En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Robert Pattison

>Remember me

> Med någon annan kille än Twilight-Robert Pattison som omslagspojke hade jag sett den här filmen för länge sedan. Nu skrek den liksom bara BIGBIG-NO-NOOOO från hyllan i videobutiken.
Tills idag. Tills just nu. Tills den liksom slog på sin ge-mig-en-chans-nuråååå-aura och fick mitt hårdnackade motstånd att stämpla ut.

Nu sitter jag här och undrar vad tusan som hände.

Varje gång jag ser en film som får mina fördomar på skam eller som jag redan innan klassat som kalkon men som när jag ser den får mina mungipor att leta sig uppåt och mitt hjärta att bli alldeles varmt, det är då jag vet varför jag gör det här. Det är därför jag tittar på film, det är därför jag älskar det här. Dessa minutrar är värda allt.

Egentligen är Remember me varken mer eller mindre än en anspråkslös liten historia om människor. Det behöver inte vara mer komplicerat än så för att bli intressant.

Tyler Hawkins (Robert Pattison) delar sunkig lägenhet med polaren Aidan (Tate Ellington). Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände advokaten Charles Hawkins (Pierce Brosnan), han älskar sin 11-åriga sladdissyster mer än allt på jorden och mamman Diane (Lena Olin) har träffat en ny man.

Allys (Emilie de Ravin) mamma blev skjuten i tunnelbanan för tio år sedan och sen dess bor hon med sin pappa, den temperamensfulle och inte alltför trevlige polisen Neil (Chris Cooper). Ally och Tyler börjar träffas och…hmmm…nej, jag berättar inte mer.

Att ha Remember me liggande i filmer-jag-ska-se-nångång-högen är som att ha ett ostron i handen och inte veta om det innehåller en pärla eller inte när man öppnar det.

Nu vet ju jag att den innehöll en pärla för mig, men man kan aldrig veta. Det är precis som med alla filmer man ser, you´ll never know…

Klicka här få kan du se filmen just precis nu på Headweb.


>Twilight

> Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.

Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.

Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.

Robert Pattison spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?

Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag är för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig och allt det hade jag behövt i en Kånken på ryggen om det här skulle ha funkat det allra minsta.

Jag förstår att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE!