En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

rysare

>Insidious

> Det finns få offentliga rumsrena platser som på samma sätt som en biosalong uppmuntrar till närkontakt mellan två personer.

Det finns få filmgenres som underlättar till hudkontakt lika mycket som en riktig rysare gör.

Insidious är en sån film, en sån som inte bara uppmuntrar och underlättar utan även uppmanar till att hålla handen, fälla upp armstödet och hålla om, gömma ansiktet i datens nytvättade tröja eller helt enkelt bara hoppa högt samtidigt på given signal.

Familjen Lambert har flyttat in i ett stort as till hus. Pappan Josh (Patrick Wilson) jobbar mest hela tiden för att hålla familjens ekonomi flytande då mamman Renai (Rose Byrne) är mammaledig med parets tre barn, Dalton, Foster och lilla Elise.

Dalton smyger upp på vinden och råkar ut för en olycka och hamnar i koma bara dagar efter fallet. Samtidigt händer det onaturliga grejer i huset, det är poltergeist-fenomen, det är mystiska röster, det skymtas ansikten i fönster, det pratas om demoner och ja, det är en allmänt ganska tråkig stämning i kåken kan mhttp://www.blogger.com/img/blank.gifan säga.

Nu är ordet tråkig antagligen ett understatement som heter duga för om familjen bara haft tråkigt hade dom nog steppat av glädje. Dom har det rent läskigt, dom är rädda och jag och mina nerbitna naglar förstår dom.

Filmer som denna kommer alltid ha en publik även om den rent filmiskt har skavanker och nu i vårkänsle-och-sommarhormonstider är det den perfekta bio-dejt-filmen. Den är så pass perfekt att jag höjer betyget ett snäpp mot vad jag faktiskt tycker den är värd.

Det kallas mervärde.
Det kan också kallas ”jaaa-jag-erkänner-jag-sov-med-tänd-sänglampa-efteråt-syndromet”.

Filmen har biopremiär på fredag.


>Los ojos de Julia

> Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.


>Triangle

>

Det finns en såndär larvig lek som gärna ska lekas på midsommarafton, att man springer några meter och sedan ska man ha huvudet mot nån pinne och springa runt runt på stället för att sedan försöka ta sig tillbaka till målet och då göra det omöjliga: springa rakt. Det går ju inte. Det säger sig självt. Och har man dessutom några sillsnapsar innanför västen går det definitivt inte.

Att titta på Triangle är som att springa runt runt den där pinnen med en nyligen uppdrucken femlitersdunk HB i magsäcken. Det är snurrigt, för att uttrycka det milt.

Jess ska åka på en segeltur med sin nya vän Greg. Med på båten är ett annat par, den tjejens väninna och Gregs bredaxlade inneboende. Jess har en autistisk son som kräver en hel del omsorg och tålamod och jag får känslan av att den där båtturen är en välbehövligt liten paus i vardagen.

Jag börjar nästan skratta när jag läser den sista meningen här ovanför för paus i vardagen är det sista hon får, liksom det sista JAG fick var en ordinär filmkväll med en hjärndöd rysarskräckthriller. Triangle är mycket mer än så.
Triangle är väldigt mycket mer. Triangle är så bak-å-fram-in-å-ut-underlig att den är svårbedömd, men jag går som vanligt på magkänslan, annat kan jag inte göra eftersom jag inte förstår ett jota men i detta fallet känns det befriande att bara släppa taget och följa med på segelbåten.


>Tre om en: M. Night Shyamalan

> Här har vi en man som fått mycket skit på sistone.

Okej, M. Night Shyamalan är kanske inte inne i värsta glajderperioden gällande sitt yrkesverksamma liv just nu även om hans jobb som regissör till The last airbender (med uppföljare) säkerligen kommer att göra honom ekonomisk stabil i rätt många år framöver.

Men det Shyamalan också har gjort i och med detta är att han har satt sig på pottkanten vad gäller omvärldens syn på honom som filmmakare. Det är synd tycker jag.

Jag tycker han har gjort en hel del bra filmer och en del som är MYCKET bra till och med och det är dom filmerna jag tänker fokusera på idag.

Sjätte sinnet 1999

Barnpsykologen Malcolm Crowe (Bruce Willis) mår dåligt. Han försökte hjälpa en ung patient men misslyckades och minnet av detta jagar honom.

Cole (Haley Joel Osment) är en mycket rädd liten 8-åring. Malcolm får kontakt med honom och försöker göra allt som står i hans makt för att skipa lite lugn och ro i den där lilla kroppen men hur gör man det när Coles verklighet är att han kan se dom döda?

Har du inte redan sett Sjätte sinnet så kan jag inte säga annat än LYLLO DIG! Det här är en filmupplevelse av den högre skolan och en film som jag tror filmstudenter i decennier framöver kommer att få studera som en av klassikerna.

Har du redan sett den, vilket jag antar att du har om du gillar film och följer min blogg – se om den. Prova och förvånas över hur bra den håller även om du vet twisten och har sett slutet.

Unbreakable 2000

Elijah Price (Samuel L Jackson) föds i ett provrum med brutna ben och brutna armar. David Dunn (Bruce Willis) har aldrig varit sjuk, inte en enda gång i hela sitt liv.

Elijah lever för sin serietidningssamling och driver en konsthandel som säljer serieillustrationer. David är vakt, hans kall är att ta hand om folk, få dom att känna sig säkra.

När ett tåg spårar ur strax utanför Philadelphia och 131 personer dör är David den enda som överlever. Han fick inte en skråma. Elijah läser om kraschen och letar upp David som är fascinerad av om verkligheten fungerar som i serierna, om det alltid är den goda som vinner.

M. Night Shyamalan har skapat en övernaturlig thriller i vilken ingenting är självklart. Det börjar bra och det slutar intressant och däremellan är det inte askul direkt men filmen funkar ändå hjälpligt. Den driver på i ett egensinnigt tempo med kameravinklar som känns otroligt krystade men det finns någonting där, någonting som gör att jag ser om den ungefär vartannat år och varje gång konstaterar samma sak: den är okej, inte mer och varför förstår jag den inte?

Precis som Shyamalans Devil utspelar sig Unbreakable i Philadelphia och det är inte utan att jag undrar om den staden är för honom vad delstaten Maine är för Stephen King.

Signs 2002

En familjefar och präst (Mel Gibson) som blivit änkling och därmed förlorat sin tro bor precis invid sitt majsfält några mil utanför Philadelphia (ha, jag kanske har rätt i min tes!).

En dag väcks han av konstiga ljud och en underlig upptäckt: någon eller något har gjort stora runda märken i grödorna. Barnen (Rory Culkin och Abigail Breslin som mest känns igen som Olive i Little Miss Sunshine) blir oroliga, hunden blir galen, barnens farbror (Joaquin Phoenix) som flyttat in i huset bredvid ställer upp allt vad han förmår och på TV rapporteras att samma märken har setts på olika ställen runt om i världen och det pratas om att utomjordingar är på väg att invadera jorden.

Signs är en film med många bottnar, om man är en sån person som orkar leta. Ser man den som en rysare funkar den alldeles utmärkt, blandar man in resten av parametrarna (andlig kris, gudstro som en garant för bra barnuppfostran, finns ödet, vad är egentligen meningen med livet) så är det lätt att få huvudvärk och tycka att Shyamalan är aningens bajsnödig, högtravande och väldigt VÄLDIGT moralpredikande amerikansk i sitt manusskrivande.

Men, för tusan, jag väljer att se på filmen som den ytliga människa jag är och jag går enbart på magkänsla. Signs är en spännande film. De minimala effekterna förhöjer spänningen ännu mer för det läskiga är inte alltid det man FÅR se, det är fantasierna i skallen. Och, tack vare Stephen King, det är svårt att se något mer skrämmande på film än ett simpelt jäkla majsfält.


>Devil

> Jag gick och vann en tävling på en filmblogg nära mig och använde mina vinstbiljetter till filmen Devil på bästa sätt: jag gick och såg Devil på självaste premiärdagen.

Det var en i det närmaste fullsatt salong med ungdomar i Canada goose-jackor och frillor som kräva enorma mängder hårklegg för att stå upprätt i alla väder, men alltså, high-five till hela gänget för det var inte ett pip under hela filmen. Inte ett ljud, inte ett prassel, ingenting. Ingenting mer än koncentrerade åskådare som rätt nöjda med fredagkvällen frivilligt följde med M. Night Shyamalan och hans manusfantasier in i en hiss tillsammans med Djävulen.

The Night chronicles är samlingsnamnet på en trilogi läskiga filmer som ska göras under tre år varav den första är Devil.
M. Night Shyamalan är duktig på att få fram det otäcka i vardagliga situationer och trots att han inte regisserat själv den här gången (efter The last airbender kanske det är lika bra det) så känns filmen väldigt mycket honom.

Musiken i filmen tar plats. Den är suggestiv, högljudd, lite bråkig och en pulshöjare i sig. Skådespelarna är rätt igenom okända ansikten (för mig åtminstone) och det gillar jag. Då blir det inte riktigt lika uppenbart vem som är ond, vem som är god, vem som överlever på slutet och vem som blir hackkorv med blodmos.

Jag hoppade till rejält några gånger men spännande blev det aldrig. Filmen kändes mer som ett Twilight-avsnitt än som en långfilms-rysare (den var bara 80 minuter) men eftersmaken är god och jag hade en mysig stund.


>Tre om en: Läskiga barn på film

> Rosemary´s baby (1968)

Rosemary Woodhouse (Mia Farrow) och hennes man Guy (John Cassavetes) har flyttat in i en lägenhet som utan underdrift lider av dålig karma och en missanpassad feng shui utan dess like. En kvinna går en mystisk död till mötes i tvättstugan och Rosemary börjar drömma vidrigt otäcka drömmar om att hon blir våldtagen av en hårig varelse med onda brinnande ögon.

Så blir Rosemary gravid. Tjohoo, liksom. Livet leker och lilla familjen Woodhouse springer omkring på rosa moln, skruvar ihop spjälsängar och provleker med skallror? Nähä. Inte det inte.
Rosemary blir snarare galnare och galnare och misstänker att grannarna har kokat ihop nåt fuffens om henne och hennes blivande barn och att vara Guy Woodhouse, make och blivande far, i det här läget kan inte vara nån dans på rosor direkt.

Roman Polanskis skräckklassiker från 1968 är visserligen läskig men boken skriven av Ira Levin är betydligt mer otäck än filmen. Sevärd, javisst, den är lite av en måste-se-film om man är nördig men det är ingen film som förändrar ens liv eller tankesätt. Inte ens om man är gravid när man ser den.

Vill du hyra filmen direkt? Klicka här.

Children of the corn (1984)

Isaac är en liten religiös pojke som har en förunderlig egenskap: han kan få folk att göra som han vill. Han beger sig till Gatlin, en liten håla i Nebraska och får barnen i byn att med gemensam kraft döda alla vuxna, alla över 19 år.

Några år senare hittar ett ungt par på genomresa en mördad pojke och beger sig till Gatlin för att få hjälp. Det går sådär kan man väl säga utan att överdriva. Kvinnan tas till fånga av barnen och ska offras till Gud och vad görs det bättre än på majsfältet?

Tänk att den korta lilla historien om majsbarnen, skriven av Stephen King, kunde bli så stor. Att den har fått sjuttioelva uppföljare är ingenting jag bryr mig om, i min värld är det denna som är Filmen och som film är den skitläskig. Jag skulle aldrig i mitt liv frivilligt gå genom ett majsfält efter att ha sett Children of the corn och just denna höga majsblast är ganska vanligt förekommande som spänningsförhöjare i många andra filmer så på det sättet är filmen en riktig trendsättare.

Barnhemmet (2007)

Tycker du att det är otäckt med skräckfilmer som handlar om barn? Tycker du det är otäckt med barn som går omkring med en omsydd såndär julklappspåse av grovt tyg över huvudet? Tycker du det är läskigt när man syr dit stora svarta knappar istället för ögon på nåt som ska föreställa en mask?

Svarar du ja på någon av frågorna och vill se en bra skräckis som inte är überamerikansk så titta på den här.

Barnhemmet är en spansk film som handlar om Laura, en kvinna som är uppväxt på ett barnhem. När hon blir äldre köper hon barnhemmet för att göra om det till ett hem för handikappade barn. Hon, hennes man Carlos och sonen Simón flyttar till huset och allt verkar vara frid och fröjd tills föräldrarna upptäcker att Simón har en låtsaskompis.

Sen försvinner han spårlöst, Simón alltså. Han finns inte någonstans men Laura vägrar ge upp sökandet. Hon tar hjälp av ett medium för att hitta honom, för vad gör man som förälder när ens barn bara är….borta?

Jag vet inte om det är inbillning eller om det ligger ett visst mått av sannning i min känsla men att Guillermo del Toro är en av filmens producenter, det tycker jag märks. Barnhemmet beter sig lite annorlunda än all mainstreamskräck som prånglas ut från det stora landet i väst och det känns fräscht. Dessutom är det intressant att inte i varje sekund veta vad som ska hända för att man sett det tusentals gånger förut.

Nu är inte Barnhemmet banbrytande på något sätt men udda nog för att stå ut och bli personlig. Jag gillar det här. Gör du?

Här kan du hyra filmen.


>Frozen

> Tre ungdomar vill åka skidor men har inga pengar till liftkort. Dom två killarna i gänget lyckas övertala den blonda tjejen, den enes flickvän, att med kvinnlig list och uppknäppt tröja försöka smöra för snubben som kör sittliften så att dom kan få åka upp om inte gratis så mycket billigare.

Det är klart hon lyckas, man ser ju det på lång väg. Rosa skidjacka och drypande läppglansläppar, klart den småtjocka liftkillen inte kan säga nej och klart att han inte ens säger nej när dom två ”tjejkompisarna” hon ville bjuda med visade sig vara två snubbar.

Gänget tar sig upp i skidbacken och gänget tar sig ner. Sen vill gänget åka upp en gång till, på kvällen när det är mörkt, det blåser och liften egentligen är avstängd. Klart dom får åka upp. Klart nån tjomme som inte vet att dom där tre sitter i liften stänger av den. Klart det är fredag och backen inte öppnar igen förrän på måndag (vilka skidbackar som nu gör det?). Klart att även lamporna i backen släcks (vilka skidbackar är helt nedsläckta under högsäsong?).

Där sitter dom alltså, den höjdrädda tokrökande tjejen som har slut på cigg och dom två vindögda killarna. Ja, dom är vindögda, båda två och det är sällan man ser det på film. Två huvudrollsinnehavare med samma uttryck i ögonen, eller icke-uttryck snarare i detta fall.

Är det läskigt då? Ja, litegrann faktiskt. Jag som avskyr både snö och slalombackar får lite lätt panik bara vid tanken, men filmens aber är dels att det skulle kunna kännas så himla mycket värre, dels att filmen är så jävla infantilt pratig innan dom fastnar däruppe att jag flera gånger säger högt ”åååå vad jag hoppas att hon dör först” eller ”kan han inte bara frysa ihjäl nu då så det händer nåt?” och det är ju inte riktigt meningen. Meningen är väl att jag som tittar ska BRY MIG hur det går för dom, men hahahaha, nääääää, inte en chans att jag gör det.

Frozen är lite som en tittkö vid en stor bilolycka. Jag plockar fram mina primitiva sidor, tittar med stora ögon och gottar mig åt att det inte är jag som sitter i skiten.


>Seven

> Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister ”Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.


>Dead birds

> Som så många gånger förr är ett hemsökt hus huvudroll i en skräckfilm.

Som så många gånger förr spökar det. Som så många gånger förr var jag lite skeptisk och trodde att jag skulle få se en ordinär skräckfilm och sen gå och lägga mig som vilken kväll som helst, men nej, inte den här gången, den här gången låg jag i foster-ställning i soffan och skrek och bara den grejen gör mig ju helt livrädd!

Ett gäng bankrånare tar till flykten och hamnar i det här övergivna huset som är fullskitet med andar och spöken. Det är storyn, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande både förvånad och chockad över min reaktion när jag såg den här, jag kan verkligen inte förklara den på ett bättre sätt än att JAG BLEV SJUKT RÄDD. Jag blev rädd på samma förlamande vis som när jag såg Professor Drövels hemlighet som barn och började hacka tänder åt folk som pratade norska.

Huvudrollen spelas av Henry Thomas, ET´s gamla bästis, men vilka som agerar är tämligen ointressant. Det hade kunnat vara vilka som helst. Det ÄR vilka som helst. Det min reaktion ändå talar om är att gänget bakom filmen måste ha gjort nånting rätt. Jag är i normala fall varken överdrivet harig eller speciellt lättskrämd.

Jag är inte säker på att jag skulle bli lika rädd om jag såg om den men jag tänker inte prova, inte ens om nån vill slå vad om att jag ska göra det. Jag gör det bara inte!

[Trailern finns här. Tror jag. Jag vågar inte titta efter.]


>The eye

> Jag har fobier för konstiga ögon.

Jag har väldiga issues när det gäller ögonoperationer och ögonrelaterade problem överhuvudtaget och ja, jag vet att det kan härledas till egna erfarenheter men bortsett från det så har jag alltid tyckt att just ögon är en kroppsdel man inte ska bråka med.

Kanske är det därför jag tycker The eye är en riktig ryggradsrysare? Kanske är det för att det ÄR en välgjord, suggestiv och läskig skräckfilm? Kanske ska jag ge fan i att analysera så in i nordens, jag kanske bara ska gilla läget?

Mun (Angelica Lee) förlorade synen som barn. Hon trodde väl aldrig att hon skulle kunna se igen när hon fick möjligheten att få ett par seende ögon intransplanterade.

Operationen gick bra och sakta sakta anpassar sig kroppen och hjärnan till ett nytt liv som seende. Hon är väldigt närsynt till en början och ser det mesta som genom en suddig bomullslins. Dessutom har hon ingen direkt koll på exakt VAD hon ser och hur saker och ting ser ut eftersom hon blev blind så tidigt i livet.

Men det Mun ser är inte verkligheten. Det Mun ser är vad den döde donatorn har upplevt, vilket är en hel del och det är inga snällisprylar direkt.

Många framgångsrika asiatiska skräckfilmer skeppas över till USA för att göras om till mer eller mindre lyckade remakes, så även denna. 2008 kom The eye med Jessica Alba i huvudrollen.
Om den är bra? Ingen aning. Jag vågar inte se om den.

[Trailern finns här. Den är också läskig.]


>Case 39

> Emily (Renee Zellweger) jobbar som socialassistent med fokus på barn i dysfunktionella familjer. Emily ser sitt arbete mer som ett kall än som inkomsbringande syssel-sättning och tackar till och med nej till psykologen Dougs (Bradley Cooper) inviter, fast hon uppenbarligen är förtjust i honom.

Överhopad med svårhanterliga fall får hon ännu ett på sitt bord. Lillith, det 39:e fallet, är en ung flicka. En uppenbarligen störd sådan. Emily besöker familjen och förädrarna känns allt annat än sunda och friska. Att Lillith inte mår bra, vägrar att sova och beter sig underligt är kanske inte så konstigt?

Emily fattar tycke för flickan och går över gränsen till vad hon behöver göra i sin yrkesroll, ja, hon går över gränsen till vad hon FÅR göra, men hon kan inte bara stå bredvid och se på när ett barn far illa. Om hon nu far illa vill säga…

Case 39 är en film som förvånar mig på många sätt. Början var tveksam, alla filmer utan undantag med Renee Zellweger i rollistan är beyond tveksamma för mig, storyn var spretig men det var en spretighet som skiftade och gjorde mig nyfiken – och helt fucking rädd! Jag har inte varit såhär rädd av en film sen i mitten på åttiotalet och jag såg Fredagen den 13:e för första gången och DET är otippat!

På pappret är Case 39 en helt ordinär skräckthriller men mitt i den någorlunda mörka sommarnatten när jag dessutom var helt oförberedd på att filmen skulle vara läskig slog den mig som en yxa i pannbenet och blev allt annat än ordinär.
Jag tyckte det var en genuint läbbig film, vilket kanske inte var så konstigt när jag tänker tillbaka eftersom filmen faktiskt innehöll alla dom parametrar som jag inte tycker om alls: barn med otäcka ögon, smådjur, demoner, vatten – och Renee Z.

Jag kommer aldrig att se om Case 39, men det är inte för att filmen är dålig, det är för att mina nerver efter den här upplevelsen helt klart blev trasiga.

Klicka här om du vill se filmen direkt på Headweb.


>The new daughter

> Jag fick en film av en kompis. Han sa att det var ett ”familjedrama med Kevin Costner. Han har typ en jobbig dotter och måste flytta och sen blir dottern annorlunda. Men det är typ ett vanligt drama.”

Så jag satte på filmen. Jag hade inte läst en rad om den, jag visste nada men nog tyckte jag det var rätt underlig musik i förtexterna för att vara ett ”vanligt drama”. Men okej, Kevin Costner går runt med urtvättade ljusblå Lee-jeans och en lammullströja a la Dressman, sådär som han ofta gör i filmer när han ska spela den vanlige mannen.

Nu tittar jag på filmen i tron och övertygelsen om att det är ett familjedrama, att det ska bråkas, skrikas, kanske rökas lite, rebellas och avslutas i en gruppkram, men nej, ingenting av detta händer. Istället är det dimmiga mörka kvällar, det är läskiga ljud i huset, det är en begravningsplats i närheten som mäklaren inte upplyst pappan om, det är leriga fotsteg där ingen gått, det är en sönderslashad katt. Nånting får mig att tro att det här kan vara tänkt som en rysare. Borde vara tänkt som det. Kanske inte en alltigenom lyckad sådan eftersom jag efter halva filmen fortfarande inte är säker, men den tuffar på och jag hänger med och den tar sig, det gör den.

Stundtals är The new daughter rätt spännande men jag undrar om den är det för att jag inte vet nånting om handlingen? Jag funderar på hur jag hade tänkt om jag läst på fodralet innan. Jag tror jag hade haft högre krav på filmen då.

Hur som helst så gillar jag Kevin Costner. Han är brunbränd och fräsch och en rekordelig skådespelare. Att manuset haltar en smula känns som en petitess.
Det finns varken djup eller hjärta i den här filmen. Det är liksom bara en helt okej film att se och glömma bort. Varken mer eller mindre.


>Sauna

> Det är inte överdrivet ofta jag ser finsk film. Jag tror det mer beror på att finsk film inte är särskilt lättillgänglig än att den skulle vara dålig. Jag tror inte finsk film är ett dugg sämre än svensk däremot tror jag att jag kan lukta mig till ett litet finskt guldkorn även om jag inte har hundratals filmer att jämföra med.

Sauna är en vildmarksrysare som utspelar sig 1595. Ryssland och Sverige har krigat klart och världskartan ska ritas om.

Mitt ute i ingenting befinner sig Eerik och hans bror Knut. Eerik är en våldsam man med 73 liv på sitt samvete. Knut är känslig och tillbakadragen och mår extremt dåligt av sin brors agerande. I en enslig stuga möter dom en pappa och hans dotter och pappan går ett blodigt öde till möte i Eeriks knivförsedda händer. Knut stänger in flickan i en jordkällare för att hålla henne borta från Eerik. När dom sedan ska lämna huset för att fortsätta sin vandring genom skogen går Eerik för att släppa ut flickan. Tror Knut. Men Eerik struntar en hel hög i det.

När flickan sen börjar visa sig för Knut (lite som tjejen i The ring) och han är millimeter från en psykisk kollaps berättar Eerik hur det ligger till – det kan inte vara flickan Knut ser för hon är kvar i källaren.

Vad gäller skådespelarinsatserna så finns det ingenting att klaga på. Tommi Eronen som Knut är fenomenal på att visa hur det känns när nerverna ligger utanpå kroppen och han är extremt lik Foppa, vilket inte är så vanligt på skådisfejs och Ville Virtanen som Eerik är jätteäcklig i hela sin svenniga uppsyn.

Filmmusiken är jättefin, jag skulle gärna köpa soundtracket och fotot, ja, det är vackert, det är kargt, det är ödemark.

Sauna är mer en rysare än skräckfilm, mer krypande spänning än blod. Betyget dras ner en smula för att jag trodde filmen skulle vara läskigare och för att jag konstaterade under eftertexterna att jag egentligen inte förstod storyn. Men det är helt klart en sevärd film.


>1408

> Ända sedan jag såg The shining tycker jag illa om hotellkorridorer. Speciellt om dom är tomma, välstädade och tysta. Stephen King skrivande ligger bakom både The shining och 1408 och det känns. Det känns ända in i benmärgen.

John Cusack spelar en tjomme som besöker ställen där det spökar och skriver böcker om sina upplevelser. Det är bara det att han egentligen inte tror på spöken.

En dag får han ett vykort i brevhögen med en bild på ett hotell och en skriven mening på baksidan: Bo inte i rum 1408.
Klart som fan killen vill bo i det rummet. Han är snubbe och envis, han SKA bo där.

Och sen händer det grejer.

Och jag får hurven.

Att 1408 är regisserad Ondskan-regissören Mikael Håfström är inte intressant information. Jag irriterar mig inte ens på John Cusack fast jag brukar tycka han är usel. Det däremot, det är något som bör antecknas.


>The Texas chainsaw massacre

> 1974 gjorde Tobe Hooper skräckfilmsklassikern Motorsågsmassakern.
Den upphaussades som nåt av det vidrigaste som gick att skåda på film, vilket den absolut inte hade gjort om filmen kommit idag.

Men då när begreppet ”videovåld” låg på var mans tunga fick Motorsågsmassakern bli nån slags föregångare för riktig otäck ”slafsfilm”, egentligen totalt missvisande eftersom det knappt finns nåt blod alls i filmen och inga mord sker framför kameran.

Nåja.

2003 tyckte några relativt högt uppsatta hollywoodmänniskor (bla Michael Bay, regissör till The rock, Armageddon, Bad Boys och Transformers) att det saknades något på videohyllorna – typ en remake på Motorsågsmassakern. Sagt och gjort. Det påtades ihop ett manus, det föstes ihop unga människor med skådespelar-ambitioner, det köptes in jävligt tajta linnen till Jessica Biel och sen filmades det.

Nyinspelningen av The Texas chainsaw massacre är något så ovanligt som en bättre variant av den gamla. För till skillnad från originalet är denna spännande, den är kleggig, den är mörk och hemsk och alla karaktärer i filmen är svåra att tycka om. Utom Jessica Biel.

Jag skiter i att hon visar naveln genom hela filmen och att hon springer omkring med ett vitt genomskinligt linne. Hon är cool. Hon är tuff. Hon skriker inte såntdär brudvrål (Iiiiiiiiiiii!!!) och blir styckad strax efter förtexterna, hon är nya generationens tjej som tar tag i saker, hon löser problem och hon är orädd.

Filmen i sig är helt klart sevärd, mycket mer sevärd än originalet som jag tror att dom flesta ser ”bara för att ha sett”. För i originalet finns inget att se. Här får man se allt.


>Paranormal activity

> Det kunde ha blivit så att Paranormal activity aldrig nått ut till någon som helst publik.

Ingen vågade tro på en låtsasdokumentär utan manus, inspelad på en vecka av en helt okänd israel, i hans eget hus. Oren Peli var ju bara en liten spökrädd nörd som ville göra en film om det läskigaste han visste.

Filmen låg och dammade på en hylla när Steven Spielberg plötsligt fick för sig att se den. Han såg den, alldeles ensam i ett rum, vars dörr helt oförhappandes gick i baklås under visningen. Han blev så rädd att han lämnade tillbaka den sedda filmen i en svart sopsäck helt säker på att den var hemsökt.

Alltså, det här är nåt så annorlunda som en trovärdig skräckfilm. Skådespelarna är så bra att det går inte att fatta att dom agerar, vilket man nog ska tacka bristen på manus för. Det här är improvisation på hög nivå.

Som låtsasdokumentär funkar Paranormal activity mycket bättre än vad till exempel Blair witch project gjorde, en film som i mina ögon bara var upphaussat dravel.

Det här är läskigt, det ger kalla kårar, kanske även mardrömmar. Om jag nu kan somna alls.


>Instängd

> Det här är en film för dig som behöver känna tacksamhet över att du har ett fönster du kan öppna.
Det här är en film för dig som tar dina lungor och dina ben för givna.
Det här är en film för dig som vill kunna säga ”men det är ju bara på film” och faktiskt på riktigt erkänna att du varit bajsnödig till döds om så inte varit fallet.

Instängd handlar om en grupp tjejer som är så långt ifrån Sex and the city man kan komma. Dessa sex tjejer är våghalsiga och äventyrslystna och åker definitivt inte en weekend till Paris eller Bermuda för att bonda – dom beger sig till Appalacherna för att utforska ett grottsystem.

En av gruppens tjejer miste sin man och dotter i en olycka för precis ett år sedan och det här är första resan dom gör tillsammans sen dess.

Precis när dom tagit sig ner i grottan faller ett stenblock ner. Dom är fast i grottan, ingen vet var dom är och nu måste dom tillsammans hitta en ny väg ut – för att någonsin komma ut.

Det är mörkt, det är trångt, det är otäckt. Har man inte anlag för klaustrofobi så kommer det som ett brev på posten. Miljöerna är helt galet bra gjorda, speciellt med den blygsamma budget regissören hade. Med lite kosing tvingas kreativiteten fram och i denna film kryllar det av annorlunda filmlösningar och nya grepp.

Framförallt är det extremt befriande att se tjejer – kvinnor – som kan själva. Dom väntar inte på att bli räddade, dom räddar. Dom skriker inte ”iiiiiii” så fort något läskigt händer eller att dom slår sig. Det här är tuffisar med skinn på näsan och jag gillar det! Jag gillar det som fan.

Jag har en bror som är två år yngre än jag. Jag satt inte i knä på honom när vi var små, då hade jag krossat hans klena ben. Men, när vi tillsammans såg denna film hemma hos honom så satt jag uppkrupen i hans knä och jag var totalt likgiltig ifall hans knäskålar gick ur led eller inte. Jag var rädd. Rädd nåt så inihelvete rädd.


>The unborn

> Det här är läskigt.
Oooooo vad det här är läskigt.

Casey Bell (Odette Yustman) ser saker som inte finns. Hon hemsöks av andar, hon ser barn som inte lever, ja, hela hennes liv är sjukt läskigt egentligen. För att bli kvitt detta letar hon upp en exorsist som heter Sendak (Gary Oldman).

Ja, det är mycket plagierat från Exorsisten och mycket av läskiga-barn-grejen är sånt som japanerna har en väldig förkärlek för i sina skräckisar men det skiter jag i, för det här är ruggigt, det är spännande och det ger nervskador som sitter i ett bra tag.

The unborn är snyggt filmad och den känns påkostad. Fräsch på nåt skumt sätt.
Jag har sett många skräckfilmer i mina dar men när jag såg denna tror jag inte ens att jag blinkade, jag satt rätt upp och ner i soffan med rak rygg, hård blick och var mest bara….rädd.


>The others

> I kölvattnet av kluriga rysare som Sjätte sinnet och med Alfred Hitchcocks sätt att skapa spänning kom den lilla anspråkslösa filmen The others.

Grace Stewart (Nicole Kidman) är sval och smal och graciös som en ejderhona när hon glider fram i sitt stora tomma hus. Maken Charles (Christopher Eccleston) är soldat och saknad i krig och barnen Anne och Nicholas är mest svaga och sjuka.
Grace anställer nytt tjänstefolk, barnen börjar se och höra sånt som inte finns och visst är det så att livet i det själlösa huset inte är fullt så dött som alla tror.

The others är en traditionell rysare. Det är inte latexmonster, inte datoranimerade läskigheter som mer ser ut som nåt ur Scooby Doo än som något vuxna faktiskt blir rädda för. Nicole Kidman är världsbäst på att vara kall, snygg och distanserad. Filmens manus skulle med enkla medel kunnas skrivas om till ett rent teaterstycke och jag tycker att det är filmens styrka – den är liksom simpel men smart.

Hurv-varningar utfärdas utan att filmen för den skull framkallar mardrömmar.