En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Tuva Novotny

>För kärleken

> Filmer där olika människors liv och öden vävs samman är alltid intressanta tycker jag. Ibland är filmerna riktiga mästerverk (som Short cuts och Magnolia), ibland jättebra (som Crash) och så finns det en hel hög som är klart sevärda (svenska Tic Tac).

Denna typ av film gör oftast vardagsrealismen rättvisa. Sällan skruvas handlingen till in absurdum, den vanliga vardagen är dramaturgisk nog, persongalleriet är för det mesta välbalanserat och varenda liten biroll blir en roll, inte en bi-dito. Jag gillar det. Formatet gör att det känns som en såpa i långfilmsformat, men en såpa där varenda darling måste killas för att alla händelser ska få plats.

I För kärleken är det främst fem personers liv det kretsar kring. Advokaten Karin (Tuva Novotny) som är gift med socialassistenten Moses (Peter Gardiner). Dom har ett stort dyrt hus, två döttrar och ett livspussel som är i princip oläggbart. Skådespelaren Håkan (Stefan Sauk) har än en gång åkt dit för rattfylla, TV-personligheten Bosse (Ulf Brunnberg) har fått sparken och blivit utbytt som programledare för ett program han lett i 20 år och Francis (Danny Glover) knackar dörr för att sälja handgjorda konsthantverk och drömmer om att få sin fru och sina döttrar som är kvar i Gambia att komma till Sverige.

Samtliga liv krånglar till sig, många på sätt vilken vanlig människa som helst med lätthet kan sätta sig in i och det är DET som gör För kärleken till en riktigt bra film. Alla gör det dom tror är rätt – för kärleken – sen kan kärleken vara sina barn, sitt jobb, sin partner, till alkoholberoende eller sitt oförställda ego.

Jag har den senaste tiden sett några svenska filmer som är väldigt mycket bättre än det mesta inhemska jag sett dom senaste åren. Det gör mig självklart glad men det får mig också att undra vilka TOMTAR som jobbar med marknadsföring för dessa filmer.

Att göra en insäljande affisch till Göta Kanal, Åsa-Nisse och Änglagård verkar inte vara nån match men ingen kan säga att postern till exempelvis Miss Kicki eller den här filmen får folk – eller mig – att gå man ur huse av nyfikenhet. Att svensk film skulle ligga på Östersjöns botten och samla plankton är inte sant, däremot är det lätt att tro det när det enda man ser är tidningsannonser och reklambanners för höhö-komedier.


>Bröderna Karlsson

> Nicklas är singel, affärsjurist och bor i en dyr innerstadslägenhet med kaffelatteväggar och värsta jävla takterrassen. Hasse bor några mil utanför nån liten håla. Han är en gift bonnig kvinnotjusare som har en bitter arg fru, två snoriga ungar och traktor.

Nicklas och Hasse är tvillingar men har ingen aning om varandras existens förrän deras biologiska mamma dör.

Nicklas åker till byhålan där Hasse bor för att skriva på lite papper och redan efter ett ögonblick står det klart att hur lika dom än är utseendemässigt så är dom varandras totala motsatser på insidan.

En dag ringer Hasse på hemma hos Nicklas med en moraklocka under armen och baktanken att stanna några dagar. Det visar sig bli både ganska många dagar och en hel del förvecklingar som vänder upp och ner på båda deras liv.

Jag trodde i min fördomsfulla enfald att Bröderna Karlsson skulle vara som vilken svensk överårspubertal springa-i-dörrar-fars som helst. Det var lite dumt. Nu får jag krypa till korset och stå och skämmas i ett hörn med polkagrisrandig dumstrut på huvudet för det här är en film som gått från att vara Göta Kanal-varning i mitt huvud till någonting heeelt annat.

Tuva Novotny är precis så bra som hon brukar vara, både som glad, kär, allvarlig, bitter och asförbannad. Kjell Sundvall har i mitt tycke inte gjort något riktigt intressant sen Tomten är far till alla barnen, men tiden går och det var elva år sedan nu. Med filmen Bröderna Karlsson lyckas han med konststycket att regissera Björn Bengtsson gånger två så att denne Björn bräcker allt jag tidigare sett honom i. Han spelar så bra att jag flera gånger undrar om det verkligen ÄR samma person i båda rollerna.

Men jag tror att det är hjärnan bakom filmen, manusförfattaren Ulf Kvensler, som ska tackas för att filmen funkar så bra som den gör. Han skriver dialoger så som folk pratar, precis som han gjort så framgångsrikt i Solsidan och DET hör inte till vanligheterna i svensk film.

Nähäpp. Bort med fördomarna och ge den här filmen en ärlig chans.

Här kan du hyra filmen.


>Lyckan, kärleken och meningen med livet

> ”Getting a baby is like getting a tattoo in the face. You have to be totally committed.”

Elizabeth Gilbert skriv boken Eat Pray Love, en roman om en 30-årig på ytan lyckad kvinna som när hon skrapar sig själv en smula på ytan är allt annat än lycklig och som därför beger sig ut i världen för att hitta sig själv.

Boken har blivit en succé och, som jag förstått det, lite av en kvinnlig bibel. Fördomsskatan på min axel kraxar högt och hostar som en gammal storrökare – klart som faaaaan att kvinnor har lätt att ta till sig boken när den handlar om män, om mat, om att hitta gud och sig själv (eller om det nu är samma sak?), om att vägra känna skuld och om att kunna äta en pizza utan att tänka på vikten (lösningen är inte att tycka om sig själv precis som man ser ut, det är vetskapen om att det går att köpa större byxor).

Filmen Lyckan, kärleken och meningen med livet gör mig varken glad, kär eller hjälper mig att hitta någon form av mening. Däremot vet jag att jag inte är alla, den kan säkert hjälpa någon och jag tänker inte vifta bort den som likgiltigt plastanalyserande nyandligt krafs även om jag tycker att mycket av filmen är just det.

Det jag inte tycker om med filmen är att huvudkaraktären (Julia Roberts) måste åka till såna uppenbara platser som Rom, Indien och Bali för att hitta ingredienserna till sitt medvetna liv.

Det jag tycker om är att filmen även pekar på dom små små sakerna, vardagssaker som kan vara otroligt vackra bara man öppnar ögonen och TITTAR. Att sånt som kan kallas ödet, ovanliga möten nya människor emellan, faktiskt kan ske när som helst och var som helst. Du behöver inte åka till Livets ord i Uppsala, till Ängsbacka, till Peterskyrkan, till nån currydoftande guru i Indien, till en medicinman eller bli buddhist för att hitta andlighet, det räcker att gå ner till ICA, sitta en stund på en brygga med fötterna i vattnet, gå en promenad i skogen, titta i en stjärnkikare eller åka skridskor på en djupfrusen sjö. Allt sitter i ditt eget huvud.

Julia Roberts är självklart jättebra i rollen som Liz, hur skulle hon
inte kunna vara det? Tuva Novotny är supercharmig som svenska Sofie som bor i Rom och lär känna Liz av en slump och Javier Bardem är en av världens ballaste män och här är han en kombo av inkännande, übermacho, snygg, gråtmild och intelligent och det är säkerligen många kvinnor som ser filmen som mentalt bokar en enkel till Bali för att försöka hitta mannen i sitt liv.

Att hitta både mannen i sitt liv och meningen med detsamma är ingen lätt sak och även om en glättig hollywoodrulle som denna kan få nån enstaka sökande människa att öppna ögonen, få balans och tänka klarare så känns det som om denna film vill vara så väldigt mycket mer än den är.

Det är lite som att inbilla sig att man badar i söderhavet fast man sitter dubbelvikt i en uppblåsbar färgglad barnpool och sprattlar med benen.