En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

sportfilm

>Veckans Gosling: Remember The Titans

> Den lilla inskränkta hålan Alexandria i delstaten Virginia är ingen mysig plats att bo på. Det är tidigt 70-tal och rasismen är både öppen och utbredd. Motsättningarna blir inte lättare att hantera när skolorna ska integreras och svarta och vita tvingas till en gemensam vardag.

Den svarte tränaren Herman Boone (Washington) får jobbet som huvudtränare för skolans lag Titans (dom spelar amerikansk fotboll), ett jobb som varit givet den vite Bill Yoast (Will Patton) i många år.

Självklart blir det ”the battle of the giants” både på plan och utanför. Självklart är det fördomar som ska stötas och blötas, det är manlig gruppdynamik (inte helt olik militärens) och hela skiten är producerat av Jerry Bruckheimer med allt vad innebär av trumvirvlar, amerikanska flaggor och Hollywoods jävla symfoniorkester (där alla fått sparken utom stråkavdelningen och ja, killen på virveltrumma också, han jobbar fanimej dubbel övertid).

Det här är värsta sortens film. Moralpredikningar, ”based on a true story”, bredröven Denzel, nationalism och rasism i något som borde vara en tankeväckande soppa men som bara blir blaskigt trams med sur eftersmak. Den dryge vite collegekillen blir givetvis omvänd och ”god” på slutet, dom svarta killarna är självklart ”soulmen” och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på och jag vill mest bara spy.

Ryan Gosling har en liten roll som en av spelarna i laget och återigen kan jag säga att han inte riktigt höll samma kvalitet som ung som han gör nu. Han gör inte något speciellt av sin karaktär och jag kan inte tro annat än att det är meningen. Jag menar, hade han FISIT i bild hade han gjort större avtryck än Den Store Denzel gjorde genom hela filmen.

Näe usch. Det här går fetbort!


>The fighter

>

Micky Ward (Mark Wahlberg) är en welterviktboxare från Lowell, Massachusetts. Hans mamma Alice (Melissa Leo) är hans engagerade manager och hans äldre halvbror, Dicky Eklund (Christian Bale) är inte bara en föredetta boxare utan även hans tränare, en tränare som vill att lillebror ska bli allt det han själv aldrig blev.

HBO ska göra en dokumentär om Dicky som nu inte är mycket mer än en spillra av sig själv och ett riktigt crackhead och han tror att dokumentären ska hjälpa honom till comeback. Det är en ganska korkad tanke.

Hela filmen känns rätt korkad tycker jag, korkad och plastig. Jag förstår inte hur den har kunnat gummistövlat sig in i oscarsnomineringsträsket, den enda vettiga förklaringen måste vara att 2010 verkligen inte var ett starkt filmår.

Att oscarsjuryn är svag för boxningsfilmer är ingen hemlighet. Rocky, Tjuren från Bronx, Million dollar baby, ja, det går att namedroppa en hel hög men att jämföra The fighter med dessa klassiker är som att köpa en Cappricciosa i frysdisken på Willys och tro att den ska smaka lika gott som en vedungsbakad pizza med hemlagad tomatsås, parmaskinka och färska champinjoner hos italienaren på hörnet.

Christian Bale har inte varit såhär smal/tärd sen han gjorde The machinist och såg ut som han bott i en grotta utan mat i tio år. Han gör rollen som Dicky bra, inget snack om saken och om det är någon i filmen som förtjänar att uppmärksammas så är det just han. Mark Wahlberg spelar samma roll som han alltid gör, dvs sig själv och det går att hålla sig för skratt rätt enkelt när jag ser honom.

Amy Adams (som Mickys flickvän) är söt och fin men gör absolut ingenting extra för att förtjäna sin nominering för bästa kvinnliga biroll. Då är Melissa Leo bättre som mamman Alice, men inte heller hennes prestation får mig att gå ner i brygga.

The fighter är en konstig film som av någon underlig anledning ses som en storfilm. Jag ser inte det oscarsjuryn ser, jag bryr mig inte det minsta om karaktärerna, jag satt mest och hoppades att Micky eller Dicky eller nån annan skulle dö så jag skulle slippa höra detta messande av alla namn som slutar på Y. Som Marky Mark. Det var tider det!


>Mot alla odds

> Terry (Jeff Bridges) är en sportkille med skadad axel, trasiga knän och trasslig ekonomi. Jake (James Woods) är full-skiten med pengar men hans tjej Jessie (Rachel Ward, ja det är hon som spelar Meggie Cleary i Törnfåglarna) har stuckit och bestulit honom på 50000 och han betalar Terry för att leta reda på henne.

Terry hittar Jessie och hon är jättesnygg i sin korta 80-talsfrilla och han tar av sig tröjan och visar sin solbrända six-pack och dom har svettig sex på den där paradisön och faaan, vad snygg han var då Jeff Bridges. Faaaaaan alltså.

Alltså, SHIT vad snygg han var! Jag kan inte riktigt släppa det. När filmen kom 1984 pratades det bara om Rachel Ward och vilken puma HON var. Det är inget fel på henne men varför kunde ingen släppa bomben att Jeff Bridges var värsta hunken? Jag fattade ju ingenting då, alltså ingenting alls. Herregud, jag måste ha varit både blind och bakom som tonåring (och antagligen alltför fokuserad på långa män i röda sportbilar med stor mustasch och för små shorts som bor och verkar i Honolulu).

Jag vet alltså NU att Jeff Bridges var en fining, han visste det själv redan då och regissören Tayor Hackford visste det absolut. Mer än så behövdes inte för att få Mot alla odds att bli 80-talets kanske ”hetaste” erotiska thriller (med uttalet eROTisk, alltså som rotavdrag, typ), på pappret ska tilläggas. I verkligheten är filmen nämligen inte vare sig en thriller eller särskilt erotisk, snarare mest seeeeg och låååångtråkig. Det är ungefär fyra olika storys som ska bakas in i en och samma deg men den som degade glömde både kaveln och att provsmaka.

Men vem kan totalsåga en film på 128 minuter varav typ 90 visar Jeff Bridges nakna hud? Wii-hii, inte jag i alla fall.

Filmen hittar du här.


>Två om en: Cinderella man – med förstoringsglaset inställt på Renée Zellweger

> Jojjenito och jag har kommit på att vi har en sak gemensamt: vi har båda extremt svårt för den amerikanska skådespelerskan Renée Zellweger.

Därför beslutade vi oss för att se en film med henne i en stor roll och sedan starta motorsågarna för att skapa en skådis-sågning av sällan skådat slag. Men precis som med livet i stort så blir det inte alltid som man tänkt sig.

Filmen vi båda såg var Cinderella man.
Här är våra tankar om filmen i allmänhet och Renée Z i synnerhet.

Först ut är Jojjenito.

Den här recensionen skulle från början handla om Renée Zellwegger och hennes bristande skådespelartalanger. Nu blev det kanske inte riktigt så, vilket nog mer beror på filmen än på Renée.

Men vi börjar från början.

Cinderella Man är en film om en amerikansk hjälte vid namn James J. Braddock. Braddock, spelad av en skapt för rollen Russell Crowe, är en boxare med viss framgång i slutet av 20-talet i New York. När sen Depressionen med stort D slår till får Jim det svårt att försörja sin familj bestående av en handfull barn och så frun Mae spelad av en äppelkindad Renée.

Familjen Braddock hankar sig fram: Jim har en bruten handled och kan varken jobba eller boxas, elen stängs av och det är vinter. Krisen är med andra ord nära. På något sätt klarar Jim dock av att försörja sin familj (se filmen för att se hur). När sen sommaren kommer får Jim plötsligt en andra chans att väcka liv i sin boxningskarriär då promotorn Joe, spelad av nervige och alltid sevärda Paul Giamatti, fixar en match mot andreutmanaren till tungviktstiteln. Givetvis, helt mot alla odds, vinner Braddock och nu kan allt hända.

Hur var det med Renée då? Alltså jag kan inte säga att hon förstör filmen. Det kan bero på att det inte är en så bra film till att börja med, vilket gör att det inte finns så mycket att förstöra. Men bra är hon inte. Jag återkommer till det senare. Innan jag såg filmen var jag inte helt säker på vem som var regissör. Jag hade dock för mig att det var Ron Howard. Och ju längre filmen pågick, ju mer säker på vem det var blev jag. Ju fler sentimentala amerikanska scener jag fick se desto mer säker blev jag. När eftertexterna dök upp visade det sig att jag hade rätt. Ron Howard stod givetvis bakom denna helamerikanska hjältesagan. Av någon anledning missade jag hans namn under förtexterna. Fast jag är ganska säker på att det inte visades under förtexterna. Eller?

Problemet med Renée är att hon inte är en skådespelerska. Hon är en skådespelerska som väldigt gärna skulle vilja vara en skådespelerska. Jag skulle nästan vilja säga som Börje Ahlstedt och hävda att hon är en posör. Problemet för mig är hennes fysiska skådespel. Hur hennes ansikte ser ut. Det funkar helt enkelt inte. Hennes ansikte ser ut som om det håller på att svälla av en vilja att gestalta den här fattiga kvinnan i 30-talets USA. Har hon apelsinhalvor under vardera kind frågar jag mig? Hon ser ju helt vansinnig ut. Och så läpparna, det är möjligt att de inte är fyllda med botox men det ser ut så. Varje replik trycks fram med känsloreglagen på max, vilket ger känslan av en skådis som väldigt gärna vill vara sin roll men som mest framstår som just någon som vill spela en roll men just inte är den.

Filmen då? Mja, den är faktiskt hyfsad. Jag kan inte låta bli att ryckas med i boxningsdramatiken. Trots att jag kanske inte gillar boxning så kan jag inte låta bli att tycka att det ändå finns något väldigt speciellt med två kombattanter som gör upp i en fyrkantig ring. (En parentes, en ganska stor sådan, i sammanhanget är nyheten om Ola Rapace som ska göra karriär som boxare och låter meddela att boxning inte är en lek.)

Utan boxningsvinkeln har jag svårt att se att filmen hade fått godkänt. Det förekommer ett antal jobbiga partier där Howards smöriga sida gör sig påmind. Det är barn, kvinnor och den amerikanska nationen som upphöjs till ett overkligt skimmer. Det blir övertydligt, fånigt. Det som är bra är boxningshistorien och i viss mån miljöskildringen av 30-talets New York. Så fort fokus hamnar på Renée och barnen så blir det jobbigt. Crowe är jordnära och faktiskt riktigt bra som hjälten Jim Braddock. Renée är en Hollywoodskådis som försöker, försöker för mycket, att spela en fattig kvinna under depressionen. Varför får jag den känslan? Beror det på att Renée ser ut som hon precis blev färdig med inspelningen av en Bridget Jones-film? Hennes puffade kinder förblindar mig kanske från att se hennes skådespelartalang?

Betyget blir 3- av 5 möjliga.

Då var det min tur att harkla mig och ta i från tårna.

Cinderella man är en film som jag utan att missa så värstans mycket hade kunnat snabbspola mig igenom. Det är inget bra betyg för en ”storfilm”.
Hur kan jag då klassa Cinderella man som en ”storfilm” när jag så uppenbart inte har en enda hög tanke om den kanske du undrar? Jo, jag gör det därför att den på pappret ÄR en storfilm.

Ron Howard regisserar, manus är baserad på verkliga händelser, Russell Crowe är med och har återigen en roll där han lyckas förvandla sig själv och sin kropp till något tvärtemot rollen innan eller rollen efter, biroller är tillsatta med intressanta fejs, Paul Giamatti och Craig Bierko bland annat, varav den sistnämnda gjorde det kanske inte alltför genomtänkta karriärsdraget att tacka nej till rollen som Chandler i TV-serien Vänner.

Som grädde på moset är Renée Zellweger det kvinnliga affischnamnet vilket bara händer i filmer som förväntas bli så stora och så intressanta att ingen jävel ids bryr sig om att det inte är en långbent puma som leading lady (övriga exempel på denna tes är Åter till Cold mountain, Bridget Jones, Mina jag och Irene och Jerry Maguire, men det finns säkert fler).

Om tanken med att se filmen var att anteckna elaka tanke-oneliners som brukar dyka upp när jag ser Renée Z på film, att liksom skapa ett gediget underlag för en riktig såndär lowlife kändissågning (som jag gjort en gång på en annan blogg men inte riktigt räknat med att personen i fråga faktiskt läste den och ja, jag fick ett mycket argt mejl och ja, det var jobbigt och jag vill inte hamna där igen men OM nu Renée Z faktiskt kör Google translate på Fiffis filmtajm och hittar denna text tillägnad henne själv så är det fanimej värt det) så måste jag säga att jag blev förvånad över vad som dök upp på mitt anteckningsblock.

Svordomar, könsord, många synonymer med sånt som finns i komposthögar, jämförelser med djur, både vilda och tama men det gällde inte bara Renée utan hela ensemblen. Alltså, jag är så sjukt o-nöjd med hela den här filmen att det är en omöjlighet att enbart fokusera mig på Renées mediokra insats.

Normalt sett när jag ser en film med Renée Z är FILMEN oftast helt okej, det är hennes blotta uppsyn som gör mig förbannad. Nu är liksom hela upplevelsen nere på nån lerig sjöbotten och klafsar. Russell Crowe må vara hur begåvad som helst men det hjälper inte, inte all världens Red Bull, inte hela Europas samlade amfetaminarsenal, inte tandpetare i ögonlocken, ingenting kan få mig att inte mentalt somna när jag ser honom agera som han gör här.

Paul Giamatti som oftast är en ynnest att beskåda iklär sig här en närmast patetisk idoldyrkan och försöker leka Marlon Brando med alla till buds stående medel. Det finns bara ETT problem med det: han är inte Marlon Brando!

I Cinderella man pratar Giamatti dels oavbrutet med i princip stängd mun, dels som om han hade litervis med spott i munnen OCH en Big Mac & co – PLUSMENY – instoppad i vardera kind som för att likna Don Corleone fast det han glömmer är att även Don Corleone himself såg ut som en hamster med vadd i kinderna men han var först, han var originalet, således kommer han undan med det (och ja, jag fattar att Giamatti säkerligen ska gestalta en person som funnits i verkligheten men jag skiter lite i det för han gör det så dåligt att det blir buskis).

Angående Renée så är det precis som Jojjenito skriver här ovan, det är jättsvårt att se henne som en fattig svältande moder som lever i ren misär (fast hon har en het man som hon verkar kunna se sig mätt på) när hon har kinder som ser ut som något Astrid Lindgren skapat i ett ostkakeland med mycket sylt och handvispad grädde. Men denna gång är det inte hon som drar ner betyget, det är den totala likgiltighet jag känner inför historien i sig och irritationen över rent usla skådespelarprestationer överlag.

Så, det blev en sågning trots allt, men jag tror jag skulle behöva en lektion eller två i den här skolan för att få till den ordentligt.

Tack LOVEFILM för att ni hade Cinderella man. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag slösat 39 spänn på att hyra den här dyngan.


>Looking for Eric

> Såhär i fotbolls-VM-tider så finns det en del människor som tycker att all tid mellan matcherna är onödig tid, även om det såhär i början faktiskt är TRE matcher om dagen.

Jag är en sådan människa.

Så för att göra den onödiga tiden lite mer betydelsefull roade jag mig idag med att titta på en film. Om…..ta-daaaa…fotboll!

Palindromet Steve Evets spelar Eric, den fotbollsfanatiske brevbäraren som inte är så värstans glad. Han är i kris kan man säga. Han bor i den gråtrista Manchesterförorten Salford och hans allra största idol är fransmannen Eric Cantona, en av Manchester Uniteds mest kända och omtyckta spelare genom tiderna.

Eric har pigga, snälla hamsterögon och det är lätt att känna med honom. Han är omtyckt av sina arbetskamrater och dom gör sitt bästa för att muntra upp honom.

Eric börjar prata med planschen av Cantona som hänger på väggen hemma, frågar honom frågor om livet och ber om råd och plötsligt står han där i egen hög person, Eric Cantona står på det lortiga lägenhetsgolvet och pratar. Franska. Såklart.

Cantona blir nån slagt psykologvän åt Eric och han får Eric att fatta knepet: det gäller att träna och träna hårt, oavsett om man vill bli bra på fotboll eller på att leva livet till fullo.

Regissören Ken Loach är för mig mest känd som en riktig arbetarklassfilmare, en brittisk Roy Andersson – men mer…tragisk.

Looking for Eric är den Loach-film som varit lättast att ta till sig av alla hans filmer jag sett. Om det beror på att den delvis handlar om just fotboll eller bara är lite ytligare och färggladare än normalt vet jag inte riktigt, men det är skönt att han inte alltid behöver fastna i den där fattiga, skitiga, fula förortsmisären.

Och självklart är det kul att se Cantona igen, även utan boll.


>Allt flyter

> Jag såg inte Allt flyter när den var ny på bio. Jag såg inte Allt flyter på DVD när den precis släppts. Jag var i ärlighetens namn inte sugen alls på att se Allt flyter tills jag kom över filmen av en slump och tryckte på play.

Vad beror det på?

Det jag minns av Allt flyter från när den gick på bio var att jag läste i nån kvälltidning att den var en flopp. Kanske hade den gått en vecka på bio då, kanske två, kanske en helg – jag vet inte. Det jag vet är att inte många i detta land pröjsar 100 spänn för att se en film som benäms som en flopp i massmedia – om inte filmen börjar på Göta och slutar med Kanal förstås.

Men är då Allt flyter en flopp?

Först lite statistik. Här är dom 25 mest sedda svenska filmerna 2009* (publiksiffror inom parentes):

1. Män som hatar kvinnor (1 217 018)
2. Flickan som lekte med elden (1 029 278)
3. Sommaren med Göran (550 085)
4. Luftslottet som sprängdes (508 749)
5. Bröllopsfotografen (330 617)
6. Pettson & Findus – glömligheter (153 311)
7. I taket lyser stjärnorna (143 766)
8. Mammut (143 412)
9. Beck – I stormens öga (143 214)
10. Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet (135 923)
11. Wallander – Hämnden (131 629)
12. Vi hade i alla fall tur med vädret igen! (120 659)
13. Kenny Begins (111 351)
14. LasseMajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd (109 696)
15. Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (99 098)
16. Allt flyter (98 814)
17. Maria Larssons eviga ögonblick (98 171)
18. Så olika (95 431)
19. Lilla spöket Laban – Bullar och Bång (71 064)
20. Drottningen och jag (39 248)
21. Lilla spöket Laban – världens snällaste spöke (31 868)
22. De ofrivilliga (29 621)
23. Prinsessa (28 680)
24. Flickan (26 833)
25. Låt den rätte komma in (22 157)

Om man enbart ska bedöma en flopp utifrån summan av antal betalande biobesökare, vilka av dessa filmer är då en flopp?
Ska man gå på kritikernas betyg och recensioner så är till exempel Flickan värsta bästa flippen, men sett till antalet besökare – njaaaa, va.

Hur man än vänder och vrider på siffror så är Låt den rätte komma in en superflopp enligt biobesökarlistan. Har kvällstidningarna dragit upp den infon på löpsedlarna? Skulle inte tro det. Men när Måns Herngren gör en film som inte drar ett par hundra tusen besökare efter en helg, ja då ska det slås på stora trumman.

Vad vill jag komma fram till? Ja, kanske att Allt flyter fått oförtjänt mycket skit, för det är ingen dålig film. Det är ingen klassiker i En på miljonen och Adam&Eva-style men den är hästlängder bättre än Underbar och älskad av alla.

Att följa ett klassiskt grabbigt innebandygäng i sitt sportliga spårbyte till att bli konstsimmare, det är både komiskt, finurligt och rätt….mysigt faktiskt.
Filmen är beige i betydelsen färglös, alltså den känns verklig, svensk, trovärdig. Kostymören Jaana Fomin har hittat en perfekt avvägning i varenda klädesplagg och det hjälper till för att inte få detta att kännas som en saga.

Jag både ler, fnissar och skrattar till ibland. Det trodde jag inte jag skulle göra. Jag trodde att det här skulle vara en flopp för det stod i tidningen och allt som står i tidningen är ju sant.

(*Källa: Filmnyheterna.se)


>Ping-Pongkingen

> Rille (Jerry Johansson) är en bastant ung kille som är duktig på i stort sett en enda sak: pingis. Åååå han är så duktig på pingis. Åååååå, så duktig är han.

Pingpongboll och racket, det tycker han är jättekul. Han gör till och med fyra sit-ups på pojkrumsgolvet för att bli ÄN bättre på sporten som gett honom en identitet i klassen, bland kompisarna, i livet. Han är ju kungen av pingis.

Filmen är snygg på samma sätt som Roy Anderssons spel-och-reklamfilmer. Scenografisk perfektion men urtråkigt. Det är så tråkigt att klockorna stannar och blodet tveksamt jobbar sig genom kroppen.

Det är segt, det är pudrad lins, det är kalla pastellfärger. Jag vet att Ping-Pongkingen fått en massa priser och den vetskapen kan jag bara avfärda med ett hånfullt HUM.

Hundar som får Best-in-show-medaljer är sällan dom charmigaste jyckarna.