En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Ryan Gosling

>Veckans Gosling: The believer

> Den som letar hon skall finna!

Här är recensionen som försvann nu när Blogger strulade. Det kanske inte är en sån hemsk fredag den 13:e i alla fall?

Daniel Balint (Ryan Gosling) är en arg ung man. Han är arg nåt så inihelvete på mycket men mest är han arg på judar. Vältränad, överarmstatuerad och iklädd svastika-T-shirt går han genom livet rak i ryggen alldeles oavsett om han bultar ner en jude på tunnelbanan eller diskuterar politik med fascister.

Han har talets gåva, han är påläst och kan väldigt mycket om judendomen, alltså VÄLDIGT mycket. Daniel är en övertygad aggressiv nazist med en stor hemlighet: han är själv jude.

Filmen är baserad på en sann historia från 60-talet om en Ku Klux Klan-medlem som visade sig vara jude. Något så utbota dumt som att vara just denna kombination har jag inte hört talas om sen jag läste för några år sedan att Jackie Arklöv var nynazist. Nåja, nazister är överlag inte kända för att vara dom vassaste knivarna i lådan så varför är jag ens förvånad?

The believer är annars en bra film. Filmen snurrar igång en hel hög med funderingar i min skalle, vilket jag gillar och Ryan Gosling är för The believer vad Edward Norton var för American History X: stjärnglans och stort skådespeleri i en uppumpad kropp. Historien i American History X är egentligen mindre intressant än denna men jag tycker ändå att The believer blir blekare som film. Det hade gått att krama ur mer, både manusmässigt och rent filmtekniskt.

Billy Zane är skrattretande dålig och Theresa Russell, ja herregud, jag vet inte om hon spelar över eller under eller inte alls. Summer Phoenix är dock duktig som unga Carla och Ryan Gosling, ja, vad ska man säga? Han spelar så övertygande att jag i vissa scener blir rädd. Det är som om Danny Balint tagit över honom, som en exorsism gone bad, som om han bara har en växel och full gas på den.

En MYCKET imponerande Gosling i en tänkvärd film.



>Veckans Gosling: Remember The Titans

> Den lilla inskränkta hålan Alexandria i delstaten Virginia är ingen mysig plats att bo på. Det är tidigt 70-tal och rasismen är både öppen och utbredd. Motsättningarna blir inte lättare att hantera när skolorna ska integreras och svarta och vita tvingas till en gemensam vardag.

Den svarte tränaren Herman Boone (Washington) får jobbet som huvudtränare för skolans lag Titans (dom spelar amerikansk fotboll), ett jobb som varit givet den vite Bill Yoast (Will Patton) i många år.

Självklart blir det ”the battle of the giants” både på plan och utanför. Självklart är det fördomar som ska stötas och blötas, det är manlig gruppdynamik (inte helt olik militärens) och hela skiten är producerat av Jerry Bruckheimer med allt vad innebär av trumvirvlar, amerikanska flaggor och Hollywoods jävla symfoniorkester (där alla fått sparken utom stråkavdelningen och ja, killen på virveltrumma också, han jobbar fanimej dubbel övertid).

Det här är värsta sortens film. Moralpredikningar, ”based on a true story”, bredröven Denzel, nationalism och rasism i något som borde vara en tankeväckande soppa men som bara blir blaskigt trams med sur eftersmak. Den dryge vite collegekillen blir givetvis omvänd och ”god” på slutet, dom svarta killarna är självklart ”soulmen” och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på och jag vill mest bara spy.

Ryan Gosling har en liten roll som en av spelarna i laget och återigen kan jag säga att han inte riktigt höll samma kvalitet som ung som han gör nu. Han gör inte något speciellt av sin karaktär och jag kan inte tro annat än att det är meningen. Jag menar, hade han FISIT i bild hade han gjort större avtryck än Den Store Denzel gjorde genom hela filmen.

Näe usch. Det här går fetbort!


>Veckans Gosling: Half Nelson

> Här går det fanimej inte undan!

När jag läste på om Half Nelson fick jag känslan av att det var en amerikansk Die welle fast utan nazismen. Det var det inte. Det var en myyyyycket lååååångsam och rätt tråkig film om en trasig lärare (Gosling) som försöker hålla en ren och energifylld fasad inför sina elever men egentligen är han en knarkande ensam kille.

Han gör misstaget att droga på skolan och blir påkommen av en elev och mellan den tjejen och honom växer det fram nån underlig form av vänskap som inte heller den är särskilt kul att följa.

Tyvärr måste jag säga att filmen inte höll måttet, inte av någon sort. Ryan Gosling själv gjorde däremot inte bort sig. Han fortsätter välja (få?) roller som är VÄLDIGT olika varandra, det går verkligen inte att genrebestämma honom alls och det är ballt. Han får dessutom ett mer karaktäristiskt utseende ju äldre han blir vilken bådar gott i filmvärlden dom närmaste fyrtio åren.

Här är han ofräscht ljusgrön i ansiktet, det klär honom inte för fem öre men han är en kul skådis att hänga i hasorna för alldeles oavsett om han är snygg eller lurkig så är han makalöst bra.

Här finns filmen.


>Veckans Gosling: Murder by num8ers

> Det finns ingen på denna jord som klär i marinblå polotröja. Inte ens Sandra Bullock gör det. Herreguuud vilket fullkomligt onödigt klädesplagg.

I Iskallt mord har Bullocks polis nos för allt annat än snygga kläder. Hon är duktig på sitt jobb, hon gör det hon ska och hon gör det bittert, buttert och oklanderligt men hennes privatliv är kajkobajko minst sagt. Hon vill och vågar inte släppa någon nära och det står helt klart att något hemskt har hänt henne, något som har att göra med en (fd) stor kärlek. Det hettar till mellen henne och hennes nya jobbpartner (Ben Chaplin) men hon behandlar honom inte särskilt schysst.

Två uttråkade skolpojkar med klara narcissistiska drag (Ryan Gosling och Michael Pitt) drar igång en ”lek” med dödlig utgång och polisen med Bullock i spetsen kommer dom på spåren.

Här har vi alltså en 22-årig Ryan Gosling som ska spela 18 men ser ut som 15 och en 38-årig Sandra Bullock som ska spela 38 men beter sig som 23 eller 65 och inget där emellan. Murder by numbers är kanske inte en helt dum originaltitel (aningens bättre än den svenska översättningen Iskallt mord).

Sandra Bullock har tagit fram stora plånboken för att finansiera filmen och hon gör ett bra jobb i huvudrollen men jag får liksom ingen känsla för vare sig historien eller människorna. Jag bryr mig inte alls, inte om idiot-pojkarna, inte om iskalla Bullock och jag får inte tillstymmelse till förhöjd puls under som ”spännande scenerna” förutom när det dök upp en apa med köttig rumpa från ingenstans, då höll jag på att grädda i byxan.

Inte ens Gosling himself var nåt att hänga i julgranen. Trist, men nästa torsdag får han en ny chans.


>Veckans Gosling: Lars and the real girl

> Lars (Ryan Gosling) är en kuf. Han är en såndär udda snubbe som man kan se i små byar, en sån som bor hemma hos mamma i det grå eternithuset tills mamma dör och han ärver huset och sen bor han kvar där med sjutton tufsiga katter och kanske en stor hund tills han själv dör och under hela denna tid har han endast ägt EN täckjacka vilken aldrig känt doften av Ariel.

Nu bor inte Lars hemma hos sin mamma för hans mamma har varit död länge. Lars bor i sin brors garage och både hans släkt och arbetskamrater börjar känna oro för att han ”aldrig träffar nån”. Så gör han det och inte ens då blir det bra.

Lars träffade sin Bianca ”på internet”. Det är visserligen sant men ses inte som särskilt normalt av invånarna i byn eftersom Bianca är en uppblåsbar Barbara som visserligen har ”anatomiskt korrekta funktioner” men som trots allt är gjord av plast (okej, hon är ingen Barbara, den korrekta benämningen är Real Doll).

Lars bror och svägerska (Emily Mortimer) blir oroliga och tror att Lars lider av vanföreställningar. Doktor Dagmar (Patricia Clarkson åååå vad du är bra!!) tar sig an Lars och lyckas få byborna att spela med och på så sätt komma innanför skalet på Lars.

Bianca välkomnas nu med öppna armar i den lilla stan och behandlas som vem som helst. Fru Gruner konstaterar högt och krasst i kyrkorådet att det är väl inte konstigare än att fru Schindlers systerson gav alla pengar till en UFO-klubb eller fru Petersens kusin som klär sina katter i små klänningar.

Lars and the real girl är en liten anspråkslös film som på ett fint och humoristiskt sätt tar upp rätt svåra frågor. Rädslan för närhet kontra oviljan att vara ensam kontra paniken i att bli lämnad är frågor så allmängiltiga att dom riskerar att bli banala men skrapar man på ytan så inte fan är det banalt. Det är kärlek, det är stort – det är livet.

Ryan Gosling är för övrigt HELT FANTASTISK i den här rollen! HELT FANTASTISK är han i sina urtvättade loppiskläder och varenda liten känsloyttring sitter som en smäck. Han kör runt med sin Bianca av plast i en rullstol och jag önskar inget hellre än att han fick slösa all sin kärlek på någon som kunde ge honom lika mycket tillbaka men nej…det är Bianca han vill ha. Det finns en speciell scen när han dansar lugnt för sig själv på en fest (53 minuter in i filmen) med stängda ögon och ser ut att vara helt inne i sin egen värld. Den scenen är helt magisk!

Sa jag att han är FANTASTISK?

Här finns filmen.


>Veckans Gosling: Bristande bevis

> Med start idag och ett gäng torsdagar framöver kommer jag att skriva om filmer med en viss Ryan Gosling i rollistan.

Jag blev lite betuttad i honom i Blue valentine och jag tror jag missbedömde honom rätt rejält i Dagboken så nu tänker jag titta igenom några fler filmer och syna honom i sömmarna. Bristande bevis från 2007 blir först i raden och återigen hade jag tokfel om en film bara genom att överanalysera ett fodral.

Den här gången gällde felet inte kvalitén utan innehållet. Anthony Hopkins och Ryan Gosling i ett advokatdrama med innehållande mord, ja, jag trodde det var Hopkins som skulle spela advokat och Gosling misstänkt (lite som i Primal fear) men så var det inte, det var precis tvärtom.

Ted Crawford (Hopkins) blir bedragen. Hans vackra yngre fru (Embeth Davidtz) träffar sin älskare två gånger i veckan på ett hotell och Ted luskar reda på det. När han konfronterar henne säger det klick inte bara i hjärnan utan även i den pistol Ted håller i. Han skjuter henne kallblodigt rätt i ansiktet.

När poliserna omringar huset blir polisen Robert Nunally (Billy Burke) den som Ted släpper in. Han står där med pistolen i handen, den döda frun på golvet och han erkänner sitt brott rätt av. Inte mycket till plot kan tyckas men jo, Ted är mer intelligent än så. Nunally är nämligen mannen frun bedragit honom med och han har ingen aning om att kvinnan han älskar är gift.

Ryan Gosling spelar Willy Beachum, uppkomlingen, åklagaren, stekaren som vunnit 97% av alla sina fall och han har inte för avsikt att förlora mot en gubbe som trots allt faktiskt erkänt.

Bristande bevis (som för övrigt är en sann titel sett till filmens handling men en SKITDÅLIG översättning av originaltiteln Fracture) är en smart och snygg film som i sakta mak låter mig som tittar involveras i Hopkins och Roslings intriger, lite likt en skalbagge i ett spindelnät. Det blir aldrig riktigt spännande men det är heller aldrig ointressant.

Gosling har ett kameleontutseende som jag tror kommer bli hans smala lycka i arbetslivet. Ibland ser han ut som David Arquette, ibland som Giovanni Ribisi men alltid som Ryan Gosling ändå på nåt vis. Som skådespelartyp är han ”Edward Nortonsk” vilket är en stor komplimang och Anthony Hopkins går från klarhet till klarhet på äldre dar. Om några dagar kommer en annan recension där han spelar bedragen farbror, ett fack han behärskar till fullo!

Summa summarum så är Bristande bevis en potent thriller med ett extremt välskrivet manus (bitvis hysteriskt kul faktiskt!) som ger mig mersmak både på genren i sig och huvudrollsinnehavarna.

Här hittade jag filmen.


>Blue valentine

> Berättelsen om Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) är ingen självklar linjär saga, kärlekshistorier är sällan det. Det fanns ett liv före, det är oftast inte helt friktionsfritt under tiden och om framtiden kan ingen sia oavsett hur goda intentionerna är när man ger sig in i ett förhållande.

Jag vet, det här kan bli kanske den sämsta recension jag någonsin skrivit men jag vill verkligen inte berätta handlingen. Jag vill inte det alls. Nu är inte handlingen alls lika ”spektakulär” som i exempelvis Never let me go (som fick mig att bli lika spoilerobstinat förra veckan) men jag känner mig som en fyraåring med röd spade i sandlådan och en snorig dagispolare bredvid mig som vill att jag ska använda min spade till att gräva honom en grop.

– Nej, säger jag, N E J, jag vill inte! Jag vill INTE.

Jag vill att du ska se filmen med vakna, nakna och öppna ögon och utan förväntningar (vilket kanske inte är så lätt efter den här recensionen). Jag vill att du ska titta på filmen och se den för precis vad den är. Den förtjänar det. Den förtjänar din fulla uppmärksamhet.

Michelle Williams blev oscarsnominerad för sin roll som Cindy och det med all rätt. Men att akademin inte nominerade Ryan Gosling för manlig huvudroll eller filmen för bästa film (och kastade ut skräpet The fighter istället) är för mig en stor stor gåta.

Jag tycker Blue Valentine är en av förra årets bästa filmer, kanske DEN bästa till och med. I alla fall det bästa dramat. Den har allt, precis allt som ett bra vardagsdrama ska ha och det enda jag tänker på när eftertexterna rullar är att jag inte vill att den ska vara slut. Jag vill se den igen och det på direkten.


>Dagboken

> Det är nåt så sjukt jävla sorgligt med gamla människor som väntar på döden.
Jag har så lätt att tänka mig in i den situationen, att känna ”jaha, var det inte mer än såhär” och ”det var mitt liv det…nu är det slut och jag kan inte göra ett skit åt det”.

Att se gamla människor som väntar på döden och som samtidigt har levt ett helt liv ihop och den ena är gravt dement och den andra desperat försöker komma innanför skalet och få se/prata med sin käresta en sista gång, DET är så sorgligt att hela kroppen bara ångestfulskriker alldeles tyst med öppen mun, fast på insidan.

Dagboken handlar om Noah (James Garner) som är i just precis den situationen. Han bor på ett äldreboende fast han egentligen inte behöver vård, men hans fru Allie (Gena Rowlands) har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.

Noah har skrivit ner hela deras liv, hela deras kärlekssaga, i en anteckningsbok och läser ur den dagligen för henne för att kanske kanske ett par minuter här och där få henne att minnas honom, deras barn och deras liv.

Parallellhistorien till Noah och Allie på hemmet är Noah och Allie som unga (Ryan Gosling och Rachel McAdams). Hela historien som Noah läser visas upp och vi får följa med hela vägen från första ögonkastet till det sista och alla turer däremellan.

Jag erkänner, jag var skeptisk som fan till den här filmen. Jag tänkte länge att det bara var nåt romantiskt massproducerat bös, men jag erkänner gärna när jag har fel och i det här fallet hade jag det.

Dagboken är inget dravel. Det är en välgjord, fin och kärleksfull film om livet som det faktiskt ser ut för dom flesta. Det är sällan man får en biljett till en VIP-rälsbuss från vaggan till graven, nej, det är ups, det är downs och det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.

Som med den filmen till exempel. Min plan var att se en jaha-film och kanske somna lite men det var en plan som sket sig rätt brutalt. Jag somnade inte, jag grinade floder och har snutit sönder området mellan näsborrarna. Men samtidigt inser jag att utan min brutala dödsångest hade filmen inte varit lika gripande. Filmen är bra men kanske inte sååååå gråtframkallande för normalblödiga som den var för mig.