En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

spännande

>Sjöodjursonsdag: Alligator

> Efter att ha sett ett litet gäng alldeles nybakade läskiga-djur-under-vatten-skräckisar den senaste tiden tänker jag nu bege mig trettio år tillbaka i tiden.

I kölvattnet av Steven Spielberg´s kassasuccé Hajen (som kom 1975) gjordes en mängd filmer i samma genre men med mycket varierande resultat. Alligator från 1980 är en av dom och jag tjongar till med en liten hurv-varning på direkten för redan dom första två-tre sekunderna av filmen är läskigare än hela Dinoshark OCH Sharktopus tillsammans. Jag åt en bit ost just när filmen började och det var dumt.

Den lilla alligatorintresserade flickan Marisa (Robin Riker) får en alligatorbebis efter ett besök på en djurpark. Att hon är en härligt annorlunda liten tjej kan anas direkt eftersom hon ler med hela ansiktet och säger:”I´ll call him Ramon.”

Ramon bor i ett fint piffat litet terrarium i Marisas flickrum tills en dag när hennes pappa helt oprovocerat tröttnar på Ramon och spolar ner honom i toaletten. Var det smart gjort? Nej, inte direkt, men det är i alla fall upptakten till en riktigt bra film.

Kloakerna i Chicago är fulla med mat för en hungrig alligator som likt tjuren Ferdinand bara blir större och större och STÖRRE men det där med att lukta på blommorna är inte hans melodi. Ramon är mer den blodtörstiga typen, en sån som matadorerna, picadorerna och bandriljärerna hade älskat att få stryk av i det soliga Spanien.

Alligator något så ovanligt som en spännande och välgjord djurskräckis med bra skådisar rätt igenom. Effekterna är ganska enkla men väl fungerande och känns äkta på ett sätt som förra veckans krokodilrulle och många många andra saknar.

Filmens regissör Lewis Teague är mannen bakom filmer som Cujo, Den vilda jakten på juvelen och Wedlock och det känns som han kan sitt jobb. Huvudrollen innehas av den stilige Robert Forster och ja, av alligatorn Ramon också såklart.

Det här är absolut en film jag rekommenderar och en av dom bästa jag sett i den här fantastiska men ändå rätt smala genren. Slutet är dessutom heeeeelt genialt!

Annonser

>Hollow man

> Efter att jag åter ha sett och fortfarande uppenbart gillar Paul Verhoevens klassiker Basic instinct så känner jag att det är fler av hans filmer som förtjänar en omtitt. Hollow man till exempel. Kevin Bacon som osynlige mannen, kan det a nåt?

Bacon spelar den något fanatiske forskaren Sebastian Cane. Med hjälp av hemliga experiment på djur försöker han komma på ett sätt att göra dom osynliga och precis som så många gånger förr i filmer med överintelligenta och narcisisistiska vetenskapsmän i huvudrollen så ska dom GIVETVIS prova på sig själva och SJÄLVKLART går det åt helvete.

Canes ex-flickvän Linda (Elisabeth SHue) och hennes nya snubbe Matthew (Josh Brolin) spelar dom andra stora rollerna men i ärlighetens namn är det vare sig dom eller Kevin Bacon som har huvudrollen, det är effektmakarna, för trots att Bacon är med i större delen av filmen så syns han väldigt lite. Det kan bero på det att jag gillar filmen så mycket som jag gör (eftersom jag inte gillar Kevin Bacon som skådis). Det kan också bero på att redan förtexterna skvallrar om att det kommer bli spännande och Jerry Goldsmiths musik är som färska hallon och kardemumma på filmjölken. Hollow man är en mycket välgjord liten petitess i filmhistorien och en film som trots elva år på nacken faktiskt håller mer än väl.

Den holländske regissören Paul Verhoeven blir 73 år i år och han är inte – och har aldrig varit – någon direkt produktiv man. Tyvärr. Jag gillar honom. Han har en skön känsla i sina filmer, en fingertoppskänsla som är rätt unik. Framöver kommer recensioner även av dom två kvarvarande actionklassikerna i hans repertoar: Robocop och Starship troopers. Total recall har jag redan skrivit om.


>Veckans Gosling: Murder by num8ers

> Det finns ingen på denna jord som klär i marinblå polotröja. Inte ens Sandra Bullock gör det. Herreguuud vilket fullkomligt onödigt klädesplagg.

I Iskallt mord har Bullocks polis nos för allt annat än snygga kläder. Hon är duktig på sitt jobb, hon gör det hon ska och hon gör det bittert, buttert och oklanderligt men hennes privatliv är kajkobajko minst sagt. Hon vill och vågar inte släppa någon nära och det står helt klart att något hemskt har hänt henne, något som har att göra med en (fd) stor kärlek. Det hettar till mellen henne och hennes nya jobbpartner (Ben Chaplin) men hon behandlar honom inte särskilt schysst.

Två uttråkade skolpojkar med klara narcissistiska drag (Ryan Gosling och Michael Pitt) drar igång en ”lek” med dödlig utgång och polisen med Bullock i spetsen kommer dom på spåren.

Här har vi alltså en 22-årig Ryan Gosling som ska spela 18 men ser ut som 15 och en 38-årig Sandra Bullock som ska spela 38 men beter sig som 23 eller 65 och inget där emellan. Murder by numbers är kanske inte en helt dum originaltitel (aningens bättre än den svenska översättningen Iskallt mord).

Sandra Bullock har tagit fram stora plånboken för att finansiera filmen och hon gör ett bra jobb i huvudrollen men jag får liksom ingen känsla för vare sig historien eller människorna. Jag bryr mig inte alls, inte om idiot-pojkarna, inte om iskalla Bullock och jag får inte tillstymmelse till förhöjd puls under som ”spännande scenerna” förutom när det dök upp en apa med köttig rumpa från ingenstans, då höll jag på att grädda i byxan.

Inte ens Gosling himself var nåt att hänga i julgranen. Trist, men nästa torsdag får han en ny chans.


>Fair game

> Precis som det står på postern så är Valerie Plame (Naomi Watts) inte bara fru och mamma hon är spion också.

Det är den ytliga plotten till filmen Fair game. Den mer grundläggande är att filmen handlar om det sanna politiska spelet som föregick Irak-kriget 2003 och som strössel på glassen serveras en hel del kritik mot den före detta presidenten George W Bush.

Sean Penns nuna i en politisk thriller är en garant för mig att filmen inte är en kalkon. Naomi Watts ansikte lovar mig egentligen ingenting alls. Hon kan vara alldeles briljant (som i Eastern promises), lite för blek (som i Du kommer att möta en lång mörk främling), jättecharmig (som i King Kong) och helt okej (som i amerikanska The ring).

I Fair game visar hon upp en egenhet som jag trodde var unik för svenskar som inte är så vana att prata med invandrare eller när illa utbildad sjukvårdspersonal ska försöka prata med någon som är handikappad och inte riktigt fattar att den handikappade kanske bara har ett trasigt ben, inte fel i huvet. Watts böjer sig fram när hon pratar, hon säger orden lite för sakta och artikulerar sin engelska som om hon skulle förklara nåt för ett dagisbarn. Det ska hon inte. Hon är CIA-agent, en högt uppsatt sådan dessutom och dom hon pratar med är inte efterblivna på något sätt.

Även regissören Doug Liman har en egenhet som jag tycker är aningens enerverande. I scener när det är fler än två personer i ett rum låter han kameran liksom gunga horisontellt från vänster till höger, fram och tillbaka fram och tillbaka, istället för att använda sig av klipp och han har säkert en skitsmart baktanke med det men jag tycker det blir jobbigt att titta på i längden. Att åka Vikingagungan på Grönan har samma effekt, jag blir ett light-fyllo i skallen. Vad gäller Sean Penn så är han Sean Penn, han sköter sig galant precis som alltid.

Fair game är en rätt spännande thriller fullskiten med vapentekniska och politiska facktermer som gör att jag ibland inte ids hänga med. Kanske är det meningen, kanske inte, men det är smart för vem vill dissa en film med orden ”Jag fattar liksom inte allt…”?

Jag vill ju inte att Naomi Watts ska luta sig fram mot mig och liksom föööörsööööööööka föööörklaaaaara.


>Inside

> Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.


>The town

> Nu när jag faktiskt sett en film med Ben Affleck som inte fick mig att varken vilja stänga av och/eller spy så rider jag på vågen och tar mig an denna.

The town verkar vara en riktig kritikersuccé och Jeremy Renner blev till och med oscarsnominerad för sin roll. Jag tänker att jag får försöka se dom bitarna och strunta i att huvudrollen OCH regissörsklappan tillhör Mr Affleck – men – dessa tankar är tämligen svåra att slå bort när filmen väl dragit igång. Det är nämligen inte många scener han INTE är med i, Ben The Linslus.

Charlestown, en förort till Boston, har av någon märklig anledning blivit bankrånarnas hemvist # 1 i USA. Dom har flest rånare per capita, det är som att rånarluvorna sitter i generna på invånarna där. Doug (Ben Affleck) har en pappa som sitter i finkan (Chris Cooper) men det hindrar inte honom från att med noga uträknad precision råna banker på löpande band. Nu är han inte ensam, han har sitt gäng, sitt posse.

På den senaste i raden av rånade banker jobbar Claire (Rebecca Hall). Rånarna gör det dom ska utan alltför mycket blodsspill och tar sedan Claire som gisslan. Dom gör henne inte illa utan säpper henne vid en strandkant men hon blir givetvis chockad som fan.

Rånarna får reda på att Claire bor i Charlestown även hon och för att ligga steget före och få reda på om och vad hon berättat för FBI gör Doug en trevare och blir hennes vän och sedan – såklart – mer än så (han har pumpat muskler en masse för den här rollen och vill givetvis visa sig med naken överkropp i motljus). Doug blir kär på riktigt i Claire och vill börja ett nytt liv, han vill sluta med rånerierna. Men det är ju den där sista stora stöten. Det är ALLTID den där sista stöten…

Jag skulle kunna raljera över The town tills jag gick i pension. Jag skulle kunna spriva spaltmeter om hur jävla DUM Ben Affleck ser ut med sin ständigt halvöppna mun (den manliga motsvarigheten till Kristen Stewart?) och sina ticks att alltid röra huvudet liiite innan han pratar så att jag som tittar vet exakt vad han ska säga innan han säger det men nej, jag skiter i det den här gången för jag tycker The town är en fullt duglig film. Om jag tar i från tårna så är den faktiskt riktigt….bra.

Det är en inte så värst nyskapande story, en story inte helt olik Heat, men där Heat i mina ögon föll på dom två stora, på ”giganternas kamp” mellan DeNiro och Pacino, där håller The town just för att det känns som vanliga tjommar som sitter i skiten, inte två Filmsjärnor som tjänar multum på överspel.

Jon Hamm som FBI-agenten är för mig ett helt okänt ansikte (nej, jag har inte sett Mad men) och det är asskönt att se någon ”ny” i just den rollen. Han gör det dessutom jättebra. Rebecca Hall har jag tyckt om sen jag såg Vicky Cristina Barcelona och den känslan sitter fortfarande i. Jeremy Renner är mästerlig på att med små medel gestalta någon vars psyke är på väg att explodera och Chris Coopers lilla inhopp är Chris Cooper i ett nötskal: genialiskt!

Ben Affleck kunde ha haft den goda smaken att ge huvudrollen till någon annan men hade han gjort det hade säkerligen brorsan (eller Matt Damon) fått den och det hade varit lika illa. Så den här gången väljer jag att bita mig i tungan för det är inte värt det. Jag vill inte besudla en riktig bra film med simpla ordbajserier. Det här är en film att se och se om, till och med för en sur skeptiker som jag.
Bra gjort Ben!


>The reef

> Fem personer ger sig ut i en segelbåt nånstans utanför Australiens kust. Båten vänds upp-och-ner mitt i ingenting och dom har två val:

1. Sitta kvar på båtens undersida och invänta räddning och samtidigt riskera total uttorkning OCH att båten sjunker helt och då bli uppäten av hajar eller
2. Simma i land, vilket är huuuuuur långt som helst, det går inte ens att se land i horisonten och samtidigt riskera att bli uppäten av hajar.

Fyra av fem väljer simturen. Jag fattar inte för mitt liv varför.

Hajar är otäcka djur. Vatten är ett respektingivande element. Att känna deras rädsla och utsatthet är inte speciellt svårt men, för det finns ett men, denna typ av film lider av samma problematik som Open water-filmerna: det blir rätt enahanda att glo på folk i vatten i 90 minuter.

Väntan på hajen, på blod och död är det enda som håller mig vaken och det kan vara nog så spännande men inte när det enda som KAN hända är att simmarna ser en haj och hajen käkar upp dom. Det blir ett minimum av hoppa-till-i-soffan-scener (som det fanns ett gäng av i Hajen till exempel) eftersom det liksom inte finns utrymme för det. Hajen kan inte gömma sig, ej heller simmarna.

Nåja. The Reef är på inget sätt en dålig film. Det är bra skådisar, snyggt filmat och en enkel men effektiv story som inte dras ut på i alla oändlighet. Det är bara jag som saknar nåt. Jag saknar att få säga HUUUH – högt – och samtidigt lätta en halvmeter från soffan, fortfarande med uppdragna ben.

Flmr och Filmitch har sett filmen även dom.