En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

skräckfilm

>Insidious

> Det finns få offentliga rumsrena platser som på samma sätt som en biosalong uppmuntrar till närkontakt mellan två personer.

Det finns få filmgenres som underlättar till hudkontakt lika mycket som en riktig rysare gör.

Insidious är en sån film, en sån som inte bara uppmuntrar och underlättar utan även uppmanar till att hålla handen, fälla upp armstödet och hålla om, gömma ansiktet i datens nytvättade tröja eller helt enkelt bara hoppa högt samtidigt på given signal.

Familjen Lambert har flyttat in i ett stort as till hus. Pappan Josh (Patrick Wilson) jobbar mest hela tiden för att hålla familjens ekonomi flytande då mamman Renai (Rose Byrne) är mammaledig med parets tre barn, Dalton, Foster och lilla Elise.

Dalton smyger upp på vinden och råkar ut för en olycka och hamnar i koma bara dagar efter fallet. Samtidigt händer det onaturliga grejer i huset, det är poltergeist-fenomen, det är mystiska röster, det skymtas ansikten i fönster, det pratas om demoner och ja, det är en allmänt ganska tråkig stämning i kåken kan mhttp://www.blogger.com/img/blank.gifan säga.

Nu är ordet tråkig antagligen ett understatement som heter duga för om familjen bara haft tråkigt hade dom nog steppat av glädje. Dom har det rent läskigt, dom är rädda och jag och mina nerbitna naglar förstår dom.

Filmer som denna kommer alltid ha en publik även om den rent filmiskt har skavanker och nu i vårkänsle-och-sommarhormonstider är det den perfekta bio-dejt-filmen. Den är så pass perfekt att jag höjer betyget ett snäpp mot vad jag faktiskt tycker den är värd.

Det kallas mervärde.
Det kan också kallas ”jaaa-jag-erkänner-jag-sov-med-tänd-sänglampa-efteråt-syndromet”.

Filmen har biopremiär på fredag.

Annonser

>Tre om en: Filmer som handlar om sömn

> Invasion of the body snatchers av Johan från Filmitch´s Blogg.

Temat är sömn och det är precis det som utom-jordingarna använder sig av när de erövrar San Francisco i Invasion of the body snatchers. Filmen är en nyinspelning, orginalet gjordes 1956. Även 1993 (Body snatchers) och 2007 (Invasion) har man gjort nyinspelningar.

Berättelsen börjar med att huvudpersonen Elizabeth misstänker att något är fel med hennes man. Han beter sig annorlunda och ju längre tiden går desto mer övertygad blir hon att han blivit ersatt av en dubbelgångare. Vänner och bekanta försöker ge olika psykologiska förklaringar på det hela men när flera liknande fall dyker upp förstår man att någonting håller på att ta över staden. Episoden när man försöker förklara fenomenet psykologiskt är underhållande och en uppvisning i äkta 70-tals flum.

Invasion of the body snatchers är en obehaglig historia som spelar effektivt på två saker som man automatiskt kan känna en viss skräck inför. Dels att våra nära och kära förändrar sin personlighet och blir främlingar samt att vi faktiskt är helt försvarslösa när vi sover. För det är just på det sättet som främlingarna erövrar jorden. Det är inga rymdskepp och slemma aliens med strålpistoler som anländer, hotet är mer subtilt och därmed avsevärt svårare att bekämpa. Under sömnen ersätts människornas kroppar av själlösa kopior och orginalet med vår personlighet utplånas. Det faller sig ganska naturligt att en fiende skulle sätta in stöten när vi sover för bästa resultat. Samtidigt som filmens hjältar kämpar mot sömnen och gör allt för att hålla sig vakna växer de känslokalla utomjordingar i antal.

1978 års version står sig bra mot orginalet. Filmen är spännande och obehaglig, välspelad och välgjord. Vänner av Star Trek kan glädas åt att Leonard Nimoy har en ganska stor roll i filmen även Jeff Goldblum och Donald Sutherland är med på ett hörn. Effekterna är mycket bra och faktiskt ganska äckliga, de håller definitivt än i dag trots att filmen är över trettio år.

Orginalet speglade det amerikanska samhällets skräck för kommunismen då våra kidnappade kroppar och sinnen ingår i ett större kollektiv utan vare sig egen vilja eller personlighet. Den nyare versionen spelar kanske mer på skräcken att som individ utplånas, i och för sig samma tanke som kommunstskräcken i orginalet men den känslan är inte riktigt lika påtaglig 1978 som 1956.

Har ni missat filmen? Se den!

Regi: Philip Kaufman
Betyg: 9/10

Sömnlös i Seattle av Fiffi från Fiffis filmtajm

En nybliven änkling, en liten pojke utan mamma, en nyförlovad kvinna i en bil på väg till sina blivande svärföräldrar och en radioshow som heter Sleepless in Seattle.

Sonen ringer in till radiopsykologen och önskar en ny fru till sin ledsna pappa, pappan får ta över luren och hela tiden sitter kvinnan Annie och lyssnar i bilen.

Meg Ryan är Annie, Tom Hanks är den ensamma pappan och dom überromantiska filmernas okrönta drottning Nora Ephron har regisserat. Det här är första gången Ryan och Hanks vägar möts på vita duken och fem år efter denna var det dags igen med You´ve got mail. Egentligen är det inte så stor skillnad på filmerna. Det är ödets irrvägar, ett medie fungerar som kontaktförmedling och där sonen är ”medlare” i Sömnlös i Seattle har You´ve got mail en hund.

Nat King Cole, Louis Armstrong, Tammy Wynette och Jimmy Durante snitslar en musikalisk känslobana genom filmen och spänner man bara fast säkerhetsbältet behöver man faktiskt inte tänka alls, bara mysa.

”So what we think of as fate is just two neuroses knowing they are a perfect match.” Vems ord är det om inte David Hyde Pierce som i sann Niles Crane-anda får mitt hjärta att smälta i den pyttelilla birollen som Annies bror Dennis. Annies fästman spelas av Bill Pullman som även han gör strålande små inhopp som den multimastodontallergiska Walter.

Mitt aber med Sleepless in Seattle är Meg Ryans frisyr. Jag äääälskar hennes korta frisyrer och här har hon långt böljande hår och nääe, det funkar inte på mig. Tom Hanks å andra sidan har väldigt HÖGT hår här vilket inte är så charmigt det heller.

För mig är Sleepless i Seattle ett toklångt torrhångel i väntan på belägringen (som i detta fall är mailfilmen, en film som i mina ögon är trion Ephron-Ryan-Hanks fullkomliga bubbel-i-magen-fullträff) men det är ett hångel värt att minnas och tänka tillbaka på ibland. Jag åkte ändå upp i Empire State Buildning året efter filmen kom och det var inte BARA för att spana efter King Kong.

Sleepwalkers av Micke från BlueRoseCase.

Filmatiseringar baserade på Stephen Kings berättelser brukar ju inte alltid betyda kvalitet. Särskilt inte när King själv står för manuset.

I ”Sleepwalkers” från 1992 besöker vi den lilla staden Travis där skrämmande saker är på väg att hända. Nyinflyttade Charles och hans svartsjuka mamma har kommit hit i jakt på unga oskulder. Charles och mamman är nämligen så kallade ”sleepwalkers”, vilket innebär att de är övernaturliga varelser som kan ändra form och utseende både på sig själva och sina ägodelar. Det enda som dessa sömngångare fruktar är katterna eftersom en enda katt kan ta livet av en hemsk sömngångare. I Travis bor Tanya och Charles har valt ut henne till sitt nästa offer. Hon tror att han är drömprinsen och visst blir hennes liv en dröm – en mardröm…

King-regissören Mick Garris, som bland annat gjorde den usla mini-serien ”The Shining”, har regisserat ”Sleepwalkers”. I huvudrollerna ser vi Mädchen Amick (som antagligen förväntades kunna dra lite ”Twin Peaks”-tittare), Brian Krause och Alice Krige. Den sistnämnde är rätt underhållande som sömngångar-mamman som trånar efter sin son. Amick och Krause däremot är båda två riktiga katastrofer, till viss del beroende på att karaktärerna är riktigt dåligt skrivna. Föräldrarna påstår att Tanya är smart, men det får vi som publik inga bevis på. Tvärtom framställs hon som helt urblåst och handlingsförlamad. Jag undrar på allvar om inte Garris led av regi-relaterad schizofreni under denna produktion.

”Sleepwalkers” antyder först att vi ska få ta del av en svår kärlekshistoria. Av detta blir intet. Handlingen och enskilda scener försöker sedan bygga upp en skräckstämning – och förvandlas plötsligt till komedi. Att filmen känns både töntig och parodisk underlättas inte av cameos från Mark Hamill (i mustasch), regissörerna John Landis, Joe Dante, Tobe Hooper, Clive Barker och så Stephen King själv såklart i sin vanliga mediokert spelade cameo.

Vid sidan av dåliga skrämseleffekter (skrämda katter såklart och skrikande lik!) finns fler typiska Stephen King-ingredienser med, till exempel den töntige polisen som pratar med sin katt.

”Sleepwalkers” känns som en kvarleva av en ungdomskomedi från 80-talet: hemsk dialog, knäppa lärare, oförstående föräldrar, tuffa killar, snygga bilar, fnittriga tjejer. Man kan tycka att Enyas ”Boadicea” borde räcka långt som stämningsskapare. Det gör den inte. Framför allt förstår jag inte varför skådespelarna i fula Halloween-dräkter, förlåt: de hemska varelserna, kallas för Sleepwalkers. Det förklaras heller inte. Och varför består deras huvudsakliga syssla av incestuösa handlingar?

Ärligt talat, är det ens någon som bryr sig?

”Sleepwalker” är en Stephen King-film värd att hoppa över. Om och om igen.


>Los ojos de Julia

> Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.


>Inside

> Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.


>Staunton hill

> Cameron Romero gör det inte lätt för sig. Som son till kultregissören George A Romero finns det egentligen bara en sak han INTE borde pyssla med för att slippa bli jämförd med sin pappa: han borde inte regissera skräckfilm.

Vad gör då Cameron Romero? Jo, regisserar skräckfilm såklart. Vem har sagt att livet ska vara lätt liksom?

För att göra det extra svårt har Cameron gett sig på en historia som på pappret är urtypen av en ordinär skräckfilm. Ett gäng ungdomar, extremt obefolkad landsbygd, trasig bil, dåligt väder, letar tak över huvudet för natten, hittar övergivet stort hus, sover i lada, konstiga ljud, underlig familj, son i huset saknar kanske både kromosom, intelligens och andra vitala delar innanför pannbenet och han gillar blod samt att lukta på kvinnliga underkläder.

Staunton hill påminner i känsla och färger om 70-talsfilmer i samma genre. Det är bara filmmusiken som känns modern. Musiken är skriven av den danske TV-spelskompositören Jesper Kyd och han är helt klart duktig på sitt jobb.

Filmen är ”hoppig” och ojämn, den börjar segt men tar sig mot slutet (om ”tar sig” betyder att det blir blodigt som attans för det blir det, som ATTANS!) men är ändå helt okej som hjärndöd underhållning i 90 minuter.

Filmen är tillägnad regissörens mamma Nancy Jane McKim som dog 2008 och jag tror pappa Romero är åtminstone liiiite stolt över grabben.


>High lane

> Jag var noll procent höjdrädd tills jag sommaren 1998 åkte Fritt fall på Gröna Lund, nygravid och allt. Efter det var det som att nånting i huvudet sprack och det logiska höjdtänkandet (det är inte höjden i sig som är läskig, det är resultatet av vad som händer om jag trillar ner i backen) förvandlades till en smärre fobi.

Att se High lane (eller Vertige som filmen heter i original) är lika illa för denna fobi som det skulle vara att som spindel-och-ormfobiker gå in i Skansens terrarium när proppen gått och alla djur krälade fritt. I alla fall fungerar filmens första 45 minutrar så. Det ilar i magen, det snurrar i huvudet, det är liksom ingen film i egentlig mening utan JAG är DÄR, det är jag som går på den där hysteriskt långa sladdriga hängbron där bultarna kommer släppa vilken sekund som helst.

Filmens Loic (Johan Libéreau) är den enda bland filmens huvudkaraktärer (fem franska studenter) som lider av svindel – och en svår sådan. Att han ens funderat på att bege sig ut på bergsklättring någonstans i Kroatien kan endast förklaras med att hans nya tjej Chloé (Fanny Valette) har detta som hobby och att hennes ex, också han en erfaren klättrare, ska följa med. Så det är ”alfahannesyndromet” som kickar in där.

Som sagt, filmens första halva handlar om klättring. Det är vackra vyer, häftigt filmade spännande scener och jag sitter som på nålar. Sen kommer en vändning jag inte köper och filmen förändras till en sämre sortens variant av ensam-muterad-liksamlare-dödar-vrålskrikande-ungdomar-skräckis och det blir en totalt oengagerad resa tills eftertexterna börjar rulla.

Synd på en sån bra början tycker jag.

Filmitch´s recension av filmen hittar du här.

Här finns filmen.


>Frontier(s)

>

För att en film ska bli spännande måste den i mina ögon ha en rätt tydlig story och situationer i vilken jag kan sätta in mig själv i (om jag vill) och/eller känna igen mig i.

För mig är det också viktigt att filmens huvudpersoner är sådana jag kan känna sympati för, såna jag bryr mig om och vill väl. Att kasta in femtiofem kubikmeter artificiellt blod gör ingen film varken bra eller spännande, inte ens om den är fransk och ska vara sådär ”superäcklig”. Nyligen utskurna tarmar i närbild hjälper inte heller, inte avkapade hälsenor (jo, i Jurtjyrkogården, men då var hela filmen läbbig) eller döda människor inlindade i plast och upphängda i kylrum.

Nu måste jag erkänna att jag blev besviken. Frontier(s) är återigen en film som en del säger är ”det värsta dom sett” men jag tittade och käkade lunch samtidigt helt utan problem och det gjorde jag av en enda anledning: jag brydde mig inte ett skit om människorna i filmen dog eller överlevde.

Frontier(s) för mig är BARA en film och jag kan med lätthet se kameramän och make-up-artister springa omkring under inspelningen och då tappar filmen liksom hela meningen.

Ungdomar som kommer till ett läskigt motell med tveksam personal såg jag redan med avbitna naglar i Hostel (2005), att det är ett hotell drivet av franska nynazister i den här filmen är liksom inget extra pålägg, mer härsket smör.

Äsch. Det här var bjäfs.
Numera bortglömt bjäfs.

Här finns filmen.