En filmrecensionsblogg som är nästan lika bra som Rocky IV

Wentworth Miller

>The human stain

> Om gårdagens recension handlade om en film som maximerat slutprodukten efter sina givna ekonomiska förutsättningar så är dagens film det precis omvända.

The human stain hade en budget på 30 miljoner dollar, ett stort filmbolag i ryggen, ett manus baserat på den amerikanske författaren Philip Roths bok med samma namn (på svenska heter den Skamfläcken) och en hel hög av världens mest namnkunniga och begåvade skådespelare i rollistan. På pappret borde detta vara en solklar succé, lika skinande blankt som ett nyputsat fönster i vårsolen men det blev liksom lite för mycket av det goda.

Coleman Silk (spelas av Anothony Hopkins som vuxen och Wentworth Miller som ung) är en omtyckt och erfaren litteraturprofessor som blir av med jobbet (han säger upp sig själv) då han anklagas för att vara rasist. Samma kväll som detta händer dör hans fru knall och fall i hans armar. Sen träffar Coleman en man, Nathan Zuckerman (Gary Sinise) som bosatt sig i en enslig stuga i skogen för att få vara ifred och dom två blir vänner. Samtidigt möter Coleman Faunia Farley (Nicole Kidman) som är en trasig kvinna med mörka hemligheter som försörjer sig som städerska och i hasorna har hon sin galna ex(?)man Lester (Ed Harris) som inte alls gillar att frugan sätter på den gamle gubben Coleman.

Historien pendlar mellan nutid (1998) och dåtid och berättar om Colemans liv, när han var ung och boxades, när han träffade sina kärlekar och det faktum att han egentligen är en svart man.

Det är många infallsvinklar på den här historien, vissa mer intressanta än andra och det är precis där felet med filmen ligger tycker jag. Mycket-vill-ha-mer är ett talesätt som inte gör sig på film. Det blir liksom inte en större och mer välsmakande pannkaka av att stoppa i chokladbitar, blodpudding, grönkål och mashmallows i smeten, det blir bara en väldigt knepig pannkaka.

Filmens absoluta höjdpunkter är alla scener med Anthony Hopkins, Nicole Kidman och Ed Harris. Speciellt Hopkins är helt makalöst bra här. Jag tror inte jag sett honom så minimalistiskt genialisk sen Återstoden av dagen. Varenda ryckning i mungipan, varenda ögonrörelse, allt är smått, finsmakande och heeelt perfekt och det är mycket tack vare honom som filmen håller sig flytande.

Det finns inte så många Anthony Hopkinsar och Nicole Kidmans i världen och för mig är det som att få en liten fint inslagen present att se dom agera, alldeles oavsett omständigheterna. Men omständigheterna just här är inte så kul.

Här finns filmen.

Annonser