En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Ving Rhames

>PSH-helg: Mission impossible 3

> Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.

Annonser

>Piranha

> Imorgon har denna film då ÄNTLIGEN premiär på bio.

Regissören Alexandre Aja verkar ha en förkärlek för kroppar som delas/går av/dras isär på olika sätt och jag kan tänka mig att det funkar alldeles utmärkt i 3D, liksom många sylvassa tänder på äckliga fiskar i närbild.

I Piranha har han hittat den ultimata storyn för att goffa sig i blod, inälvor och kroppsdelar men det saknades inte våldsamma och slaffsiga scener i vare sig The hills have eyes eller Switchblade romance, vilket också är filmer han ligger bakom.

Filmen börjar med att Richard Dreyfuss sitter i en båt och fiskar och jag blir alldeles lycklig. En liten Hajen-cameo kan man ana, men han är inte ensam som ”stort namn” i rollistan. Elisabeth Shue spelar ortens polis (och hon har fanimej inte åldrats en dag sen Farväl Las Vegas) och Ving Rhames är hennes kollega.

Sen kommer jag till resten av böset, horden av ungdomar som enbart var anlitade som statister och pirayamat. Herregud, EAT THEM ALL ville jag bara skrika för jag blir rädd för hela mänskligheten när jag ser alla dessa likformade unga killar med långa badbyxor och pumpade hårlösa överkroppar och tjejer som inte väger ett hekto för mycket och som utan att skämmas gärna dansar i minimal bikini till ost-musik med en kameraman hängandes mellan dom tillfixade bröna.

KOM IGEN PIRAYAJÄVLAR, HUGG DOM, BUSS PÅ DÅÅÅÅÅÅ, KOOOM IGEEEEEEEN!

Jag ropar och tjatar och försöker mentalt muta dom små vasstandiga firrarna att sätta lite fart på beachpartyt och ja, till slut så. HA, DOM HÖR BÖN! tjoade jag och bevittnade en halvtimmes blodbad av sällan skådat slag.

Läskiga-djur-under-vatten-filmer är en favoritgenre hos mig och även riktigt skräp kan jag finna någorlunda underhållande. Piranha anno 2010 är inte en dålig film men det är alldeles för mycket datoranimerat bjäfs mellan alla läskiga scener. Det känns ibland som att det är tänkt som små lugna pauser men jag vill inte ha pauser, jag vill ha fullt ös medvetslös och som sagt, den sista halvtimmen är precis vad jag önskade.

Resten av filmen är halvseg och ett stort minus är att trots att det finns många karaktärer i filmen som Aja försöker få oss att ”lära känna” så bryr jag mig inte ett dugg om vem av dom som blir uppäten och dödad. Inte en enda, inte ens barnen och DET är något jag tycker är konstigt. Piranha 2010 är annars en vrickad men ändå rätt skapligt underhållande film.