En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

svensk film

>Fyra år till

> Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

Annonser

>Brutt

> Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.


>För kärleken

> Filmer där olika människors liv och öden vävs samman är alltid intressanta tycker jag. Ibland är filmerna riktiga mästerverk (som Short cuts och Magnolia), ibland jättebra (som Crash) och så finns det en hel hög som är klart sevärda (svenska Tic Tac).

Denna typ av film gör oftast vardagsrealismen rättvisa. Sällan skruvas handlingen till in absurdum, den vanliga vardagen är dramaturgisk nog, persongalleriet är för det mesta välbalanserat och varenda liten biroll blir en roll, inte en bi-dito. Jag gillar det. Formatet gör att det känns som en såpa i långfilmsformat, men en såpa där varenda darling måste killas för att alla händelser ska få plats.

I För kärleken är det främst fem personers liv det kretsar kring. Advokaten Karin (Tuva Novotny) som är gift med socialassistenten Moses (Peter Gardiner). Dom har ett stort dyrt hus, två döttrar och ett livspussel som är i princip oläggbart. Skådespelaren Håkan (Stefan Sauk) har än en gång åkt dit för rattfylla, TV-personligheten Bosse (Ulf Brunnberg) har fått sparken och blivit utbytt som programledare för ett program han lett i 20 år och Francis (Danny Glover) knackar dörr för att sälja handgjorda konsthantverk och drömmer om att få sin fru och sina döttrar som är kvar i Gambia att komma till Sverige.

Samtliga liv krånglar till sig, många på sätt vilken vanlig människa som helst med lätthet kan sätta sig in i och det är DET som gör För kärleken till en riktigt bra film. Alla gör det dom tror är rätt – för kärleken – sen kan kärleken vara sina barn, sitt jobb, sin partner, till alkoholberoende eller sitt oförställda ego.

Jag har den senaste tiden sett några svenska filmer som är väldigt mycket bättre än det mesta inhemska jag sett dom senaste åren. Det gör mig självklart glad men det får mig också att undra vilka TOMTAR som jobbar med marknadsföring för dessa filmer.

Att göra en insäljande affisch till Göta Kanal, Åsa-Nisse och Änglagård verkar inte vara nån match men ingen kan säga att postern till exempelvis Miss Kicki eller den här filmen får folk – eller mig – att gå man ur huse av nyfikenhet. Att svensk film skulle ligga på Östersjöns botten och samla plankton är inte sant, däremot är det lätt att tro det när det enda man ser är tidningsannonser och reklambanners för höhö-komedier.


>Miss Kicki

> Miss Kicki är allt en riktig soppa!

För att minimera risken att förra meningen missförstås tänker jag utveckla den en aning.

Miss Kicki är filmad i Göteborg och Taipei av Håkon Liu, en norsk-kinesisk regissör som föddes i Kirkenäs men växte upp i Taiwan. Manuset skrevs av Alex Haridi direkt för huvudrollsinnehavaren Pernilla August. Hennes son i filmen spelas av Ludwig Palmell och hans kompis av Huang He River.

Alltså, Miss Kicki är en sån blandning av länder och kulturer att det med lätthet hade kunnat bli världens mest underligt kryddade mix av det hela, men det blir det inte. Det blir en välsmakande, varm och len soppa som jag gärna skulle vilja ha backning på. Jag är inte mätt när den är slut, snarare lite sorgsam, lite hoppfull och med ett fortsatt behagligt kurr i magen.

Kicki (Pernilla August) bor ensam i sin lägenhet och ser till att hon aldrig är mer än en armlängds avstånd från sitt av billigt BIB-vin halvfulla Ikeaglas Svalka (6-pack för 39:-, det är rätt galet egentligen. Man behöver inte ens diska, det finns ju glasigloos).
Hon känns ensam, ledsen och trasig och i sin jakt på kärlek (eller på att bara fylla den där tomhetskänslan i bröstkorgen med något annat än alkohol för en stund) chattar hon med en man från Taipei. Via webkameran får hon pussar och uppmärksamhet och hon lever upp en stund. När kameran släcks är hon ensam igen i det snömoddiga Sverige, till synes utan något att leva för.

När hon fyller år ringer det på dörren. Hennes mamma kommer med blommor och en stund senare hennes son Viktor som växt upp med sin mormor sen mamma Kicki lämnade landet – och honom – när han var fyra. Mormor vill bjuda Kicki och Viktor på en resa och Kicki bestämmer att dom ska åka till Taipei. Viktor vet inte att Kickis baktanke är att träffa sitt internetragg, han tror på hennes ord om att hon vill lära känna sin son bättre och dom åker iväg.

Utan andra jämförelser får jag samma känsla av Miss Kicki som jag fick av Lost in translation. Det är en film som i sakta mak och med utsökt skådespeleri tar mig med in i andras liv, liv som både är andra världar och väldigt bekanta. Håkon Liu regisserar med en härlig fingertoppskänsla och jag kan i ärlighetens namn säga att hade jag sett den här filmen innan Guldbaggegalan hade jag kastat ut TV:n genom fönstret när Alicia Vikander knep Bästa kvinnliga huvudroll före Pernilla August.

Miss Kicki är väldigt nära en fullpoängare i all sin enkelhet och det är möjligt att jag skulle vilja höja betyget ett snäpp om/när jag ser om filmen. Eller så struntar jag i det och väntar med spänning och fem fiffiluror på Lius nästa film istället.

Här kan du hyra filmen och här är länken till filmens jättefina sajt där allt jag glömt att skriva finns att läsa och där kan du även höra exempel på filmens jättefina musik skriven av Fredrik Viklund.


>Psalm 21

> Henrik (Jonas Malmsjö) är präst. Hans pappa (Per Ragnar) är också präst, men inte i Stockholm utan någonstans i Norrland, dessutom dog han precis under konstiga omständigheter.
Henrik sätter sig i bilen för att åka upp till den norrländska byn och ta reda på vad som hänt.

Vad som är bra med skräckfilmen Psalm 21:

1. Jag tycker att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är bland det läskigaste som finns.
2. Jag tycker att Per Ragnar är otäck.
3. Jonas Malmsjö lyckas med konststycket att rabbla psalmer med prästkrage utan att bli skrattretande.
4. Det är många små vithyade tjejer med långt hår och konstiga ögon med i filmen.
5. Per Ragnar är med.
6. Dom halvruttna blekta likstela ansiktena som är skrämseleffekter i filmen är snyggt animerade.

Vad som är dåligt med skräckfilmen Psalm 21:

1. Tycker man inte att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är läskiga så finns det inte mycket att höja pulsen med här.
2. Hur bra animerade dom där kompostfejsen än är så är dom med alldeles för ofta och för mycket. Precis som när Lenny Norman är stå-uppare och drar sina otaliga sexskämt så blir det liksom liiiite för enkla poäng. Det behövs mer kött på benen, både på denna skräckfilms och på Lennys.
3. Jag såg den via Voddler (som fortfarande inte fungerar som det ska för mig men jag leker Sverker igen och håller på med ett ingående Voddler-test, mer info om det kommer så småningom) och kan ärligt säga att det inte gjorde filmen rättvisa.

Psalm 21 utger sig för att vara en skräckfilm och javisst, den är bitvis rätt otäck. Det hade varit roligt att se någon ny vinkel, något unikt i handling eller effekter men nej, allting är gjort enligt Skräckfilmsformel 1A. Trots allt hoppade jag till några gånger och kände inte det minsta för att spola eller stänga av (trots grova uppspelningsproblem). För mig behövs inte så mycket mer för att ge denna typ av film ett medelstarkt och godkänt betyg.

Frida tycker lite som jag, Erik på Bigger boat tyckte såhär och Andreas har tagit fram stora motorsågen.

Filmen finns att hyra här.


>Jag är nyfiken – gul

> Lena Nyman är en skådespelerska som liksom alltid funnits. Nu finns hon inte mer och det känns lite konstigt tycker jag. För att minnas henne och försöka navelskåda hennes skådespeleri en smula tittade jag på Jag är nyfiken gul, filmen som verkligen satte henne på kartan.

Jag är nyfiken gul känns som en film jag redan ”borde” ha sett, men den har fallit mellan stolarna och jag har aldrig direkt haft nån anledning att hyra den. Förrän nu då.

Filmen handlar om Lena Nyman (Lena Nyman) som är teaterelev och ska spela in en intervjufilm tillsammans med regissören Vilgot Sjöman (Vilgot Sjöman) som hon även delar säng med.

Hon går runt på stan med en mikrofon och frågar folk frågor om politik, om utbildning, om sex, om kvinnofrågor, fångvården, klassamhället samtidigt som hon utforskar sin sexualitet genom att sätta på en ung Börje Ahlstedt. Olof Palme intervjuas och visar prov på sitt sköna och tydliga sätt att prata som jag minns från min barndom och han säger kloka vettiga saker samtidigt som Lena slickar sig om munnen och flirtar med Vilgot i bild.

Som tidsstudiedokument är Jag är nyfiken gul väldigt intressant men som film, nej, inte alls. Inte för mig. Jag tycker filmen spelar alldeles larvigt mycket på ”den svenska synden”, den frispråkiga och frigjorda blonda svenska kvinnan och men inte för att det ger en extra dimension och behövs i handlingen utan mer för att skapa debatt och löpsedlar. Det kanske inte var Vilgot Sjömans baktanke men jag kan inte se det på något annat sätt.

För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans i denna film. Så är det.

Här kan du hyra filmen om du själv blir nyfiken gul.

Filmen går även på SVT2 ikväll kl 22:45.


>Gränsen

> Krigsfilmer som genre är något jag inte riktigt har vett att uppskatta. Jag förstår oftast inte grejen, jag tycker bara det blir testosteronfånigt och jag funderar mest på vem som tvättar kläderna och hur det kommer sig att soldater verkar klara sig otroligt länge utan mat.

När jag skulle se Gränsen ville jag försöka göra den ordentlig rättvisa och tog därför med mig en man till bion som verkligen älskar krigsfilm och som i väldigt få lägen skulle välja någon annan film att se än Rädda menige Ryan (jo, möjligtvis Kellys hjältar) alldeles oavsett humör.

Vad tyckte då han om Gränsen? Och vad tyckte jag?

Det här är mitt manliga biosällskaps samlade intryck av filmen:

Det första som slog mig är hur äkta filmen känns. Uniformerna, utrustningen, vapnen, kylan, till och med ansiktena känns igen. Att se filmen var på sätt och vis som att göra lumpen igen. Då blev man ihopföst med folk från olika delar av landet, det funkar ju så och det var skönt att se att handlingen inte kretsade kring fem stockholmare utan att det var en riktig blandning.

Har man varit tre veckor i skogen på en vintermanöver så vet man hur dom mår, att elden måste brinna dygnet runt, att man fryser och att man inte får bli blöt om fötterna. Har man dessutom stått på försvarets skidor, vilka för övrigt är samma som 1942, så blir det ännu mer autentiskt. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka, det är som att ha en toadörr under varje fot.

Jag kan förstå nyfikenheten soldaterna känner när dom ville ta sig över norska gränsen för att se fienderna, nazisterna, livs levande. Jag känner med dom och jag uppslukas av filmen på ett sätt jag sällan gör.

Gränsen är en av dom bästa svenska filmerna jag sett. Den var spännande från första sekund, välgjord och genuin. Jag rekommenderar den varmt, speciellt till alla killar som varit fjälljägare – eller någon gång lekt krig i skogen.

Vad tyckte då jag?

Det finns inget som säger så lite om en films förtjänster som dess budget. Mycket av det jag läst om Gränsen kretsar kring pengar och att filmen blev gjord helt utan ekonomiskt stöd från Filminstitutet. Men en bra story och kreativa idéer kostar inte pengar, det är allt runtomkring som drar iväg och visst, självklart underlättar det att ha en stor säck med stålars om man vill förverkliga sin dröm men ibland går det lika bra ändå, kanske bättre till och med.

Mina irritationsmoment gällande Gränsen är uppenbara brister som inte går att skylla på tajt budget. Dialektala missar till exempel. Om en skådespelare ska spela värmlänning och således prata värmländska kanske hon (i det här fallet) ska göra det hela tiden och inte bara ibland. Dessutom tror jag inte på att soldater, inte ens svenska sådana – och definitivt inte 1942! – hälsar på varandra genom att ge varandra en kram.

Gränsen är nyskapande på ett häftigt sätt. Krigsfilm som genre på svenska har inte existerat förrän nu. Jag tycker det är modigt och kaxigt att lyckas dra ihop en sån här produktion och trots en del larviga missar är filmen ändå helt okej.

Till en början hamnar jag i nån slags mental snurra där mina tankar pendlar mellan Röd snö och julkalendern med Staffan och Bengt från 1984 men hjärnaktiviteten lugnar ner sig så småningom och jag lyckas se bortom fördomarna.

Jag tycker killarna bakom filmen, Richard Holm, Johnny Steen och André Sjöberg har gjort ett mycket bra jobb. Dom behöver inte skämmas ett endaste dugg.

Fler recensioner av Gränsen kan du läsa här:
Royale with cheese
Jojjenito