är en omöjlighet att det finns suspekta klubbar runt om i världen där prostituerade och människor som befunnit sig på helt fel ställe vid fel tidpunkt (typ dumma turister) kidnappas och mördas av rika män med sjuka, vrickade hjärnor som vill testa allt, till och med att tortera någon till döds.
Världen är så skadad att det inte skulle förvåna mig alls precis som att Hostel som film är så skadad att ingenting förvånar mig med den heller.


>Inglorious basterds

> Quentin Tarantino har säkerligen sett tiotusentals filmer genom åren. Jag är så säker på det att jag egentligen skulle kunna radera ordet säkerligen. Som regissör känns Tarantino nyskapande, spännande, nyfiken och modig – om man inte vet att han sett tiotusentals filmer och snor som en korp från filmhistorien.

Kleptomanen Tarantino har gjort som sin grej att gå på röda mattan som en rockstjärna och att göra fulremakes utan att egentligen behöva stå för det (Kill Bill är ett lysande exempel på det).
Grejen är den att om man som jag inte är så bevandrad i japanska kult-samuraj-filmer från 1942 så spelar det liksom ingen roll. Tarantinos filmer blir nyskapande och balla även om jag VET att han är värre än korpen i Castafiores juveler.

Inglorious Basterds är på pappret en remake av spagettikrigsfilmen The Inglorious Bastards från 1978, men helt ärligt, mer än själva titeln har han inte snott.

Filmen handlar om ett gäng judiska soldater, The Basterds, som har gjort som sitt mission-in-life att döda och skalpera nazister under andra världskriget. Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt)är deras karismatiske ledare. Filmen handlar också om SS-översten Hans Landa (porträtterad fullkomligt strålande, svinäckligt och fascinerande av Christoph Waltz) som är anställd av Hitler för att liksom en spårhund leta upp och döda gömda judar.

Jag tänker inte berätta mer. Jag vill inte det. Det här är en film som tjänar mest på att tittaren vet så lite som möjligt om handlingen (googla INTE på filmen så att du hamnar på Wikipedia, för hamnar du där, LÄS INTE. Hela handlingen – och då menar jag HELA handlingen- står där).

I det lilla är filmen spännande nåt så inihelvete. Tänk att två personer vid ett köksbord som bara pratar med varandra kan vara en sån nagelbitare. Det är filmat som en västernfilm och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Tarantino skulle ha mixat in temat till Den gode, den onde & den fule. Det är tungt, tyst och långsamt men det fungerar hur bra som helst.

I det stora är det Tarantino i sitt esse: blodigt, macho, död i närbild, skön filmmusik, snyggt filmat, starka färger, känslan av att man aldrig riktigt vet vad man ska få se.

Jag struntar i att han ändrar historien. Jag skiter i om han snott rubbet. Jag är golvad med en baseballklubba. Det här är bra skit!

(jävligt, jävligt nära ett UFO till)