En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

svensk film

>Tre om en: Regi Alfredsson

> Med start imorgon kväll sänder SVT tre filmer regisserade av en far Alfredsson och hans två söner.

Imorgon visas Daniel Alfredssons Varg med Peter Stormare i huvudrollen och min recension av filmen kan du läsa här.

Fredagkvällen krönts med en stor svensk klassiker signerad Hans Alfredsson. Den enfaldige mördaren är en enligt mig av dom absolut bästa svenska filmer som någonsin gjorts.
Tyvärr har jag inte skrivit någon egen recension om den men här kan du läsa en riktig hyllning av Rasmus på RJ:s filmblogg.

På lördagen visas Tomas Alfredssons filmatisering av John Ajvide Lindqvists sjukt bra bok Låt den rätte komma in där Per Ragnar en gång för alla ristade i sten att han är kanske bäst i Sverige på att spela läbbig. Min recension av filmen hittar du här.

Det här är tre riktigt bra anledningar till att krypa ner i soffan med en stor kopp thé och njuta av både reklamfri och riktigt bra svensk film på TV.

SVT1 Torsdag 6/1 kl 22.00
Varg 2008
Regi: Daniel Alfredsson

SVT1 Fredag 7/1 kl 22.00
Den enfaldige mördaren 1982
Regi: Hans Alfredsson

SVT1 Lördag 8/1 kl 21.30
Låt den rätte komma in 2008
Regi: Tomas Alfredsson

Annonser

>Änglagård – Tredje gången gillt

> Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).

Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.

Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.

Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.

I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.

Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.

Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?

Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.

Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.


>Angel

> Angelica Holst (Helena Bergström), ”Angel”, har varit sångerska och stjärna i hela sitt liv. Karriären har gått bra men dom senaste åren är det ingen som bryr sig längre. Skivorna säljer inte, hon är helt enkelt inte intressant.

Hennes man Rick (Rolf Lassgård) kommer på den formidabla idén att Angel ska försvinna och liksom låtsas dö och därmed skapa rubriker och en media-hype kring hennes person som gör att skrivförsäljningen går i taket och hon blir stor igen för att sedan ”återuppstå igen ifrån det döda” och bli ÄNNU större.

Angel hakar på, hon lyssnar på allt Rick säger och genomför ett fejkat självmord genom att ”gå ner sig i sjön” men reser istället till Thailand ett par månader.

Grundhistorien i Angel är djup som ett fågelbad. Det är nästan skrattretande faktiskt. Filmen känns till en början som en dålig ursäkt för att produktionsbolaget ska kunna ta emot en muta av Thai airlines så att familjen Nutley-Bergström kan få en välbehövlig asiensemester betald.

Men sen händer det nåt. Jag kan inte för mitt liv säga att filmen blir intressant men det som slår mig är att SKÅDESPELARNA är det. Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Elisabet Carlsson och Johan Rabaeus, alla växer och blir nåt jag aldrig förut sett dom vara. Visst, Helena Bergström både gråter och visar bröst och brevlåda men hon gör det på ett annorlunda sätt, ett lite ”fulare” sätt, lite mer på riktigt. Rolf Lassgård klär inte alls i mascarasvart ansiktsbehåring men han är trovärdig som föredetting, han är skavig, rynkig, köttig, ja, på riktigt och i en scen sitter Rikard Wolff och pratar med Lassgårds Rick vid ett bord och den blicken Wolff får fram där, den sorgsna gamla blicken, den känns så innerlig att jag var tvungen att spola tillbaka och titta på den igen för att bevisa för mig själv att jag inte sett fel.

Slutet känns väldigt abrupt, lite som att någon skrek ”Mr Nutley, du har en minut på dig att få till ett slut nu, en minut Mr Nutley!” och sen var det pang-poff-tjoff-slut bara. Det är inte så att jag känner mig lurad på konfekten, det fanns liksom inga godsaker att bli lurad på, men jag blev ändå glad att dessa skådisar som jag sett i så mycket fortfarande kan överraska.

Inget extramaterial, men filmen kom dagen efter jag hyrde den och det var inga hack eller andra fel på skivan.

För att hålla koll på helgpostgången la jag filmen på lådan i lördags och idag är det onsdag och den nya filmen BORDE alltså komma idag. Men det är svårt att komma ifrån att det känns som slöseri på både dagar och filmer att det inte är någon postutdelning på helgerna.


>Frostbiten

> Filmen tar sin början i Ukraina. Det är 1944 och några frivilliga skandinaviska SS-soldater går vilse i skogen och hittar en övergiven stuga, en stuga i vilken det finns motståndare ingen beväpnad soldat i världen kan besegra.

Sen fortsätter filmen i ett litet samhälle i Norrland dit läkaren Annika (Petra Nielsen) flyttar tillsammans med sin tonårsdotter Saga (Grete Havnesköld) för att få jobba tillsammans med en känd genforskare, Professor Gerhard Beckert (Carl-Åke Eriksson).
Dom har inte bott länge i byn förrän en ung kille hittas död med två runda hål vid halspulsådern och fler ska det bli (och nu syftar jag inte bara på hålen). Genforskaren har nämligen uppfunnit ett rött piller som förvandlar personen som äter den till vampyr och när en läkarkandidat får med sig ett gäng såna tabletter från sjukhuset till en fest blir det startskottet för något som kan liknas vid en vampyrepidemi.

Jag måste säga att Frostbiten förbryllar mig lite. Den kom 2006 och gick mig helt obemärkt förbi. ”Sveriges första vampyrfilm” och jag missade den totalt! Hur kom det sig?

Svaret är helt ärligt jag vet inte och lika ärligt kan jag säga att den som väntar på nåt gott ibland väntar lite för länge. Men nu är väntan över. Jag sprang på den här filmen, jag såg den, jag har försökt smälta mina intryck och kan väl sammanfatta känslan med ett anspråkslöst men ändå glatt litet WOW!

Frostbiten är väldans annorlunda, speciellt för att vara en svensk film. Det är påkostade och schyssta effekter, förvånande bra i vissa fall. Det är snygg scenografi, estetiskt liksom och manus är finurligt med många kreativa lösningar på ”mordvapen” och givetvis måste jag här slänga in en passus om att Toppraffel-bloggaren Pidde Andersson är filmens manusbearbetare.

Jag skiter lite i att vampyren i vissa scener mer liknar en varulv, jag struntar i att vissa skådespelare lämnar en hel del i övrigt att önska (men Grete Havnesköld har faktiskt bevarat en del av sin Lotta-på-Bråkmakargatan-sisu), jag tänker faktiskt inte sönderanalysera den här filmen alls för jag tycker den är bra.

Jag gäspade inte, jag spolade inte, jag jämförde den inte med Låt den rätte komma in, jag blev bara väldigt väldigt förvånad och kanske en smula lycklig över att få se en liten svensk skräckispärla som jag inte visste fanns.


>Kommissarie Späck

> Det finns tre olika sätt att göra film på: med hjärtat, med hjärnan eller med förhoppning om att fylla på bankkontot snabbt och till alla bredder.

Kommissarie Späck känns, precis som så många andra svenska polisfilmer, enbart som ett sätt att jävligt enkelt tjäna stora pengar och det är fine, det är det absolut, om det finns ett uns av någon av dom andra kroppdelarna med på ett hörn – OCKSÅ.

Det gör det inte här och det förvånar mig lite faktiskt. Nu har inte Fredde Granberg någonting med manus att göra men när han står bakom kameran brukar det kunna bli inte bara sådär barnsligt småkul utan även rätt finurligt och det blir det inte här, inte på en endaste fläck.

Leif Andrée gör antagligen vad han kan för att blåsa lite liv i den äckliga polisen Martin Späck, men det funkar inte. Johan Hedenberg är Grünwald Karlsson och jaaaa, han är arg hela jävla tiden (precis som Persbrandt) och nej, det är inte humor att höra honom lyssna på Sudda sudda sudda sudda bort din sura min varannan minut. Vad har dom fått det ifrån liksom?

Cecilia Frode spelar Irene Snusk. När hon var med i Roast på Berns och så uppenbart inte ville vara där sa hon med allvar i rösten:

”Jag frågade mig själv när jag gick hit om jag tyckte det var roligt med snusk. Könsord, bajs och kiss och sånt och nääe, jag tycker inte det är roligt. Jag tycker det är ett osofistikerat sätt att skämta på.”

Ja, då vet vi åtminstone varför hon tackade ja till den här filmen. Money talks, i alla lägen (och här kan du se hela det ångestladdade ”roliga” klippet. 4 min in i klippet är citatet ovan.).

För Kommissarie Späck är ingenting annat än snusk i ordens mest skitiga bemärkelse. Det är plumpt, sexistiskt, taffligt, lågt och dessutom ”onödigt blodigt” (enligt sonen) och ”helt enkelt inte kul alls” (enligt dottern). Själv skrattar jag åt det som händer före förtexterna men kan man ens tillskriva det en del av filmen? Jag vet inte. Jag vet bara att Kommissarie Späck kan tacka just denna lilla sekvens för det höga betyget.


>Om Gud vill

> Det är sommar i Stockholm, det är 1975 och det är varmt som satan.

Juan (Amir Chamdin) har flyttat till Sverige, han jobbar tvåskift för att få ihop till en normal lön och väntar ivrigt på att hans fru ska komma efter och bo med honom. Det är sju dagar kvar tills dess. Han prickar av dagarna i en almanacka i omklädnings-rummet. Sju dagar av längtan och väntan och han räknar ner.

Så möter Juan Juli (Nina Persson), en ganska skum finsk sångerska som är om möjligt ännu mer ensam än Juan och plötsligt spritter det av liv i hans ögon. Det blir roligt både att leva och att jobba, men på allt det roliga läggs det gifta locket. Juans fru ska ju komma.

Efter att ha sett Amir Chamdins Cornelis blev jag väldigt nyfiken på att se hans långfilmsdebut och nu har jag alltså gjort det. Om Gud vill är en bra film och hade jag sett denna innan jag såg Cornelis hade jag fortfarande tyckt att Cornelis var en toppenfilm men jag hade kanske inte varit lika förvånat positiv.

Om Gud vill är filmad helt i svartvitt, den är tidstypisk in i minsta detalj (precis som Cornelisfilmen) och till och med förtexterna ackompanjeras av Somliga går med trasiga skor. Det är inte så konstigt att Om Gud vill på många sätt känns som en kompishistoria till Cornelisfilmen, som en lite mindre och lite sämre tvåäggstvilling, som en helt annan del av Sverige fast under samma tid, men ändå inte. Asch, det låter flummigt som fan nu, jag inser det, men, ja, det får vara så.

Chamdin lyckas drämma till med maximerad nostalgikänsla i båda dessa filmer. Han har här letat upp klipp med Kojak, med Palme, med Hedvig i Från A till Ö och hela scenografin med allt från reklamaffischer till kläder och hår till musik är väldigt väl genomtänkta. Janne Loffe Carlsson har förvandlats till en invandrarboss på ett fruktlager i Årsta och detta med så enkla medel att det är genialiskt och Chamdin själv är visuellt väldigt lik en av karaktärerna i min barndoms höjdarprogram Tårtan.

Att ingen har tänkt på att ge Nina Persson en filmroll förut är både konstigt och helt självklart (och guuuuud vad det känns som att jag sitter här och röker braj nu och bara väntar på att Suzanne Reuter ska komma och säga att det kommer en kanelbulle flygande) men det ÄR konstigt för att Nina Perssons utseende gör sig extremt väl på film och speciellt i svartvitt – alltså hon är ju jättevacker – och det ÄR helt självklart att filmrollerna INTE samlas i klungor runt henne för hon är inte någon stor aktris, för att uttrycka det diplomatiskt.

Men som helhet är Som Gud vill en sevärd film. Charmig i sin litenhet och ännu ett bevis för mig på att Amir Chamdin är en framtidsregissör värd att hålla ögonen på.


>Beck: Levande begravd

> Det finns någonting med Beck-filmer som gör att jag stänger av min recensionskritiska del av hjärnan så fort jag stoppar i en Beck-DVD i spelaren.

Kanske beror det på att jag har svårt att se dessa filmer som just filmer, för mig är det mer 90-minuters-avsnitt av en småputtrig polisserie, kanske börjar min okritiskhet med bokstaven G och slutar på UNVALD?

Jag vet inte, jag vet bara att det nu börjar bli så många filmer, så lika omslag och trots att jag läser på baksidan av fodralet vet jag inte med säkerhet om jag sett filmen eller inte. Det är ju lite bajs faktiskt, jag är annars en ”rain man” när det kommer till att komma ihåg filmer.

Levande begravd är den av Beck-filmerna som kan vara den mest förutsägbara av dom alla och det säger en hel del. Mina barn hade kunnat lista ut plotten, när dom var blöjbarn och sög på smörgåsrån i sulkyn. Jag tycker att det är att nedvärdera sin publik att skriva ihop sån ytlig smörja till handling med såna enorma glapp att Helvetesgapet i Ronja Rövardotter är som en skrattrynka i jämförelse.

Att Levande begravd överhuvudtaget funkar som film är helt och hållet regissören och kameramännens förtjänst som med hjälp av ”spännande vinklar” försöker få till nåt nytt av det som redan filmats tvåtusen gånger förut.

Det sjuka är att jag ändå inte kan såga skiten helt. Det går inte. Jag gillar Beck, jag gillar stämningen, jag gillar figurerna och jag gillar att äta lång söndagfrukost med Haber, Persbrandt, Rautelin och Hirdwall som sällskap.

Ja. Sån är jag.

Här kan du hyra den direkt på Headweb.