En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

rasism

>Veckans Gosling: Remember The Titans

> Den lilla inskränkta hålan Alexandria i delstaten Virginia är ingen mysig plats att bo på. Det är tidigt 70-tal och rasismen är både öppen och utbredd. Motsättningarna blir inte lättare att hantera när skolorna ska integreras och svarta och vita tvingas till en gemensam vardag.

Den svarte tränaren Herman Boone (Washington) får jobbet som huvudtränare för skolans lag Titans (dom spelar amerikansk fotboll), ett jobb som varit givet den vite Bill Yoast (Will Patton) i många år.

Självklart blir det ”the battle of the giants” både på plan och utanför. Självklart är det fördomar som ska stötas och blötas, det är manlig gruppdynamik (inte helt olik militärens) och hela skiten är producerat av Jerry Bruckheimer med allt vad innebär av trumvirvlar, amerikanska flaggor och Hollywoods jävla symfoniorkester (där alla fått sparken utom stråkavdelningen och ja, killen på virveltrumma också, han jobbar fanimej dubbel övertid).

Det här är värsta sortens film. Moralpredikningar, ”based on a true story”, bredröven Denzel, nationalism och rasism i något som borde vara en tankeväckande soppa men som bara blir blaskigt trams med sur eftersmak. Den dryge vite collegekillen blir givetvis omvänd och ”god” på slutet, dom svarta killarna är självklart ”soulmen” och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på och jag vill mest bara spy.

Ryan Gosling har en liten roll som en av spelarna i laget och återigen kan jag säga att han inte riktigt höll samma kvalitet som ung som han gör nu. Han gör inte något speciellt av sin karaktär och jag kan inte tro annat än att det är meningen. Jag menar, hade han FISIT i bild hade han gjort större avtryck än Den Store Denzel gjorde genom hela filmen.

Näe usch. Det här går fetbort!

Annonser

>Ombytta roller

> Har du svårt för svordomar och andra fula ord? I såna fall skulle jag råda dig att klicka dig vidare in på någon frikyrklig låtsas-borgerlig modeblogg istället för ett par centimeter längre ner kommer det fullkomligt VINA okvädningsord.

Fortfarande kvar?

Okej.

Hur i hela förbannade helvete kunde jag tycka att Ombytta roller var kul när den kom? Hur FAN var jag funtad som skrattade åt den här skiten? Vuxna rika gubbjävlaluder som roar sig på andra människors bekostnad, som hittar på ”experiment” med andras liv för sitt eget vridna nöjes skull, enbart för att dom kan, för att dom har stålars nog att köpa andra. Är det nåt att garva åt?

Jag tyckte filmen var inte bara rolig utan även smart och tankeväckande när jag som tonåring såg den (jag har hittat anteckningar och dessa brinner nu i en plåtskål i köket). Rikisen som blir tvingad att byta plats med den småkriminelle hemlöse och *huuuulk* nu känner jag att gårdagens middag är på väg upp. Det är surt i hela halsen.

Dan Aykroyd som Louis Winthorpe III är BARA ocharmig, Eddie Murphy som Coleman är inte kul på en fläck och gubbarna Duke & Duke (Ralph Bellamy och Don Ameche) skulle jag vilja stoppa ett varsitt äpple i truten på och lägga upp på julbordet och sen glömma kvar till flugornas och larvernas stora mellandagsglädje.

N-ordet används stenhårt av dom två vita gubbjävlarna – både med ett g och två – såpass ofta att det får vilken civiliserad nutids-människa som helst att skämmas (barnen satt med stora ögon i soffan och sa ”MEN SÅDÄR FÅR MAN JU INTE SÄGA!”) och filmen uppvisar en kvinnosyn som andas förra sekelskiftet. Hora (Jamie Lee Curtis) eller pidestalmadonna (Kristin Holby), allt däremellan är icke existerande.

Det här är en ”komedi” med en tydlig bäst-före-dag. Var den inte förr så var den absolut 80-talet sista dag – fast det kunde lika gärna ha varit 1931.

Mitt betyg när jag såg den 1985:

Mitt betyg 2011:

(Och nu är jag snäll. Solen skiner, jag är ledig och det är lördag.)

Här finns filmen.


>The human stain

> Om gårdagens recension handlade om en film som maximerat slutprodukten efter sina givna ekonomiska förutsättningar så är dagens film det precis omvända.

The human stain hade en budget på 30 miljoner dollar, ett stort filmbolag i ryggen, ett manus baserat på den amerikanske författaren Philip Roths bok med samma namn (på svenska heter den Skamfläcken) och en hel hög av världens mest namnkunniga och begåvade skådespelare i rollistan. På pappret borde detta vara en solklar succé, lika skinande blankt som ett nyputsat fönster i vårsolen men det blev liksom lite för mycket av det goda.

Coleman Silk (spelas av Anothony Hopkins som vuxen och Wentworth Miller som ung) är en omtyckt och erfaren litteraturprofessor som blir av med jobbet (han säger upp sig själv) då han anklagas för att vara rasist. Samma kväll som detta händer dör hans fru knall och fall i hans armar. Sen träffar Coleman en man, Nathan Zuckerman (Gary Sinise) som bosatt sig i en enslig stuga i skogen för att få vara ifred och dom två blir vänner. Samtidigt möter Coleman Faunia Farley (Nicole Kidman) som är en trasig kvinna med mörka hemligheter som försörjer sig som städerska och i hasorna har hon sin galna ex(?)man Lester (Ed Harris) som inte alls gillar att frugan sätter på den gamle gubben Coleman.

Historien pendlar mellan nutid (1998) och dåtid och berättar om Colemans liv, när han var ung och boxades, när han träffade sina kärlekar och det faktum att han egentligen är en svart man.

Det är många infallsvinklar på den här historien, vissa mer intressanta än andra och det är precis där felet med filmen ligger tycker jag. Mycket-vill-ha-mer är ett talesätt som inte gör sig på film. Det blir liksom inte en större och mer välsmakande pannkaka av att stoppa i chokladbitar, blodpudding, grönkål och mashmallows i smeten, det blir bara en väldigt knepig pannkaka.

Filmens absoluta höjdpunkter är alla scener med Anthony Hopkins, Nicole Kidman och Ed Harris. Speciellt Hopkins är helt makalöst bra här. Jag tror inte jag sett honom så minimalistiskt genialisk sen Återstoden av dagen. Varenda ryckning i mungipan, varenda ögonrörelse, allt är smått, finsmakande och heeelt perfekt och det är mycket tack vare honom som filmen håller sig flytande.

Det finns inte så många Anthony Hopkinsar och Nicole Kidmans i världen och för mig är det som att få en liten fint inslagen present att se dom agera, alldeles oavsett omständigheterna. Men omständigheterna just här är inte så kul.

Här finns filmen.


>Mississippi brinner

> Den tredje och sista filmen (för den här gången) i mitt retrorace från 1988 är Alan Parkers Mississippi brinner.

FBI-agenterna Rupert Andersons (Gene Hackman) och Alan Wards (Willem Dafoe) framfart i en inskränkt och våldsamt rasistisk amerikansk småstad lämnade mig ganska oberörd när den gick upp på bio men precis som med en vällagrad ost, en omtyckt sparad whisky eller en enkel avocado för den delen så finns det ibland en vits att låta en grej vara ifred för att sedan packa upp den när den är alldeles perfekt mogen.

Mississippi brinner är en film som är precis lika aktuell 2011 som den var 1988 och som den var under den tiden då den utspelade sig, dvs 1964. Tyvärr är det så. Det kommer alltid finnas människor som är as, som beter sig som djur, som hittar på sina egna lagar och som ser sig som förmer än andra.

Det konstiga är att trots att jag varken ser Willem Dafoe eller Gene Hackman som några direkta favoritskådespelare så älskar jag dom som team här. Dom kompletterar varandra helt exemplariskt! Kompositören Trevor Jones har gjort filmmusiken och den dova trummande temat som går genom hela filmen är precis lika lysande som spänningshöjande. Regissören Alan Parker är väldigt yrkesskicklig och har gjort en hel del stora filmer som för mig, åtminstone fram tills nu, varit mer kända än intressanta.

Direkt efter att jag sett denna film valde jag att ”se” om den med Parkers röst som kommentatorspår. Jag skriver ”se” för han hade sån sjukt behaglig mysbrittisk accent och röstläge att jag stängde av TV:n, låg i sängen och lyssnade på hans anekdoter och berättelser om filmen i surroundsystemet, lite som en skönt sövande ljudbok.

Sicken skön snubbe! Nu har jag bestämt mig för att ge fler av hans filmer en andra chans, om inte annat så för att få höra honom prata i sovrummet igen.

1988:

2011:

Som sagt, jag upphör aldrig att förvånas över vilket enormt filmbibliotek som ryms hos Lovefim. Vill du hitta gamla godingar som videoaffären plockat bort från hyllorna för två decennier sedan så finns det inget bättre ställe att leta på än här.